Om en mycket tragisk dödsskjutning

Innan jag börjar berätta så vill jag en extra gång betona att jag inte har skrivit detta inlägget för att skuldbelägga någon enskild kollega. Jag är övertygad om att alla har gjort sitt bästa för att göra ett bra jobb efter sina förutsättningar, både under och efter den tragiska händelsen. Om någon tar illa vid sig av det som jag har skrivit så ber jag om ursäkt. Jag väljer ändå att publicera texten då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet.

Detta inlägg skrevs ursprungligen veckan efter dödsskjutningen. Tack vare kloka kollegor som jag bollade med så valde jag att vänta med att lägga ut det. Det var tur för mig, hade jag publicerat då så hade jag riskerat att få en del av skulden för kravallerna i Stockholms förorter i maj. Jag bedömer dock att situationen är annorlunda nu, dels för att förundersökningen mot kollegan som sköt är nedlagd (vilket både gör ämnet mindre känsligt för honom och ändrar vad som är sekretessbelagt) och dels för att det har gått så pass mycket tid att alla inblandade har haft möjlighet att få lite distans till tragedin.

Hela gruppen, för dagen sex personer, var inne på stationen då det gick ett larm om att en synbart psykiskt störd man hotfullt hade visat en stor kniv för en väktare. Bara en radiobil var ledig för att åka på larmet, så vi svarade och ilade ut med tre bilar. Det visade sig snabbt att mannen hade gått in i ett stort hyreshus. Jag och kollegan pratade kort i bilen om att använda pepparsprej och sköld om kommunikation inte fungerade och vi skulle behöva övermanna mannen inne i en bostad. Då vi var på väg fram ut så kallade LKC även piketen till den aktuella platsen, vilket självklart innebar att det skulle bli de som skötte ingripandet. Radiobilen som var först på plats hade fått tag på väktaren och fått ett signalement, men hade inte lyckats lokalisera lägenheten ännu. Efter ett tag så såg dock den kollega jag för dagen åkte med en man som stämde med signalementet komma ut på en balkong högt upp i byggnaden. Vid det laget var piketen också på plats, och förhandlarna var på väg. Mannen gjorde ett frånvarande intryck, och man förstod snabbt att något inte stod rätt till. Han verkade både berusad och psykiskt sjuk. Han gick in och ut ett par gånger, och ignorerade alla försök till kommunikation. En gång kom han ut tillsammans med en kvinna i sin egen ålder (ca 70 år), och de höll armarna om varandras axlar. En gång kom han ut och ställde sig och ylade. Vi var nu många poliser på plats, och de flesta av kollegorna ifrån gruppen saknade arbetsuppgift, så fyra av oss lämnade på gruppchefens förslag, medan han själv och en kollega till stannade.

Ett tag senare så hörde gruppchefen av sig igen. Han berättade att mannen nu var död och att vi behövdes på platsen. Vi började styra tillbaka samtidigt som vi försökte ta in det vi precis hade fått reda på. Död? Vi hade precis sett honom komma ut på balkongen med en kvinna som vi trodde (korrekt, visade det sig senare) var hans fru? Hur kunde det gå så fel? Då vi kom upp i trapphuset så stod en patrull med kvinnan utanför lägenheten. Hon var i chock, och hade dessutom blivit sprejad med pepparspray. Mannen låg kvar, avliden, inne i lägenheten. Ambulanspersonalen hade lämnat och piketen var på väg in för debriefing. Kvinnan ville absolut in till sin man, och det bestämdes precis efter att vi hade anlänt att hon skulle omhändertas och föras till psykakuten. Lägenheten spärrades av för teknisk undersökning. Jag och en kollega till ställde frågan om man inte borde kort förhöra den polispersonal som hade varit på plats under dödsskjutningen innan de genom en debriefing fick sina, säkert kaotiska, minnesbilder av situationen sammanpratade och ensade. Det befäl som vi ställde frågan till tyckte att det lät vettigt och bollade frågan vidare, men fick senare beskedet att det inte skulle ske, de skulle omedelbart till debriefingen för att direkt få hjälp att bearbeta händelsen. Vi blev kvar för att vakta lägenheten.

Då vi blev avlösta och åkte in till stationen så fick jag frågan av gruppchefen om jag kunde åka till psykakuten för att prata med änkan. Jag svarade självklart ja, men eftersom vi precis hade betalat för en hamburgare (vi hade inte hunnit äta ännu under passet) så frågade jag om det var ok att jag åt upp den först. Då bestämde gruppchefen att han och den kollega han åkte med skulle ta det istället, då de hade ätit medan vi vaktade lägenheten. Det var då dock fortfarande aktuellt att vi eventuellt skulle förhöra poliserna som hade varit på plats efter deras debriefing. Väl inne på stationen så fick vi beskedet att det inte skulle ske, och jag åkte hem, men med en stor klump i magen. Främst för den avlidne, hans änka och deras anhörigas skull, men även för de kollegor i min grupp som då befann sig med den chockade och hysteriska kvinnan vars man vi/polisen just hade skjutit.

Nästa dag så fick jag reda på att den kollega som dagen innan hade åkt med gruppchefen hade gjort ett hästjobb med att försöka nå fram till, hjälpa och stötta änkan, och lyckats komma ifrån att hon stod och skrek ”mördare” (vilket var fullt naturligt) till att de kunde prata med varandra. Eftersom änkan inte hade någon släkt eller några nära vänner här, och varken sjukvården eller socialtjänsten ansåg sig kunna hjälpa till så hamnade polisen i situationen att de fick fortsätta ha ett vårdande ansvar. Kollegan som hade stöttat henne kvällen innan behövde nu hjälp av en person till som åkte med till det hotell där hon befann sig med andra kollegor (samt en väldigt duktig sköterska ifrån öppenvårdspsykiatrin som dock senare behövde lämna), så jag följde med. Då vi kom dit så var hon samlad, men naturligtvis fortfarande i chock. Hon hade dessutom inte sovit något, och ville absolut inte gå till det rum som hade skaffats åt henne utan satt i soffgruppen vid receptionen. Vi spenderade passet med att prata med henne om minnen, livet, hennes avlidne man, hur han var och vad de hade delat under de 37 år som de hade varit gifta. Kollegan ringde även dit en diakon, som var till mycket stor hjälp trots att kvinnan inte var religiös. Precis innan vi blev avlösta så slumrade hon till för första gången sedan tragedin började. Dagen efter så följde dessutom samma kollega med till rättsmedicin där kvinnan skulle ta farväl av sin man, vilket även sköterskan och diakonen gjorde. Diakonen löste dessutom problemen att få socialtjänsten att skaffa en lägenhet åt kvinnan med ett enda samtal, och efter visningen kunde polisen även avsluta sin vårdinsats då kvinnan till slut hade fått stöd ifrån annat håll.

Detta är kanske den händelse som har berört mig mest illa sedan jag blev polis. Inte för att det är den enda gången en människa har avlidit tragiskt och lämnat förtvivlade anhöriga bakom sig, jag har varit med om flera tragiska dödsfall. Utan för att den vänder upp-och-ned på allt som polisen står för. Polisen skall skydda, hjälpa och ställa till rätta. I det här fallet blev det tvärtom. Ingångsvärdena var ett olaga hot mot en väktare samt en uppenbar psykisk ohälsa. Mannen var så vitt jag förstår tidigare helt ostraffad, men befann sig uppenbarligen i någon form av psykotiskt tillstånd, dessutom i kombination med berusning. Efter att vi hade lämnat hade han kommit ut på balkongen igen, denna gång med den stora kniv som han tidigare hade visat för väktaren. Han hade hållit upp kniven och även hållit den mot sin egen hals, innan han gick in igen. Förhandlarna fick ingen kontakt med mannen, och insatschefen valde att man skulle gå in, främst för att säkerställa att kvinnan var ok och inte hade skadats av den knivbeväpnade mannen. Förståeligt, men det blir dock mer bisarrt att inbrytningen som ledde till att hennes make dog och hon själv blev sprejad gjordes primärt för hennes skull. Om hjälpen riskerar att få det resultatet är det bättre att inte hjälpa alls.

Jag vill betona att jag absolut inte skuldbelägger någon speciell person, varken i piketgruppen eller i insatsledningen. Det har skett en internutredning som har kommit fram till att det dödande skottet sköts i nödvärn, och ingen enskild polisman är längre misstänkt för något brott. Men, och det här är skillnad, jag anser att polisen som organisation har en stor skuld för att vi inte klarar av att hantera den uppkomna situationen utan att någon dör. Jag är medveten om att jag bara kan en bråkdel så mycket om taktik och farliga situationer som de kollegor som befann sig i lägenheten. Men det var frågan om en snart 70-årig man, som dessutom troligtvis hade försämrade reflexer på grund av förvirring och berusning, som befann sig i sin egen lägenhet. Han var visserligen beväpnad med en stor kniv, men polisen hade full kontroll över hur vi valde att gå in i situationen, med vilken taktik, vilka medel och vilka verktyg. Då får inte resultatet bli så katastrofalt.

Ur de involverade kollegornas perspektiv så fattas (efter att man länge försökt att förhandla utan respons) beslut om att gå in i lägenheten för att säkra kvinnans hälsa. Man bryter sig in, och får vid ett defensivt sök syn på mannen och kvinnan, som fortfarande ignorerar alla försök till kommunikation. Man pepparsprejar då mannen, och träffar även kvinnan som står framför. Därefter separeras de två för att säkra kvinnan ifrån eventuella angrepp ifrån mannen. Sedan kommer mannen efter med kniven, och då varken distraktionsgranater eller varningsskott hjälper så skjuts han, då han är så nära att han utgör en akut livsfara (han är beväpnad med en mycket stor kniv och framstår som väldigt motiverad), i nödvärn.

Ur den nu avlidne mannen och hans frus perspektiv, så ser det annorlunda ut. De blir rädda då polisen bankar på och vägrar att öppna dörren eller prata med de poliser som försöker få kontakt med dem. Efter ett tag bryts dörren upp och maskerade och beväpnade poliser kommer in. Då de fortfarande ignorerar polisernas order, så sprejas båda med pepparspray (vilket är väldigt smärtsamt). Hustrun, som hade ställt sig framför sin man för att skydda honom och som aldrig har uppfatta något hot ifrån maken (han hade enligt vad hon sa dagen efter aldrig krökt ett hår på hennes huvud), hamnar nu i köket och poliserna stänger av mannens väg dit. Mannen, som redan ifrån början var psykiskt sjuk och berusad och nu även är sprejad, rör sig sedan, trots att det smäller och blixtrar, med lyft kniv mot dem som har attackerat honom och nu även har hans fru. Det leder till att han blir skjuten i huvudet.

Uppgifterna i stycket  nedan om detaljer vad gäller skjutningen kommer ifrån förhöret med kollegan som sköt: När skottet avlossas befann sig skytten uppskattningsvis en till två meter ifrån mannen, vilket gör situationen livsfarlig oavsett mannens höga ålder och innebär ett solklart nödvärnsläge. Hur akut faran är är alltid en subjektiv bedömning. Direkt efter att skottet mot huvudet sköts avfyrade en annan av poliserna ett skott mot mannens ena ben, så den kollegan torde ha uppfattat faran som aningen mindre akut, annars hade även han skjutit högre. Livsfaran i vilken skottet mot huvudet avfyrades hade dock skapats av inbrytningen och den använda taktiken. Givetvis är det alltid svårt att förutse vad en psykiskt sjuk man tar sig till, och insatser mot beväpnade personer i lägenheter är alltid svåra och farliga, men man måste ändå ha insett att det fanns en risk att mannen skulle reagera precis som han gjorde och röra sig mot poliserna med kniven. En kollega som arbetar på en taktiskt avancerad enhet kommenterade att man om man såg det som en ”offersituation” borde ha gått in tokoffensivt ifrån början och tagit kontroll över mannen innan han hade förstått vad som hände och i annat fall varit mycket mer defensiva och helt undvikit konfrontation genom att gå in och separera undan kvinnan. Bara det att agera tidigare, och exempelvis ersätta varningsskottet, som sköts cirka fem sekunder innan skottet mot huvudet, med verkanseld i benet hade kunnat leda till att mannen var vid liv fortfarande. Det är naturligtvis spekulationer, men faktum kvarstår, mannen blev dödad i en akut nödvärnssituation som polisen hade skapat.

Det är inget konstigt att polisen ibland tvingas skjuta människor. Exempelvis dödsskjutningen vid rånet i Södertälje var enligt min mening oklanderligt polisarbete. I en hastigt uppkommen situation så konfronteras kollegor med en uppenbart motiverad gärningsman med ett automatvapen som innebär en omedelbar livsfara, inte bara för dem utan för alla i närheten. Då måste man skjuta (de kan naturligtvis inte utgå ifrån att det rör sig om en attrapp). Skjutlägen kan komma ögonblickligen då till exempel en radiobilspolis plötsligt i en trång lägenhet konfronteras med en kniv. Det är nästan konstigt att inte fler människor dör i sådana situationer, då det enda redskap vanliga poliser har fått med sig för ett sådant läge är nödvärnsdraget. Många fler hade kunnat dö utan att polisen hade kunnat klandras, men ofta tas stora medvetna risker för att undvika dödande skott. Det är dock stor skillnad på sådana situationer och då polisen själv väljer och kontrollerar konfrontationen, vilket här var fallet.

För att avsluta reflektionerna kring själva dödsskjutningen, så kan man också konstatera att mannen med största sannolikhet hade varit vid liv om polisen hade haft möjlighet att använda fler sorters vapen, exempelvis elpistol. Frågan lyftes av polisförbundet direkt efter skjutningen, men någon tjänsteman på RPS svarade att det inte hade hjälpt eftersom det var en nödvärnssituation, och då använder man pistolen. Man häpnar. Om pistolen vore den enda reaktionen vi poliser hade då vi hamnade i nödvärnssituationer hade folk skjutits dagligen. Ofta kan en nödvärnssituation lösas med en knuff, ett grepp, ett slag eller någon annan sorts direkt fysiskt våld. Ibland löses de med pepparspray eller batong. Bara i absoluta nödfall används vapen. I fallet med den nu avlidne mannen hade en elpistol troligtvis varit tillräcklig, om den bara hade använts i tid. Ett problem är som sagt att man i nödvärnssituationer ofta väntar så länge med att agera att faran blir akut, och därför istället i onödan riskerar att använda mycket grovt våld.

Det är dock inte bara det faktum att mannen sköts ihjäl som störde mig med hela händelsen, även om det självklart var orsaken till hela tragedin. Jag har även svårt att förstå varför det inte tilläts att man höll initiala förhör med de kollegor som befann sig på plats under skjutningen. I alla andra fall där en person dödas så hade man separerat dem som var på plats för att säkerställa att man får varje persons egna upplevelse och iakttagelser, och inte en sammanpratad historia, speciellt om det hade rört personer som känner varandra. Detta gäller även nära anhöriga som kan tänkas vara i mycket större chock. Jag tror självklart att kollegorna ändå har gjort sitt bästa för att berätta sanningsenligt om vad de såg och upplevde, men den sanningen är oåterkalleligt påverkad av det avlastningssamtal där de har fått höra samtliga medlemmar i gruppens beskrivning, och än mer av att ha läst igenom varandras pm om händelsen. Det förvånar mig att man särbehandlar poliser på ett sätt som man inte hade behandlat något annat vittne på. Det har även riskerat att kunna drabba kollegorna själva då deras berättelse minskar i trovärdighet efter att de har pratat med varandra. Sen är det självklart jättebra och helt nödvändigt att det hålls avlastningssamtal och att kollegorna stöttas och tas hand om på bästa sätt, men det kunde ha skett efter att de i korta förhör hade fått möjligheten att ge sina egna opåverkade versioner av händelsen.

Dessutom så stör det mig hur polisen har hanterat informationen till allmänheten. Alla som hade något med ärendet att göra visste att mannen hade lämnats kvar död i lägenheten, men ändå så kommer det ut ett pressmeddelande där det stod att han hade förts bort i ambulans. Den felaktigheten är djupt olycklig och får det att framstå som att polisen försöker dölja något. Det störde mig även att dagen efter (då jag satt med den förkrossade änkan) läsa på polisens hemsida att ”Mannen hade därefter gått in i en lägenhet i närheten där en kvinna befann sig” (efter knivhotet mot väktaren). Det är inget sakfel, men det låter som om han har brutit sig in hos en obekant kvinna. Så var det inte, han hade gått in i sin egen lägenhet, och kvinnan var hans fru sedan 37 år tillbaka.

Ibland då jag läser mediabevakning om ett fall där jag själv har insyn (vilket händer ganska ofta), så kan jag reagera på att det vinklas på ett osakligt sätt för att framställa polisen i negativ dager och på så sätt få en bättre ”story”. I det här fallet var det närmast tvärtom, bevakningen har varit väldigt skonsam. Jag gissar att det till stor del beror på att den enda anhöriga som fanns i landet under dagarna efter händelsen fick stöd och hjälp av poliser på ett hotell som media inte kände till. Både hennes och den avlidnes släktingar befann sig i andra europeiska länder, och var svårtillgängliga. Jag vet i alla fall att om det som drabbade henne hade drabbat mig så hade jag direkt efter händelsen spytt oändligt med hat och galla över polisen till vem som än hade frågat. Här vill jag igen lyfta fram den insats som den kollega som spenderade de första timmarna på natten efter skjutningen, samt en stor del av nästa dag (då tillsammans med mig) med kvinnan och som också var med på visningen på rättsmedicin gjorde. Syftet var självklart att stötta den fruktansvärt utsatta kvinnan, men en sidoeffekt är att kvinnan lämnade tragedin med fler bilder av polisen än av dem som kom in i hennes lägenhet, sprejade henne och sköt hennes man. Det är nog många som borde vara tacksamma för det.

En del av den uppmärksamhet som händelsen har lett till har också varit illa genomtänkt. En lokal organisation målade på sin hemsida upp en bild av att mannen blev dödad för att han var invandrare och förortsbo. ”Polisen finns inte för att tjäna det vanliga folket/knegarna/ortenbarnen”, ”Polisen finns i våra områden för att skydda den politiska och ekonomiska eliten: skrämma oss, disciplinera oss…” Förutom att det är faktafel, polisen finns självklart i dessa områden för att hjälpa vanligt folk och det finns inte ens ett spår av sanning i att vi skulle vara där för att ”skrämma” eller ”disciplinera” människor för att de bor i en viss stadsdel, så är det också ett väldigt tråkigt sätt att utnyttja en extremt tragisk händelse för egna politiska syften. Tragedin har självklart absolut inget att göra med adress eller etnicitet, utan med polisens brister vad gäller taktik under en farlig händelse. Det finns inte en taktik för förortslägenheter och en annan för lägenheter innanför tullarna. Att det senare startades upplopp och kravaller med livsfarligt våld mot oskyldiga med hänvisning till skjutningen är ännu en tragedi, och visar hur farligt och destruktivt det kan vara att försöka plocka poäng på händelser som man inte vet något om. Varken änkan eller mannens familj ville ha stenkastning och brända bilar, men det spelade knappast någon roll för våldsverkarna då de aldrig kände eller brydde sig om den dödade mannen utan hade helt andra motiv för sina handlingar.

Slutligen så vill jag upprepa att jag inte skriver detta för att skuldbelägga någon enskild kollega. Det hindrar dock inte det faktum att polisen och samhället har svikit den här mannen och hans änka på ett fruktansvärt sätt genom att inte vara kapabla att hantera situationen som uppstod. Jag är stolt över att vara polis. Jag ser varje dag som jag jobbar exempel på både stort engagemang, professionalitet och medmänsklighet ifrån kollegor. Jag tror speciellt att svensk polis ligger långt fram ur ett internationellt perspektiv vad gäller en humanistisk människosyn. Därför blir det ännu tråkigare då ett sådant oåterkalleligt misstag som hela den här insatsen i slutändan visade sig bli begås. Och det blir inte bättre av att det förekommer tveksamheter och misstag även efter att det värsta redan hade skett.

Svensk polis är som sagt bra på mycket, men inte alltid på självkritik, på att se och lära sig av sina misstag. Jag hoppas att man har lärt sig av den här tragedin, och att de misstag som faktiskt begicks av polisen som organisation i samband med hela hanteringen av ärendet leder till att man blir bättre. Det handlar inte om att peka ut individer som eventuellt kunde ha agerat annorlunda utan om att identifiera och åtgärda de brister som hela den här tragedin har visat på. Det behövs till exempel tydligare rutiner, både vad gäller utrednings- och personalaspekten. Vi har hela pärmar med rutiner för när en polis backar på en stolpe, men tydligen ingenting för då en polis skjuter ihjäl en människa. Vad gäller informationshanteringen så känns det för mig självklart att det som sägs officiellt vid så här känsliga situationer måste vara sant. Om man inte anser sig kunna gå ut med viss information utan att vinkla den, så borde man enligt min uppfattning hellre avstå helt och hållet. Men det viktigaste av allt är självklart att man drar taktiska och operativa lärdomar som gör att risken för att nästa knivbeväpnade psykiskt sjuke man som polisen väljer att gå in till dödas blir så minimal som möjligt.