Vi demonstrerar!

För några veckor sedan informerade det yttre befälet om att det under det aktuella dagpasset skulle hållas en demonstration utanför en mindre ambassad i vårt distrikt och att det skulle kunna komma att bli stökigt. Jag nämnde att med tanke på hur liten den aktuella folkgruppen är i Sverige så borde det väl bli lugnt. Jag hade helt fel.

Det fanns en mindre kommendering utsedd för att hantera demonstrationen, men efter ett tag kallade de på förstärkningar. Gruppen demonstranter var visserligen relativt liten, men de var också väldigt utåtagerande och stundtals aggressiva. Efter att det hade gjorts försök av enskilda demonstranter att ta sig in i den kontorsbyggnaden där ambassaden låg samt försök att ta ner och förstöra landets flagga som var hissad på en stång bredvid entrén så tvingades de ditkommenderade poliserna att ingripa, vilket ledde till stegrade motsättningar och mer aggressivitet. Då jag och min kollega anlände fick vi först i uppdrag att hålla dörren in till byggnaden,  men då det framkom att den gick att låsa ifrån insidan så ansågs det räcka med att min kollega satt där inne, och jag kunde istället hjälpa till att hantera de stökiga demonstranterna. Flera personer hade vid det laget klamrat sig fast vid flaggstången där den för dem förhatliga flaggan var hissad, och runt dem hade en stor del av gruppen samlats och stod och hoppade, skrek, dansade och skanderade. Eftersom de inte begav sig av och backade undan till den plats som var anvisad för demonstrationen på våra uppmaningar så flyttade vi på dem med våld. Kollegor förde, föste och knuffade undan dem som befann sig i närheten och jag tog tag i en man som hade klamrat sig fast i flaggstången med båda armarna. Jag märkte snabbt att det var bökigt att själv få bort hans grepp då jag bara kunde lossa en arm åt gången, så jag tog i stället tag i hans huvud och drog sakta men bestämt bakåt tills han släppte taget. Han försökte då klösa mig på armarna, men det resulterade bara i att jag drog ned honom på marken och att han rullade iväg över gräset. Han studsade snabbt upp igen, full av ilska och energi, men då han märkte att han inte kom tillbaka mot flaggstången så gav han efter ett tag upp och sprang iväg.

Händelserna vid flaggstången utlöste ett allmänt kaos som varade ett par minuter. En av demonstranterna slog med en planka mot en hundförare. Han blev gripen av kollegor. En äldre kvinna sprang sedan omkring med samma planka och viftade med den. Hon släppte den dock och sprang iväg då jag närmade mig. Efter ett tag lugnade det dock ned sig betydligt. Inga demonstranter var kvar vid flaggan och ingången. Då tog en kollega tag i mig och bad mig hjälpa till att ta en person. Vi greppade i var sin arm och gick lugnt med honom till en av bilarna. Det visade sig vara samma man som jag hade dragit bort ifrån flaggstången. Han hade varit våldsam mot kollegan, och greps för våld mot tjänsteman. Trots gripandet så fortsatte demonstrationen att vara lugn, och jag fick tillfälle att försöka börja prata med några av demonstranterna, som nu stod inom det område som var anvisat för dem. En del av dem var måttligt intresserade, men jag hittade en och annan som var villig att berätta om varför de var där och vad det var de demonstrerade emot (nej, det var inte Syrien, Iran, eller någon av de mer kända konflikterna...). Resten av demonstrationen förlöpte relativt lugnt, och någon timme senare bröts den upp på grund av ett ösregn.

Så till tankarna och funderingarna. Var det till en början proportionerligt av mig att dra bort demonstranten ifrån flaggstången med grepp om hans huvud (ej hals)? Det var säkert obekvämt, och även om jag drog långsamt finns det viss risk att han hade lite nackspärr dagarna efteråt. Jag tycker nog ändå att mitt agerande kan försvaras. Dels så kunde vi inte låta demonstranterna förstöra flaggan, det hade både skickat helt fel signaler om vart gränserna går för vad som är ok och inneburit en (om än minimal) kränkning av ambassadens immunitet. Dels så berodde en stor del av kaoset som plötsligt uppstod just på att det fanns folk som klamrade sig fast vid flaggan, så fort vi hade fort bort dem därifrån och på så sätt fått slut på den konfrontationen så lugnade det ganska snabbt ned sig. Dels så befann sig hela gruppen alldeles för nära själva ambassaden, och inne på ett område som var avspärrat. Sen kan jag tycka att om man medvetet springer förbi en polisavspärrning för att göra något man vet om är otillåtet, så måste man vara beredd på att utsättas för mildare våld. Tankesättet gäller självklart inte bara mitt agerande, utan även kollegornas.

Kan jag då förstå demonstranterna? Ja och nej. Jag förstår varför de demonstrerade. Men det gör jag för att jag fick chansen att i lugn och ro prata med några av dem. Rusningarna, skanderandet, aggressiviteten, med mera gjorde absolut ingenting för att få ut deras budskap. Det fanns inte ens någon publik, bara någon enstaka arbetare som var på väg ifrån eller till jobbet inne i det aktuella kontors/industriområdet, och de förstod troligtvis inte ens vilket land det hela rörde sig om. Det verkade mer handla om att få attackera och uttrycka hat mot den aktuella ambassaden än om att påverka och bilda opinion. Jag föreslog också under samtalet att de skulle skriva debattartiklar eller hitta andra sätt att få ut sitt budskap och informera om de folkrättsbrott som de uppgav att den aktuella regimen var ansvarig för. Jag kan absolut förstå frustrationen av att vara i ett annat land och höra om hur människor i ens hemland utsätts för grova kränkningar, men det känns onödigt om den ilskan bara skall leda till en konfrontation med svensk polis, som ju inte har någon påverkansmöjlighet på den situation som de är upprörda över. Det mest konstruktiva under hela demonstrationen, förutom att bara ha skickat budskapet till den aktuella ambassaden/beskickningen om att det finns människor som är kritiska till landets förehavanden, torde ha varit de enstaka samtal som fördes emellan poliser och demonstranter om det det hela faktiskt handlade om.

Just syftet, vad man egentligen vill åstadkomma, med en demonstration, är något som ofta är värt att fundera över. Vill man bilda opinion? Påverka människor? Eller bara visa närvaro och stöd för en viss grupp eller ilska mot en annan grupp? Eller är man egentligen ute efter att få angripa någon, starta bråk, använda våld? Vid exempelvis en del antirasistiska demonstrationer verkar det behjärtansvärda syftet att visa stöd för de grupper som utsätts för hat och diskriminering ofta vara underordnad syftet att få attackera meningsmotståndare eller polis. Då är det svårt att ta till sig någon del av budskap om tolerans och kärlek. Istället blir man till nyttiga idioter som bara stärker de åsikter som man säger sig vilja bekämpa. Men, det är klart, om det egentliga syftet är en mer polariserad debatt och mer stöd för egna extremistiska åsikter, då gör man naturligtvis helt rätt då hat föder hat och extremism göds av extremism i destruktiv symbios. Och även om det bara är mindre element i en demonstration som har en sådan agenda så kan man lätt med hjälp av den masspsykos som föds av att vara del av en grupp som gör något, känner något, och speciellt utsätts för något (blir "attackerade") tillsammans, snart få med sig en del som faktiskt bara hade tänkt sig en fredlig demonstration i regelrätta upplopp.

Nu kanske det låter som att jag är kritisk mot de flesta demonstrationer. Det är jag inte. Det finns mängder med exempel på när fredliga demonstrationer har gett önskade resultat. Jag förstår och respekterar även att demonstranter ibland använder sig av civil olydnad, som t.ex. att lägga sig framför fordon vid protester mot avvisningar av asylsökande som har fått avslag. Exemplet ifrån Öjnareskogen på Gotland visar med all önskvärd tydlighet att den sortens aktioner, i det fallet handlade det om att kedja fast sig vid avverkningsmaskiner, kan vara effektiva sätt att bilda opinion på. Bara man sedan är beredd att ta ett eventuellt straff har jag svårt att invända mot tillvägagångssättet, speciellt eftersom jag många gånger själv kan dela demonstranternas åsikter. Däremot går en skarp gräns emellan passiv/fredlig civil olydnad och våldshandlingar mot sak och person som skadegörelse eller attacker mot polis (som naturligtvis måste se till att korrekt fattade beslut kan verkställas även om inte alla håller med om dem). Om man ägnar sig åt det senare så har man åsidosatt demokratins spelregler, och tar sig rätten att kränka andra bara för att man har politiska åsikter som inte delas av samhället/lagstiftningen. Och då bör man stoppas, gripas och lagföras.