Jag och min kollega åkte
nyligen med på ett larm om att ett gäng skinnskallar hade
misshandlat någon. Samtidigt och i samma område larmades det om att
det var bråk i samband med en fest. Då vi kom fram så hade redan
de första patrullerna på platsen gripit några rakade unga killar
som stämde väl in på signalementet. Slagningar på deras
identiteter gav att de var medlemmar i nazistiska SMR och att de hade
varit med i Kärrtorp. Vad gäller lägenheten, så påträffades ett
gäng ungdomar utanför som berättade om hur de hade blivit
attackerade och hotade av några fulla polacker. Det visade sig att
en av polackerna hade körts till sjukhus av sin flickvän med
knivskador.
Först framstod det här
som två separata händelser, men sen framkom att det fanns direkta
kopplingar. Den skadade polacken hade försökt att ingripa då
nazisterna hade attackerat en man med utländskt utseende. Det hade
lett till att han i sin tur angreps och knivskars. Nazisterna hade
dessutom kommit ifrån den fest där man senare hade ringt polisen
för att man kände sig hotade av polackerna. Att den knivskurne
mannen var upprörd på den granne som hade bjudit in nazister som
sedan attackerade honom är dock inte särskilt svårt att förstå.
En av polackerna kunde dessutom peka ut den plats där någon av
nazisternas vänner hade lämnat den kniv som troligtvis användes
vid misshandeln.
Nazisterna själva skyltar
stolt med sin rasism. Däremot var det en nyttig tankeställare att
de ungdomar som framstod som både nyktra, skötsamma och ytterst
”normala”, och dessutom kontaktade polisen i egenskap av
brottsoffer, tillhörde samma fest och delvis samma högerextrema
ideologiska miljö som dem.
Några veckor senare så
befann jag mig tillsammans med en hundförare på en plats för att
leta efter bevis i en pågående utredning om grov våldtäkt mot
barn. En man frågar vad vi gör, och jag förklarar kort. Han
börjar då att prata om hur hans område har förstörts sedan alla
muslimer kom, då de begår mängder med brott. Han hann även
påbörja något om män med långa skägg innan jag avbröt honom
och sa vänligt men bestämt att jag var medveten om att
kriminaliteten i det område han bodde i var extremt hög, och
speciellt bland ungdomar, men att jag inte för mitt liv kunde se hur
det kunde ha med islam att göra. Han förklarade att han, som själv
kom ifrån ett land i Mellanöstern, sa ifrån om hans barn gjorde
något fel, medan muslimerna bara ryckte på axlarna. Jag sa så
klart emot och påpekade att jag inte trodde att religion var
relevant i sammanhanget, men att sociala faktorer och förankring i
samhället kunde påverka hur föräldrar agerar förebilder och
sätter gränser för sina barn. Vi kom inte så mycket längre.
Alldeles nyss så kröp
rasismen lite närmare mig personligen, då en vän blev utsatt för
ett islamofobiskt hatbrott. Det faktum att hon bär slöja gjorde att
någon fick för sig att skriva en lapp där det bland annat stod ”Här bor en islamhora som ska dö i helvetet” och sätta upp den
på hennes lägenhetsdörr. Efter den första reaktionen av ilska,
oro och avsky så började jag omedvetet tänka på den person som
hade gjort sig skyldig till det här fega brottet. Mina tankar gick
omedvetet mot någon som SMR-killarna, det vill säga en rakad
extremist som ägnade sig åt rasism och politiskt hat på heltid.
Det är antagligen sannolikare att det rör sig om någon som ser
helt vanlig ut och har ett vanligt liv, som de ungdomar som hade
delat fest med SMRarna eller den man som var nyfiken på vad vi
letade efter då vi utredde våldtäkten.
Både när man skall
varsebli rasism och när man skall bekämpa rasism så tror jag att
det är viktigt att inte låsa sig vid föreställningar om hur en
rasist skall se ut eller om hur rasism skall se ut. Att exempelvis
påstå att enbart ”vita” kan vara rasister är både fördummande
och kontraproduktivt. Visst finns det maktstrukturer i samhället som
påverkar, men varken dessa eller rasismen själv är statisk. För
den som utsätts för rasistiska hatbrott är förövarens hudfärg
eller etniska ursprung av mindre betydelse, det är hur vi bekämpar
och kommer till rätta med rasismen som är intressant.
Samma dag som jag jobbade
med våldtäkten så grep två kollegor på min sektion en man som
hade narkotika på sig och bar kniv. Mannen är vanekriminell och
dömd för ett antal olika brott. Vid gripandet så skrek hans mor åt
den kollega som grep honom att de var rasister och bara tog honom för
att han var invandrare. Kollegan, vars ena förälder är mörkhyad,
hade svårt att få henne att förstå det självklara i att han
greps för att han hade gjort sig skyldig till brott, och inget
annat. Jag har själv vid flera tillfällen varit med om liknande
rasismanklagelser då jag har gjort vanliga ingripanden mot människor
som har begått brott. Jag tror dessvärre att den mängd ogrundade
anklagelser om rasism som regelbundet riktas mot polisen gör det
betydligt svårare att identifiera och hantera den rasism som absolut
finns hos vissa individer (och grupper) inom polisen och som vi måste
komma till rätta med.
Man hade hoppats att den
allmänna debatten skulle hjälpa till att nyansera och klargöra,
men oftast är det precis tvärtom. I en ”debatt om debatten” om
rasism mellan två tongivande ledarskribenter så hävdade den ena
indirekt att alla som inte var för en generösare migrationspolitik
var rasister medan den andra hävdade att Skånepolisens romregister
inte var rasistiskt. Jag är visserligen själv för ett generösare flyktingmottagande, men tycker ändå att båda dessa ståndpunkter bidrar till den
polarisering som fördummar och försvårar. Rasism är inte bara
nazister som misshandlar eller islamofober som sätter upp
hatmeddelanden, det är också strukturer som gör att tusentals
romer, varav mängder med barn, blir registrerade på oklara grunder.
Men om begreppet vidgas till att inkludera alla som har en
restriktivare syn på migrationspolitik än den valfri debattör står
för så tappar det sin mening.
Rasism är ett enormt
problem, och just hur vi bäst bekämpar rasismen i vårt eget
samhälle är en av nutidens ödesfrågor. Det behövs smarta och
inkluderande sätt att möta de människor som av olika anledningar
bär på rasistiska fördomar och öppna upp deras perspektiv. För
att nå dit så tror jag att vi behöver bli lite mer försiktiga med
att rasiststämpla folk vars agerande, åsikter eller perspektiv vi
ogillar, så att det som verkligen är rasistiskt framstår tydligare
och blir lättare att agera mot. Men vi behöver framför allt bli
bättre på att ta tag i den rasism som faktiskt finns mitt ibland
oss. Mer behöver satsas på rasismbekämpande satsningar och
åtgärder ifrån myndigheter och organisationer. Allra viktigast är
nog ändå att vara uppmärksamma på vårt eget agerande samt att vid
behov säga ifrån och ta det där obekväma samtalet med kamraten, kollegan,
grannen eller familjemedlemmen.
Inlägg
