Om missbruk och medmänsklighet

Larmet gick först ut som en lägenhetsundersökning, dvs att någon befaras ha avlidit i sin lägenhet. Det är visserligen ett rutinkoll för en polis, men det är alltid både tragiskt och olustigt att behöva hitta en människa död. Det visade sig dock lyckligtvis att mannen i fråga levde, och att det inringaren, hans far, egentligen ville ha hjälp med var att förhindra att han söp ihjäl sig. Vi mötte upp med fadern utanför, och han förklarade att hans son hade druckit i flera dagar i sträck utan att lämna lägenheten. Sist han gjorde det hamnade han i en psykos, och det var nära att det gick riktigt illa. Pappan berättade även att sonen hade slagits med polis vid tidigare ingripanden då han var varit full, och att det fanns risk att han skulle bli våldsam. Vi kom snabbt fram till att vår gemensamma målbild var att få med sonen till beroendeakuten, självklart helst frivilligt och utan våld.

Vi gick upp tillsammans och knackade på. Sonen öppnade och släppte in oss i en lägenhet i allmänt kaos, full av tomma sprit- och ölflaskor. Han var kraftigt berusad, men inte mer än att han kunde gå och stå stabilt och föra ett sammanhängande samtal. Efter att ha hälsat, frågat hur han mådde, förklarat varför vi var där, mm så följde någon sorts förhandling. Mannen var trevlig mot oss, men ville helst att vi skulle gå därifrån, både poliser och pappa, så att han kunde fortsätta att supa. Jag förklarade så vänligt som jag kunde att vi var där på en tjänsteåtgärd och att vi inte kunde lämna förrän vi hade bestämt hur vi skulle hantera situationen, vilket han accepterade. Pappan sa att han skulle lämna ifrån sig spriten och genast följa med oss till St:Göran. Jag försökte övertala mannen att följa med, men utan att ställa något ultimatum. Han föreslog då att han först skulle få supa upp den alkohol som han hade kvar och sedan åka in själv. En av mina kollegor klev in i samtalet och sa till honom att lyssna på sin pappa. Jag fortsatte att försöka lirka med honom, och efter ett tag så accepterade han att följa med frivilligt. Vi gick tillsammans ut till vår bil och åkte mot St:Göran. Spriten i lägenheten tog pappan hand om, innan han tackade oss hjärtligt för hjälpen.

På väg in satte jag mig bak med killen, eftersom jag var den som hade haft mest kontakt med honom. Vi fortsatte att prata, och jag styrde in samtalet på varför han drack på det sättet, hur han mådde, vad han ville ha ut av livet. Han var för tillfället arbetslös, vilket var en starkt bidragande faktor till att han hade börjat supa ner sig. Vi bollade olika möjligheter att söka/få jobb, och kom in på att han egentligen gärna skulle jobba utomlands. Innan vi var framme hade vi glidit över till resor, och enats om att ett mål för 2015 var att han skulle ta sig till Machu Picchu, en plats han länge hade drömt om att besöka och som jag känner väl till. Även han tackade oss hjärtligt när vi skildes åt.

För mig är den här sortens jobb bland det mest stimulerande jag vet som polis (och något som jag verkligen saknade när jag jobbade mer med utredningar). Att försöka hjälpa en person som mår dåligt, självklart helst utan att behöva använda våld (vilket blir mycket lättare om man är trygg i situationen och inte rädd för att den urartar i något våldsamt) ger mig en direkt feedback och känsla av att jag har gjort något meningsfullt. Det kan dessutom oftare upphov till intressanta och givande samtal.

Det är svårt att skriva ett sånt här inlägg utan att nämna alkoholen, vår nationaldrog. Det är helt sanslöst hur mycket elände den bidrar till, allt ifrån grovt våld till söndersupna liv. Och ja, jag inser att det inte är möjligt att förbjuda/få bort den, men något borde vi kunna göra bättre än vad vi gör idag med att minska tillgången och begränsa dess skadeverkningar.

Lagstiftningsmässigt så hade vi så vitt jag kan se inte särskilt mycket på fötterna om mannen inte hade gått med på att följa med frivilligt. Han var inte tillräckligt förvirrad för att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) skulle kunna användas, och han kan inte LOBas (lagen om vård av berusade) i sitt eget hem. Det är dock möjligt att han, utan att någon av oss sa det, uppfattade det som att vi hade tvingat med honom till hjälp om han  inte hade följt med frivilligt. I det här fallet så känns det dock som att det var till det bästa för alla inblandade, och det är det viktigaste för mig. Lagar är till för att skydda och hjälpa människor, och inte tvärtom som det ibland kan verka...

Mötet påminde också om hur en person kan sitta som en isolerad ö (och supa i flera dagar i streck) trots att det finns tusentals människor i hans omedelbara geografiska närhet. Just den ensamheten gör ett arbete, och den mening samt de sociala sammanhang det ger, väldigt viktigt. Vi måste så klart bli bättre på att bekämpa arbetslöshet. Men vi måste också bli bättre på att fånga upp och stötta dem som är arbetslösa. Det bästa hade varit om de sammanhangen fanns naturligt, genom grannar, släkt, föreningar, mm, men i ett superindividualiserat samhälle så ställs det höga krav på att det allmänna tar ansvar. Det kanske märks ännu mer i den havererade psykvården. Och fram tills vi har blivit bättre på att ta hand om varandra så måste staten bli bättre på att ta hand om dem som mår dåligt.