Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.