Det gick ut ett larm om att ett behandlingshem behövde omedelbar hjälp av polis för att lösa en situation där några tjejer hade barrikaderat sig i ett rum och försökt slå sig ut med tillhyggen genom den förstärkta fönsterrutan. Hemmet har både LVM och LVU-avdelningar, och händelsen skedde på en LVU-avdelning. Fyra tjejer, alla strax under 20, hade då de befann sig i ett uppehållsrum/vardagsrum ställt soffor för dörrarna så att personalen inte kom in. Sedan hade någon av dem med något sorts möbelben i metall försökt slå sönder rutan ut mot gården. Personalen vågade inte försöka ta sig in, utan väntade på vår ankomst.
Vi var två bilar som åkte på larmet, och väl framme så skaffade vi oss först en snabb överblick över rummet och lokalerna. Det fanns två dörrar in, och tjejerna hade ställt soffor på rad igenom hela rummet efter varandra så att de blockerade de båda dörrarna som fanns på var sin sida (och öppnades inåt). Personalen hade dessutom låst dörrarna för att tjejerna inte skulle kunna ta sig ut och attackera dem med sina tillhyggen. Som tur var så fanns det bredvid den bortre av dörrarna ett (helt) fönster som gjorde det lätt att se in i rummet. Vi gick alla runt, och när jag såg in i rummet så kände jag mig direkt ganska övertygad om att vi inte skulle behöva använda något våld för att lösa situationen. Tjejerna såg ganska avslappnade ut, och ingen av dem verkade vara påverkad, psykotisk eller extremt utåtagerande. Jag hälsade på den, frågade om de hade det bra därinne och hur länge de hade tänkt stanna. De svarade att de trivdes utmärkt. Då jag undrade om de inte blev hungriga efter ett tag visade en av dem stolt upp en chipspåse och sa att de hade proviant för att klara sig länge. Efter att ha småpratat och skojat lite så kom jag till saken, att jag ville att de skulle flytta på sofforna så att vi kunde komma in.
Tjejerna började dividera sinsemellan. Det första de ville veta var vad vi hade tänkt göra med dem och om vi skulle använda något våld mot dem. Jag förklarade att vi absolut inte hade tänkt eller ville använda våld, och att om de bara öppnade och kom med så skulle ingen göra dem illa. Jag sa också att vi inte hade någon avsikt att gripa någon, däremot tänkte vi skriva en anmälan om skadegörelse angående det sönderslagna fönstret och hålla förhör, resten var upp till personalen på hemmet. Då riktades frågorna till gruppchefen/den verksamhetsansvarige i personalgruppen, och tjejerna ställde krav på att de inte skulle flyttas eller hamna i någon sorts enskild vård (jag minns inte den exakta termen, men mina associationer gick till isoleringsceller). Gruppchefen svarade dock att hon inte tänkte förhandla med dem så länge de var där inne. Efter att läget varit låst ett tag så såg en kollega till att fråga ut gruppchefen om vad hon faktiskt hade tänkt göra med dem och om hon hade tänkt flytta på någon av dem. Det hade hon inte, hon nöjde sig med att hålla enskilda samtal och sedan låta dem stanna på avdelningen, men i skilda rum ett tag. Med den informationen kunde jag och kollegan övertyga dem om att flytta på sofforna så att vi kunde öppna dörren. Resten gick också lika lugnt till, vi separerade flickorna och förhörde dem med avseende på skadegörelsen och en kollega höll även vittnesförhör. Efter det så lämnade vi och lät hemmet göra sitt jobb vad gäller samtal med mera.
Det är svårt det här med vård. Hemmet som vi var på har för mig redan sedan tidigare dåligt rykte. Jag har kört tjejer dit som har sagt att de hellre skulle vilja hamna i fängelse. Jag har även förut skrivit om det absurda i att interner på fängelser som sitter av straff för att de är dömda för grova brott på många sätt har fler rättigheter och bättre villkor än personer som tvångsvårdas av olika anledningar. I det här fallet så har jag absolut ingen kritik mot hur personalen agerade. De var trevliga och lätta att ha att göra med för oss, och ingen av dem betedde sig vid något tillfälle dåligt mot någon av flickorna. Jag har däremot ingen aning om vad de har för utbildning eller kvalifikationer för att ha just det jobb de har. De har ett enormt svårt och viktigt uppdrag: att nå fram till, motivera och guida människor, ofta då unga (alltid i LVU-fallet) som har hamnat snett i livet och försöka få dem tillbaka på en väg där de själva mår bättre och där de ges möjlighet och kan fungera i och bidra till samhället istället för att vara en belastning. Jag har dock känslan av att de möjligheter de ges att utföra det uppdraget är allt annat än bra. Verksamheten drivs i vinstsyfte, och min känsla och erfarenhet är att det innebär att deras arbete inte bedöms efter i vilken mån det går bra för de personer som lämnar efter att ha vårdats här utan istället efter hur siffrorna i räkenskaperna ser ut vid årets slut. Dessutom skulle jag gissa att ledningen i grunden ser löner som en kostnad och inget som bidrar till att förbättra verksamheten då kopplingen emellan att få in pengar (nya klienter) och att de som är där känner att de har getts den vård de behöver är minst sagt svag. Troligtvis så rekryterar man därför personer med lägre lönekrav, och följaktligen lägre utbildning för att hålla ned kostnaderna och öka vinstmarginalen. Det brukar fungera så...
Fallet med privata vårdhem är bara ett av mängder i gränslandet emellan samhällsansvar och privat företagande som blir problematiskt med tanke på att det är så enormt stor skillnad emellan vad som gör att en verksamhet går med vinst och vilka samhällskostnaderna för att den drivs dåligt är. Den mest direkta parallellen är med skolan. Det som gör att en skola eller en LVU-hem går bra ekonomiskt är om de får in många klienter som sedan staten betalar för. Hur de får in dem är ointressant för deras bokslut, och det brukar vara de ekonomiska boksluten som är totalt avgörande för hur en verksamhet samt dess chefer och medarbetare bedöms. För samhällets del kan däremot en enda ungdom som man inte lyckas fånga upp eller ge rätt möjligheter i skolan eller ge en bra andra (eller tredje, fjärde o.s.v.) chans på ett LVU-hem kosta samhället mångmiljonbelopp över en livstid. Men de kostnaderna syns som sagt varken i ägarnas aktieutdelning eller i chefernas lönekuvert...
måndag 25 juni 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Bra inlägg men jag tror inte problemet nödvändigtvis behöver vara vårdhem som drivs med vinst. Problemet ligger i vilka krav och vilken uppföljning som politikerna ställer.
SvaraRaderaSå länge sådanhär frågor är politiska "icke-frågor" så kan missskötelse forsätta.
Är faktist mer bekväm med vinstdrivande företag som driver skolor/vårdhem än vad jag är med politiskt/religöst/idealt drivna företag.
En lösning är att LVU-personen själv får välja hem samt att varje hem måste nå ett visst resultat för att få behålla "licens" för att driva verksamheten.
Detta kunde också vara en lösning för äldrevården.
Den känsla man har nu, är att hela ideén med privat drivna vårdbolag/behandlingshem är att någon ska kunna ta vinst snarare än att vi får bättre "effektivitet".
Så den klassiska omfördelningspolitiken av samhällets resurser görs fortfarande. Men nu omfördelas mina skattepengar till de som redan har det bra, iförstället för de som har de dåligt.
Du verkar blanda ihop statlig och privat vård, det är endast statliga hem som får använda särskilda åtgärder. Staten driver inga behandlingshem i vinstsyfte och rekryterar inte personal på det sätt som du beskriver.
SvaraRaderaVad gäller LVU-vård är jag inte säker på att det skulle fungera om personen själv fick välja, det är inte säkert att denne har bäst möjlighet att bedöma vårdbehovet. Håller dock med om att det inte är utföraren som är det viktigaste, utan ett långsiktigt och sunt perspektiv på vården. Tror dock att förutsättningarna borde vara bättre då de drivs offentligt eftersom pressen på att ta ut vinst borde vara mindre. Men även för offentligt styrd verksamhet kan tyvärr ofta pengar/budget anses vara mycket viktigare än långsiktighet.
SvaraRaderaAnonym 2, det verkar som om du har rätt och jag har fel. Kollade upp hemmet, det drivs av SiS och verkar således inte vara privat. Du får gärna komma med mer information om hur LVU-vården är organiserad. Jag hade hört att de flesta hemmen var privata, men det är alltså fel? Vad gäller rekrytering, så brukar dock lönerna i statlig verksamhet också ofta vara så låga att kompetent folk skyr eller drivs bort ifrån jobben...
Har jobbat på SIS institution i många år, en verksamhet som finns för dem som som har provat allt annat. De som ingen annan klarar av att ta emot, de som är våldsamma, missbrukare och asociala. Omöjliga, skadade och oönskade, störda, ouppfostrade och dumma. De här ungarna har alltid fått höra dessa saker och de har alltid blivit svikna och nedvärderade. De har blivit utsatta för sexuella övergrepp, våld och förödmjukelse. De har själva ägnat sig åt samma sak mot andra och orsakat många människors lidande. De är inte hos oss frivilligt, reglerna är hårda, dörrarna är låsta och vardagen är styrd men för första gången står folk kvar oavsett vad som händer. Hos oss kan man inte straffa sig ut, det som är sagt gäller, oavsett våld, hot och beteende. För första gången i deras liv (ofta) så får de gränser och regler att leva efter, samma gränser som alla andra lever efter och som de flesta andra fått med sig sen barnsben. Detta skapar givetvis konflikter vilket kan leda till våld och ibland avskiljningar. Ungarna lider ofta av ångest och har ett uttalat självskadebeteende vilket också kan leda till våld men det finns många fler situationer som kan vara utlösande. Våldet är baksidan av mitt jobb och jag tar hand om det när det kommer men det är knappast det som driver en.
RaderaMenar du verkligen att de som kommer till er är allt det du räknar upp? Hoppas det är mer en generalisering! Mitt barn har haft en bra uppväxt, med gränser sen barnsben, kärlek, aldrig blivit utsatt för något våld i hemmet.. Mitt barn är varken oönskad dum eller ouppfostrad. Skrämmande att du uttalar dig på detta sätt. Kan det kanske vara så att det finns olika/andra orsaker till varför en ungdom beter/väljer sin väg, eller hamnar där man hamnar? Neuropsykiatriskt...? Hoppas att du bara uttryckte dig lite klumpigt och att du inte har denna syn på de INDIVIDER som kommer till SIShem!
RaderaDet är endast dom statliga hemmen som har rätt att bedriva låsta hem. Jag har själv arbetat på ett statligt låst hem för unga tjejer. Det är ett mycket svårt arbete som kräver en stor del personlig mognad.
SvaraRaderaMånga av tjejerna förstår inte heller varför dom sitter inlåsta då dom aldrig begått något brott. En fråga som faktiskt får ses som motiverad. Beslut om LVU fattas ibland allt för lättvindigt. I andra fall där det verkligen är motiverat görs ingenting. Det är dessutom ett faktum att man alltid sätter in åtgärderna alldeles för sent. Det är betydligt lättare att hjälpa ett barn än en tonåring. Då man nått tonåren är det oftast för sent.
Du har helt rätt när det gäller den så kallade avskiljningen. Detta innebär inlåsning i en kal isoleringscell med endast en madrass på golvet.
Jag har själv bevittnat hur man låser in väldigt unga tjejer som fått ilskeutbrott i dessa celler, där dom sedan får skrika och banka huvudet i väggen bäst dom vill. Det enda kravet SiS har är att man ser till dom genom ett titthål i dörren var 15 minut. Inlåsningen kan vara i upp till 24 timmar.
Personalen på SiS hemmen kan även neka barn att få vistas utomhus under obegränsad tid. Något som kriminalvården inte kan med sina intagna.
När det gäller den privata vården kallas den ofta för HVB. De så kallade HVB hemmen är extremt lönsamma för ägarna. Jag själv granskade ett av dessa hem i Uddevalla för något år sedan i samband med att man tvångsomhändertagit en 11 årig pojke utan skäl och placerat honom på detta hem. Där utsattes han för grova kränkningar av både personal och andra intagna.
Det visade sig att det gifta par som stod som ägare till hemmet tog ut 6 miljoner kronor i lön via ett moderbolag. På det sättet kunde man dölja det i den vanliga redovisningen.
Jag skrev om detta på min blogg. Inlägget lästes av flera av dom stora medierna, men ingen fann något av det värt att granska.
Men mina artilklar ledde i alla fall till att den aktuella pojken fick komma hem till pappa, efter en uppgörelse med socialtjänsten som "helst såg att jag slutade skriva om fallet".
Ärligt talat undrar jag om du verkligen vill veta sanningen om det man kallar barnavård i Sverige. När man väl passerat genom den dörren finns nämligen ingen återvändo.
Hej Martin!
SvaraRaderaEtt mycket bra inlägg som alltid på din blogg! :)
Jag vet att jag tidigare kommenterat något av dina inlägg om LVU-vård. Det finns mycket som jag kan tycka är väldigt konstigt och tragiskt med denna typ av vård.
Jag har själv varit LVU:ad och suttit på SIS institutioner under nästan 1,5 år. Jag var först omhändertagen för miljö men det ändrades sen till eget beteende efter ett självmordsförsök och flera rymningar ifrån familjehem.
Det jag tycker är märkligt är hur man kan blanda så otroligt många trasiga ungdomar med väldigt skilda bakgrunder och problematik på samma ställe.. Jag kan säga av erfarenheter att dom dumheter man inte kunde när man kom dit hade man absolut lärt sig när man åkte därifrån. Det är ofta en väldigt destruktiv miljö för alla. Dessutom är det brist på behandlande resurser på dessa ställen.. Jag mötte under mina 1,5 år inte på en enda psykolog eller liknande.. Bara personal som försökte göra sitt bästa men som många gånger stod maktlösa.
Jag har inte själv suttit i isoleringscellen men blivit varnad för den och såg under min tid på de olika ställena att dom faktiskt används ganska flitigt. Och jag misstänker att det var just "ison" som tjejerna du möte på var oroliga för. Och att dom bara används i Max 24 timmar stämmer inte i verkligheten, jag vet många tjejer som har suttit betydligt längre.
Jag är skeptisk till konsumentmakt som kvalitetshöjare i allmänhet och inom omsorg i synnerhet.
SvaraRaderaDet är ganska lätt att rösta med fötterna som i att välja en annan restaurant nästa gång men det är ganska svårt och tidsödande att flytta en strulig tonåring eller en dement förälder, dels för att insynen kanske inte är optimal, och dels för att det är svårt att veta vad av problemet som är del av vårdbehovet och vad som kan vara dålig omsorg.
Och om man själv är patienten är det nog ännu svårare.
Det är den uråldriga utmaningen att hitta mätbara definitioner på det omätbara.
Tackar ödmjukast och hjärtligast för de väldigt insatta kommentarerna. Att få personliga och innehållsrika berättelser ifrån personer som har omfattande kunskap (som ex-vårdare och ex-intagen) på sådana hem känns verkligen värdefullt, för både mig och dem som läser bloggen. Den bild ni målar upp är också både angelägen och skrämmande, och tangerar mina farhågor om hur det fungerar med ungdomsvård. Jag håller för övrigt med Andrea helt och hållet, den här marknaden är inte gjord för konsumentmakt, av många olika anöedningar!
SvaraRaderaMåste bara säga att ja blev så glad när jag läste detta inlägget.
SvaraRaderaJag har själv varit en av tjejerna i en stökig grupp på ett LVU hem å på dom två åren jag var där har jag nog aldrig hört en ända person prata på en så bra nivå med någon av de "intagna".
Det är lätt att tro att personalen är kompetent å ja självklart fanns de bra personal också men många gånger så vågar inte de "bra" säga ifrån ändå.
De finns också otroligt många svin som arbetar med de, jag vet inte om de e makten som lockar men antar de.
De va oändligt många gånger mina vänner hamnade i isolerings cellen, inte för att de va våldsamma så som reglerna säger utan för att d va otrevliga, tykna osv.
De gick till ungefär så att personalen "gav en order" någon vägrade, personalen tjatade, hotade med tidigare läggning osv, tjejen svarar typ "håll käften och låt mig vara" personalen uppmanar tjejen att be om ursäkt som tidigt som han knuffar henne mot väggen när tjejen vägrar ger personalen henne en sista chans att be om ursäkt å säger att han annars larmar, tjejen såg rädd ut men fortsätter vägra.
Personalen larmar.. Tjejen som vet vad som väntar springer in på rummet å försöker hålla för dörren..
Ca 5-8 vuxna män sliter upp dörren, brottar ner tjejen (med orecis hur mycke våld dom vill) dom lägger upp hennes armar å ben på ryggen å bär henne till isoleringen där några håller fast henne medan dom andra sluter av smycken, bh, hårspännen osv sen sitter tjejen där ensam å kan inte på något sätt få kontakt med omvärlden.. Oftast släpps man ut innom 3 timmar men minns mycke väl hur en av mina vänner satt där nere i över två dygn.
De hände gång på gång att dom "råkade" tappa personen i trappan då hon va bakbunden å hon kom upp helt blå i ansiktet å över kroppen också, en tjej fick två piercingar utslitna alltså utslitna så huden sprack.. Av de åtta tjejerna jag satt där med så e de bara mig och en till som de gått bra för sen, dom andra e så pass nedgångna att jag helt tagit avstånd från dom.
Jag har inte varit på alla LVU hem å inte äns många så säger inte att de e så här överallt men detta är min erfarenhet.
En av tjejerna jag satt med hade heders relaterade problem å va "jagad" av pappan, hon hade fått otroligt mycke stryk genom uppväxten, blivit fastbinder i sängen å spottad på osv, hon var livrädd för alla vilket gjorde henne uttåt agerande. En annan tjej hade blivit våldtagen av sin mammas kille sedan hon va nio, när hon vid 11 års ålder berättade om övergreppen för sin mamma så blev hon utslängd för att hon ljög och hade varit inbjudande mot styv fadern, hon hamnade på gatan å fick bo hos någon pundare å snart va hon fast i drogerna..
Detta är två exempel på mina vänners bakgrund å de e ju rent fruktansvärt när ja nu som vuxen tänker på den så kallade "vård" dom båda fick.
Hur blev dom hjälpta av att vara inlåsta å bli förnedrade hela dagarna.
Jag önskar så att en polis som lyssnade kommit till oss då vi "vårdades" med våld, tvång, förnedring och ständiga hot då kanske några av mina fd vänner haft någon tro till rättssystemet.
Jag är idag 23 år å de e strax över 5 årsedan ja kom där i från, jag har två underbara barn och älskar livet, jag är nog en av de mest skötsamma personer nu å självklart helt ostraffad men de e ju knappast så att jag tackar min tid med LVU för detta.
Mitt LVU tog nästan mitt liv å jag är glad att hag orkade stå i mot alla hårda ord å handlingar å inte tappade min självrespekt så som många av de andra tjejerna tyvärr gjorde. Långt inlägg å slarvigt skrivet men va tvungen att få ur mig lite.
Mvh
Tack för din starka och personliga berättelse! Det du beskriver låter fruktansvärt! Så får det absolut inte gå till! Väldigt fint att höra att det ändå har gått bra för dig, men som du påpekar så går det sämre för många. Jag hoppas verkligen att förhållandena på det hem som du var intagen på är ett undantag, men även om så är fallet så är det ändå helt oacceptabelt. Det känns som om LVU-vården behöver en ordentlig genomlysning och förbättring!
SvaraRaderadet är det lättast för vuxna,som har inlåsta barn hos sig,att lägga skulden på barnen. Jag tror att skuld ligger i dåligt beteende mot barn där på hemmet, därför de flickorna barrikaderade sig där. De är säkert inte frivilligt där heller, vill hem men håålls som gisslor eftersom några tjömstemän beslutade för det för "deras bästa". Vuxnas våld mot barn föder bara motstånd. Det är stor sannolighet att de vuxna borde låsas in nånstans, inte barn. Och barnen där i hemmey har inte rätt till att ha mobiltelefoner och ringa poliser när hemmets anställda misshandlar dem eller behandlar dem utan respekt. Föör att fly, de bara har ett utveg-det är att barrikareda sig ifrån misshandel(även om den är psykisk).
SvaraRaderaJag kan känna att det saknas någon ordentlig insyn på de olika hemmen. När jag var i tonåren så var jag väldigt stökig. Jag slogs mycket och gjorde småbrott med andra. Detta trots att jag till skillnad mot mina kamrater inte kom från ett dåligt hem (mina föräldrar var inte skilda, och hade inga problem. De engagerade sig mycket i mig under uppväxten. Vi bodde stort i en rikare stadsdel i Stockholm etc).
SvaraRaderaEn morgon strax efter jag hade fyllt 15 så blev jag väckt av tre poliser i uniform som stod vid sängen. Vid den tiden så var jag bråkig, men inte speciellt mycket mer. De för ut mig till en väntande piket på gatan, och jag blir satt på Kronobergshäktet i vad jag minns ett dygn. Ingen sa varför jag satt där, och jag visste inte själv. Efter ett par timmar så blev jag daktad. Och jag frågade varför jag var där och fick till svar att han inte visste. Alla frågade mig hur gammal jag var, och såg nästan chockerade ut när jag berättade min ålder.
Jag blev sedan hämtad och fick sätta mig i baksätet i en ”folkabuss” för transport till Lövsta Ungdomshem.
Jag skall inte ta hela den historien, men för att samfattade det hela så var jag där endast i en vecka inna jag fick komma hem. Tydligen så blev det ett väldans liv på socialkontoret över det här, och jag vet att min sekreterare blev förflyttad eller liknande.
På Lövsta så kunde jag konstera att det var ett mycket underligt ställe. De som var där var allt från en rädd liten pojke som hade en mor som var psykiskt sjuk till grovt kriminella missbrukare (om än unga). Personalen var mer som fångvaktare. Det som var ”vård” handlade mest om isoleringar när någon var utåtagerande eller stökig.
Exempel ur min korta tid där: En kille i 14-års åldern (vet inte varför han var där, men han var ingen missbrukare eller värsting) ville ringa sin mamma. Det fick han inte, och han började gråta och sa ”snälla!”. Han blev inlåst i isoleringen i 24 timmar. Det behövdes inte mer. Eftersom varje isolering måste rapporteras, så misstänker jag att de helt sonika ljög i många fall.
En i personalen, en man i 40-årsåldern, var väldigt ”tafsig” och skulle massera de yngsta pojkarna och tjejerna. Han var också extremt aggressiv och kallade oss gärna för diverse nedvärderande tillmälen (gärna rasistiska).
Nu var det så att allt detta berättade de som satt där eller hade suttit där till allehanda personer (föräldrar, sociala, etc). Det tragiska var att alla tolkade det som lögner. Visst kunde vi överdriva och ljuga. Men det fanns vissa saker som man inte ljög om eller överdrev, vilket vuxna skulle förstå om det lyssnade ordentligt (jag svor att aldrig bli sådan, och alltid lyssna, vilket jag har hållt).
Jag har många fler sådana historier, både i förstahand och från andrahand. Alla följer samma mönster, vilket är spektakulärt att man inte har sett genom alla år. Detta var tidigt 90-tal, och jag hör samma sak fortfarande när jag talat med ungdomar som är fast i det här.
Det var inte ovanligt att folk fick värre problem efter sina vistelser. Dels för att de lärde känna mer härdade personer, dels för en del som inte hade missbruksproblematik fick det med sina nya ”vänner”.
För inte så länge sedan hörde jag om en ung tjej (17-år) med missbruksproblem som efter sin ”behandlingsvistelse” som handlade om att bli nertryckt och nervärderad, tog livet av sig strax efter hon kom hem (hennes avskedsbrev handlade just hur hon lärde sig hur värdelös hon var, och att hon bara kostade samhället pengar). Andra, oberoende av denna person har berättat om samma beteende från personalen.
Nu är det svårt att dra alla över en kam utan det finns givetvis duktiga personer som engagerar sig. Men tyvärr så är det sällan man hör om något sådant, för det är lite så att det som är dåligt är man mer utåtagerande med än när folk gör det de förväntas att göra.
Väldig tragiskt att läsa din berättelse, "Piloten". Jag hoppas att det du tar upp är hemska undantag, men delar din uppfattning att det säkert fortfarande finns väldigt mycket som behöver göras med LVU-hemmen. OM man omhändertar en kille eller tjej för att de far illa hemma, så måste man som samhälle kunna GARANTERA att de får det bättre på LVU-hemmet. Omhändertaganden pga kriminalitet är enligt min uppfattning lite annorlunda, men även då är kvaliteten på vården väldigt viktig.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTa bort kommentar från: Martins polisblogg
SvaraRaderaKnytta sa...Hej
Har läst en del av det som skrivits ovan men inte orkat läsa allt eftersom det berör för mycket . Min son omhändertogs i november 2013 och jag kommer aldrig förlåta de inblandade. Att påstå att det är sista utvägen när inget annat fungerar är lögn. Placeringen på SiS var det första och enda de gjorde trots att vi bett om hjälp i skolan under många år och skolan konstaterat att han behövde omfattande stöd i undervisningen. Trots det fick han inget stöd alls och när jag i efterhand försöker klarlägga vad som hände så har alla inblandade i skolan drabbats av minnesförlust och inte ett protokoll finns skrivet eller så har de sagt upp sig. Att placera ett barn som precis fyllt 15-år utan att ens försöka tala med honom innan är oförsvarbart. Jag har i efterhand förstått att socialsekreteraren av någon anledning varit övertygad om att det var vi föräldrar som var orsaken till att vår sons beteende, tyvärr var hon nog kraftigt påhejad av BUP. Han diagnostiserades med Asperger och ADHD samt specifika skriv- och lässvårigheter. Under hela sin skolgång har han blivit psykiskt misshandlad av skolan genom att han alltid fått vara sämst trots att han egentligen är duktig när undervisningen anpassas efter han förutsättningar. Att utsättas för nakenvisitationer av två vuxna män blir ytterligare en del av kränkningen. Idag hatar han allt vad myndigheter heter och jag förstår honom. Personalen på SiS rörde dock aldrig honom även om han fick se hur de slog de andra intagna (då är bevittnande av våld helt plötsligt inte skadligt) men för första gången träffade vi människor i skolan som förstod honom. Jag har dock tappat allt förtroende myndigheter och rättsväsen och förstår fullständigt varför ungdomar blir kriminella. Efter den dagen polisen hämtade mitt barn och jag inte visste vart de skulle föra honom eller om jag någon gång skulle få träffa honom igen (de hämtade honom utan förvarning trots att vi samarbetade med socialtjänsten fullt ut) så mår jag dåligt bara jag ser poliser. De insatser som utredningen på SiS rekommenderade har vi inte sett röken av. Kommunen ville bara få möjlighet att placera honom i en annan kommun för att slippa kostnaden för särskilt stöd i skolan, vilket hade blivit möjligt om de hittat fel på oss föräldrar.