Om LVU och socialtjänstens viktiga men svåra jobb

Jag och min kollega hade, tillsammans med några kollegor ifrån en annan enhet, fått i uppdrag att verkställa en hämtning till förhör av en ung kille. Han hade flytt ifrån ett inbrott, blivit gripen, ryckt sig loss, blivit ikappsprungen och gripen igen, för att sedan ha blivit fritagen av en folkmassa som attackerade patrullen, och skulle nu förhöras om den händelsen. Då det vid tidigare hämtningar av samma kille ibland hade blivit stökigt då folk på platsen har blivit aggressiva (en gång knivskars en kollega och en annan hamnade på marken och fick ett revben söndersparkat) så var vi ett par stycken. Även socialtjänsten var på egen begäran med vid hämtningen för att försöka värna om kontakten med killens familj.

Efter att vi hade säkrat baksidan på fastigheten (det är en bra bit ner, men killen hade tidigare undkommit en patrull genom att hoppa ifrån ett fönster i trapphuset och var uppenbart inte rädd för höjder) så lyssnade kollegorna vid dörren och knackade sedan på. Det hördes ljud inifrån, så det var uppenbart att det var folk hemma. Ingen öppnade. Kollegorna vid dörren knackade upprepade gånger, och ropade in igenom brevinkastet att det var ifrån polisen, men ingen svarade. Efter att knackningarna hade blivit allt högre och hårdare, så kom till slut en kvinna, modern, till brevinkastet. Hon vägrade öppna dörren och klagade argt på bankandet. Kollegorna sänkte nu rösten och förklarade att vi behövde hämta hennes son till förhör, och att om de inte öppnade dörren så skulle vi tvingas ringa på en låssmed som öppnade den åt oss, samt att det vore väldigt trist om vi tvingades skada deras dörr. Även socialtjänsten försökte, men övertalningsförsöken gav inget, och jag ringde och bad LKC att skicka en låssmed. Då jag hade träffat killen förut, och också varit med om en hämtning som gick relativt lugnt till, så gjorde även jag ett försök. Jag hade ju även fördelen av att inte ha bankat på dörren initialt. Efter ett tag så gav det resultat, och killens bror sa att han skulle komma ut om bara socialtjänsten lämnade fastigheten så att de slapp att se dem. Socialtjänsten var ju där för att hjälpa till att få en smidig hämtning, så de hade inga problem med att lämna. Det ställdes även en del andra villkor som vi inte kunde tillmötesgå, men kort därefter kom killen ut. Allt gick lugnt till. Då vi småpratade på vägen in till polisstationen så berättade killen att han själv hade varit redo att komma ut långt tidigare, men att han mor inte ville det. Då händelserna som han skulle förhöras mot bara var ett exempel på en frekvent och (för åldern) allvarlig brottslighet så var det för socialtjänstens del aktuellt med beslut om LVU (omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga), så efter förhören blev killen körd till ett LVU-hem. 

Att familjen var argare på socialtjänsten än på polisen berodde enligt min uppfattning just på LVU. Killen hade LVUats flera gånger förut. Jag var själv med en gång och assisterade vid en hämtning/handreäckning som var specifikt för att omhänderta killen enligt LVU. Det ledde till att modern och bröderna blev rasande på socialtjänsten. De hävdade argt att han borde få vara hos sin familj och att det var där han mådde bäst. Det var också uppenbart att killen verkligen inte ville bli LVUad, att det väckte starka känslor även hos honom.

Här finns ett dilemma, inte minst för socialtjänsten. De har dubbla roller. De är den myndighet som skall hjälpa en ungdom med problem och dennes familj, de som skall stötta igenom de svårigheter som följer på kriminalitet, missbruk, eller andra faktorer som leder till en dålig uppväxtmiljö. Men de blir samtidigt de enda som har makten att se till att brottslighet eller annat beteende där andra kränks får konsekvenser, speciellt då föräldrarna antingen är maktlösa eller ointresserade av att bryta ett kriminellt beteende. Många ungdomar är väldigt brottsaktiva redan innan de vid 15 år blir straffmyndiga, och även efter det är de juridiska konsekvenserna av att begå brott mycket lindriga på grund av den så kallade "ungdomsrabatten" (och "mängdrabatten"). Ett beslut om LVU blir alltså i praktiken också en brottsförebyggande åtgärd som skyddar den unges omgivning ifrån en frekvent och många gånger djupt kränkande brottslighet. Främst då den unga tas bort ifrån den miljö där denne har både nätverk och möjligheter till att begå brott, men även kanske i ett avskräckande syfte. I den aspekten följer LVU-beslutet samma logik som en brottspåföljd, ett straff, och ungdomar kan ju också dömas till tvångsvård enligt LVU. Kontentan för socialtjänstens del blir att de samtidigt skall vara den hjälpande och den dömande handen. Det gör att de kan råka ut för mer ilska (och ge upphov till mer rädsla) än polisen, vilket historien ovan var ett exempel på.

Detta är inget lätt dilemma. Ju yngre ett barn är, desto svårare blir det (i alla fall för mig) att skilja på barnets roll som förövare (då andra kränks, ibland mycket, mycket grovt och utstuderat) och offer (för en dålig uppväxtmiljö). Killen som vi hämtade hade säkert haft bättre förutsättningar till ett hederligt liv om han hade haft en mor som hade mått bättre och haft bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Det finns dock en fara att skylla allt på ungdom och omgivning och helt tappa bort det egna ansvaret. Vems fel var det att två framgångsrika 16-åringar ifrån synbart fungerande familjer mördade en helt oskyldig flicka i Stureby? De dömdes till LVU. Liksom ungdomar som rånar, våldtar, misshandlar och säljer narkotika, också gör. Där de sedan ibland hamnar på hem tillsammans med flickor som aldrig har gjort en fluga förnär, utan bara mår så dåligt att de har självskadebeteende. Ofta för att de har kränkts av andra, exempelvis genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Där har något gått fel.

Alla som omhändertas för LVU/tvångsvård bör få en så god och professionell behandling som det bara är möjligt. Inte minst för att allt annat är samhällsekonomiskt självmål av enorma proportioner. Varje ungdom som man kan få att lämna den kriminella banan sparar samhället gigantiska kostnader, både finansiellt och mänskligt. Men jag tycker ändå att det borde finnas en distinktion, en skillnad mellan vad som gäller för dem som omhändertas för att de kränker andra och dem som omhändertas för att de själva har blivit så kränkta av sin omgivning att de behöver hjälp. Det måste väl ändå finnas en skillnad på hur vi exempelvis hanterar våldtäktsmannen och våldtäktsoffret, även om båda är i behov av och bör få hjälp? 

Socialtjänsten har ett väldigt svårt uppdrag. Man kanske skulle behöva se över regelverket kring det uppdraget och fundera kring om olika aspekter borde separeras, både i form av vem på socialtjänsten som gör vad och i form av hur man hanterar ungdomar med olika sorters problematik och behov. Hur som helst är det största problemet, som vanligt, resurser. För mig är det tydligt att socialtjänsten inte ges de ekonomiska förutsättningar som skulle behövas för att på bästa sätt kunna hantera sitt otroligt viktiga uppdrag. Detta kompenseras, som så ofta, av hårt arbetande eldsjälar som ger mycket mer för sitt jobb än någon arbetsgivare kan kräva, men det räcker ändå inte. Det är trist att dagens politiker, och i slutändan dagens väljare, inte ser att de pengar som sparas här ger kraftigt ökade kostnader för samhället då vi alla är äldre och behöver dess stöd ännu mer än vad vi gör nu då vi är unga och friska. Men mest trist är det för alla de unga som sviks av samhället.

Fylleslagsmål på bensinmack

Ett larm gick ifrån en bensinmack i distriktet. Då det var en relativt lugn natt så var i princip alla bilarna i turlaget lediga, och alla högg naturligtvis på jobbet. Vi fick snabbt reda på att det rörde sig om ett större slagsmål. Jag och min kollega för passet kom fram först, och då vi svängde in mot macken så såg vi en grupp ungdomar som var på väg därifrån. Då de såg oss så började ett halvdussin av dem, alla killar, att springa iväg på en gångväg upp för en backe. Vi sladdade in framför dem som var kvar och jag kastade mig ut ur bilen och sprang efter. Kollegan blev kvar hos de som hade stannat, mest tjejer, och började prata med dem. Den långa uppförsbacken sög dock musten ur grabbarna, och jag kom ikapp innan de nådde krönet ett par hundra meter bort. Jag, också flämtande, beordrade dem att stanna, vilket alla utom en av dem gjorde. Det fanns ingen vägg att ställa upp dem som stod kvar mot, och det kändes inte motiverat att beordra ner dem på marken i smutsen och kylan, så det fick stå i en liten grupp framför mig. Eftersom killarna nu var lugna och gjorde som jag sa så blev det en abrupt övergång ifrån jakt till samtal. Jag rapporterade på radion att jag hade fått stopp på fem personer och om riktingen den sjätte hade försvunnit i. Om det inte redan hade varit uppenbart att gänget hade varit delaktika i slagsmålet på macken, så lämnade det faktum att några av dem hade sönderrivna kläder inget tvivel kvar. De berättade också snabbt att de hade varit inblandade i ett slagsmål, men hävdade att det var en annan grupp killar som hade attackerat dem. 

Jag påbörjade visitation och identifiering av samtliga, och fick snabbt sällskap av en bil och två kollegor till. Kort därefter lyckades en annan patrull fånga in killen som jag tappade bort, och kollegor fick även tag på ungdomar som hade sprungit i en annan rikting. Lyckligtvis så hade bensinmacken övervakningsfilm som kunde spelas upp direkt, så den patrull som hade fått i uppdrag att ta sig an macken kunde snabbt gå ut med detaljerat signalement på dem som hade varit mest aktiva i slagsmålet. Det resulterade i att två av killarna som jag hade stoppat, samt någon av dem ur det andra gänget som kollegorna hade fått stopp på, greps misstänkta för misshandel (däremot inte han som sprang ifrån mig). Efter att  förhör med övriga och anmälningsupptagningen hade avslutats så var vi klara och de gripna kördes in till polisstationen.

Som så ofta, så har jag ingen aning om vad som hände med ärendet efter att vi hade avrapporterat det hela. Eftersom gärningsmännen var unga och ingen var allvarligt skadad så gissar jag att samtliga släpptes inom kort. Insatsen på plats torde dock ha sparat enormt med tid för den utredare som annars hade behövt sitta och försöka identifiera okända personer på en övervakningsfilm och därefter hålla ett stort antal förhör (om nu inte det hela hade lagts ned istället). Ärendet i sig är bara en vardaglig anekdot i jobbet. Några saker kan dock vara värt att reflektera över. 

Samtliga slagskämpar hade druckit rikligt med alkohol. Det är så självklart att alkohol i princip alltid är med i bilden vid den här sortens brott att det knappt känns värt att nämnas, men det skadar å andra sidan inte att gång på gång försöka medvetandegöra omkring hur mycket av våra samhällsproblem, och speciellt då våldsbrott, som till stor del beror på alkoholen. Att samtliga av dem som slogs var män/killar är ännu mindre förvånande... Även om jag tycker mig ana en ökning bland unga tjejer som både slåss och begår personrån så är killarna fortfarande totalt dominerande vad gäller de här brotten.

Slutligen, vad gäller polisarbetet, så blir man ideligen påmind om det svåra med att hitta rätt nivå på ett ingripande. Många kollegor drar instinktivt batongen då de skall tvinga personer att stanna eller att göra som de blir tillsagda (vända sig om, lägga sig ned, osv) om de har försökt smita eller är aggressiva. Det får ofta önskad effekt. Jag har själv bara dragit batongen vid fotbollskommenderingar då grupper av huliganer har attackerat. Nu fungerade det för mig även denna gången, men om de fem killarna hade bestämt sig för att försöka springa iväg, så hade jag troligtvis fått tag på en, max två av dem och kunde ha tappat bort de båda som senare visade sig vara gärningsmän. Samtidigt, om jag hade hotat med batong  så hade visserligen risken att någon hade försökt pipa iväg minskat, men om de ändå hade gjort det så kunde jag ju knappast ha slagit mot någon av dem utan att veta vad personen hade gjort. 

Jag är själv mest bekväm med att ha händerna fria i de flesta situationer. Det finns t.ex. kollegor som gör genomsök av hus efter timade inbrott med draget vapen. Det kan visserligen vara praktiskt om det skulle dyka upp en tjuv med en kniv eller kofot i högsta hugg som tänker attackera, men i alla de fall då någon bara försöker ta sig därifrån så är man flera steg efter då man först måste hölstra innan man kan springa efter och hugga tag i personen. Dessutom så finns ju alltid risken att man gör en instinktiv felbedömning om någon plötsligt störtar ut ifrån ett gömställe, och då kan konsekvenserna bli ödestigra. Jag känner dock inte till ett enda fall när någon har blivit skjuten i en sådan situation, vilket talar väl om svensk polis. Hur som helst så kan man konstatera att det inte finns något facit, polisyrket är fullt av medvetna och omedvetna avvägningar och kompromisser mellan olika intressen som egen och andras säkerhet, kommunikation och medmänsklighet och behovet av att utföra en uppgift på bästa sätt. Och de allra flesta kollegorna gör varje dag bra avvägningar och tar bra beslut, vilket kan vara värt att påminna om eftersom enstaka misstag ofta lyfts fram och används som slagträn mot hela poliskåren.