Samhällets frustrerande flathet

Under ett nattpass i helgen fick vi ett larm om en kille som uppgav att han var jagad av ett antal personer ute i en förort. Vi var flera bilar som svarade på larmet, men trots att vi var hyfsat snabbt på plats så kunde vi inte hitta några som stämde in på det signalement som vi hade fått av målsägaren. Efter ett tag tvingades vi lägga ned insatsen, men då en av bilarna hade noterat att det hängde ett större gäng med välkända yrkeskriminella inne i ett bostadsområde så bestämde några av oss att vi skulle göra en kontroll. I princip samtidigt gick det dessutom ut ett nytt larm om att någon hade ringt in och klagat på att ett ungdomsgäng stökade och förde oväsen på just den aktuella adressen. Vi åkte dit, bad dem sänka musiken ifrån bilhögtalarna och identifierade personerna på platsen samt gjorde en husrannsakan i bilen enligt PL20a. Allt gick lugnt och städat till. Några av killarna undvek helt att prata med oss, medan vi kunde ha avslappnade samtal med en del andra. Vi påträffade inget i bilen, och lämnade kort därefter platsen med påminnelsen att de inte skulle föra oväsen och störa de boende.

De flesta av killarna var i 20-års åldern. Några förekom bara med mindre förseelser, men majoriteten fanns redan registrerade i i princip alla våra system gällande misstankar om eller domar för brott som stöld (främst inbrott), misshandel och rån. De allra mest brottsaktiva, välkända namn i distriktet, hade redan blivit dömda för ett stort antal rån, och hade även sedan länge avancerat ifrån personrån till att satsa på mer inkomstbringande objekt och tyngre beväpning. Och även om uppklarningsprocenten är betydligt bättre för grova rån än för t.ex. inbrott, så kan man dock vara säker på att de "jobb" som de här killarna kunde bindas till bara är en del av all den brottslighet som de ligger bakom.

Det som får mig, och i princip alla kollegor som lever i samma verklighet som jag gör, att reagera är hur man i den åldern har hunnit med att begå så många grova brott. Förklaringen finns om man slår på domarna. Rån och grova rån leder till straff som ungdomsvård, skyddstillsyn, och i värsta fall några månader i fängelse. Sen kommer de ut igen, begår nya brott, och åker så småningom fast igen. Och den historien upprepar sig gång på gång på gång.

Att bedriva en förundersökning om ett spaningsrån kräver en hel del resurser (förutom alla de bilar som troligtvis deltog i insatsen då rånet skedde). Det kostar pengar och tar tid ifrån annan polisiär verksamhet. Men det är det minsta problemet. Effekterna för de målsägare som blir rånade är naturligtvis ett väldigt mycket värre problem. Och till det kommer de effekter som killarnas kriminella verksamhet har på samhället i ett längre tidsperspektiv. Nu menar jag inte de eventuellt högre avgifter som handlare tvingas ta ut för att de blir rånade, utan att då livsstilskriminella släpps ut (ofta med en hel del pengar undangömda) så tillåts de agera förebilder, trendsättare och exempel för ett stort antal ungdomar på glid i de förorter som de kommer ifrån. Signalen blir tydlig, den kriminella banan lönar sig och staten är oförmögen att stoppa dem som bestämt sig för att livnära sig på brott. Konsekvensen av att åka fast är i bästa fall obetydlig och i sämsta fall hanterbar och värd risken.

Varken jag eller någon av kollegorna har några enkla svar på hur den här problematiken borde lösas. Men vi är i princip alla överens om att det behöver få mer ingripande konsekvenser att begå grova brott. För som det är nu fungerar inte påföljdssystemet alls, speciellt inte för de ungdomar som på grund av sin ålder har en kraftig straffrabatt. Högre straff skulle lösa en del av problemen då man åtminstone skulle få bort de här yrkeskriminella ifrån gatan och på så sätt se till att mindre brott begås och att de inte drar med sig en hel ny generation i en kriminell livsstil. Men det som verkligen vore önskvärd, skulle vara att man lyckas hitta påföljder som ökar chansen att bryta det kriminella beteendet genom vård, terapi, nya förebilder, vad som än kan fungera. Men även det kräver att påföljderna blir betydligt mycket mer ingripande och väldigt mycket längre än vad de är idag. Vem ändrar totalt sin identitet och/eller sin livsstil efter ett par månader på ett ungdomshem? Det krävs troligen att ungdomen hamnar i en helt annan miljö, med bra förutsättningar till stöd/vård och utan möjlighet att rymma/ta sig tillbaka under en ganska lång tid om man skall lyckas med den sortens omdaning. Men det torde vara värt pengarna, för lyckas man så är vinsterna både ekonomiskt och mänskligt enorma för samhället. Som det ser ut nu, däremot, känns det som om samhället uppvisar en sådan flathet mot ungdomskriminella att, om man får raljera lite, det knappt blir värt att gripa dem... Och det är enormt frustrerande.

Vantrivsel på vårdhem

Jag nämnde i ett inlägg för inte särskilt länge sedan att vi körde en döv, autistisk, 16-årig pojke ifrån det vårdhem som han bodde på till barnpsykiatriska akuten. Nyligen så gick det ut ett nytt larm ifrån samma vårdhem. Även denna gång lät det som om pojken hade gått bärsärk inne på vårdhemmet. Vi hade möjlighet att åka, och jag informerade på väg fram att jag hade träffat honom och fått bra kontakt, så den andra patrullen, som låg före, inväntade och lät mig gå fram och prata med pojken. Även denna gången var han helt lugn i kontakten med mig, och det var inga som helst problem med att ta med honom till BUP-akuten igen. Det var dock tydligt på alla välta möbler, slängda krukor, med mera att han inte hade varit lika lugn hela tiden. Då jag frågade honom, genom att skriva lappar, vad som hade gjort honom så arg, så svarade han "Personalen". Parallellt med att jag pratade med pojken, så hade den andra patrullen på plats kontakt med verksamhetschefen för vårdhemmet. De försökte få tag på deras läkarkontakt, men det visade sig att de inte hade några upparbetade kontakter med några psykiatriker eller andra läkare. Det kändes lite anmärkningsvärt med tanke på hur stora behov några av deras patienter/boenden ändå verkade ha.

Jag vet inte om det var rimligt att pojken var arg på personalen, de hade säkert gjort så gott de kunde. Men det faktum att vi behövde åka akut till vårdhemmet två gånger på så kort tid implicerar ju att det är något som inte fungerar, och kollegornas samtal med den ansvarige för hemmet ändrade inte på den känslan.

Faktum är att det känns som att de personer som man möter som är på väg till eller från olika sorters boende, oavsett om det gäller vård av missbrukare, olika former av ungdomshem, eller något annat väldigt ofta är allt annat än nöjda med de ställen som de bor på och den vård som de får. I vissa fall är det värre än så, jag minns en handräckning där vi körde en ung flicka från TNE/BAS till ett boende i vårt distrikt då hon var närmast skräckslagen för att komma dit. Hon uppfattade det bara som inlåsning, under betydligt värre förhållanden än vad som råder på en anstalt. Jag har fortfarande ett sting av dåligt samvete för att vi ändå körde dit henne, även om det hade krävts många olika sorters tjänstefel att inte verkställa den handräckning som var beslutad av sjukvården och bekräftad av våra befäl.

För mig känns det som att det finns ett systemfel här. Människor som av olika skäl behöver hjälp och stöd förtjänar att samhället anstränger sig lite mer för att ge dem både en vård som förhoppningsvis kan förbättra deras förutsättningar för framtiden och en dräglig tillvaro i nuet. Det känns dessutom absurt att t.ex. flickor som omhändertas för att de har självskadebeteende verkar ha färre rättigheter än intagna i våra fängelser som är där p.g.a. att de har begått rån, mord, våldtäkter, med mera. Även vad gäller den ekonomiska aspekten så hade man garanterat sparat miljontals kronor i ett längre tidsperspektiv på en vård som ökar chansen att hjälpa utsatta människor till ett normalt (skattebetalade) liv, speciellt då vad gäller ungdomar.

Jag är själv varken speciellt insatt eller påläst i ämnet, men jag har ändå genom de möten jag fått uppleva i jobbet fått känslan att en av anledningarna till att många boenden och vårdinrättningar fungerar dåligt stavas vinstintresse. Förvaring är billigt, vård är dyrt, och båda ger lika mycket pengar från staten. Även saker som högre personaltäthet minskar vinstmarginalerna. Det vårdhemmet som flickan jag nämnde inte ville komma till är även känt för att begära polishandräckning/transport (som bara är till för fall där personen i fråga är aggressiv och ohanterlig för andra än poliser) för tjejer som sedan visat sig vara helt lugna, troligtvis för att spara in transportkostnader...

Oavsett hur man organiserar vård av och hjälp till de människor som hamnar på olika former av boenden, så är det uppenbart att det behövs högre krav på vårdgivarna och en mycket hårdare uppföljning. Tyvärr känns det lite symptomatisk att just människor som själva har svårt att säga ifrån och en väldigt svag röst i samhällsdebatten kommer i kläm när pengar skall sparas och tjänas...

LVM

Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.

För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.

Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.

Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.

Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...