Brottsrubriceringen var grov våldtäkt
mot barn. Följande verkade ha hänt (med många detaljer utelämnade
för att berättelsen skall förbli anonymiserad):
En flicka på "rymmen" som
var strax under 15 hade åkt till en socialt utsatt förort för att
möta upp med en bekant som hon hade tänkt sova hos. Då hon kliver
av tunnelbanan får hon inte tag på honom, utan stöter istället
ihop med några tjejer och ett gäng lokala killar. Eftersom hon inte
har någonstans att ta vägen hänger hon på de några år äldre
killarna, som säger att de kan fixa ett ställe åt henne att sova
på. De tar med henne till en trappuppgång, där hon uppmanas att
suga av några av dem. Hon vill inte, men de säger att om hon inte
gör det så kommer de inte att fixa den där utlovade lägenheten åt
henne. Även om ingen använder något våld eller hotar henne så
känner hon sig pressad att göra som de säger och blir således
utnyttjad oralt av två av dem. Killarna pratar under tiden om
droger, pengar och rån, och det är uppenbart att de är kriminella.
En av dem visar innan övergreppet upp en sedelbunt som för att
betala henne, men hon får inga pengar, vilket hon heller aldrig har
bett om.
Efter våldtäkterna (i och med att hon
är under 15 blir det automatiskt våldtäkt mot barn även
juridiskt), så tar de med henne ner på gården dit en bil har kört
in. Bilen kör till det lokala centrumet, där den möter upp med en
annan bil. Killarna i den första bilen säger att den andra bilen
kommer att köra henne till lägenheten de har fixat där hon kan
sova. Hon flyttas över till den andra bilen, och körs till en
närliggande, men likaledes socialt utsatt och segregerad förort.
Det är tre killar i den nya bilen. De kör till en tom
parkeringsplats där de tar med henne till en parkerad van. Där
röker några av dem först cannabis. Även dessa killar skryter om
rån de har begått, att de har tillgång till vapen, med mera. Sedan
tar de in flickan i vanen. Där våldtar samtliga henne en efter en,
vissa vaginalt, andra oralt. Även dessa övergrepp sker helt utan
hot eller våld. När de är klara beger de sig därifrån i samma
bil som de kom i, och lämnar henne ensam i den parkerade vanen.
Flickan är mörkrädd, och vågar inte
stanna där själv. Efter ett tag så beger hon sig iväg och lyckas
leta upp den lokala tunnelbanestationen. Tunnelbanan har inte börjat
gå än, så hon väntar tills den öppnar, och tar sig sedan in till
stan. Där hittas hon av ordningsvakter, som i sin tur kontaktar
polisen. Efter att ha samtalat ett tag med några kollegor så
berättar hon om vad hon har utsatts för under natten. Man tar upp
en anmälan och flickan tas med till AVK, akutmottagningen för
våldtagna kvinnor. Där görs dock i princip inga undersökningar
eftersom flickan inte vill.
Ärendet hamnar i mitt distrikt där
båda brotten skedde. Flickan förhörs av en barnförhörsledare i
ett inspelat förhör, där beskrivningen av själva övergreppen
blev tydlig men där en massa frågetecken kvarstod angående
omständigheterna runt händelsen. Exempelvis framstod det som att
hon eller vänner till henne visste vilka en del av gärningsmännen
var. Personal ifrån krimjouren åker ut med henne för att valla
henne och försöka hitta de båda brottsplatserna. Man hittar en
parkeringsplats där man tror det andra övergreppet skett, men inte
trappuppgången där det första skedde, Man tvingas avbryta
vallningen då lokala ungdomar börjar trakassera gruppen. Senare
under natten noterar en annan patrull som genomsöker området där
det andra övergreppet skedde en van som stämmer överens med
beskrivningen. De drivs bort ifrån den av stenkastning, men man
kraftsamlar med patruller och tar senare vanen i beslag.
När sedan ärendet kom upp till oss
och hamnade hos mig fanns det finns ingen åklagare utsedd ännu,
även om ärendet formellt sett var åklagarlett. Det som brådskade
mest var att hitta brottsplatserna, där chansen att hitta bevisning
minskade dag för dag. Eftersom detta kunde göras utan
förundersökningsledarbeslut så försökte vi komma ut så fort som
möjligt. Jag och en kollega organiserade en ny vallning med flickan,
tillsammans med hennes målsägarbiträde, fostermamman (hon
placerades direkt efter händelsen) och kollegor ifrån den lokala
närpolisstationen. Efter mycket om och men lyckades vi hitta rätt
port, vilket bekräftades av rätt klotter inuti trappuppgången. Vi
fick hjälp att komma i kontakt med hyresvärden, och fick dessvärre
reda på att den hade städats dagen innan. Vi säkrade soporna ifrån
den städningen, men efter samtal med våra tekniker kom vi fram till
att en teknisk undersökning gjorts meningslös av städningen.
Efter fika på närpolisstationen så
genomförde vi även en vallning för att hitta den plats där vanen
hade stått och kunna söka i närområdet. Det visade sig att
kollegorna hade hittat rätt parkeringsplats, och tack vare en
parkerad bil vars registreringsnummer flickan kände igen fick vi en
relativt exakt position. Då vi visste att två använda kondomer
slängts ut ifrån vanen så beställde vi spermahund för ett
noggrant sök av området. Tyvärr gav det inget, en möjlig
anledning är att det hade snöat kraftigt efter händelsen. Jag fick
senare hjälp av kollegor att gräva undan snön och leta en gång
till med hund, men inte heller då hittades något.
Efter vallningarna höll jag och
kollegan tillsammans med målsägarbiträdet ett kompletterande
förhör med flickan för att räta ut alla de frågetecken som fanns
efter det första förhöret och som var avgörande för
fortsättningen av utredningen. Det visade sig då dessvärre att det
var en missuppfattning att hon hade gemensamma bekanta med
gärningsmännen. Vi kunde dock i praktiken få konfirmerat att den
van vi hade i beslag var rätt, då hon kunde beskriva insidan av den
korrekt i detalj. Vid teknisk undersökning av vanen påträffades
två tomma/brutna kondomförpackningar. De, samt ett antal andra
spår, skickades till SKL.
Vid genomgång av film ifrån den
tunnelbanestation som flickan anlände till hittade duktiga kollegor
ifrån närpolisen som jag hade bett om hjälp då de har mycket bra
personkännedom två personer som de kunde identifiera (dock ej till
100%). Båda är mycket aktiva ungdomskriminella, och en av dem bor
precis i närheten av den första brottsplatsen. Några dagar senare
greps en av dem av samma kollegor i exakt samma kläder som han bar
på tunnelbanefilmen, och därigenom kunde vi vara säkra på att det
faktiskt var han. Bilen han färdades i då han greps togs i beslag
för teknisk undersökning då den skulle kunna vara den bil som
användes ifrån den första brottsplatsen.
Då vi genomförde fotokonfrontationer
så pekade flickan ut den kille som vi visste hade varit del i gänget
som mötte henne på tunnelbanestationen, samt en kille till i samma
gruppering som vi i övrigt inte hade något på som några hon kände
igen ifrån tillfället och bilen hon lämnade trappuppgången i. Hon
kunde dock inte säga om de hade varit just någon av dessa två som
begick de orala våldtäkterna. Hon pekade inte ut någon av dem som
vi hade kunnat binda till vanen. Vi bad om att få tvångsmedelsbeslut
av åklagaren men fick inga.
Vi följde även upp ett antal andra
trådar (eventuella vittnen, flickans bekanta, telefontrafik, med
mera), en del av dem la vi ner en hel del tid på, men i slutändan
gav ingen av dem något att jobba vidare med. Jag återvände efter
att all snö hade töat bort ytterligare en gång med en spermahund
för att leta efter kondomerna, men även den gången utan resultat.
Hoppet stod då till resultaten ifrån SKL. Dessvärre grusades de
när provsvaren kom tillbaka. Inget hittades på
kondomförpackningarna. I vanen hittades DNA ifrån ett stort antal
personer (den var uppenbarligen en så kallad "busbil",
skriven på en målvakt och brukad av ett antal olika personer, varav
de flesta kriminella) vilket gjorde att det var svårt att dra några
slutsatser om vem som hade varit där under brottstillfället.
Undersökningen av den andra bilen gav inget av intresse. Åklagaren
la sedan ner förundersökningen.
Eftersom man på min arbetsplats
alternerar inne- och uteperioder så hade huvudansvaret flyttats över
till den kollega jag arbetade med medan vi väntade på resultatet
ifrån SKL. Det hade hunnit gå en del tid innan jag fick
nedläggningsbeslutet, och vid det laget blev jag inte förvånad,
men ändå bedrövad. Det kändes inte som att vi hade gjort allt vi
kunde för att lösa brottet, ge flickan upprättelse och se till att
gärningsmännen fick en påföljd och mer ingripande vårdåtgärder
(troligtvis var de flesta under 18, och de vars id dök upp under
utredningen var rånare som redan åkte in och ut ifrån olika
LVU-åtgärder som i bästa fall inkapaciterade dem/skyddade
omgivningen tillfälligt). Vi hade misstänkta, varav åtminstone en
som vi hade både på film och utpek i fotokonfrontation och således
visste att han hade befunnit sig på platsen och deltagit i
händelseförloppet (även om vi inte visste om han var en av de två
gärningsmännen). Han förhördes inte ens innan utredningen om grov
våldtäkt mot barn lades ned.
Jag fick någon månad senare förmånen
att bli inbjuden till ett möte i en pågående utredning om hur
polisen skall bli bättre på att utreda våldtäkter. Där fanns en
åklagare ifrån det utvecklingscentrum hos åklagarmyndigheten som
är ansvariga för den här sortens sexualbrott. Hon var minst sagt
förvånad när jag berättade om utredningen, och sa att vi absolut
i hennes ögon hade tillräckligt för att få ett anhållande på
den nämnda killen. Det hade också varit den absolut enda
möjligheten att komma vidare i utredningen. Han hade inte sagt
"flaska" om han hade kallats till förhör, varför
kollegan som tog över ärendet inte tyckte det var värt besväret
då vi inte fick tvångsmedelsbeslut. Det är så klart inte säkert
att ett anhållande och förhör hade hjälpt, men möjligheten
fanns. Det är så vi löser många av våra grövre brott. Om man
jämför med exempelvis en mordutredning som jag fick hjälpa till
lite med senare under våren, så blev där personer som man
egentligen inte hade så mycket mer på än att de hade befunnit sig
i anslutning till brottsplatsen vid brottstillfället både anhållna
och häktade tack vare offensiv förundersökningsledning, vilket
gjorde att man fick reda på en hel del uppgifter som man annars inte
hade fått.
En slutsats som man kan dra som kan
gälla både polisen och åklagarmyndigheten är att du som enskild
tjänsteman aldrig kommer att få kritik för att du är passiv eller
defensiv på ett sätt som leder till att utredningar läggs ned. Man
kan gå genom yrket utan att få ett enda erkännande i förhör,
eller en enda fällande dom som inte i praktiken redan var klar efter
förstahandsåtgärderna utan att kritiseras. Om man däremot
försöker göra sitt bästa för att lösa brott, samtidigt som man
självklart följer objektivitetsprincipen, ser till att ingen
människa kommer i kläm, och behandlar alla med respekt, riskerar
man dock alltid att göra saker som kan kritiseras av personer som
fokuserar mer på formalia än på verksamheten, samt de inblandade
människornas väl och ve.
Före detta länspolismästare och
blivande regionpolismästare Carin Götblad har sagt något som jag
inte kommer ihåg ordagrant, men andemeningen var ungefär "Det
är bättre att agera/försöka göra nytta och göra misstag än att
inte göra något alls". Det är det bästa råd jag har fått
som polis, och så kommer jag att fortsätta jobba så länge jag är
kvar i yrket. Tyvärr är det många i rättskedjan som verkar tänka
precis tvärtom.