Attacker mot polis – mer kriminalitet än social revolution

För inte så länge sedan åkte vi på ett larm om rån mot en butik. Personal hade lyckats gripa en av rånarna, men de övriga lyckades ta sig ut med en del rånbyte till flyktbilen och försvann. Lite senare hittade påpassliga kollegor bilen dumpad i Tensta. Godset som hade tillgripits vid rånet fanns kvar i bilen, så uppenbarligen hade gärningsmännen haft bråttom. Bilen skulle naturligtvis tas i beslag. Snabbt samlades unga killar runt bilen och började kasta sten mot den patrull som hade hittat den. Alla tillgängliga polisbilar ilade till platsen, och bilen kunde säkras och sedermera bärgas till polisstationen för teknisk undersökning.

Ett annat tillfälle, närpolisen i Södra Järva har bestämt sig för att genomföra en insats mot den öppna narkotikahandeln i Taxingegaraget. Vi stöttar. För att kunna komma åt dem som säljer så närmar sig kollegor ifrån alla olika håll samtidigt. När de ingriper blir de stenkastade. Vi har hållits bak som taktisk reserv, och åker in på Tenstagången där också vi utsätts för stenkastning. Vi har en säkrad buss, så stenarna mot rutan studsar harmlöst undan. Vi urlastar och splittrar stenkastarna, som flyr undan mot vändzonen. När vi kommer ner dit någon sekund senare är det tomt, och dörren till en lokal under tunnelbaneperrongen står på glänt. Vi tar oss upp igen till torget för att säkerställa att ingen kollega är i ett utsatt läge. Läget har lugnat ned sig, och det visar sig att kollegorna ifrån Södra Järva lyckats gripa en säljare med en större mängd cannabis.

Båda exemplen ovan kan för en utomstående betraktare av stenkastandet framstå som att de har med en vilja att revoltera mot polisens och samhällets förtryck att göra, om man vill anamma det perspektivet. Det kan man säga att de var också, men det förutsätter att man definierar förbudet mot att råna butiker och sälja narkotika öppet i Tensta Centrum som ”förtryck”. Vad det rör sig om i de här fallen, liksom i många andra, är kriminella som använder attacker mot polis som ett sätt att skydda sin brottslighet. Genom att ta hjälp av ungdomar i ”riskzonen” får de hjälp att försvåra för polisen att agera, och stärker samtidigt sin status och ställning bland dem de får med sig i attackerna.

Naturligtvis förekommer även attacker som har utlösts av ett mer allmänt hat mot polisen, ibland efter tveksamma/kränkande ingripanden, ibland för att hämnas på att kriminella har gripits, ibland helt oprovocerat. Men alla attackerna sker i ett sammanhang där kriminella ser att de tjänar på att odla ett hat mot polisen för att förenkla för dem att begå brott, för att stärka sin ställning som ledare ibland lokala ungdomar och för att sträva efter att vara de som besitter mest makt och våldskapital (helst ett våldsmonopol) i området. Det vore bra om de som rutinmässigt beskrev attacker mot polis och brandkår som något sorts förortsuppror mot samhället var medvetna om det.

Ett av vittnena till butiksrånet kände igen rånarna i exemplet ovan som personer ifrån hens eget område. Hen berättade gärna vad hen visste, men ville absolut inte vittna av rädsla för att bli utsatt för både våld och mobbning. De kriminella krafterna har inte bara våldskapital som skrämmer folk till att inte vittna, de har även ett kulturellt kapital som gör att de som ”golar” kan utsättas för kränkningar och utfrysning även av andra unga som själva inte begår brott. Det är riktigt, riktigt, illa.