Brott i skolmiljö - dubbel kränkning

I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.

På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.

Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.

När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.

Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.

Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.

Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!

Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...

Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...

Alla borde inte få vara föräldrar

För ett par dagar sedan var jag och min kollega på en jourhäktning. Eftersom åklagaren hemställde om lykta dörrar så kan jag inte gå in på något om det specifika målet. Men jag kan säga att det rörde sexuella övergrepp med föräldrar som förövare och barn som offer, och att målet väckte känslor hos både mig och min kollega, vilket är anledningen till att jag skriver det här inlägget.

Det är helt uppenbart att det finns människor som inte borde få komma i närheten av barn, och än mindre ha vårdnadsansvar. Visserligen är det inte polisens jobb att värdera om en förälder i fortsättningen borde ha kontakt med sina barn eller ej, men eftersom vi stöter på resultatet av att samhället, enligt min personliga uppfattning, gång på gång prioriterar föräldrarnas rätt till sina barn framför barnens rätt till en trygg uppväxt utan övergrepp, så är det svårt att inte uppröras och ha en uppfattning. Om en förälder grips och sedermera döms för grova brott mot sitt barn, och barnet under tiden som föräldern sitter inne är hos en fosterfamilj där det är tryggt, borde inte barnet få stanna där då? Barnkonventionen, som Sverige ratificerat, säger ju att barnets behov skall komma i första rummet. Det känns som att det är många tjänstemän på socialtjänster runt om i landet som har missat det.