Pundarliv

Man stöter på en hel del elände i det här jobbet. Så pass mycket att det blir en del av vardagen. En del händelser står dock ut, slår igenom vardagstragiken för att de är så fruktansvärda. En helt ny kollega i turlaget fick till exempel inom loppet av någon månad två gånger vara med om att åka till ett jobb där en ung människa, ett barn, hade tagit livet av sig och sedan hittats av en förälder. Även om jag har tagit det här jobbet bland annat för att jag vill finnas till hands och hjälpa människor i svåra stunder så är jag glad över att jag ännu så länge har sluppit den sortens hjärtskärande tragedier. Däremot har jag, liksom alla poliser som jobbar i yttre tjänst, träffat på många människor som mår väldigt dåligt. Ofta (men inte alltid) så har det att göra med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Det här inlägget kommer att handla om narkotikamissbruk.

I somras fick vi larm om att en kvinna betedde sig aggressivt i ett lokalt centrum. Vi åkte dit och kunde ganska snabbt lokalisera kvinnan. Hon var inte direkt aggressiv mot oss, men var kraftigt påtänd och ganska utåtagerande. Vi erbjöd oss att ge henne skjuts till sitt stödboende, men vid en rutinmässig slagning fick vi reda på att hon var efterlyst för avtjäning av en tidigare dom. Då hon fick reda på det bröt hon ihop totalt. Hon var redan i mycket dåligt skick, och tragedin blev mer påträngande av att hon blev så ledsen. Det blev inte bättre av att de på den anstalt vi hänvisades till inte ville ta emot kvinnan på grund av hennes hälsotillstånd och påverkansgrad, så i slutändan fick vi beskedet att vi behövde köra henne till ett häkte (i en annan ände av länet) . Det innebär betydligt större personaltäthet och bättre översyn, men betydligt otrevligare lokaler. Det kändes dock som att hon hörde hemma på sjukhus och inte på anstalt, och jag hoppas att kriminalvården kombinerades med traditionell vård och missbruksvård. Vid en första anblick så trodde jag att kvinnan var i 60-års åldern. Hon var tandlös, utmärglad, skrynklig, och enormt bräcklig. Hon var i min ålder. Narkotikan och det hårda livet hade lett till att hon hade åldrats kraftigt i förtid, och jag tror dessvärre inte att hon har många år kvar att leva.

Dem som fastnar i allvarligt missbruk halkar ofta helt ur samhällets alla normala stöd- och skyddssystem. Man blir av med jobb och bostad. Om missbruket påbörjats i ung ålder har man ofta aldrig haft varken egen lägenhet eller ett arbete. De pengar man har går i första hand till knark, i andra hand till allt annat, och främsta inkomstkällan blir ofta brottslighet eller prostitution. Naturligtvis går det inte så illa för alla som missbrukar narkotika, och även bland "pundarna", dem som lever ett missbruksliv utanför samhället, finns det dem som klarar sig bättre och dem som klarar sig sämre. Det finns dock ingen som klarar sig bra. Ett exempel på ett tillfälligt lyft i tillvaron är då några av dem som tvingades flytta ifrån en illegal boplats där ett antal mycket nedgågna husvagnar länge bildat ett litet missbrukarsamhälle fick informellt tillstånd av markägaren till ett mindre koloniområde att slå sig ned i stugorna. Den kraftiga nedskräpning som naturligtvis följde blev ett mindre problem eftersom hela området snart skulle rivas och bli en byggarbetsplats, och det nya lägret de hade kommit till var betydligt trevligare än det de tvingades lämna.

Våra möten med dessa människor är ofta avspända och smidiga. Jag skulle säga att det bland poliser ofta finns en förståelse för deras svåra livssituation och att de bland de flesta missbrukarna finns en förståelse för att vi har ett jobb att sköta. Jag hade i somras ett närmast gemytligt möte med två missbrukare som hade tagit sig in på en byggarbetsplats och där påträffats av en väktare. De var troligtvis där för att stjäla koppar, en av de främsta inkomstkällorna för många, men hade inte hunnit plocka med sig något då väktaren hittade dem. Han var dessutom så trevlig mot dem att det kändes som att de redan hade ångrat sig då jag och kollegan kom fram. Vi stod och pratade lite i morgonsolen med dem (en av de två, en kvinna, hade jag träffat många gånger förut och alltid haft bra kommunikation med) och väktaren bjöd de två missbrukarna på cigaretter innan vi släppte dem och åkte iväg. Vi hade kunnat lagföra dem för både olaga intrång och ringa narkotikabrott genom eget bruk, men väktaren tyckte inte att det olaga intrånget var värt att ange till åtal och vi hade naturligtvis inget intresse av att ta upp en anmälan om ett narkotikabrott som inte gör någon som helst nytta för varken staten eller missbrukaren, så det blev inget skrivet alls. Någon månad senare träffade jag och en annan kollega på samma kvinna som vi pratat med vid byggarbetsplatsen, men då körandes på en vespa. Då blev det istället medtagande för kroppsbesiktning (misstanke om drograttfylleri) och den stöldanmälda vespan i beslag. Hon storgrät och bad oss att inte ta med henne, men det gjorde vi i alla fall. Inte för att hon hanterade stöldgods (vilket vi dock självklart skrev på) utan för att hon hade gett sig ut i trafiken drogpåverkad. Där går en tydlig gräns, och det behöver vi lagföra varje gång. Efter provtagning så släpptes hon självklart igen och den tillfälliga ilskan mot oss var helt borta, men exemplet säger mycket om hur missbrukarlivet egentligen ser ut än vad pratstunden i solen gjorde.

Den stora frågan är naturligtvis vad man kan göra för att hjälpa alla dessa människor. Beroendevården verkar, liksom de flesta sorters vård som direkt vänder sig till de svagaste i samhället, vara hopplöst underfinansierad. Sen att det, förutom det mänskliga lidande, kostar samhället stora pengar att ha människor som lever i ett totalt utanförskap tas inte med i kalkylerna. Dessutom verkar det vara svårt att hitta lagom avvägningar emellan tvång och frivillighet, krav och flexibilitet, i vården. Jag ser dagligen hur mycket elände drogerna ställer till med, så jag är för en restriktiv narkotikapolitik, men det känns som att synen på missbrukarna behöver förändras. Det borde vara en självklarhet att man använder sprututbytesprogram, att man (under kontrollerade former) ger narkotikaklassade läkemedel som kan förenkla avvänjningsprocessen, och att man inte kastar ut människor ur program som kan vara livsviktiga på grund av enskilda återfall. Sen är jag medveten om att det inte finns några enkla svar eller hundraprocentiga lösningar, men det känns ändå som att vi borde kunna få missbruksvården att fungera bättre än vad den gör idag. Det borde dessutom leda till en mindre marknad för narkotika och en mindre nyrekrytering in i missbruk, och det är kanske det viktigaste av allt.