Är vi där för att hjälpa eller för att göra vårt jobb?

Jag håller på att äta efter fysen och det är fortfarande en halvtimme kvar till utsättning (vilket innebär att jag är ute i ovanligt god tid...) då det går ut ett larm om pågående slagsmål i en lägenhet. Jag känner igen adressen, jag och min kollega var där bara två dagar tidigare. Ingen svarade direkt på utropet och med tanke på att vi redan hade en hel del bakgrundskunskap om den aktuella familjen så ropade jag upp oss. Sedan svarade även en närpolisbil, men LKC ville fortfarande ha fram oss, och jag kände även själv ett visst ansvar för situationen eftersom vi ju tydligen hade misslyckats med att lösa problemet sist vi var där så vi åkte i alla fall. På väg fram så fick vi reda på att det var relativt lugnt på platsen, ingen slogs och ingen var skadad. Närpoliserna försökte reda ut vad det hela handlade om, men hade inte lyckats få någon tydlig bild av läget då vi kom fram, så de lämnade snabbt och med varm hand över ärendet i våra händer.

För att förklara situationen så behöver vi backa två dagar, till det larm på samma adress som jag och min kollega åkte på. Det handlade då om ett familjedrama där två unga (dock myndiga) personer hade fått barn, och pojken flyttat in i flickans familj. Enligt pojkens mamma hade detta inneburit en katastrof för pojkens skolgång och för hans kontakt med mor och syskon. Detta, i kombination med inslag av kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa skapade en konflikt som hade eskalerat i att mamman hade begett sig till sonens nya adress fram åt småtimmarna och stod och skrek utanför. Enligt svärdotterns familj har även grova hot uttalats. Vi höll förhör och tog uppgifter för en anmälan. Sedan kunde vi, då arbetet på plats var slutfört, åkt in för att avrapportera det vi hade och avsluta vårt "HR". Anmälan skulle sedan i bästa fall tas upp av en utredningsavdelning om ett par månader, förhör skulle hållas med den misstänkte, och om allt löpte på så skulle ärendet hamna i domstol inom ett eller ett par år. Troligtvis läggs det dock ned någonstans på vägen.

För både mig och min kollega kändes det som att det viktigaste just nu egentligen inte var den mycket långsamma och relativt tandlösa juridiska processen, utan att undvika att det blev mer bråk eller hot och att se till att försöka få dem som nu var rädda att gå ut att känna sig lugnare och tryggare. Så vi ringde upp pojkens mamma, som hade pekats ut som gärningsperson, och åkte för att tala med henne. Där höll vi naturligtvis förhör, delgav misstanke, med mera, men talade också lite mer allmänt om situationen och klargjorde väldigt tydligt att det vore extremt olämpligt om hon gick till hennes sons nya familjs adress eller tog kontakt med någon av dem utom sonen på något sätt. I samtalet, som gick förvånansvärt bra, så fick vi även se sms som hade skickats i den andra riktningen. De var visserligen inte regelrätta hot, men extremt kränkande, och det framkom tydligt att båda parter hade skuld i konflikten. Det ledde till ett pm, som sannolikt minskar chansen/risken att ärendet går till domstol på grund av trovärdighetsfrågan.

Nu till det senare larmet. Jag trodde först att det var pojkens mor som var där igen, men så var inte fallet. Den här gången var det flickans fars familj som hade varit utanför och varit hotfulla. Detta visade sig bero på att flickans mor under en längre tid med grova ord hade förbannat sin mans familj (vilket var speciellt allvarligt i deras kultur, fick jag förklarat för mig). Detta då hon höll dem ansvariga för dotterns relation (hon träffade pojken genom en kusin). Mannens familj hade nu varit där för att hålla henne ansvarig för förbannelser och svordomar riktade mot dem. Med tanke på vad vi fick reda på i det förra fallet så var det uppenbart att kvinnan, som dessutom själv betonade att hon var psykiskt labil, hade skapat en stor del av problemen själv. Förutom att återigen hålla förhör och ta uppgifter för en ny anmälan om olaga hot, så blev det dessutom ett tydligt och rakt samtal med kvinnan där hon uppmanades att inse sin egen delaktighet i problemen runt omkring henne, och reflektera över sitt eget beteende. Därefter åkte vi den korta vägen till broderns familj och pratade med dem. På samma sätt som med pojkens mor två dagar tidigare så blev det både formella förhör och informellt samtal, och de lovade att inte bege sig till adressen igen, samt att försöka undvika kvinnan.

Jag tror personligen att ingen av dessa ärenden kommer att leda till några juridiska påföljder. Det gör det för mig än mer uppenbart att det viktigaste i vår, polisens, insats då vi är på plats ofta är att hjälpa de människor som är inblandade och att se till att det inte blir några fler bråk eller larm (vilket även sparar på polisiära resurser) och inte att bara utföra de utredningsåtgärder som åligger oss för att ha "ryggen fri". Sen om vi lyckas eller inte är en annan sak. Att ärendena finns dokumenterade är hur som helst en stor fördel om det skulle bli anledning för polisen att åka dit igen.

Att göra "långtgående förstahandsåtgärder" uppmuntras visserligen, men då fokuseras enbart på det utredningsmässiga. För min del är det mänskliga perspektivet ännu viktigare, och det kan innebär att det i vissa fall är mycket mer bråttom att komma vidare i en utredning bara för att någon eller några befinner sig i en utsatt position. Ett av mina sämsta minnen som polis var ett ärende där två 15-årigar tjejer hade hotats med ett pistolliknande föremål på öppen gata av en kvinna som hade uppfattat det som att deras fnittrande då de samtalade var riktat mot henne (vilket det inte var). En av dem fick pistolen upptryckt i huvudet. Efter stor hjälp av en av flickornas pappa, som tidigare hade varit ungdomsledare i området, och ett stort antal slagningar så fick jag fram en person som verkade stämma klockrent in på de fakta som vi hade fått fram. Men då en del av pappans uppgiftslämnare ville vara anonyma så ansåg inte det tjänstgörande befälet att det fanns tillräckligt för att kvinnan skulle anses som skäligen misstänkt. Effekten blev att medan flickorna tillfälligt flyttade hemifrån för att de var livrädda för att gå ute i sitt eget område då de riskerade att träffa på kvinnan, så låg förundersökningen och samlade damm i en hög på mängdbrottsavdelningen (olaga hot är inte prioriterat, och enbart prioriterade brottskategorier, grova brott, eller fall med häktade undgår de enorma balanshögarna). Jag råkade komma i kontakt med fadern någon månad senare, och det enda jag kunde säga var att jag skämdes å polisens vägnar. Vad som sedan hände med ärendet vet jag inte.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur man styr verksamheten efter rutiner och mål som sätts på högre nivåer på ett sätt som i bästa fall bortser ifrån den enskilda människan och i värsta fall försvårar för de poliser som vill sätta utsatta personers behov först. Tron att man får den bästa polisverksamheten genom att leda med hjälp av konstruerade mål som redovisas i stapeldiagram och att de personer som presenterar de bästa staplarna är de som är lämpligast att befordra är bara ett exempel på hur den sortens tänkande har lett fel. Som tur är så finns det hos de flesta poliser som jobbar ute och möter människor ett stor del naturlig empati som gör att man ändå gör sitt bästa för att hjälpa de personer man har att göra med, även om det skulle gå utanför de ramar och rutiner som man normalt arbetar inom.