Om möten med och anklagelser om rasism

Jag och min kollega åkte nyligen med på ett larm om att ett gäng skinnskallar hade misshandlat någon. Samtidigt och i samma område larmades det om att det var bråk i samband med en fest. Då vi kom fram så hade redan de första patrullerna på platsen gripit några rakade unga killar som stämde väl in på signalementet. Slagningar på deras identiteter gav att de var medlemmar i nazistiska SMR och att de hade varit med i Kärrtorp. Vad gäller lägenheten, så påträffades ett gäng ungdomar utanför som berättade om hur de hade blivit attackerade och hotade av några fulla polacker. Det visade sig att en av polackerna hade körts till sjukhus av sin flickvän med knivskador.

Först framstod det här som två separata händelser, men sen framkom att det fanns direkta kopplingar. Den skadade polacken hade försökt att ingripa då nazisterna hade attackerat en man med utländskt utseende. Det hade lett till att han i sin tur angreps och knivskars. Nazisterna hade dessutom kommit ifrån den fest där man senare hade ringt polisen för att man kände sig hotade av polackerna. Att den knivskurne mannen var upprörd på den granne som hade bjudit in nazister som sedan attackerade honom är dock inte särskilt svårt att förstå. En av polackerna kunde dessutom peka ut den plats där någon av nazisternas vänner hade lämnat den kniv som troligtvis användes vid misshandeln.

Nazisterna själva skyltar stolt med sin rasism. Däremot var det en nyttig tankeställare att de ungdomar som framstod som både nyktra, skötsamma och ytterst ”normala”, och dessutom kontaktade polisen i egenskap av brottsoffer, tillhörde samma fest och delvis samma högerextrema ideologiska miljö som dem.

Några veckor senare så befann jag mig tillsammans med en hundförare på en plats för att leta efter bevis i en pågående utredning om grov våldtäkt mot barn. En man frågar vad vi gör, och jag förklarar kort. Han börjar då att prata om hur hans område har förstörts sedan alla muslimer kom, då de begår mängder med brott. Han hann även påbörja något om män med långa skägg innan jag avbröt honom och sa vänligt men bestämt att jag var medveten om att kriminaliteten i det område han bodde i var extremt hög, och speciellt bland ungdomar, men att jag inte för mitt liv kunde se hur det kunde ha med islam att göra. Han förklarade att han, som själv kom ifrån ett land i Mellanöstern, sa ifrån om hans barn gjorde något fel, medan muslimerna bara ryckte på axlarna. Jag sa så klart emot och påpekade att jag inte trodde att religion var relevant i sammanhanget, men att sociala faktorer och förankring i samhället kunde påverka hur föräldrar agerar förebilder och sätter gränser för sina barn. Vi kom inte så mycket längre.

Alldeles nyss så kröp rasismen lite närmare mig personligen, då en vän blev utsatt för ett islamofobiskt hatbrott. Det faktum att hon bär slöja gjorde att någon fick för sig att skriva en lapp där det bland annat stod ”Här bor en islamhora som ska dö i helvetet” och sätta upp den på hennes lägenhetsdörr. Efter den första reaktionen av ilska, oro och avsky så började jag omedvetet tänka på den person som hade gjort sig skyldig till det här fega brottet. Mina tankar gick omedvetet mot någon som SMR-killarna, det vill säga en rakad extremist som ägnade sig åt rasism och politiskt hat på heltid. Det är antagligen sannolikare att det rör sig om någon som ser helt vanlig ut och har ett vanligt liv, som de ungdomar som hade delat fest med SMRarna eller den man som var nyfiken på vad vi letade efter då vi utredde våldtäkten.

Både när man skall varsebli rasism och när man skall bekämpa rasism så tror jag att det är viktigt att inte låsa sig vid föreställningar om hur en rasist skall se ut eller om hur rasism skall se ut. Att exempelvis påstå att enbart ”vita” kan vara rasister är både fördummande och kontraproduktivt. Visst finns det maktstrukturer i samhället som påverkar, men varken dessa eller rasismen själv är statisk. För den som utsätts för rasistiska hatbrott är förövarens hudfärg eller etniska ursprung av mindre betydelse, det är hur vi bekämpar och kommer till rätta med rasismen som är intressant.

Samma dag som jag jobbade med våldtäkten så grep två kollegor på min sektion en man som hade narkotika på sig och bar kniv. Mannen är vanekriminell och dömd för ett antal olika brott. Vid gripandet så skrek hans mor åt den kollega som grep honom att de var rasister och bara tog honom för att han var invandrare. Kollegan, vars ena förälder är mörkhyad, hade svårt att få henne att förstå det självklara i att han greps för att han hade gjort sig skyldig till brott, och inget annat. Jag har själv vid flera tillfällen varit med om liknande rasismanklagelser då jag har gjort vanliga ingripanden mot människor som har begått brott. Jag tror dessvärre att den mängd ogrundade anklagelser om rasism som regelbundet riktas mot polisen gör det betydligt svårare att identifiera och hantera den rasism som absolut finns hos vissa individer (och grupper) inom polisen och som vi måste komma till rätta med.

Man hade hoppats att den allmänna debatten skulle hjälpa till att nyansera och klargöra, men oftast är det precis tvärtom. I en ”debatt om debatten” om rasism mellan två tongivande ledarskribenter så hävdade den ena indirekt att alla som inte var för en generösare migrationspolitik var rasister medan den andra hävdade att Skånepolisens romregister inte var rasistiskt. Jag är visserligen själv för ett generösare flyktingmottagande, men tycker ändå att båda dessa ståndpunkter bidrar till den polarisering som fördummar och försvårar. Rasism är inte bara nazister som misshandlar eller islamofober som sätter upp hatmeddelanden, det är också strukturer som gör att tusentals romer, varav mängder med barn, blir registrerade på oklara grunder. Men om begreppet vidgas till att inkludera alla som har en restriktivare syn på migrationspolitik än den valfri debattör står för så tappar det sin mening.

Rasism är ett enormt problem, och just hur vi bäst bekämpar rasismen i vårt eget samhälle är en av nutidens ödesfrågor. Det behövs smarta och inkluderande sätt att möta de människor som av olika anledningar bär på rasistiska fördomar och öppna upp deras perspektiv. För att nå dit så tror jag att vi behöver bli lite mer försiktiga med att rasiststämpla folk vars agerande, åsikter eller perspektiv vi ogillar, så att det som verkligen är rasistiskt framstår tydligare och blir lättare att agera mot. Men vi behöver framför allt bli bättre på att ta tag i den rasism som faktiskt finns mitt ibland oss. Mer behöver satsas på rasismbekämpande satsningar och åtgärder ifrån myndigheter och organisationer. Allra viktigast är nog ändå att vara uppmärksamma på vårt eget agerande samt att vid behov säga ifrån och ta det där obekväma samtalet med kamraten, kollegan, grannen eller familjemedlemmen.