Samhällets frustrerande flathet

Under ett nattpass i helgen fick vi ett larm om en kille som uppgav att han var jagad av ett antal personer ute i en förort. Vi var flera bilar som svarade på larmet, men trots att vi var hyfsat snabbt på plats så kunde vi inte hitta några som stämde in på det signalement som vi hade fått av målsägaren. Efter ett tag tvingades vi lägga ned insatsen, men då en av bilarna hade noterat att det hängde ett större gäng med välkända yrkeskriminella inne i ett bostadsområde så bestämde några av oss att vi skulle göra en kontroll. I princip samtidigt gick det dessutom ut ett nytt larm om att någon hade ringt in och klagat på att ett ungdomsgäng stökade och förde oväsen på just den aktuella adressen. Vi åkte dit, bad dem sänka musiken ifrån bilhögtalarna och identifierade personerna på platsen samt gjorde en husrannsakan i bilen enligt PL20a. Allt gick lugnt och städat till. Några av killarna undvek helt att prata med oss, medan vi kunde ha avslappnade samtal med en del andra. Vi påträffade inget i bilen, och lämnade kort därefter platsen med påminnelsen att de inte skulle föra oväsen och störa de boende.

De flesta av killarna var i 20-års åldern. Några förekom bara med mindre förseelser, men majoriteten fanns redan registrerade i i princip alla våra system gällande misstankar om eller domar för brott som stöld (främst inbrott), misshandel och rån. De allra mest brottsaktiva, välkända namn i distriktet, hade redan blivit dömda för ett stort antal rån, och hade även sedan länge avancerat ifrån personrån till att satsa på mer inkomstbringande objekt och tyngre beväpning. Och även om uppklarningsprocenten är betydligt bättre för grova rån än för t.ex. inbrott, så kan man dock vara säker på att de "jobb" som de här killarna kunde bindas till bara är en del av all den brottslighet som de ligger bakom.

Det som får mig, och i princip alla kollegor som lever i samma verklighet som jag gör, att reagera är hur man i den åldern har hunnit med att begå så många grova brott. Förklaringen finns om man slår på domarna. Rån och grova rån leder till straff som ungdomsvård, skyddstillsyn, och i värsta fall några månader i fängelse. Sen kommer de ut igen, begår nya brott, och åker så småningom fast igen. Och den historien upprepar sig gång på gång på gång.

Att bedriva en förundersökning om ett spaningsrån kräver en hel del resurser (förutom alla de bilar som troligtvis deltog i insatsen då rånet skedde). Det kostar pengar och tar tid ifrån annan polisiär verksamhet. Men det är det minsta problemet. Effekterna för de målsägare som blir rånade är naturligtvis ett väldigt mycket värre problem. Och till det kommer de effekter som killarnas kriminella verksamhet har på samhället i ett längre tidsperspektiv. Nu menar jag inte de eventuellt högre avgifter som handlare tvingas ta ut för att de blir rånade, utan att då livsstilskriminella släpps ut (ofta med en hel del pengar undangömda) så tillåts de agera förebilder, trendsättare och exempel för ett stort antal ungdomar på glid i de förorter som de kommer ifrån. Signalen blir tydlig, den kriminella banan lönar sig och staten är oförmögen att stoppa dem som bestämt sig för att livnära sig på brott. Konsekvensen av att åka fast är i bästa fall obetydlig och i sämsta fall hanterbar och värd risken.

Varken jag eller någon av kollegorna har några enkla svar på hur den här problematiken borde lösas. Men vi är i princip alla överens om att det behöver få mer ingripande konsekvenser att begå grova brott. För som det är nu fungerar inte påföljdssystemet alls, speciellt inte för de ungdomar som på grund av sin ålder har en kraftig straffrabatt. Högre straff skulle lösa en del av problemen då man åtminstone skulle få bort de här yrkeskriminella ifrån gatan och på så sätt se till att mindre brott begås och att de inte drar med sig en hel ny generation i en kriminell livsstil. Men det som verkligen vore önskvärd, skulle vara att man lyckas hitta påföljder som ökar chansen att bryta det kriminella beteendet genom vård, terapi, nya förebilder, vad som än kan fungera. Men även det kräver att påföljderna blir betydligt mycket mer ingripande och väldigt mycket längre än vad de är idag. Vem ändrar totalt sin identitet och/eller sin livsstil efter ett par månader på ett ungdomshem? Det krävs troligen att ungdomen hamnar i en helt annan miljö, med bra förutsättningar till stöd/vård och utan möjlighet att rymma/ta sig tillbaka under en ganska lång tid om man skall lyckas med den sortens omdaning. Men det torde vara värt pengarna, för lyckas man så är vinsterna både ekonomiskt och mänskligt enorma för samhället. Som det ser ut nu, däremot, känns det som om samhället uppvisar en sådan flathet mot ungdomskriminella att, om man får raljera lite, det knappt blir värt att gripa dem... Och det är enormt frustrerande.