Jag nämnde i ett inlägg för inte särskilt länge sedan att vi körde en döv, autistisk, 16-årig pojke ifrån det vårdhem som han bodde på till barnpsykiatriska akuten. Nyligen så gick det ut ett nytt larm ifrån samma vårdhem. Även denna gång lät det som om pojken hade gått bärsärk inne på vårdhemmet. Vi hade möjlighet att åka, och jag informerade på väg fram att jag hade träffat honom och fått bra kontakt, så den andra patrullen, som låg före, inväntade och lät mig gå fram och prata med pojken. Även denna gången var han helt lugn i kontakten med mig, och det var inga som helst problem med att ta med honom till BUP-akuten igen. Det var dock tydligt på alla välta möbler, slängda krukor, med mera att han inte hade varit lika lugn hela tiden. Då jag frågade honom, genom att skriva lappar, vad som hade gjort honom så arg, så svarade han "Personalen". Parallellt med att jag pratade med pojken, så hade den andra patrullen på plats kontakt med verksamhetschefen för vårdhemmet. De försökte få tag på deras läkarkontakt, men det visade sig att de inte hade några upparbetade kontakter med några psykiatriker eller andra läkare. Det kändes lite anmärkningsvärt med tanke på hur stora behov några av deras patienter/boenden ändå verkade ha.
Jag vet inte om det var rimligt att pojken var arg på personalen, de hade säkert gjort så gott de kunde. Men det faktum att vi behövde åka akut till vårdhemmet två gånger på så kort tid implicerar ju att det är något som inte fungerar, och kollegornas samtal med den ansvarige för hemmet ändrade inte på den känslan.
Faktum är att det känns som att de personer som man möter som är på väg till eller från olika sorters boende, oavsett om det gäller vård av missbrukare, olika former av ungdomshem, eller något annat väldigt ofta är allt annat än nöjda med de ställen som de bor på och den vård som de får. I vissa fall är det värre än så, jag minns en handräckning där vi körde en ung flicka från TNE/BAS till ett boende i vårt distrikt då hon var närmast skräckslagen för att komma dit. Hon uppfattade det bara som inlåsning, under betydligt värre förhållanden än vad som råder på en anstalt. Jag har fortfarande ett sting av dåligt samvete för att vi ändå körde dit henne, även om det hade krävts många olika sorters tjänstefel att inte verkställa den handräckning som var beslutad av sjukvården och bekräftad av våra befäl.
För mig känns det som att det finns ett systemfel här. Människor som av olika skäl behöver hjälp och stöd förtjänar att samhället anstränger sig lite mer för att ge dem både en vård som förhoppningsvis kan förbättra deras förutsättningar för framtiden och en dräglig tillvaro i nuet. Det känns dessutom absurt att t.ex. flickor som omhändertas för att de har självskadebeteende verkar ha färre rättigheter än intagna i våra fängelser som är där p.g.a. att de har begått rån, mord, våldtäkter, med mera. Även vad gäller den ekonomiska aspekten så hade man garanterat sparat miljontals kronor i ett längre tidsperspektiv på en vård som ökar chansen att hjälpa utsatta människor till ett normalt (skattebetalade) liv, speciellt då vad gäller ungdomar.
Jag är själv varken speciellt insatt eller påläst i ämnet, men jag har ändå genom de möten jag fått uppleva i jobbet fått känslan att en av anledningarna till att många boenden och vårdinrättningar fungerar dåligt stavas vinstintresse. Förvaring är billigt, vård är dyrt, och båda ger lika mycket pengar från staten. Även saker som högre personaltäthet minskar vinstmarginalerna. Det vårdhemmet som flickan jag nämnde inte ville komma till är även känt för att begära polishandräckning/transport (som bara är till för fall där personen i fråga är aggressiv och ohanterlig för andra än poliser) för tjejer som sedan visat sig vara helt lugna, troligtvis för att spara in transportkostnader...
Oavsett hur man organiserar vård av och hjälp till de människor som hamnar på olika former av boenden, så är det uppenbart att det behövs högre krav på vårdgivarna och en mycket hårdare uppföljning. Tyvärr känns det lite symptomatisk att just människor som själva har svårt att säga ifrån och en väldigt svag röst i samhällsdebatten kommer i kläm när pengar skall sparas och tjänas...
lördag 28 januari 2012
fredag 27 januari 2012
Brott i skolmiljö - dubbel kränkning
I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.
På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.
Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.
När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.
Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.
Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.
Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.
Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!
Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...
Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...
På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.
Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.
När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.
Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.
Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.
Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.
Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!
Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...
Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...
Etiketter:
barn,
misshandel,
olaga hot,
Sexuella övergrepp
tisdag 17 januari 2012
Att hjälpa labila människor
Erfarenhetsmässigt så verkar det vara så att människor som av någon anledning inte mår bra ofta mår ännu sämre på natten. Ofta, men inte alltid beror det på att det dricks mer alkohol då, och alkoholen utlöser beteenden som gör att vi behövs...
Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.
Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...
Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.
Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...
Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...
Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.
Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...
Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.
Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...
Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...
fredag 13 januari 2012
Gammal och ensam
Under ett nattpass för inte så länge sedan så gick det ut ett larm om att ambulansen behövde hjälp med att komma in i en lägenhet. Jag och kollegan var inne på stationen och hade en hel del avrapportering att ta hand om, men då det var uppenbart att det inte fanns några lediga bilar ute så svarade vi på jobbet.
Då vi kom fram gick vi tillsammans med ambulanspersonalen in i huset och letade upp lägenheten. De kunde ganska snabbt få verbal kontakt med den äldre mannen som behövde hjälp. Han hade ramlat och antagligen brutit armen och kunde inte ta sig upp. Hemtjänsten hade visserligen extranycklar, men det var mitt i natten, så de var inte möjliga att få tag på. Kollegan ringde för att kolla med låssmed, men den som fanns på den jourtjänst som polisen använder var upptagen på ett annat jobb söder om stan, och skulle inte kunna vara där på ett bra tag. Så vi bestämde oss för att bryta upp dörren.
Det rörde sig om en relativt ny och ganska bastant säkerhetsdörr. När vi med slägga och kofot började attackera dörren så väckte vi antagligen de flesta som låg och sov i det stora hyreshuset. För min del, som svingade släggan, kändes det som om vi höll på i mellan fem och tio minuter med att banka in kofoten, bända, försöka hitta rätt ställe, banka in den igen, innan dörren till slut gick upp. Kollegan trodde att det tog kanske en och en halv minut...
När vi väl kom in så var ambulanspersonalen direkt framme hos mannen och konstaterade att det mycket riktigt rörde sig om en bruten arm. Vi hjälptes alla åt att försiktigt lyfta upp den ganska tunge mannen på båren. Han pratade hela tiden vänligt med oss alla och tackade oss för hjälpen. Bland annat fick vi reda på att han inte hade varit utanför sin minimala hyresrätt som han delade med en katt på ungefär ett halvår. Jag reagerade på att han var så ovanligt vänlig, trevlig, och närmast på gott humör. Normalt så brukar man ju vara rätt nedstämd om man har skadad sig så svårt att man inte kan röra sig, och hans brutna arm borde ha gjort rätt ont. Och min gissning är att det faktum att mannen ändå verkade hyfsat nöjd med hela situationen var, förutom en positiv livsinställning, att han helt enkelt tyckte att det var trevligt att ha någon/några att prata med...
När ambulansen hade lämnat med mannen så var det upp till oss att se till att lägenheten gick att försluta igen. Jag tyckte själv att jag gjorde ett ganska bra jobb med att med släggan banka till de uppbrutna stålkanterna igen, och jag kunde faktiskt låsa dörren efter det, men den var allt för tjärv för att mannen själv skulle kunna ta sig in, så vi avvaktade tills personal ifrån fastighetsjouren kom och bytte hela låskasetten (och snyggade till betydligt mycket bättre än jag hade lyckats med). Innan vi lämnade såg vi naturligtvis till att det fanns gott om mat och vatten framme till katten.
När vi senare under natten åkte till sjukhuset för att lämna nyckeln till den skadade mannen, så var han ännu gladare. Han låg på en avdelning och hade pratat konstant med all den sjukvårdspersonal som hade hand om honom. Han tackade oss hjärtligt igen, och vi önskade honom lycka till.
Det var både glädjande och inspirerande att se hur den äldre mannen kunde vara så positiv och glad trots en uppenbart jobbig situation, och dessutom en hel del smärta. samtidigt var det tragiskt att förstå hur ensamt och enformigt hans liv i den där lägenheten måste ha varit. I ett samhälle där gamla på gott och ont inte längre bor med storfamiljer eller släkt så kan de som är ensamma bli så väldigt mycket mer ensamma. Med tanke på hur social den här herrn var så borde det för hans del vara en stor vinst om han bara kunde få komma till ett ålderdomshem med både personal och andra gamla att prata med. Men det förutsätter ju att det finns någon som ser det behovet och tar tag i det. Och dessutom att det finns tillgång till fungerande ålderdomshem där äldre behandlas med värdighet...
Då vi kom fram gick vi tillsammans med ambulanspersonalen in i huset och letade upp lägenheten. De kunde ganska snabbt få verbal kontakt med den äldre mannen som behövde hjälp. Han hade ramlat och antagligen brutit armen och kunde inte ta sig upp. Hemtjänsten hade visserligen extranycklar, men det var mitt i natten, så de var inte möjliga att få tag på. Kollegan ringde för att kolla med låssmed, men den som fanns på den jourtjänst som polisen använder var upptagen på ett annat jobb söder om stan, och skulle inte kunna vara där på ett bra tag. Så vi bestämde oss för att bryta upp dörren.
Det rörde sig om en relativt ny och ganska bastant säkerhetsdörr. När vi med slägga och kofot började attackera dörren så väckte vi antagligen de flesta som låg och sov i det stora hyreshuset. För min del, som svingade släggan, kändes det som om vi höll på i mellan fem och tio minuter med att banka in kofoten, bända, försöka hitta rätt ställe, banka in den igen, innan dörren till slut gick upp. Kollegan trodde att det tog kanske en och en halv minut...
När vi väl kom in så var ambulanspersonalen direkt framme hos mannen och konstaterade att det mycket riktigt rörde sig om en bruten arm. Vi hjälptes alla åt att försiktigt lyfta upp den ganska tunge mannen på båren. Han pratade hela tiden vänligt med oss alla och tackade oss för hjälpen. Bland annat fick vi reda på att han inte hade varit utanför sin minimala hyresrätt som han delade med en katt på ungefär ett halvår. Jag reagerade på att han var så ovanligt vänlig, trevlig, och närmast på gott humör. Normalt så brukar man ju vara rätt nedstämd om man har skadad sig så svårt att man inte kan röra sig, och hans brutna arm borde ha gjort rätt ont. Och min gissning är att det faktum att mannen ändå verkade hyfsat nöjd med hela situationen var, förutom en positiv livsinställning, att han helt enkelt tyckte att det var trevligt att ha någon/några att prata med...
När ambulansen hade lämnat med mannen så var det upp till oss att se till att lägenheten gick att försluta igen. Jag tyckte själv att jag gjorde ett ganska bra jobb med att med släggan banka till de uppbrutna stålkanterna igen, och jag kunde faktiskt låsa dörren efter det, men den var allt för tjärv för att mannen själv skulle kunna ta sig in, så vi avvaktade tills personal ifrån fastighetsjouren kom och bytte hela låskasetten (och snyggade till betydligt mycket bättre än jag hade lyckats med). Innan vi lämnade såg vi naturligtvis till att det fanns gott om mat och vatten framme till katten.
När vi senare under natten åkte till sjukhuset för att lämna nyckeln till den skadade mannen, så var han ännu gladare. Han låg på en avdelning och hade pratat konstant med all den sjukvårdspersonal som hade hand om honom. Han tackade oss hjärtligt igen, och vi önskade honom lycka till.
Det var både glädjande och inspirerande att se hur den äldre mannen kunde vara så positiv och glad trots en uppenbart jobbig situation, och dessutom en hel del smärta. samtidigt var det tragiskt att förstå hur ensamt och enformigt hans liv i den där lägenheten måste ha varit. I ett samhälle där gamla på gott och ont inte längre bor med storfamiljer eller släkt så kan de som är ensamma bli så väldigt mycket mer ensamma. Med tanke på hur social den här herrn var så borde det för hans del vara en stor vinst om han bara kunde få komma till ett ålderdomshem med både personal och andra gamla att prata med. Men det förutsätter ju att det finns någon som ser det behovet och tar tag i det. Och dessutom att det finns tillgång till fungerande ålderdomshem där äldre behandlas med värdighet...
söndag 8 januari 2012
Våldtäktslarm
Vi sitter inne på stationen, framför datorn, med webversionen av LKCs larmhanteringsprogram uppe då jag ser att det dyker upp ett nytt Larm/HR (händelserapport) som är rubricerat "våldtäkt". Jag öppnar upp det, ser att gärningsmannen skall vara kvar på platsen, noterar adressen (som är relativt nära), och börjar springa mot bilen samtidigt som jag ropar på min kollega. Vi kommer snabbt in i bilen och kollegan rivstartar samtidigt som jag på radion ber en annan kollega som sitter inne på stationen att ge oss fortlöpande information ifrån HRet. Jag bryts mitt i meningen av att LKC går ut med larmet. Vi är redan på väg, och jag ropar upp oss. Medan vi åker mot platsen meddelar LKC, som har kontakt med anmälaren/målsägaren via telefon, att mannen skall vara på väg bort ifrån platsen. Väl framme på rätt gata så ser vi inte direkt den aktuella adressen, så jag hoppar ut och börjar springa medan kollegan letar vidare i bilen. Då jag hittar rätt uppgång så kommer det precis ut en man ifrån ytterdörren. Jag stoppar honom, håller kvar honom och börjar prata med honom. Han berättar direkt saker som bekräftar att det är personen vi letade efter. Jag står kvar nere vid porten medan nästa patrull, som kommer relativt snabbt efter oss, går upp i lägenheten för att söka upp målsägaren. Kort därefter anländer ännu en patrull, som också biträder i lägenheten. Jag och kollegan som står kvar och pratar med mannen får efter ett tag det väntade beskedet att han skall gripas misstänkt för våldtäkt. Vi informerar honom, vilket naturligtvis chockar honom, och tar med honom till stationen.
Väl inne i arrestintaget så tas mannens kläder i beslag efter beslut av befälet för att säkra teknisk bevisning. Mannen, som själv har sår på kroppen, fotograferas (naken) och får sedan kläder till låns innan vi tar honom till cellen i väntan på förhör. Han har varit medgörlig hela tiden, och vi har kunnat ha en trots de för honom mycket obehagliga omständigheterna relativt avspänd och till och med, i samband med att han fotograferades, skämtsam dialog (det skojades om you-tube och facebook). Mannen var inte svensk och skulle ha flugit till sitt (europeiska) hemland samma morgon, och vi hjälpte på hans begäran till med att försöka kontakta hans ressällskap. Att han missade sin flight var i sammanhanget hans minsta problem.
Då min patrull inte hade med förhöret av målsägaren eller brottsplatsundersökningen att göra så har jag ingen uppfattning om hur stark bevisningen mot mannen var. Det jag vet var att kvinnan anklagade honom för våldtäkt, att han tvärnekade, att misstanken initialt räckte till ett gripande men att han natten efter då vi jobbade hade släppts (efter beslut av åklagare). Uppenbarligen hade något hänt i lägenheten, och initialt så måste vi utgå ifrån målsägarens uppgifter om de verkar trovärdiga, även om det leder till åtgärder som är mycket kränkande för den misstänkte. Sen är våldtäktsutredningar i fall där frågan gäller samtycket/uppsåt och inte huruvida en sexuell handling har förekommit extremt komplicerade att utreda. Och vad de inblandade upplever har hänt kan, även om man skalar bort lögner för att en misstänkt person vill skydda sig, skiljas sig markant. Det är möjligt att vi har traumatiserat en (relativt) oskyldig man genom vårt ingripande. Men det är också möjligt, och kanske troligare, att ännu en gärningsman till ett sexualbrott kommer att komma undan på grund av att det är så extremt svårt att styrka brottet. Men polisen, och samhället, måste ändå fortsätta att försöka, även om det kan innebära kränkningar mot oskyldiga. Däremot bör naturligtvis den kränkningen minimeras genom ett korrekt och proffesionellt bemötande, där man dessutom kan ha i åtanke att det är väldigt svårt att veta om personen faktiskt är skyldig eller ej...
Väl inne i arrestintaget så tas mannens kläder i beslag efter beslut av befälet för att säkra teknisk bevisning. Mannen, som själv har sår på kroppen, fotograferas (naken) och får sedan kläder till låns innan vi tar honom till cellen i väntan på förhör. Han har varit medgörlig hela tiden, och vi har kunnat ha en trots de för honom mycket obehagliga omständigheterna relativt avspänd och till och med, i samband med att han fotograferades, skämtsam dialog (det skojades om you-tube och facebook). Mannen var inte svensk och skulle ha flugit till sitt (europeiska) hemland samma morgon, och vi hjälpte på hans begäran till med att försöka kontakta hans ressällskap. Att han missade sin flight var i sammanhanget hans minsta problem.
Då min patrull inte hade med förhöret av målsägaren eller brottsplatsundersökningen att göra så har jag ingen uppfattning om hur stark bevisningen mot mannen var. Det jag vet var att kvinnan anklagade honom för våldtäkt, att han tvärnekade, att misstanken initialt räckte till ett gripande men att han natten efter då vi jobbade hade släppts (efter beslut av åklagare). Uppenbarligen hade något hänt i lägenheten, och initialt så måste vi utgå ifrån målsägarens uppgifter om de verkar trovärdiga, även om det leder till åtgärder som är mycket kränkande för den misstänkte. Sen är våldtäktsutredningar i fall där frågan gäller samtycket/uppsåt och inte huruvida en sexuell handling har förekommit extremt komplicerade att utreda. Och vad de inblandade upplever har hänt kan, även om man skalar bort lögner för att en misstänkt person vill skydda sig, skiljas sig markant. Det är möjligt att vi har traumatiserat en (relativt) oskyldig man genom vårt ingripande. Men det är också möjligt, och kanske troligare, att ännu en gärningsman till ett sexualbrott kommer att komma undan på grund av att det är så extremt svårt att styrka brottet. Men polisen, och samhället, måste ändå fortsätta att försöka, även om det kan innebära kränkningar mot oskyldiga. Däremot bör naturligtvis den kränkningen minimeras genom ett korrekt och proffesionellt bemötande, där man dessutom kan ha i åtanke att det är väldigt svårt att veta om personen faktiskt är skyldig eller ej...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)