Om kommunikation och gränsdragningar i förorten

Ända sedan lokala ungdomar attackerade polis och försökte bränna ned Bussenhusskolan i Tensta under onsdagsnatten så har det funnits en förstärkt närvaro av polis i både Tensta och Rinkeby. Denna närvaro har troligtvis räddat stadsdelarna ifrån fler skolbränder och omfattande skadegörelse. Kommenderingen jobbar dock inte dygnet runt, utan under de lugnaste timmarna så har det varit upp till utryckningen att hålla ett vakande öga på framför allt skolorna i de här områdena för att om möjligt förhindra fler bränder.

Då jag och min kollega igår körde förbi just Bussenhusskolan så såg vi att några gäng med ungdomar hängde på olika ställen runt omkring skolan. En person i den största gruppen, 15-20 tonåringar, bar på en dunk. Vi körde in på skolgården, parkerade, och gick upp till ungdomarna för att prata och kolla läget. När vi går upp mot dem så börjar flera direkt att försöka provocera oss. Jag frågar lugnt hur det står till och vad de gör, och får mest spydigheter till svar. En av dem börjar konstant ringa på ringklockan på sin cykel för att störa ut alla möjligheter till samtal och för att irritera mig. En kille med en moppe hakar på med sin tuta, men han tröttnar efter ett tag. Personen med dunken går därifrån.

Det var uppenbart att de störigaste av ungdomarna försökte skrämma, provocera eller irritera oss med syftet att vi antingen skulle fly därifrån eller göra något som de kunde använda som en ursäkt för att ställa till med mer bråk. En av dem cyklade emot mig och sa att jag skulle akta mig, vilket jag naturligtvis inte gjorde, så han fick svänga undan. Medan några av dem spelade sitt spel för att provocera, bland annat genom att röra sig nära inpå och runt omkring, så riktade jag in mig på en av ungdomarna som hade varit tyst, gick fram till honom, presenterade mig, skakade hand, och frågade om han förstod varför vi var där. I det följande samtalet, som skedde medan killen med ringklockan fortsatte att plinga intensivt för att störa, så förklarade jag det uppenbara i att vi då det gjorts försök att bränna ned skolor behöver försöka se till att det inte sker igen, och att det är för de boendes, skolbarnen och deras föräldrars, skull. Killen var kortfattad, men pratade i alla fall med mig. Han nämnde att dunken hade innehållit bensin till moppen och upprepade det lokala mantrat om att alla poliser var dåliga, men då jag bad honom att förklara hur han tyckte att en bra polis skulle vara så hade han inget svar. Medan jag pratade med killen gick min kollega och parkerade om bilen, så att vi hade den nära oss och kunde se om någon skulle ge sig på den.

Efter ett tag så lugnade den hätska stämningen ned sig. Jag hälsade på och pratade kort med några till av killarna innan jag kände att det fick räcka, delvis för att det nu var lugnt på platsen. Killen med ringklockan hade till slut upphört med att konstant ringa på den. Försöken att komma så pass nära mig ifrån olika håll så att jag skulle tycka att det kändes obehagligt och reagera eller gå därifrån hade också slutat. När kollegan körde upp bilen började det visserligen ropas om att vi hade begärt förstärkning, men då jag förklarade att det var vår egen bil så blev de lite paffa och tystnade. När vi gav oss av så skakade jag hand med alla som befann sig i närheten, även han med ringklockan, och sedan åkte vi iväg. Kollegan påpekade att vi borde ha ögon i nacken på väg bort så att vi skulle se om något kastades mot bilen, men det kom inga stenar.

På väg därifrån så påpekade kollegan att han tyckte att jag hade tagit en onödig risk genom att stå kvar och prata trots att ungdomarna försökte provocera fram bråk. Vi befann oss ju på samma ställe där en kollega hade attackerats och skolan hade försökt brännas ned för några dagar sedan. Han påpekade också att det fanns lite att vinna men mycket att förlora på att vara kvar, både vad gäller vår säkerhet, vår bil, och risken att vår närvaro ger dem chansen att starta bråk och kravaller. Kollegan hade nog rätt i allt det han sa, men för mig känns det helt jävla oacceptabelt att man skall behöva dra sig undan varje gång ett gäng ungdomar vill driva iväg en. Det känns också som att det faktum att vi stannade kvar gjorde att ungdomarna insåg att vi varken var rädda eller lät oss provoceras, och att det blev tydligt att om det är dålig kommunikation mellan ungdomar i förorterna och poliser, så beror inte det på att polisen inte vill eller försöker prata.

Polisarbetet handlar hela tiden om avvägningar och gränsdragningar. När det är läge att kliva in och markera, och när det är bättre att låta saker rinna av en. Det vore lögn att säga att jag inte blev provocerad av ungdomarna, men jag valde att låta det rinna av mig. Hade däremot någon av dem i sina provokationer t.ex. knuffat på mig, så hade han åkt i backen, och jag hade sprayat alla omkring om de hade försökt hjälpa honom. Och då hade kollegan också fått helt rätt i att närvaron istället hade kunnat utlösa kravaller...

Senare samma kväll så var vi på en plats där någon av de boende hade sett ett metallföremål (först larm om vapen, men det var troligtvis en kofot) på en kille i ett gäng som hade rört sig i omgivningarna. När vi stod där så kom ca 15 personer som stämde överens med signalementet (ålder, ursprung, antal, etc) och jag sa att de skulle kontrolleras. Då stimmade de upp om trakasserier, att de visste sina rättigheter, och att de vägrade samtidigt som de fortsatte att gå. Jag högg tag i han som gick först och som verkade vara en ledare, och tryckte upp honom mot en bil. Han fortsatte att tjafsa, men vågade inte göra något. Vi var då fyra poliser på platsen, så de andra lyckades inte heller ställa till problem även om det blev stökigt och kaotiskt ett tag. Då det blev lugnt nog så förklarade jag för mannen att han skulle visiteras och varför, vilket också skedde. Hela tiden talade han om att vi trakasserade dem och att de bara var på väg tillbaka ifrån att ha spelat fotboll. Jag hade velat att alla skulle visiteras, men så blev det inte, och när de kunde så avvek hela gänget ifrån platsen. Då de hade gått, så kom boende fram och berättade att det var just det här killarna som hade strukit omkring i radhusområdet, troligtvis för att förbereda inbrott.

Jag tog med det här korta exemplet för att visa på att ibland blir resultatet av avvägningarna annorlunda. I båda fallen rörde det sig om stökiga ungdomsgäng med förortsbakgrund som uppenbarligen inte gillade poliser. Men i det senare fallet så fanns det en tjänsteåtgärd att utföra, och då skall det också ske, eventuell kommunikation får komma senare om möjligheten finns. Sen kommer man nog som polis som jobbar i förortsmiljö alltid att bli anklagad för trakasserier, oavsett hur man jobbar. Den enda möjligheten att helt undvika det är att inte göra något alls.

Tillägg:
För att vara övertydlig så hävdar jag inte med det här inlägget att bemötandet alltid är dåligt då man har med ungdomar i de segregerade förorterna att göra. Ganska nyligen så var vi ett par patruller som letade efter en person i ett gäng som skulle ha visat vad som såg ut som ett vapen för en annan person. Min patrull påträffade ett tiotal ungdomar som stämde överens med beskrivningen av den grupp i vilken personen hade rört sig. Vi informerade dem om att vi skulle behöva visitera dem, och det gick lugnt städat till. Samtalstonen var vänlig och skämtsam, och en del av ungdomarna skojade med att ställa sig som i en amerikansk film, framåtböjda med händerna mot väggen. Vi var tydliga med varför åtgärden behövdes, och de sa att de förstod att vi behövde göra vårt jobb. Vi skakade sedan hand, bad om ursäkt för att vi hade stört dem och tackade dem för deras trevliga sätt att samarbeta innan vi fortsatte letandet.

Den sortens smidiga och trevliga möten förekommer naturligtvis också ofta, även med ungdomar som hänger i grupper ute på "gatan". Och om man har att göra med barn och unga i familjemiljöer, där de inte utsätts för eller medverkar i den sortens ungdomskultur som ofta skapas och sprids i gatumiljöer, så är bemötandet sällan ett problem oavsett var man befinner sig. Men allt detta hindrar inte det faktum att det finns stora problem med attityd och subkulturer hos en del grupper av ungdomar i de segregerade och marginaliserade förorterna. Och det visar sig inte bara i dåligt bemötande gentemot polis, utan även i att skolor sätts i brand och att kriminaliteten är väldigt mycket större än i andra områden. Därför behöver det här problemet diskuteras.