tisdag 25 december 2012

Triangeldrama med frun och älskarinnan

Vi var för någon vecka sedan på väg på ett kontroll HR som jag inte riktigt minns (kan ha haft med snöbollskastning att göra) då det gick ut ett larm om att två kvinnor slogs i en lägenhet. Enligt utropet försökte anmälaren hålla isär dem, men hade skadat sig på glasskärvor. Vi svarade att vi omprioriterade och ilade dit. Då vi kom fram så hade det uppenbarligen lugnat ned sig. En av kvinnorna som hade slagits satt i köket och den andra satt inne i sovrummet. Mannen som hade ringt oss mötte upp. Ingen verkade skadad (bortsett ifrån ett mycket litet skärsår på mannens fot), men det låg rikligt med glasskärvor på golvet. I lägenheten befann sig även två barn i 4-5 års åldern och en äldre kvinna, alla i barnens rum. Eftersom vi för dagen var tre stycken i patrullen så pratade vi med varsin av de tre inblandade.

Det visade sig att kvinnan i sovrummet var mannens fru och barnens mor. Enligt henne var hon och mannen tillsammans, och hon hade också bott i lägenheten, som tillhörde mannen, de senaste veckorna. Hon var dock skriven i en annan lägenhet där hon, mannen och deras barn hade bott . Anledningen till det, förklarade kvinnan, var att mannen inte klarade av att de bodde i en lägenhet som stod i hennes namn, då det enligt deras kultur var mannen som skulle ha boendet och kvinnan som skulle bo hos honom. Därför hade han, då han till slut hittade en lägenhet, flyttat med barnen dit. Tanken var att kvinnan skulle flytta med, men det blev ett "missförstånd" som gjorde att hon behöll den gamla lägenheten och inte flyttade efter. De hade alltså haft det lite struligt de senaste månaderna, men eftersom kvinnan nu bodde i mannens lägenhet sen ungefär en månad tillbaka (och inte i sin egen) så verkade det ifrån hennes perspektiv ha ordnat upp sig.

Den andra kvinnan var mannens älskarinna. I hennes värld hade mannen och hans fru gjort slut. Frun hade visserligen skrivit till henne på Facebook och sagt åt henne att lämna hennes man ifred, men eftersom mannen fortsatte att försäkra att det var slut med frun så hade hon valt att tro på honom. Hon hade under morgonen anlänt med flyg ifrån en stad i en helt annan del av landet med resväskor fulla med vad som verkade vara det mesta som hon ägde och hade tänkt flytta in i mannens lägenhet. Då hon, med hjälp av hjälpsamma grannar/förvaltare, lyckades ta sig in i mannens lägenhet blev det givetvis kaos. Frun, som kände igen älskarinnan ifrån Facebook, blev vansinnig. Det blev gräl och kastades glas. Eftersom mannen försökte hålla isär de båda rivalerna så blev det inget handgemäng och inga skador, men situationen var ohanterlig för honom och han ringde polisen.

Förutom att ta uppgifter för anmälan och hålla förhör så var det ganska självklart att kvinnorna inte kunde vara kvar i lägenheten båda två. I mitt huvud så var det naturliga att först se till att älskarinnan kom iväg, detta då frun hade bott där i flera veckor och hade sina två barn i lägenheten. Mannen verkade dock fortsätta att försöka bolla sina två relationer parallellt. Till oss hävdade han att han inte var tillsammans med någon och att han först och främst ville att älskarinnan skulle lämna. Det var dock inte vad han sa till henne då vi var färdiga med förhören och tillät dem att kommunicera. Då jag förklarade för älskarinnan att hon behövde gå så hävdade hon stenhårt att mannen ville att hon skulle vara kvar. Då jag frågade honom framför henne och fick samma svar, så sa hon att han hade sagt att han ville att hon skulle stanna men att hon inte kunde det för att vi/polisen körde ut henne. Han fortsatte alltså att bolla lögner (på deras gemensamma hemspråk) framför ögonen på oss. Jag, som sedan länge hade tröttnat på mannens fasoner och på att kvinnorna mest la skulden på varandra, förklarade högt och ljudligt inför älskarinnan att mannen helt uppenbart hade ljugit för henne hela tiden för att hålla igång sina båda relationer samtidigt och att det var dags att hon vaknade upp, och allra helst hittade en man som varken var upptagen eller förde henne bakom ljuset. Mannen, som hörde vad jag sa, sa inte ett knyst. Då älskarinnan, gråtandes, tvingades lämna lägenheten så stack han dock till henne en 500-lapp, som hon tog emot.

Efter att vi hade baxat ut älskarinnan så plockade vi ut frun som hade fått stanna i sovrummet så länge. Frun visste ju redan att mannen hade ljugit och varit otrogen, så hon hade inte lika stort behov av att få ögonen öppnade, även om hon fortfarande verkade lägga den mesta skulden på älskarinnan och mest vara fokuserad på att vinna "kampen" om mannen... Jag och kollegorna förklarade med all önskvärd tydlighet vad vi tyckte om att barnen utsattes för den här sortens bråk och drama, och att vi förväntade oss att de diskussioner som de absolut behövde ta tag i då vi hade lämnat fördes på ett sådant sätt att varken barnen, grannarna, eller någon annan stördes, och så att det definitivt inte behövdes någon mer polisiär närvaro...

Händelsen var naturligtvis en tragedi för alla inblandade, och speciellt tragisk med tanke på att det fanns barn i lägenhet, även om de vårdades av den äldre inneboende kvinnan under hela bråket. Men då man lämnar ett sådant jobb är det trots det svårt att inte samtidigt skratta åt hela situationen. Att man kan se det komiska i de absurda situationer som man hamnar i som utryckningspolis tror jag dessutom gör det lättare att inte tyngas av allt det tragiska man möter. Jag tror dessutom inte det faktum att man kan se komiken i jobbet innebär att man har mindre empati med eller omsorg om de människor man möter.

Hur som helst så blev det, förutom anmälan, naturligtvis även ett pm till socialtjänsten angående barnens situation. Det blir nog dessvärre ingen särskilt mysig jul för varken barn eller föräldrar. Otrohet är inte, och skall självklart inte, vara olagligt. Men otrohet kan vara nog så skadligt för de familjer som drabbas, och ibland förundras man över den totala bristen på hänsyn och konsekvenstänkande som en del människor uppvisar...




lördag 15 december 2012

Trakasserier av förortsbor?


För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.

tisdag 27 november 2012

Om prestige och om att bli hotad med stryk


Jag och min kollega var och letade efter personer som hade avvikit efter ett inbrottsförsök då vi ser två unga killar varav en skulle kunna stämma med det vaga signalementet. Då vi långsamt kör förbi så gör de en Hitlerhälsning och en av dem ger oss sedan "fingret". Vi jobbar civilt den aktuella dagen, så jag tror inte att de inser att de just har förolämpat en polispatrull. Vi stannar och kliver ur och visar att vi är poliser. Då vi ber om id så är en av killarna samarbetsvillig och lätt att ha att göra med, medan den andre vägrar att uppge något id och hävdar stenhårt att vi inte har rätt att fråga. Killen i fråga är stissig, aggressiv, och väldigt "grandios" i sin självbild och vägrar konsekvent att samarbeta. Efter ett kort tag så inser både jag och kollegan att han är påverkad av droger, troligtvis kokain. Vi bestämmer oss för att ta med honom på pissprov/kroppsbesiktning och inhämtar beslut. Då det var precis på slutet av ett nattpass så mer jobb var det sista vi ville ha, men mannens beteende gjorde det omöjligt att bara släppa ärendet.

Väl inne på stationen så vägrade killen både att kissa och att uppge id, och det tog ett bra tag innan kollegan lyckades muta sig till hans personnummer med hjälp av en snus. Han pratade hela tiden, mest om att vi borde ge oss efter alla de kriminella invandrarna istället för att störa honom som var en laglydig person. Han svängde kraftigt i humöret och växlade mellan att böna och be om att vi bara skulle släppa honom då han på grund av sin utbildning inte "kunde" åka fast för narkotikabrott och att i princip hota oss och försöka domdera. Ena sekunden ville han kramas, nästa slåss... Medan vi avrapporterade detta och ett tidigare ärende så lyckades en dagpatrull få honom att kissa, så det var då klart att släppa ut honom. Men medan jag satt och skrev så hörde jag hur en kollegan nämnde att han nu ville slåss med allt och alla ute i arresten, så jag gick dit.

Mycket riktigt, han satt på bänken och hotade hela stationen med stryk. Det hade tydligen börjat med att han hade hotat städaren ifrån Samhall, och då arrestantvakten gick emellan även honom, och sedan fortsatt med att hota de poliser som kom dit. Jag gick fram till honom och försökte förklara att han fick skärpa sig, men det resulterade bara i att han sa sig vilja klå upp mig, möta mig utanför, att han skulle vänta på mig, med mera. Efter att hotelserna hade pågått ett tag så började jag tappa tålamodet. Jag hade hållit ner honom på bänken, men släppte nu upp honom och erbjöd honom att göra handling av sina ord. Där och då så ville jag inget annat än att han skulle attackera mig så att jag kunde bunta ihop honom i en liten hög, men det gjorde han inte. Jag själv kunde självklart inte använda våld mot honom utan att ha en tjänsteåtgärd att genomföra, så det blev ett kort "stand off" innan ett befäl tryckte tillbaka honom på bänken. 

Killen fortsatte dock med sina hotelser, så efter ett kort tag bestämde arrestbefälet att han skulle omhändertas enligt LOB då han på grund av sin narkotikapåverkad uppenbart var en fara för sig själv och andra, samt att det skulle skrivas anmälningar på "hot mot tjänsteman", bra och rimliga beslut. Jag, som då äntligen hade en åtgärd att genomföra, tog då tag i honom och släpade bort honom mot den LOB-cell han fått tilldelat sig. På vägen fram kom den arrestantvakt som han hade hotat och sög tag i mannens andra arm, och väl inne i cellen så svepte jag undan benen för honom då det är mycket lättare att avvisitera en person som gör motstånd då denne ligger ned. Då avvisitationen påbörjades så fanns det redan ett antal kollegor till i cellen som hade observerat händelserna innan och som ville hjälpa till, så det gick på nolltid att ta av honom de saker och kläder som han inte fick ha på sig i cellen.

Lite senare blev jag ombedd av arrestantvakten att gå ut till killens cell då han ville prata med en polis. Han var nu helt förändrad, och låg och grät på madrassen. Han sa att han bad om ursäkt, att han mådde dåligt och att han inte klarade av att stanna kvar i cellen. Jag berättade att han hade blivit omhändertagen för att tillnyktra ifrån ruset och att han troligtvis skulle bli kvar ett antal timmar. Jag förklarade även och att det inte var jag som bestämde över situationen men att jag skulle framföra att han mådde dåligt till arrestbefälet, vilket jag självklart gjorde. 

Att se honom så ynklig gjorde att jag kände mig dum och fick lite dåligt samvete över mitt eget agerande tidigare. Visst, han sa att han skulle slå sönder mig, men det var ju också tydligt att han var under påverkan av narkotika. I den situationen hade jag naturligtvis inte heller något att bevisa. Killen var visserligen en bit längre än mig, men han var ingen slagskämpe och varenda kollega som var på plats visste att han på grund av min bakgrund hade varit chanslös om han hade gett sig på mig (befälet sa först, roat, "fel kille" då han började säga att han skulle klå upp mig, vilket ledde till lite spridda skratt). Dessutom skall det ju när man jobbar naturligtvis inte vara relevant över huvud taget vem som kan besegra vem, och jag brukar också kunna undvika att fastna i prestigetänkande (till exempel i det här fallet). Men tyvärr så kan jag ibland bli provocerad av att hotas med stryk, speciellt av personer som jag tycker mindre synd om. Jag minns ett tillfälle då en kille som hade slagits med kollegorna bankade på sin celldörr och skrek att han skulle ge sig på mig om han kom åt, och jag öppnade hans celldörr och klev in (obeväpnad) för att syna bluffen. 

Det här fallet fick mig i alla fall att bli påmind om att det ofta finns en person som känner sig väldigt liten bakom de stora orden och att det kan vara synd om en människa även om denne för tillfället beter sig som en idiot. Det gav mig också chansen att reflektera över skillnaden emellan de tillfällena då det är viktigt att inte backa ner för att kunna genomföra en åtgärd (till exempel i det här fallet) och för att inte tappa mark då man utmanas medan man jobbar ute och de tillfällen, som detta, då det egentligen för min del dessvärre mest handlade om irritation och prestige... Påminnelsen kan vara speciellt nyttig eftersom jag brukar intala mig själv att jag är svår att provocera och att det brukar röra sig om övervägda beslut ifrån min sida då jag väljer att trappa upp en situation. Slutligen så gav det ännu en påminnelse om vad droger kan göra med en människas psyke och beteende... 

tisdag 23 oktober 2012

Om gråzonen, viljan att hjälpa, och hur jag blev anmäld för tjänstefel

För min del började historien med att jag blev kontaktad på Facebook av en kvinna som jag hade träffat som hastigast en gång. Vi hade pratat några minuter, och hon hade berättat att hon relativt nyligen hade kommit till Sverige. Några dagar senare skrev hon och berättade att alla hennes saker var fast hos en man som hon skulle hyra in sig hos men som hade trakasserat henne sexuellt (och som sedan vägrade att lämna ut sakerna till henne för att hon hade anmält trakasseriet) och frågade om jag kunde hjälpa till. Anledningen till att hon skrev just till mig var väl delvis att hon visste att jag är polis, men kanske främst för att jag talar spanska, och hon pratade själv i princip ingen svenska. Lägenheten som hennes saker befann sig i ligger i mitt distrikt, så jag svarade lite kort att vi kunde höras dagen efter då jag jobbade dagpass för att se om det fanns något som jag som polis kunde göra för att hjälpa henne att reda upp situationen.

Fördelen med dagpass är att det faktiskt, speciellt på förmiddagen, brukar finnas lite luft i schemat (till skillnad ifrån kvällspass då man normalt åker som en skållad råtta emellan jobben). Jag pratade med min kollega, och tog sedan ett eget "HR" för att se om det gick att hjälpa kvinnan. Till saken hörde att hon också hade ett litet barn, en ca treårig tjej, vars alla saker också var instängda i den aktuella lägenheten. Först försökte vi läsa in oss lite på ärendet. sedan mötte vi upp med kvinnan och fick en mer utförlig bakgrund. Hon hade relativt nyligen flyttat till Sverige med dotterns far, som också var spanskspråkig men som hade en anknytning hit. Väl här så blev det inte som hon hade tänkt sig, och det förekommer anmälningar mot mannen i fråga om brott mot kvinnan. Till slut så lämnade hon honom. Hon hade dock ännu inte hunnit lära sig någon svenska, delvis på grund av den korta tiden i landet och delvis på grund av att man blir rätt så isolerad om man mest är hemma med ett litet barn. 

I jakten på ett nytt boende så bestämde hon tillsammans med en väninna att de skulle flytta in i en annan latinamerikansk mans lägenhet som han hyrde ut i andra hand. Vid flytten så var bara kvinnan själv och en manlig vän till väninnan, samt lägenhetsinnehavaren själv närvarande. Efter att ha kånkat in sakerna så började männen på kvällen att dricka. Då lägenhetsinnehavaren blev berusad så började han göra ovälkomna och oacceptabla sexuella närmande mot kvinnan. Den andre mannen försökte gå emellan, vilket resulterade i slagsmål. Polisen ringdes till platsen, men innan de kom fram så avvek den andre mannen, så att enbart lägenhetsinnehavaren och kvinnan var kvar. Eftersom kvinnan inte pratade svenska så tog patrullen med henne till polisstationen för tolkförhör. Det enda hon hade med sig var en handväska, resten av allt hon och hennes barn ägde och hade blev kvar i lägenheten.

Efter händelsen så åkte kvinnan naturligtvis inte tillbaka till lägenheten. Då hon tog kontakt med lägenhetsinnehavaren och bad om att få hämta ut sina saker, så blev svaret "Du får inget om du inte tar tillbaka anmälan". Hennes väninnan fick dock (tillsammans med pojkvännen) hämta de saker tillhörandes väninnan som också hade tagits med till lägenheten under flyttdagen. Kvinnan försökte då, med hjälp av tolk på polisstationen, att anmäla även detta, men kom inte ett dugg närmare att få tillbaka sina saker (utan blev hänvisad till kronofogdemyndigheten). Hon fortsatte även att försöka ringa mannen, men fick då beskedet att hon kunde glömma att få tillbaka sakerna. Sedan slutade han att svara i telefon. Det hade gått närmare en vecka som hon och dottern hade fått klara utan några av sina saker då hon kontaktade mig.

Efter ett initialt samtal så tog vi oss till lägenheten. Det var ingen där, och ingen svarade på lägenhetsinnehavarens mobiltelefon. Jag bollade möjligheten att få till en husrannsakan med stationsbefälen, men fick av förklarliga skäl nej. Då vi hade börjat ge upp, och jag hade börjat ringa till kronofogdemyndigheten för att pejla möjligheten för henne att få prata med någon där med tolk, så kom en man vandrande längs med gatan. Kvinna sa genast att mannen var bekant med lägenhetsinnehavaren. Vi tog kontakt med honom och frågade om lägenhetsinnehavaren. Han sa att han inte visste var han var, men att han kunde ringa upp. Då han gjorde det, så svarade lägenhetsinnehavaren direkt (efter att varken ha svarat på kvinnans eller mina samtal). Jag bad att få prata med honom. Det hade då även framkommit att mannen som hade kommit hade nyckel till lägenheten, så jag frågade först om det var sant att kvinnan hade saker i lägenheten. Han svarade att det var det. Jag frågade då om det var ok att vi (med hjälp av hans bekant som hade nyckel) lämnade ut hennes saker till henne. Han svarade igen att det var ok. Så då gick vi tillsammans in i lägenheten. 

Kvinnans saker låg i en stor och tydligt separerad hög i det annars helt kala vardagsrummet. Kvinnan själv och mannen med nyckel började bära ut saker, medan jag tittade på och kollegan lekte med treåringen. Kvinnan ringde dit en vän med en minibuss i vilken hon började lassa in sakerna. Då hon hade fått in de mesta av sina grejor så påpekade hon dock att två mindre väskor med värdesaker, bland annat smycken och pass, saknades. Vid det laget hade även lägenhetsinnehavaren själv dykt upp. Han svor naturligtvis att de saknade väskorna aldrig hade funnits i lägenheten, men då kvinnan ringde upp sin väninnan så fick hon höra att hon och pojkvännen mindes att de två saknade väskorna hade legat långt upp i högen med saker då de hade varit där och hämtat hennes grejer. Det fanns dock inget vi kunde göra åt det, mer än att ta upp en anmälan om olovligt förfogande. Väl inne på station så skrev vi anmälan, tillhörande förhör, och ett relativt utförligt pm om hur kvinnans saker hade återbördats. Kommentaren ifrån den granskande förundersökningsledaren då jag förklarade ärendet var "Bra praktiskt polisarbete!".

Några veckor senare fick jag ett samtal ifrån ett högre befäl på min enhet. Hon informerade mig om att hon, tillsammans med några andra höga befäl i distriktet, hade beslutat att skicka ärendet med de återbördade sakerna till enheten för polismål, "CU". Fritt översatt så innebär de att de anmälde mig för tjänstefel (ett brott som är straffbart med allt ifrån böter upp till två års fängelse). Någon hade reagerat på mitt pm, dragit slutsatsen att mitt agerande kunde vara brottsligt, och anmält det till sin överordnade. Därefter hade ärendet åkt upp i leden tills förut nämnda befäl hade beslutat att eftersom det eventuellt kunde röra sig om ett brott ifrån min sida så var det rätta att låta CU ta ställning till om det skulle drivas vidare. Det jag riskerade i så fall var dock naturligtvis "bara" dagsböter, då det i så fall torde ha rört sig om ett lindrigare fall av tjänstefel. Efter det hörde jag inget mer. Efter mellan en och två månader så ringde jag själv till CU för att höra hur det låg till med ärendet, och fick då beskedet att det var nedlagt.

Det finns stora gråzoner kring en polismans agerande kring besittning av föremål. Poliser får inte hur som helst rubba någons besittning genom att återbörda föremål till dess rätta ägare. Det finns dock tillfällen då det går bra. Om man t.ex. fångar en tjuv på färsk gärning så kan man plocka av denne stöldgodset och ge tillbaka det till den bestulne. En annan sak som poliser skall vara försiktiga med är att fråga saker. En fråga ifrån en polisman kan tolkas som en order. Man kan t.ex. inte fråga en person om det är ok att titta igenom dennes lägenhet utan att det anses som en husrannsakan. Polisen är dessutom mycket försiktigare än t.ex. åklagare med detta. Enligt lagtolkningar ifrån polisen så får du som enskild polisman inte ens knacka på dörren där en efterlyst person är skriven eller uppges befinna sig för att se om någon svarar utan ett gällande beslut om husrannsakan. Då jag har frågat åklagare samma fråga så förstår de inte problemet, utan tycker att knackandet inte alls är att jämställa med en husrannsakan. Som sagt, så finns det gott om gråzoner. Att arbeta i gråzoner är enligt min uppfattning något som man som polis gör i princip varje dag, eftersom lagstiftning aldrig kan anpassas helt till verkligheten. Vill man göra allt till 100% "by the book" så får man väldigt lite gjort och väldigt mycket skrivet. Så, för att vi som enskilda poliser skall kunna ge allmänheten hjälp, hinna svara på larm, lösa situationer och överhuvudtaget göra ett bra jobb så måste man in i gråzonen då och då. Sen skall man vara medveten om både den lagstiftning som styr agerandet och om vad syftet med en viss åtgärd är. I grunden skall allt man gör naturligtvis handla om samhällsnytta, om att hjälpa, skydda, ställa till rätta och öka tryggheten. Gråzonen verkar dock krympa snabbt då man går upp i graderna, ju högre befäl och ju längre bort ifrån gatan, desto striktare tolkningar. Och så måste det kanske vara.

Då jag såg till att kvinnan fick ut sina saker, så försökte jag både göra mitt jobb och göra det jag kände var rätt. Det är så jag jobbar. Jag var medveten om att jag begav mig in i gråzonen, men jag tyckte inte heller att jag var ute på andra sidan, inne i det juridiskt felaktiga. Alternativet att inte hjälpa henne och hennes barn kändes inte aktuellt, då de båda befann sig i en svår och utsatt situation och desperat behövde sina saker. Det var dessutom helt uppenbart att det var hennes saker som fanns i lägenheten, det sa även mannen som tidigare hade vägrat att lämna ut dem. Så jag löste problemet. Hade jag inte gjort det, så fanns dessutom risken att fler saker hade hunnit försvinna innan hon med mycket om och men hade fått hjälp av kronofogden att få tillbaka sina grejer. Men även de chefer som anmälde mig gjorde sitt jobb. De gjorde helt enkelt det som de ansåg vara korrekt enligt gällande lagstiftning, och ville få agerandet prövat av den rätta instansen, i det här fallet i första hand CU (och om det hade gått vidare, tingsrätten). Så baserat på min egen begränsade personliga erfarenhet, så verkar ryktena om "kåranda" och om att poliser håller varandra om ryggen då de begår brottsliga fel vara aningen överdrivna...


torsdag 11 oktober 2012

Om huliganism och hävdelsebehov

Jag jobbar rätt sällan på fotbollsmatcher. Om man har sin tjänst på utryckningen, där det (liksom överallt inom polisen) är underbemannat och där det dessutom finns minimibemanningar som måste hållas blir man inte särskilt ofta anspråkstagen för kommenderingar. Undantag finns, t.ex. de bevakningsuppdrag utanför ambassader och domstolar som har blivit allt vanligare på sistone.

För ett tag sedan så jobbade jag hur som helst på en fotbollsmatch. Risken för oroligheter hade bedömts vara låg, så vi var bara fyra grupper som jobbade. Det fanns inga uppgifter om att det skulle komma några risksupportrar ifrån bortalaget, och man hade bemannat efter att det skulle bli en lugn tillställning. Efter utsättningen så var två av grupperna i stan för att rekognosera efter hemmalagets risksupportrar och vi var två grupper vid arenan. Till en början var det också lika lugnt som det var tänkt att vara, men sedan upptäckte gruppchefen för min grupp en stor långfärds/turistbuss som stod dåligt parkerad vid arenan. Bussen stod dessutom precis utanför en pub, och i samma veva som vi bad bussen att parkera om så noterade kollegorna också att pubens uteservering var full av yngre män med rakade huvuden, liknande tröjor, och aggressiv framtoning. De hade kommit med bussen, och det krävdes inga djupare kunskap om supportervärlden för att inse att de hade kommit till Stockholm främst för att slåss, och i andra hand för att se på fotboll. Då det togs kontakt med gruppen på uteserveringen så framkom det att de flesta inte ens var bortalagssupportrar utan supportrar till en utländsk klubb med vilken bortalagets huliganer hade ett samarbete och att de enbart hade kommit hit för möjligheten att få fightas. Många av dem hade tandskydd och annan utrustning med sig, och flera såg också påtända ut.

Upptäckten av en stor busslast med risksupportrar/huliganer hann knappt kommuniceras ut på radion innan samma gruppchef gjorde mig uppmärksam på att det kom en större tropp med män marscherandes i hög hastighet i vår riktning längre ned på gatan, hemmalagets risksupportrar. Jag hade precis börjat röra mig ut i gatan då gänget på uteserveringen såg motståndarlagets huliganer och vällde ut över staketet runt uteserveringen. Jag fick springa ut för att hinna slå stopp på massan ifrån uteservereringen innan den hade passerat våra två polisgrupper i riktning mot hemmalagshuliganerna, vars syfte uppenbarligen var att attackera bortalagets supportrar. Jag fick dra batong och slå några slag i luften innan de som var ivrigast av busslasten med huliganer förstod att det skulle göra ordentligt ont att försöka ta sig förbi. Alla kollegorna reagerade direkt, och på nolltid så stod hälften av dem bredvid mig och hindrade bortalagshuliganerna att avancera och hälften av dem hade sprungit bort och spärrat vägen för hemmalagshuliganerna.

Det var svårt för mig att uppfatta vad som hände bakom ryggen eftersom jag hade ett 50-tal huliganer skrikandes och studsandes i sin iver att ta sig förbi oss framför mig, men jag märkte att det började landa saker vid våra fötter. Något som klirrade. Något som brann. Det var dock inget som träffade mig eller någon kollega. Efter att den initiala rusningen hade stoppats så lugnade det ned sig lite precis framför mig. Det skreks fortfarande mycket, men de som stod närmast mig verkade ha gett upp försöken att ta sig förbi mig. Istället så kom en ledare för bortalagssupportrarna fram och helt lugnt och i vänlig ton försökte övertala mig att släppa förbi de "gäster" som han bjudit med för att slåss mot hemmalagssupportrarna.... Jag uppfattade nu situationen som under kontroll, och efter det initiala adrenalinpåslaget då mer än hundra huliganer rusade mot varandra, så kändes det ganska lugnt och jag kände mig inte särskilt stressad. Det kan dock bero på att jag läste situationen dåligt (eller på att de som stod vid just mig var lite mer passiva), för senare fick jag höra av den kollega som (tillsammans med gruppchefen) har störst erfarenhet av den här sortens situationer och som stod på samma linje som jag att han kände att det var på håret att de ditresta slagskämparna försökte slå sig igenom oss, och de var ju en bra bit mer än 10 gånger fler än vi. Efter ett tags "stand off" så kom polisinsatschefen med en insatsbuss med sirener och skrikor påslagna och körde rakt in mot gruppen framför oss, vilket fick effekten att de skingrades. När de väl hade börjat backa så kunde vi snabbt valla in dem mot samma uteservering igen, och slog en ring runt den. Parallellt så drog det andra gänget slutsatsen att det var fler poliser på väg, upphörde med försöken att ta sig förbi kollegorna och omgrupperade sig någon annan stans.

Konfrontationen ledde till att det kallades dit en större mängd poliser. Bortalagshuliganerna lyckades man också hålla koll på under hela matchen och fram tills de stuvades in i bussen och eskorterades ut ur länet. Det blev dock vid ett tillfälle en obehaglig situation för de publikvärdar och ordningsvakter, samt de fredliga bortalagssupportrar som var ditresta då man spärrade av alla vägar ut ur den aktuella läktarsektionen för att kunna slussa slagskämparna direkt in i sin buss. Resultatet blev dock att de inte lyckades ställa till med mer bråk än att stå och skrika bakom gallren på sektionen där de var instängda, så det blev en lång och misslyckade resa för dem. Med hemmalagshuliganerna var det värre. De ställde till med ytterligare ett par våldsamma upplopp efter matchen, och dessvärre blev också en kollega skadad (dock ej allvarligt) av stenkastningen.

Så vad gör att folk åker tvärs över landet för att söka konfrontation med andra huligangrupper och kasta stenar på polisen? Jag har varken särskilt mycket kunskap om eller förståelse för fenomenet. Jag har tränat kampsport hela livet, så jag gillar själv att fightas. Och vill man köra hårt, så går det utmärkt att göra det på en del av landets MMA-klubbar, bara man respekterar träningens regler och sina motståndare/medtränande. Faktum är att om det var just själva fighten som var huvudsyftet med huliganismen så känns det som att de båda huligangängen lätt skulle kunna ha organiserat ett möte ute på något ödsligt fält någonstans. Det verkar dock sällan ske... Så nej, det är annat som ligger bakom. Givetvis handlar det om gruppprocesser, hävdelsebehov, machoideal, status, med mera, men det känns fortfarande som att jag saknar en pusselbit. Kanske är det så att tillhörighetskänslan blir mycket starkare för personer med svag självkänsla och stort bekräftelsebehov om man utsätts för en upplevd fara tillsammans med gruppen (och det kanske är lättare uppnått genom katt och råttalekar på stan än genom ett rallarslagsmål på ett fält)? Fast den kicken borde man ju kunna få på ett konstruktivt sätt i t.ex. försvarsmakten istället? Men det är klart, de flesta av här individerna är väl personer som inte skulle gå igenom deras antagningsprocess, och tur är väl det? Tja, hur som helst så är det tråkigt att de här unga männens oförmåga att hitta vettiga sätt att söka adrenalinkickar och bekräftelse skall behöva kosta samhället och skattebetalarna mångmiljonbelopp. Och minst lika illa att kollegor, vars uppgift är att hålla ordningen och skydda samhället (även då huliganerna själva) ibland drabbas av fysiska eller psykiska men efter deras våldsamma attacker.

lördag 15 september 2012

Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.

lördag 8 september 2012

Vi demonstrerar!

För några veckor sedan informerade det yttre befälet om att det under det aktuella dagpasset skulle hållas en demonstration utanför en mindre ambassad i vårt distrikt och att det skulle kunna komma att bli stökigt. Jag nämnde att med tanke på hur liten den aktuella folkgruppen är i Sverige så borde det väl bli lugnt. Jag hade helt fel.

Det fanns en mindre kommendering utsedd för att hantera demonstrationen, men efter ett tag kallade de på förstärkningar. Gruppen demonstranter var visserligen relativt liten, men de var också väldigt utåtagerande och stundtals aggressiva. Efter att det hade gjorts försök av enskilda demonstranter att ta sig in i den kontorsbyggnaden där ambassaden låg samt försök att ta ner och förstöra landets flagga som var hissad på en stång bredvid entrén så tvingades de ditkommenderade poliserna att ingripa, vilket ledde till stegrade motsättningar och mer aggressivitet. Då jag och min kollega anlände fick vi först i uppdrag att hålla dörren in till byggnaden,  men då det framkom att den gick att låsa ifrån insidan så ansågs det räcka med att min kollega satt där inne, och jag kunde istället hjälpa till att hantera de stökiga demonstranterna. Flera personer hade vid det laget klamrat sig fast vid flaggstången där den för dem förhatliga flaggan var hissad, och runt dem hade en stor del av gruppen samlats och stod och hoppade, skrek, dansade och skanderade. Eftersom de inte begav sig av och backade undan till den plats som var anvisad för demonstrationen på våra uppmaningar så flyttade vi på dem med våld. Kollegor förde, föste och knuffade undan dem som befann sig i närheten och jag tog tag i en man som hade klamrat sig fast i flaggstången med båda armarna. Jag märkte snabbt att det var bökigt att själv få bort hans grepp då jag bara kunde lossa en arm åt gången, så jag tog i stället tag i hans huvud och drog sakta men bestämt bakåt tills han släppte taget. Han försökte då klösa mig på armarna, men det resulterade bara i att jag drog ned honom på marken och att han rullade iväg över gräset. Han studsade snabbt upp igen, full av ilska och energi, men då han märkte att han inte kom tillbaka mot flaggstången så gav han efter ett tag upp och sprang iväg.

Händelserna vid flaggstången utlöste ett allmänt kaos som varade ett par minuter. En av demonstranterna slog med en planka mot en hundförare. Han blev gripen av kollegor. En äldre kvinna sprang sedan omkring med samma planka och viftade med den. Hon släppte den dock och sprang iväg då jag närmade mig. Efter ett tag lugnade det dock ned sig betydligt. Inga demonstranter var kvar vid flaggan och ingången. Då tog en kollega tag i mig och bad mig hjälpa till att ta en person. Vi greppade i var sin arm och gick lugnt med honom till en av bilarna. Det visade sig vara samma man som jag hade dragit bort ifrån flaggstången. Han hade varit våldsam mot kollegan, och greps för våld mot tjänsteman. Trots gripandet så fortsatte demonstrationen att vara lugn, och jag fick tillfälle att försöka börja prata med några av demonstranterna, som nu stod inom det område som var anvisat för dem. En del av dem var måttligt intresserade, men jag hittade en och annan som var villig att berätta om varför de var där och vad det var de demonstrerade emot (nej, det var inte Syrien, Iran, eller någon av de mer kända konflikterna...). Resten av demonstrationen förlöpte relativt lugnt, och någon timme senare bröts den upp på grund av ett ösregn.

Så till tankarna och funderingarna. Var det till en början proportionerligt av mig att dra bort demonstranten ifrån flaggstången med grepp om hans huvud (ej hals)? Det var säkert obekvämt, och även om jag drog långsamt finns det viss risk att han hade lite nackspärr dagarna efteråt. Jag tycker nog ändå att mitt agerande kan försvaras. Dels så kunde vi inte låta demonstranterna förstöra flaggan, det hade både skickat helt fel signaler om vart gränserna går för vad som är ok och inneburit en (om än minimal) kränkning av ambassadens immunitet. Dels så berodde en stor del av kaoset som plötsligt uppstod just på att det fanns folk som klamrade sig fast vid flaggan, så fort vi hade fort bort dem därifrån och på så sätt fått slut på den konfrontationen så lugnade det ganska snabbt ned sig. Dels så befann sig hela gruppen alldeles för nära själva ambassaden, och inne på ett område som var avspärrat. Sen kan jag tycka att om man medvetet springer förbi en polisavspärrning för att göra något man vet om är otillåtet, så måste man vara beredd på att utsättas för mildare våld. Tankesättet gäller självklart inte bara mitt agerande, utan även kollegornas.

Kan jag då förstå demonstranterna? Ja och nej. Jag förstår varför de demonstrerade. Men det gör jag för att jag fick chansen att i lugn och ro prata med några av dem. Rusningarna, skanderandet, aggressiviteten, med mera gjorde absolut ingenting för att få ut deras budskap. Det fanns inte ens någon publik, bara någon enstaka arbetare som var på väg ifrån eller till jobbet inne i det aktuella kontors/industriområdet, och de förstod troligtvis inte ens vilket land det hela rörde sig om. Det verkade mer handla om att få attackera och uttrycka hat mot den aktuella ambassaden än om att påverka och bilda opinion. Jag föreslog också under samtalet att de skulle skriva debattartiklar eller hitta andra sätt att få ut sitt budskap och informera om de folkrättsbrott som de uppgav att den aktuella regimen var ansvarig för. Jag kan absolut förstå frustrationen av att vara i ett annat land och höra om hur människor i ens hemland utsätts för grova kränkningar, men det känns onödigt om den ilskan bara skall leda till en konfrontation med svensk polis, som ju inte har någon påverkansmöjlighet på den situation som de är upprörda över. Det mest konstruktiva under hela demonstrationen, förutom att bara ha skickat budskapet till den aktuella ambassaden/beskickningen om att det finns människor som är kritiska till landets förehavanden, torde ha varit de enstaka samtal som fördes emellan poliser och demonstranter om det det hela faktiskt handlade om.

Just syftet, vad man egentligen vill åstadkomma, med en demonstration, är något som ofta är värt att fundera över. Vill man bilda opinion? Påverka människor? Eller bara visa närvaro och stöd för en viss grupp eller ilska mot en annan grupp? Eller är man egentligen ute efter att få angripa någon, starta bråk, använda våld? Vid exempelvis en del antirasistiska demonstrationer verkar det behjärtansvärda syftet att visa stöd för de grupper som utsätts för hat och diskriminering ofta vara underordnad syftet att få attackera meningsmotståndare eller polis. Då är det svårt att ta till sig någon del av budskap om tolerans och kärlek. Istället blir man till nyttiga idioter som bara stärker de åsikter som man säger sig vilja bekämpa. Men, det är klart, om det egentliga syftet är en mer polariserad debatt och mer stöd för egna extremistiska åsikter, då gör man naturligtvis helt rätt då hat föder hat och extremism göds av extremism i destruktiv symbios. Och även om det bara är mindre element i en demonstration som har en sådan agenda så kan man lätt med hjälp av den masspsykos som föds av att vara del av en grupp som gör något, känner något, och speciellt utsätts för något (blir "attackerade") tillsammans, snart få med sig en del som faktiskt bara hade tänkt sig en fredlig demonstration i regelrätta upplopp.

Nu kanske det låter som att jag är kritisk mot de flesta demonstrationer. Det är jag inte. Det finns mängder med exempel på när fredliga demonstrationer har gett önskade resultat. Jag förstår och respekterar även att demonstranter ibland använder sig av civil olydnad, som t.ex. att lägga sig framför fordon vid protester mot avvisningar av asylsökande som har fått avslag. Exemplet ifrån Öjnareskogen på Gotland visar med all önskvärd tydlighet att den sortens aktioner, i det fallet handlade det om att kedja fast sig vid avverkningsmaskiner, kan vara effektiva sätt att bilda opinion på. Bara man sedan är beredd att ta ett eventuellt straff har jag svårt att invända mot tillvägagångssättet, speciellt eftersom jag många gånger själv kan dela demonstranternas åsikter. Däremot går en skarp gräns emellan passiv/fredlig civil olydnad och våldshandlingar mot sak och person som skadegörelse eller attacker mot polis (som naturligtvis måste se till att korrekt fattade beslut kan verkställas även om inte alla håller med om dem). Om man ägnar sig åt det senare så har man åsidosatt demokratins spelregler, och tar sig rätten att kränka andra bara för att man har politiska åsikter som inte delas av samhället/lagstiftningen. Och då bör man stoppas, gripas och lagföras.

tisdag 4 september 2012

Pundarliv

Man stöter på en hel del elände i det här jobbet. Så pass mycket att det blir en del av vardagen. En del händelser står dock ut, slår igenom vardagstragiken för att de är så fruktansvärda. En helt ny kollega i turlaget fick till exempel inom loppet av någon månad två gånger vara med om att åka till ett jobb där en ung människa, ett barn, hade tagit livet av sig och sedan hittats av en förälder. Även om jag har tagit det här jobbet bland annat för att jag vill finnas till hands och hjälpa människor i svåra stunder så är jag glad över att jag ännu så länge har sluppit den sortens hjärtskärande tragedier. Däremot har jag, liksom alla poliser som jobbar i yttre tjänst, träffat på många människor som mår väldigt dåligt. Ofta (men inte alltid) så har det att göra med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Det här inlägget kommer att handla om narkotikamissbruk.

I somras fick vi larm om att en kvinna betedde sig aggressivt i ett lokalt centrum. Vi åkte dit och kunde ganska snabbt lokalisera kvinnan. Hon var inte direkt aggressiv mot oss, men var kraftigt påtänd och ganska utåtagerande. Vi erbjöd oss att ge henne skjuts till sitt stödboende, men vid en rutinmässig slagning fick vi reda på att hon var efterlyst för avtjäning av en tidigare dom. Då hon fick reda på det bröt hon ihop totalt. Hon var redan i mycket dåligt skick, och tragedin blev mer påträngande av att hon blev så ledsen. Det blev inte bättre av att de på den anstalt vi hänvisades till inte ville ta emot kvinnan på grund av hennes hälsotillstånd och påverkansgrad, så i slutändan fick vi beskedet att vi behövde köra henne till ett häkte (i en annan ände av länet) . Det innebär betydligt större personaltäthet och bättre översyn, men betydligt otrevligare lokaler. Det kändes dock som att hon hörde hemma på sjukhus och inte på anstalt, och jag hoppas att kriminalvården kombinerades med traditionell vård och missbruksvård. Vid en första anblick så trodde jag att kvinnan var i 60-års åldern. Hon var tandlös, utmärglad, skrynklig, och enormt bräcklig. Hon var i min ålder. Narkotikan och det hårda livet hade lett till att hon hade åldrats kraftigt i förtid, och jag tror dessvärre inte att hon har många år kvar att leva.

Dem som fastnar i allvarligt missbruk halkar ofta helt ur samhällets alla normala stöd- och skyddssystem. Man blir av med jobb och bostad. Om missbruket påbörjats i ung ålder har man ofta aldrig haft varken egen lägenhet eller ett arbete. De pengar man har går i första hand till knark, i andra hand till allt annat, och främsta inkomstkällan blir ofta brottslighet eller prostitution. Naturligtvis går det inte så illa för alla som missbrukar narkotika, och även bland "pundarna", dem som lever ett missbruksliv utanför samhället, finns det dem som klarar sig bättre och dem som klarar sig sämre. Det finns dock ingen som klarar sig bra. Ett exempel på ett tillfälligt lyft i tillvaron är då några av dem som tvingades flytta ifrån en illegal boplats där ett antal mycket nedgågna husvagnar länge bildat ett litet missbrukarsamhälle fick informellt tillstånd av markägaren till ett mindre koloniområde att slå sig ned i stugorna. Den kraftiga nedskräpning som naturligtvis följde blev ett mindre problem eftersom hela området snart skulle rivas och bli en byggarbetsplats, och det nya lägret de hade kommit till var betydligt trevligare än det de tvingades lämna.

Våra möten med dessa människor är ofta avspända och smidiga. Jag skulle säga att det bland poliser ofta finns en förståelse för deras svåra livssituation och att de bland de flesta missbrukarna finns en förståelse för att vi har ett jobb att sköta. Jag hade i somras ett närmast gemytligt möte med två missbrukare som hade tagit sig in på en byggarbetsplats och där påträffats av en väktare. De var troligtvis där för att stjäla koppar, en av de främsta inkomstkällorna för många, men hade inte hunnit plocka med sig något då väktaren hittade dem. Han var dessutom så trevlig mot dem att det kändes som att de redan hade ångrat sig då jag och kollegan kom fram. Vi stod och pratade lite i morgonsolen med dem (en av de två, en kvinna, hade jag träffat många gånger förut och alltid haft bra kommunikation med) och väktaren bjöd de två missbrukarna på cigaretter innan vi släppte dem och åkte iväg. Vi hade kunnat lagföra dem för både olaga intrång och ringa narkotikabrott genom eget bruk, men väktaren tyckte inte att det olaga intrånget var värt att ange till åtal och vi hade naturligtvis inget intresse av att ta upp en anmälan om ett narkotikabrott som inte gör någon som helst nytta för varken staten eller missbrukaren, så det blev inget skrivet alls. Någon månad senare träffade jag och en annan kollega på samma kvinna som vi pratat med vid byggarbetsplatsen, men då körandes på en vespa. Då blev det istället medtagande för kroppsbesiktning (misstanke om drograttfylleri) och den stöldanmälda vespan i beslag. Hon storgrät och bad oss att inte ta med henne, men det gjorde vi i alla fall. Inte för att hon hanterade stöldgods (vilket vi dock självklart skrev på) utan för att hon hade gett sig ut i trafiken drogpåverkad. Där går en tydlig gräns, och det behöver vi lagföra varje gång. Efter provtagning så släpptes hon självklart igen och den tillfälliga ilskan mot oss var helt borta, men exemplet säger mycket om hur missbrukarlivet egentligen ser ut än vad pratstunden i solen gjorde.

Den stora frågan är naturligtvis vad man kan göra för att hjälpa alla dessa människor. Beroendevården verkar, liksom de flesta sorters vård som direkt vänder sig till de svagaste i samhället, vara hopplöst underfinansierad. Sen att det, förutom det mänskliga lidande, kostar samhället stora pengar att ha människor som lever i ett totalt utanförskap tas inte med i kalkylerna. Dessutom verkar det vara svårt att hitta lagom avvägningar emellan tvång och frivillighet, krav och flexibilitet, i vården. Jag ser dagligen hur mycket elände drogerna ställer till med, så jag är för en restriktiv narkotikapolitik, men det känns som att synen på missbrukarna behöver förändras. Det borde vara en självklarhet att man använder sprututbytesprogram, att man (under kontrollerade former) ger narkotikaklassade läkemedel som kan förenkla avvänjningsprocessen, och att man inte kastar ut människor ur program som kan vara livsviktiga på grund av enskilda återfall. Sen är jag medveten om att det inte finns några enkla svar eller hundraprocentiga lösningar, men det känns ändå som att vi borde kunna få missbruksvården att fungera bättre än vad den gör idag. Det borde dessutom leda till en mindre marknad för narkotika och en mindre nyrekrytering in i missbruk, och det är kanske det viktigaste av allt.

fredag 31 augusti 2012

Polistexter i andra bloggen - polishat, "romskt utseende", med mera

Sen jag startade den här bloggen har jag försökt att vara konsekvent med att enbart publicera texter som har sin utgångspunkt i och fokuserar på händelser som jag själv är med om då jag jobbar. Min tanke är ju att bloggen skall fungera som en inblick i min vardag som utryckningspolis. Därför har jag inte lagt upp texter här  där fokus är allmänpolisiära frågor eller samhällsproblem även då de har haft en koppling till mitt jobb och mina erfarenheter. Då jag av olika anledningar har skrivit dylika texter så har jag istället lagt upp dem på min andra, generella blogg. Det här inlägget är ett sätt att kort tipsa er läsare som följer den här bloggen om ett par texter som ni kanske kan tycka är intressanta.

Jag har idag lagt upp en text om fördomar, hat och attacker mot poliser i segregerade förorter. Den börjar med att ta upp ett tillfälle då två kollegor i mitt turlag fick en 11,7 kg tung sten kastad mot sin bil ifrån flera meters höjd. Det gick bra, men de kunde i värsta fall ha blivit invalidiserade. Sedan diskuterar jag polishatet och dess mekanismer.

För någon månad sedan hamnade jag i en diskussion om signalementsuppgifter och etnicitet. Diskussionen började kring begreppet "etniska svenskar" och "svenskt utseende", och präglades enligt mig av en världsfrånvänd syn på vilket språkbruk som var acceptabelt, en syn som hade gjort det närmast omöjligt för oss poliser att använda signalement. Därför kände jag mig tvingad att skriva ett inlägg till om signalement, etnicitet, rasism och politisk korrekthet. Sedan dök begreppet "romskt utseende" upp och skapade en mindre storm på sociala medier (med anklagelser om rasbiologi) som spred sig till bl.a. DN, vilket gjorde att jag skrev ännu ett inlägg som blev väldigt välbesökt och diskuterat. För den som är intresserad av frågan, men inte orkar ta sig igenom tre inlägg, så rekommenderar jag det sista, det om "romskt utseende".

Jag blev i början av sommaren ombedd att skriva en krönika i Stockholmspolisens tidning Sambandet. Den handlar om hur polisens sätt att mäta verksamheten med kvantitativa mål styr fel och ger en dålig bild av hur väl polisarbetet i en grupp fungerar, speciellt på utryckningen där jag jobbar. Den tar även upp hur arbetets belöning inte är den feedback man sällan får, utan känslan av att ha hjälpt någon, gjort något betydelsefullt.

Även denna text är en krönika, men om hur debatten om att integriteten måste värnas genom att stoppa övervakning i form av kameror, telefonlistor, datalagring med mera missar att dessa åtgärder är helt nödvändiga för oss som poliser för att bekämpa brott. Och om hur det är enormt mycket mer integritetskränkande att bli misshandlade eller rånad än att fastna på en övervakningskamera.

Samtliga dessa texter, och en hel del till som berör polisiära frågor men som inte är direkt kopplade till mina egna erfarenheter som utryckningspolis, finns alltså på min ursprungliga blogg.

Slutligen så inser jag att jag med detta inlägg faktiskt gått ifrån mina principer genom att publicera en text här som inte har med mitt arbete att göra... Jag ber om ursäkt för det och lovar att inom kort återkomma med ett vanligt polisbloggsinlägg :-).

fredag 17 augusti 2012

Psykisk ohälsa och nedskräpning ifrån polisbil

Det har varit en händelserik arbetsdag. Jag skulle kunna skriva om hur vi var närvarande för att hålla lugnet då en kille hämtades för LVU och hans bröder spydde galla över socialtjänsten. Just LVU-instrumentet finns det väldigt mycket att säga om. Det är klart att det är jobbigt för barn att med tvång skiljas ifrån sina familjer, men om utvecklingen redan går käpprätt åt skogen är det inte bara ett ansvar mot barnen, utan även mot deras omgivning som utsätts för brott, våld, kränkningar, med mera att göra något. Jag skulle även kunna skriva om den demonstration utanför en ambassad som under en tid urartade då demonstranterna bland annat försökte slita ned landets flagga och bränna upp den. Även här finns det mycket att säga, både om demonstranternas vrede och frustration över händelser i hemlandet och om det onödiga i  konfrontationen med polis. Jag slet en man som var aggressiv och uppspelt till marken då han vägrade släppa flaggstången och situationen runt omkring dessutom var kaotisk. Senare spenderade jag minst en halvtimma med att i lugn och ro diskutera och informeras om den situation som föranledde demonstrationen. Jag skulle också kunna skriva om den man vi jagade efter då han kört ut ifrån en bensinmack trots att allmänhet sett att han var groggy och ringt ambulans. Vi kom ikapp, och han visade sig ha diabetes. Hans blodsocker hade sjunkit, och efter att ha ätit lite gav han sig iväg istället för att vänta på ambulansen. Blodsockret var dock fortfarande lågt då vi kom ikapp honom, vilket visade sig då ambulansen anlände... Och jag kanske skriver lite mer djupgående om en eller flera av dessa händelser senare, men nu är det sent och jag nöjer mig med att berätta om ett självmordslarm och en pappersmugg...

Vi hade varit på jobbet med ungdomen och därefter åkt förbi en drive-in och köpt en hamburgare och en vatten till mig då jag var lite hungrig och törstig. Mest var jag törstig, så jag började att dricka ur den stora pappersmuggen. Då går det ut ett självmordsförsök, och vi ligger närmast. Jag kör, så medan kollegan svarar så ger jag henne muggen och säger antingen "släng undan muggen" (min version) eller "släng ut muggen" (hennes version). Jag vet i alla fall att jag menade att hon skulle placera den någonstans i bilen, och att jag blev ordentligt förvånad när hon helt enkelt slängde ut den igenom radiobilens fönster... Jag antar att jag inte var den enda som blev förvånad, även bilisterna bakom oss måste ha hajat till en del... Man får hoppas att det sågs som en förmildrande omständighet att vi dundrade iväg med blåljus och sirener... Och det viktigaste var ju faktiskt att vi kom fram i tid! Det visade sig dock att det inte var så bråttom som det verkade, då personen i fråga hade gått hem igen och befann sig med sin flickvän i deras lägenhet, och att de tabletter som hon just skulle ha tagit var sömntabletter som hon tog igår... Hur som helst så fick vi med kvinnan frivilligt till psykakuten efter ett längre samtal (på spanska). Hon hade haft regelbunden kontakt med psykiatrin i sitt hemland, men ingen sedan hon kom till Sverige, och mådde periodvis dåligt med kraftiga ångestattacker. Förhoppningsvis kommer mötet med den svenska psykiatrin ge henne bättre medicin och/eller bra terapi som kan leda till en långsiktig förbättring. Och förhoppningsvis fattade inte läkaren på psykakuten något beslut om tvångsomhändertagande. Både jag och hon var övertygade om att det vore bättre för henne att få komma hem igen på kvällen efter att ha fått den nödvändiga läkarkontakten, psykakuten är dessvärre inte det trevligaste stället att vara på, även om personalen gör sitt bästa för att hjälpa. Hur som helst så är historien med pappersmuggen något som man kan skratta åt i jämförelse med allt allvar man konfronteras med dagligen i jobbet...

onsdag 8 augusti 2012

Om en bojad tjej och sexuella trakasserier i en polisbil

Att hämta gripna misstänkta för snatteri eller stöld i butiker eller varuhus är ett av de vanligaste rutinjobben för en utryckningspolis. Men även dessa jobb kan bjuda på en del variation. För ett tag sedan kallades jag och kollegan till ett varuhus där en kvinna hade stulit, men vi ombads att trampa på gaspedalen eftersom hon tydligen var helt tokig. Väl framme så såg vi hur en stor ung man låg/satt ovanpå en spensligt byggd tjej och höll fast i hennes armar. Jag gick fram och tog över kvinnan efter att ha stämt av med mannen som höll henne. Hon var till en början helt lugn, och startade (till min stora förvåning) nästan direkt med att flirta ohämmat med mig och min kollega. Hon var dock uppenbart labil och blandade den mjuka tonen mot oss med hätska utfall mot den kvinnliga butikspersonalen som också fanns närvarande. Efter att hon två gånger försökt sträcka sig förbi oss och fysiskt attackera personalen sa jag till henne att vi skulle boja henne om hon försökte igen. Det tog inte många sekunder innan hon gjorde nästa försök att komma åt personalen, så jag vred runt henne och fick hjälp av kollegan att sätta på henne handfängsel. Vi insåg att vi inte kunde ha henne där, så vi förde ut henne mot bilen. På väg förbi personalen så lyckades hon överraska oss och skicka iväg en spark som träffade den kvinnliga butikschefen på benet. Vi satte in henne i bilen, där kollegan fick hålla koll på henne medan jag påbörjade förhör och anmälansupptagning. 

Det visade sig att kvinnan hade gått in i affären, och där plockat på sig ett hundratal varor utan något speciellt värde eller sammanhang, helt öppet stoppat ned dessa i väskor som också fanns i butiken och helt sonika gått ut. Då ett kvinnlig butiksbiträde gick efter henne och sa att hon behövde betala för varorna så attackerade hon och började misshandla henne. Det sprang fram fler butiksanställda, men kvinnan attackerade dem alla vilt och de fick inte kontroll på henne förrän mannen som senare höll fast henne kom och hjälpte till. Det blev ett antal förhör och anmälan om misshandel och stöld. Då jag kom tillbaka till bilen så höll kvinnan, trots handbojorna, på att försöka klättra upp i famnen på kollegan. De fysiska försöken till närmanden varvades med verbala inbjudningar och erbjudanden att göra både det ena och det andra... Så fortsatte det hela vägen in till arresten, och kvinnan gjorde även ett sista försök att övertala kollegan att komma med henne in i cellen... För att vara övertydlig så var kollegan självklart hela tiden väldigt tydlig i sitt avvisande av alla närmanden.

Det är inte helt ovanligt att tjejer man träffar på då man jobbar i uniform kan vara lite flirtiga. Det är dock definitivt ovanligt att tjejer man griper är det, och än mer någon som man har bojat. Vad gäller den här kvinnan så var det helt uppenbart att hon inte var psykiskt stabil. Stöldförsöket verkade egentligen bara handla om att skapa en situation där hon fick möjlighet att slåss. Hon var helt rabiat mot den kvinnliga personalen i butiken, men inte alls lika aggressiv mot mannen som höll henne. Och mot oss, speciellt då kollegan, var hon påstridig på ett helt annat sätt.Om kollegan hade velat hade man kunnat ta upp anmälan för sexuellt ofredande mot honom baserat på händelserna i baksätet, men det ansåg han av förståeliga skäl inte var nödvändigt. I slutändan handlar det ju om någon sorts tragedi, något torde ha hänt som gjorde att en ung tjej som dessutom hade kunnat vara rätt söt om det inte vore för att hennes beteende dolde det, gick till en affär för att söka slagsmål med personalen och sedan ragga på en av de poliser som grep henne. Man får verkligen hoppas att hon har fått något sorts hjälp av psykiatrin efter händelsen och att hon mår bättre nu.

fredag 3 augusti 2012

Kriminalitetens effekter

Vi kallas till en adress i distriktet i vad som går ut som ett omedelbart jobb. Som vanligt är det "oklart" vad det rör sig om, men det skall handla om utpressning, dödshot och organiserad brottslighet. När vi väl får kontakt med offret/målsägaren på telefon så visar det sig att han inte är hemma ännu. Han har blivit hotad på jobbet av män med kopplingar till kriminella gäng i ett försök att pressa honom på pengar, och hotet riktades även mot hans familj. Vi väntade utanför bostaden tills mannen anlände, och gick sedan in tillsammans för att prata och hålla förhör.

Mannen hade för ett par år sedan utsatts för vad som verkade vara ett spontant utpressningsförsök av kända kriminella med stort våldskapital och med ledande positioner i ett kriminellt förortsgäng. Försöket verkade väldigt spontant och oöverlagt, då det rörde sig om i sammanhanget små summor och egentligen inte hade någon koppling till näringsverksamhet, förmögenhet eller något annat. Mannen, som av naturliga skäl blev livrädd då dödshot riktades mot honom och hans familj (sambo & barn), betalade då direkt den begärda summan. Det fick bara konsekvensen att ett liknande utpressningsförsök gjordes kort därefter. Då flydde mannen istället, ringde polis, och anmälde händelsen. Sedan, av rädsla för att hans familj skulle drabbas av repressalier, så flyttade de till en helt ny ort och startade ett nytt liv. Den följande polisutredningen om utpressningen och utpressningsförsöket gick aldrig hela vägen fram, trots att mannen/målsägaren kunde namnge de skyldiga. Hans vittnesmål ansågs inte räcka för en fällande dom, vilket för mig är ännu ett exempel på att vi sätter kraven på rättssäkerhet så högt att rättstryggheten, brottsoffers rätt till skydd och upprättelse, ständigt blir lidande. Offret, som är helt ostraffad själv, hade visserligen inga vittnen till själva hoten, men gott om olika sorters stödbevisning.

Tillbaka till nutid. Den aktuella natten hade mannen blivit kontaktad av personer som på nytt krävde att han skulle betala en summa pengar för att inte hans familj skulle råka väldigt, väldigt illa ut. De hänvisade även till namn kopplade till de tidigare fallen av utpressning. Mannen kontaktade återigen polisen, och begav sig sedan genast hem, där vi väntade. Förutom förhör och anmälansupptagning, så blev det även samtal kring risker, säkerhet, och hur det nya utpressningsförsöket påverkade mannen och hans familjs liv. Då vi sedan skrev på ärendet så hänvisade vi även ärendet till personskyddsgruppen för att någon med större kunskap än vi skulle göra en bedömning av behovet av säkerhetsåtgärder.

Fallet blev ännu ett tydligt exempel på vilka effekter brottslighet får för de drabbade och deras närstående. Hela deras nya liv raserades på några ögonblick. Plötsligt blir rädslan en del av vardagen igen, och kanske slutar det med en ny flytt, och ett ytterligare ett försök till nystart långt bort ifrån allt det de nu byggt upp de senaste åren professionellt och socialt. Men för männen som låg bakom hotet så gissar jag att det hela var en småsak, ett försök att få tag på lite lätta pengar emellan annan, grövre, kriminell verksamhet. De kände uppenbarligen till att mannen hade betalat en gång tidigare, och tänkte att det var värt ett nytt försök. Risken att åka dit om det inte fungerade ansågs nog inte vara särskilt hög. Jag har svårt att tro att de skulle verkställa de fruktansvärda hot som riktades mot mannen och hans familj eftersom det helt enkelt inte vore kriminell logik att riskera så mycket för så lite (vad gäller överlagda brott), men det gör inte det hela mindre traumatiskt för de drabbade.

Något som däremot är helt uppenbart är att männen bakom utpressningsförsöken inte kunde bry sig mindre om vilka effekter det får för en person att hota att ta livet av dennes barn. De har sedan länge valt att leva på ett sätt där hänsyn till andra helt enkelt inte är relevant. Brott begås antingen i stundens hetta för att hävda status och position, eller överlagt för att även ge pengar och makt. För överlagd brottslighet, vilket utpressningsförsöken helt uppenbart var, så är de relevanta faktorerna risken att åka fast och straffvärdet (om det inte riktas mot andra kriminella, då kommer fler faktorer/risker in). Det lidande brottet orsakar andra bryr de sig föga om. Att hotet riktas specifikt mot barn är bara ännu ett exempel på att det mesta snack om "heder" som finns vad gäller kriminella grupperingar, förortsgäng, med mera, mest är trams och mytbildning. Det handlar om egenintresse och att respektera regler som man själv har nytta av (t.ex. att inte prata med polisen), inget annat.

Det finns mer att säga om detta. Man kan prata om det nödvändiga i att polisen satsar specifikt mot organiserad brottslighet, vilket den mycket framgångsrika utredningen mot Södertäljenätverket är ett bevis på. Man skulle kunna önska att det fanns större förståelse för att detta (liksom många andra specialiserade verksamheter) tar resurser ifrån "kärnverksamheten", med tanke på all kritik polisen regelbundet får i media för dåliga "resultat" och yttranden om att det minsann inte behövs fler poliser. Man kan diskutera de mycket låga straff som gör att en hel del av den organiserade eller semi-organiserade brottsligheten sker med mycket små straffrättsliga konsekvenser (även då någon kan lagföras). Detta gäller t.ex. bostadsinbrott, där kombinationen av obefintliga straff (trots konsekvenserna för den drabbade) och låg risk att åka fast har gjort att många löst sammansatta kriminella nätverk nästan helt styrt över verksamheten dit. Men jag nöjer mig nu med att konstatera att det är viktigt att samhället gemensamt tar ställning och agerar mot de människor som har valt att leva på att utsätta andra för kränkningar och lidande. Och det innebär både adekvat lagstiftning och tillräckligt med resurser till alla led i rättskedjan, även de direkt brottsofferstödjande.

PS. Som vanligt har jag naturligtvis övervägt vad jag anser mig kunna skriva här utan att varken kränka nämnda personers integritet eller störa en pågående förundersökning. Att målsägaren haft kontakt med polisen är t.ex. redan känt av inblandade personer.

onsdag 25 juli 2012

Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

onsdag 18 juli 2012

Om att jaga kor och förevisa lik...

Vad gör man om man har ett problem och inte vet vem man skall be om hjälp? Man ringer till polisen. Oavsett vilken sorts problem det är, så kan man alltid ringa till polisen och be om hjälp. Sedan lägger vår ledningscentral upp ett ärende, ett "HR", och, om det anses nödvändigt, så skickas en radiobil för att lösa problemet. Det innebär att man som utryckningspolis kan få hantera lite vad som helst, saker som inte har något med brottslighet att göra, men som handlar om att ge stöd och hjälp till allmänheten. Och dessa jobb är faktiskt en stor del av charmen med jobbet, både att få möjlighet att hjälpa människor i behov (t.ex. att återföra en förvirrad åldring till sitt hem) och att ibland ställas inför en situation som inte påminner om något som man har varit med om förut (som kojakten nedan...). Men det innebär inte att vi poliser alltid är de som egentligen är bäst lämpade för att hantera alla de jobb som vi får i knät...

Häromdagen då jag satt på stationen och hade vårt HR-hanterings system uppe på datorn (det ger bra överblick över vad som händer i distriktet och ger dessutom möjlighet att reagera snabbare på akuta jobb än LKC hinner gå ut med dem) så såg jag hur ett HR precis skapades där en kvinna inte kom ut ifrån sitt jobb eftersom hennes passerkort inte fungerade. Istället för att ringa till någon chef eller till bevakningsbolaget så ringer hon till polisen. Om hon nu inte hade telefonnummer till någon av dessa, så kunde hon ju faktiskt ha skaffat det via nummerupplysningen istället för via LKC... Dit skickades dock ingen bil.

Ofta finns det däremot behov av att göra något. För ett par dagar sedan gick det ut ett larm om att en tjur vandrade på en större väg. Vi åkte två bilar, och då min bil kom fram till den aktuella vägen så såg vi ingen tjur. Efter en del letande i det närliggande skogsområdet (i vilket det finns en hel del boskapshagar) så fann vi kreaturet. Hon (det visade sig vara en ko av utländsk ras, vilket man inte hade gissat då hon hade ca 70 cm långa horn och bestod av typ 800 kg muskler) stod och betade på en äng mellan skogen där hagarna låg och ett bostadsområde. På platsen fanns också två unga tjejer som visade sig ha någon sorts jour för den gård som ägde kossan, och som var helt oförmögna att få henne att flytta på sig. Kossan var både tjurig och aningen aggressiv, och tjejerna höll sig på avstånd. Jag gjorde först ett försök att valla henne mot bron som ledde till hagen med hjälp av polisbilen. Det gick bra till en början (och måste ha sett hysteriskt roligt ut), men hon slank iväg bortåt, och det krävdes en hel del att få henne att vända. När jag lyckats tvinga henne tillbaka mot bron så körde dessutom framhjulen fast i en lerpöl... Efter det, när den andra patrullen också var på plats, så gjorde jag och en kollega ett försök att till fots valla henne. Det kunde ha slutat illa, vid ett tillfälle attackerade hon kollegan, som smidigt hoppade in bakom ett träd. Senare sprang hon mot mig, men då jag kom mot henne och klappade och skrek, så vände hon om innan hon kom riktigt nära. Vi lyckades i alla fall få henne tillbaka mot det polisband de andra kollegorna hade spänt upp för att valla henne in mot bron igen, men då hon kom fram dit så hoppade hon över bandet! Efter det krävde jag att tjejerna skulle fixa fram förstärkning...

Ett tag senare kom en man ifrån gården dit. Han försökte locka kossan med äpplen, vilket resulterade i att han blev stångad i bröstet, lyckligtvis då kon var stillastående. Då bad mannen oss att skjuta kon, vilket jag vägrade att göra. Jag bad istället om nummer till hans chefer, och försökte sedan få tag på någon högre upp i hierarkin på gården. Under tiden promenerade kossan iväg i samma riktning som hon hade försökt gå tidigare då vi hade stoppat henne. Mannen gick efter, och vi passade på att försöka få loss polisbilen (vilket vi kanske inte hade lyckats med om det inte vore för att två mycket vänliga män kom fram och hjälpte oss att knuffa, stort tack till dem!). Sedan, då jag skulle ge mig av efter mannen, tjejerna och kossan, så kom de tillbaka och sa att hon nu var inne i en hage. Troligtvis hade hon hela tiden varit på väg in i en hage längre bort, vilket varken tjejerna eller mannen ifrån gården visste om, så när hon tilläts gå i den riktningen blev allt mycket lättare...

Jag kan förstå att polis tillkallas då en "tjur"/bångstyrig långhornad ko är lös. Dels kan den vara farlig för förbipasserande, dels kan den ställa till med kaos i trafiken (den aktuella vägen är dock väl skyddad av suggor och stängsel). Vi har dock varken kunskap eller utrustning för att lösa uppgiften. I det här fallet gick det bra ändå (och jag tyckte personligen att hela händelsen var både intressant och rolig), men det hade egentligen varit bättre om man hade kunnat kontakta jourhavande boskapsskötare...

Det finns andra jobb som hamnar hos polisen där man kan fundera över om det borde vara vi som hanterar dem. Jag har tidigare skrivit om att lämna dödsbud. Även alla handräckningar av personer emellan vårdinrättningar eller behandlingshem kan man starkt ifrågasätta om polisen verkligen skulle behöva hantera. Det är en sak om det rör sig om en farlig och flyktbenägen person, men de allra flesta är hur lugna som helst, och borde utan problem kunna hanteras av personal ifrån de respektive hemmen. Det kanske värsta exemplet på en uppgift som landar på polisen trots att vi helt uppenbart inte har någon kunskap om hur den skall utföras är att på helgdagar åka till bårhuset på rättsmedicin och presentera en död människas lik för dennes anhöriga. Två kollegor fick den uppgiften nyligen. De får då en nyckel, skall sedan i en miljö de inte överhuvudtaget hittar i lokalisera liket, leta upp den utrustning som används för att kunna presentera det på ett snyggt sätt i visningsrummet och sedan öppna för de anhöriga. Nu är kollegorna duktiga och empatiska och gjorde säkert ett mycket bra jobb, då de berättade att allt gick bra och de anhöriga var nöjda, men varför har inte personal som jobbar där och dagligen sköter dylika sysslor jour, gärna i sällskap med en själavårdare, för att hantera ett sådant jobb? Det finns även en psykosocial arbetsmiljöaspekt på detta.

Faktum kvarstår, om något behöver göras och ingen annan gör det, då landar det hos polisen. Ibland är det roligt och intressant, ibland bara jobbigt, men i många fall är det väldigt konstigt att man inte istället använder personal som är tränade och utbildade på dessa olika uppgifter och frigör polisen till sådant som enbart polisen kan göra, beivra brott, hjälpa människor i nöd och upprätthålla ordning (och då främst bland tvåbenta varelser...).

torsdag 12 juli 2012

"Jag pussar på dina skor!"

Det gick ut ett larm om pågående bråk i lägenhet, och vi och en bil till svarade. Ett sådant larm kan ju bero på allt ifrån att någon misstar TVn för ett slagsmål till att en person håller på att bli eller har blivit allvarligt misshandlad, så det är naturligtvis angeläget att komma fram fort och bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Vi lokaliserade rätt dörr och bankade på den samtidigt som vi skrek "Polis, öppna dörren!", men vi fick inget som helst svar. Det var helt tyst inne i lägenheten. Tack vare en hjälpsam granne kunde vi dock konstatera att en balkongdörr in mot innergården stod vidöppen (det var därifrån de främst hade hört bråket förut). Balkongen befann sig på tredje våningen, men det fanns en terass vid andra våningen och ställde man sig på balkongen under så skulle man kunna nå den aktuella balkongen. Jag stod kvar utanför dörren utifall att någon skulle öppna och/eller försöka fly därifrån samtidigt som min kollega med stöd av den andra patrullen undersökte möjligheten att ta sig in ifrån innergården/balkongen.

Vi ville absolut in i lägenheten, eftersom det i värsta fall kunde finnas någon skadad eller hotad och livrädd därinne. Vi kunde naturligtvis ha brutit upp dörren, men med tanke på att det var en säkerhetsdörr så hade det tagit lite tid och inneburit skada inte bara på dörren utan antagligen även på betongen runt dörrkarmen. Vi kunde även ha tillkallat låssmed, men det brukar alltid ta ett bra tag för den låssmed som myndigheten har kontrakt med att ta sig dit och vi visste som sagt inte hur det stod till i lägenheten, så balkongen blev ett bra alternativ. Jag hade funderingar på att man skulle kunna låna en stege, det fanns t.ex. en brandstation ett hundratal meter bort, men innan vi hann diskutera saken mer så rapporterade kollegorna vid balkongen att min partner för dagen hade klättrat in.


För att lyckas kränga sig upp och in på balkongen hade kollegan lämnat sitt bälte hos den andra patrullen, så han var alltså utan radio, vapen mm då han klev in, vilket för mig som hade varit ovetande om det hela kändes lite olustigt. Om det hade skett ett grovt brott där inne och gärningsmannen fortfarande var beväpnad så hade han befunnit sig i en besvärlig situation. Kort efter att jag fick höra att han hade klättrat in så öppnade han dock dörren, och jag kunde själv ta mig in i lägenheten.


I lägenheten befann sig en medelålders man och en hamster, inga fler. Mannen hävdade att han inte hade hört oss knacka och skrika utanför dörren, vilket självklart var ren och skär lögn. Vi försökte fråga honom om vad som hade hänt, och han insisterade på att det inte hade hänt någonting, han hade druckit och precis vaknat. Ifrån den utgångspunkten så började ett samtal som innebar att vi konfronterade mannen med hans uppenbara lögner och att han sedan successivt bytte ut dem mot aningen mindre uppenbara lögner. Detta varvades med utbrott av gråt och förtvivlan över hans ekonomiska situation och modern i Iraks sjukdom. Då jag försökte få tillbaka honom till anledningen till att vi var här, det vill säga att flera grannar hade hört ett kraftigt bråk ifrån den här lägenheten, så föll han in i att prisa oss, polisen i allmänhet och Sverige som land samtidigt som han talade nedsättande om sin egen kultur och bakgrund. "Jag har fem barn! Ni skyddar mina barn! Jag pussar på er! Jag pussar på era skor!" och "Vi är inte civiliserade som ni!", "I vår kultur så bråkar och skriker man mycket mer!". Hans version av vad som hade hänt var då att han på telefon hade haft ett gräl med mamman till hans yngsta barn, i vars lägenhet han nu befann sig.

Det var svårt att komma framåt i samtalet med mannen. Vi gjorde lite slagningar på olika håll, och medan jag pratade i telefon så kom mannen plötsligt fram och pussade på min axel, där polismärket var, vilket jag påpekade inte var nödvändigt. Kollegan lyckade under tiden få fram ett telefonnummer till kvinnan vars lägenhet vi befann oss i, och efter att ha ringt henne så fick han reda på att hon hade befunnit sig i lägenheten och att de hade haft ett högljutt gräl (främst mannen hade varit högljudd), men att det inte hade förekommit varken våld eller hot. Inget brott hade alltså skett, och om mannen hade släppt in oss då vi knackade på, berättat vad som hade hänt och gett oss numret till kvinnan han hade grälat med så hade vi kunnat klara av hela kontrollen på några minuter. Då jag förklarade för mannen att han borde vara grymt tacksam mot kollegan som klättrade in och besparade honom att få dörren sönderbruten på grund av att han vägrade att öppna, så formligen kastade han sig över kollegan i försök att pussa på honom, vilket mest framkallade obehag för alla inblandade. Eftersom han bad om ursäkt flera gånger i alla meningar han yttrade var det svårt att veta om han tog till sig något av mina förmaningar om att nästa gång helt enkelt öppna dörren och berätta sanningen. Vi lämnade hur som helt utan vidare åtgärder.

På väg därifrån kunde vi inte annat än skratta åt hela händelsen då allt ändå till slut hade gått bra (till största delen tack vare kollegans insatser). Men under tiden det hände var vi alla stundtals ordentligt irriterade. Dels störde lögnerna mig, framför allt då de var så onödiga. Men inte heller mannens sätt att visa underkastelse och sätta den i ett kulturellt sammanhang kändes särskilt bra . Jag har vänner som har sitt ursprung i samma land som mannen, kloka och starka personer som inte har något med mannens beteende att göra. Samtidigt förstår jag att hans sätt att hantera situationen och oss som auktoriteter med en blandning av smicker, underkastelse och lögner på något sätt ändå beror på erfarenheter som han har ifrån sitt ursprungsland, trots att han hade bott i Sverige längre än många kollegor som är födda här. Att bortse ifrån att mannen agerar som han gör på grund av ett kulturellt sammanhang vore lika dumt som att tro att en annan person som synbart kan kategoriseras i samma grupp som honom på grund av t.ex. etnicitet nödvändigtvis skulle tänka eller agera likadant. Med risk för att bli ovanligt flummig, så är det på många sätt kärnan i en ofta svårhanterlig diskussion om rasism och generaliseringar, man måste kunna se och förstå att människors bakgrund och sammanhang påverkar deras beteende utan att på individuell basis döma någon på förhand baserad på dennes kulturella, etniska och religiösa tillhörighet.

tisdag 3 juli 2012

Ta av sig skorna?

I den senaste "snurran" (arbetspass i rad, för en person som inte jobbar treskift så skulle det motsvaras av en arbetsvecka) så var jag på två jobb vars enda gemensamma nämnare var mina skor. Eller rättare sagt våra skor (d.v.s. jag och min kollegas) och huruvida de skulle stanna på eller tas av... Jag börjar med den första händelsen.

Det var ett helgnattspass och det var bra tryck på jobben så alla patrullerna hade att göra. Vi hade precis avslutat ett jobb och var på väg att hjälpa till med att bevaka några polisbilar för att förhindra skadegörelse då vi fick omprioritera för att åka till vad som gick ut som ett pågående lägenhetsbråk. Vi åkte naturligtvis blått dit, och samtidigt som jag knackade på och var på väg in i den utpekade lägenheten så fick kollegan kontakt med anmälaren i trapphuset. Jag gick in i lägenheten för att bilda mig en uppfattning om vad som höll på att hända därinne, och kort efter kom kollegan med informationen att det inte hade rört sig om ett bråk utan bara en stökig och störande fest (alltså ett rutinjobb). Även om jag, som jag brukar, hälsade på mannen som öppnade dörren så gick han direkt igång på att jag hade klivit in i hans lägenhet utan att ta av mig skorna. Jag och kollegan kunde ganska snabbt konstatera att det, precis som anmälaren i trapphuset hade sagt, bara rörde sig om en stökig och brötig fest. Jag fastnade hur som helst i en diskussion med mannen som tyckte att jag hade varit respektlös som klev in i hans lägenhet med skor på. Jag försökte lugnt och pedagogiskt förklara att det är så vi poliser jobbar. Om vi i tjänsten går in i en lägenhet så är det för att vi av någon anledning behöver göra det, och då har vi rätt att klampa in med skor på. Förutom det självklara i de fall där man snabbt måste in och agera, så skulle det dessutom bli bökigt och tidskrävande, och även innebära dåligt säkerhetstänkande att alltid ta av sig skorna eftersom man varken vet vad man möts av i lägenheten (krossat glas på golvet, t.ex.) eller om det dyker upp ett plötsligt behov av att snabbt ge sig av därifrån. Efter ett kort och aningen irriterat samtal i vilket jag, förutom att upprepade gånger säga till honom att sänka rösten för att inte väcka ännu fler grannar, betonade att vi alltid går in med skor så sa en av mannens vänner till honom att släppa det, och vi skakade hand och gav oss av mot fler jobb.


Passet efter hade vi precis klarat av avrapporteringen på ett ärende och var på väg ut igen då vi i vårt datasystem för händelserapporter/larm (HR) såg att två HR låg och väntade i nära anslutning till varandra. Vi begav oss ut och kontaktade radion på väg emot det första, en stökig och aggressiv son som bankade på sin mors dörr mitt i natten. Då vi kom fram hade han dock lämnat, och efter att ha pratat med modern, med hjälp av en tolkande broder, så blev resultatet att vi lämnade utan vidare åtgärder och åkte mot nästa jobb. Det rörde sig om en psykiskt sjuk kvinna som uppenbarligen vägrade lämna en islamisk kulturförening. HRet hade legat i närmare tre timmar då vi vid ca kl 05 på natten kom fram, men då kollegan kontaktade anmälaren, en man som arbetade i föreningen, så fick vi reda på att hon fortfarande var kvar. Han guidade oss till ingången, och vi gick in igenom ytterdörren och in till en sorts "farstu" där besökarna uppenbarligen tog av sig sina skor innan de klev in i den med heltäckningsmattor beklädda och åt andlighet och bön tillägnade lokalen. Det var öppet in, och det var uppenbart att det var helt lugnt därinne. Vi tog båda av oss våra skor och gick in. 


Kvinnan som de hade ringt om satt orörlig längst in i lokalen. Där hade hon suttit helt stilla i över ett halvt dygn, i väntan på att någon skulle ge henne svar på de stora frågor som plågade henne. Ett antal eldsjälar, mannen som hade ringt oss som var verksamhetsansvarig samt några kvinnor hade stannat med henne och försökt hjälpa henne, ge henne stöd. Sedan hade de även förklarat för henne att hon inte kunde stanna kvar för att de behövde stänga och låsa lokalen. Hon hade vägrat att lämna och under alla dessa timmar bara upprepat sina frågor som ingen kunde svara på, och dessutom vägrat att låta någon röra vid henne. Till slut såg de andra ingen annan lösning än att ringa på polisen. Då jag med hjälp av en av kvinnorna som tolkade till somali själv försökte prata med henne så var det samma procedur igen, hon ville ha svar på frågor som jag inte kunde svara på. Jag märkte ganska snabbt att det inte fanns någon mening med att älta samma frågor som de redan hade gjort i tio-talet timmar, så vi erbjöd kvinnan att köra henne till St:Göran psykakuten eller till hennes hem, men jag sa också att hon inte kunde stanna kvar här eftersom personalen behövde stänga. Jag förklarade att om hon inte ville ha skjuts av oss så var hon fri att gå vart hon ville, men om hon inte själv gick ut så skulle vi behöva ta i henne och föra ut henne. Hon fortsatte att vägra ett kort tag till, men då min hand var så nära hennes axel att hotet om att bli berörd och utförd var överhängande så gav hon med sig och ställde sig upp själv. Med tanke på att hon inte rört sig på ett halvt dygn så behövde hon lite tid, men gick sedan självmant ut. 


På vägen ut informerade kvinnan som tolkade att hon hade gått med på att bli körd till St:Göran, och att hon själv tänkte åka med i bilen för att kunna tolka och ge trygghet åt kvinnan, vilket vi självklart välkomnade. De andra åkte efter i en egen bil för att kunna hämta upp kvinnan som hade åkt med oss. Den hjälpsamma kvinnan, en uppenbart troende muslim med traditionella somaliska kläder inklusive slöja/hijab, berättade i bilen att hon hade tänkt söka till polishögskolan, och jag önskade henne självklart lycka till eftersom jag kände att hennes engagemang i sina medmänniskor skulle vara en stor tillgång som polis. Hon påpekade dessutom skämtsamt att det skulle hjälpa henne att styra upp sin kriminelle lillebror...


Tillbaka till skorna. Det kändes lite ironiskt att kort efter att ha hävdat hårt att jag som polis på jobb inte tar av mig mina skor gjorde just det. Egentligen är det dock naturligtvis inget konstigt med det. Det har faktiskt hänt förut någon enstaka gång, då jag t.ex. gått in en brottsutsatt människas hem för att hålla förhör. Det handlar självklart, som alltid, om att vara flexibel och se till varje situation för sig och göra en ny bedömning. Däremot förbehåller jag mig som polis rätten att själv bedöma/bestämma om skorna åker av eller får vara kvar på, det är inget som en aggressiv eller lättkränkt lägenhetsinnehavare har möjlighet att avgöra. Och det skall till undantagsfall för att jag skall tycka att det är motiverat att ta av dem...