Attacker mot polis – mer kriminalitet än social revolution

För inte så länge sedan åkte vi på ett larm om rån mot en butik. Personal hade lyckats gripa en av rånarna, men de övriga lyckades ta sig ut med en del rånbyte till flyktbilen och försvann. Lite senare hittade påpassliga kollegor bilen dumpad i Tensta. Godset som hade tillgripits vid rånet fanns kvar i bilen, så uppenbarligen hade gärningsmännen haft bråttom. Bilen skulle naturligtvis tas i beslag. Snabbt samlades unga killar runt bilen och började kasta sten mot den patrull som hade hittat den. Alla tillgängliga polisbilar ilade till platsen, och bilen kunde säkras och sedermera bärgas till polisstationen för teknisk undersökning.

Ett annat tillfälle, närpolisen i Södra Järva har bestämt sig för att genomföra en insats mot den öppna narkotikahandeln i Taxingegaraget. Vi stöttar. För att kunna komma åt dem som säljer så närmar sig kollegor ifrån alla olika håll samtidigt. När de ingriper blir de stenkastade. Vi har hållits bak som taktisk reserv, och åker in på Tenstagången där också vi utsätts för stenkastning. Vi har en säkrad buss, så stenarna mot rutan studsar harmlöst undan. Vi urlastar och splittrar stenkastarna, som flyr undan mot vändzonen. När vi kommer ner dit någon sekund senare är det tomt, och dörren till en lokal under tunnelbaneperrongen står på glänt. Vi tar oss upp igen till torget för att säkerställa att ingen kollega är i ett utsatt läge. Läget har lugnat ned sig, och det visar sig att kollegorna ifrån Södra Järva lyckats gripa en säljare med en större mängd cannabis.

Båda exemplen ovan kan för en utomstående betraktare av stenkastandet framstå som att de har med en vilja att revoltera mot polisens och samhällets förtryck att göra, om man vill anamma det perspektivet. Det kan man säga att de var också, men det förutsätter att man definierar förbudet mot att råna butiker och sälja narkotika öppet i Tensta Centrum som ”förtryck”. Vad det rör sig om i de här fallen, liksom i många andra, är kriminella som använder attacker mot polis som ett sätt att skydda sin brottslighet. Genom att ta hjälp av ungdomar i ”riskzonen” får de hjälp att försvåra för polisen att agera, och stärker samtidigt sin status och ställning bland dem de får med sig i attackerna.

Naturligtvis förekommer även attacker som har utlösts av ett mer allmänt hat mot polisen, ibland efter tveksamma/kränkande ingripanden, ibland för att hämnas på att kriminella har gripits, ibland helt oprovocerat. Men alla attackerna sker i ett sammanhang där kriminella ser att de tjänar på att odla ett hat mot polisen för att förenkla för dem att begå brott, för att stärka sin ställning som ledare ibland lokala ungdomar och för att sträva efter att vara de som besitter mest makt och våldskapital (helst ett våldsmonopol) i området. Det vore bra om de som rutinmässigt beskrev attacker mot polis och brandkår som något sorts förortsuppror mot samhället var medvetna om det.

Ett av vittnena till butiksrånet kände igen rånarna i exemplet ovan som personer ifrån hens eget område. Hen berättade gärna vad hen visste, men ville absolut inte vittna av rädsla för att bli utsatt för både våld och mobbning. De kriminella krafterna har inte bara våldskapital som skrämmer folk till att inte vittna, de har även ett kulturellt kapital som gör att de som ”golar” kan utsättas för kränkningar och utfrysning även av andra unga som själva inte begår brott. Det är riktigt, riktigt, illa.

Om närpolisarbete i Husby och att "ta tillbaka" torgen.

Jag har för någon månad sedan börjat arbeta som närpolis i yttre tjänst i Kista (dvs Kista/Husby/Akalla), vilket har gjort att jag har fler intryck och insikter angående ett tema som jag har berört många gånger förr, situationen i våra socialt marginaliserade och segregerade förorter.

Jag började i Kista strax efter att Västerorts polismästardistrikt hade startat en insats som innebär att närpoliserna i Norra (Kista/Husby/Akalla) och Södra (Rinkeby/Tensta/Hjulsta) Järva skall fredas ifrån kommenderingar och få ägna sig åt närpolisarbete. Anledningarna till beslutet är flera, men utlösande faktorer har varit att det har kunnat handlats med droger helt öppet i flera av de lokala centrumen, och att ett antal allvarliga attacker mot poliser har skett. I Husby kastades exempelvis en större sten på en polisbuss som rutinpatrullerade i området. Läget var helt ”grönt” och attacken hade inte föregåtts av några polisiära ingripanden eller konflikter. Kollegorna fick glassplitter i ansiktet, men klarade sig tack och lov utan allvarliga skador.

Insatsen har för min och mina kollegors del inneburit en möjlighet att fotpatrullera i vårt område och prata med de affärsidkare som driver verksamhet på och kring torgen (i vårt fall främst i Husby) och de människor som rör sig ute. Den bild som de målar upp är mörk. Samtliga berättar om hur det har blivit värre och värre i området. Butiksinnehavare, pensionärer, föräldralediga mammor, sjukskrivna, alla som finns kring torgen tillräckligt länge för att ha tid att prata en stund beskriver en enorm otrygghet. Lokala ungdomar och unga vuxna röker på och handlar med droger öppet, och om någon försöker säga till så blir de hotade och förödmjukade. En mamma berättade att hon hade haft med sin lilla femåriga dotter till torget och sagt till ungdomarna att sluta röka för att hon inte ville att dottern skulle utsättas för cannabisröken, och att de hade svarat med könsord och hot. Hon beskrev hur dottern blev helt tyst. Affärsidkare beskriver hur ungdomar stundtals går in och tar vad de vill ha utan att betala, och hur det röks på utanför, och ibland i, deras lokaler utan att någon vågar ingripa eller ringa polisen. Man upplevde att kriminella har ”tagit över” det allmänna rummet.

Många av dem som jag har pratat med är kritiska till polisen. Inte av de skäl som ofta framförs i media (rasism, övervåld, etc) utan för att vi är för osynliga, kommer för långsamt och agerar för tandlöst. Speciellt en del av affärsidkarna upplevde att det knappt var någon idé att ringa polisen eftersom det dröjde så lång tid innan vi var på plats, om vi alls kom, och att vi ändå inte kunde hjälpa dem särskilt mycket. Alla var dock glada (och överraskade...) över att vi var där, och önskade att vi skulle vara där mycket oftare.

Många av dem jag pratade med hade egna tankar om vad vi behövde göra annorlunda, förutom en ökad närvaro. Genomgående var att vi ansågs behöva ”disciplinera” ungdomarna som begår brott. Jag förklarade att vi inte ”disciplinerar” folk, men gärna ingriper mot dem som begår brott eller kränker andra. En äldre man sa att han förstod att vi ”var bakbundna av politikerna” och att det var deras fel att det hade blivit så otryggt. Han ansåg också att invandringen behövde stoppas och påstod att ”alla vi första vågens invandrare röstar på SD idag”. Jag svarade att det var synd om folk röstar på ett parti som är genomsyrat av rasism bara för att man är missnöjd med migrationspolitiken eller integrationen. Vi hade även en diskussion om flyktingars behov av skydd där vi inte tänkte helt lika...

Det är ingen munter bild av tillståndet i stadsdelen Husby. Och jag hävdar inte heller att det är hela sanningen. Det finns så klart många andra bilder. Bilder av väl fungerande familjer, människor som jobbar, startar företag, pluggar på högskola, etc. Bilder av gemenskap och socialt engagemang. Men det är likväl så många av dem jag och mina kollegor har mött vid fotpatruller i och omkring Husby Centrum upplever situationen där. Och läget är enligt min uppfattning betydligt allvarligare i Rinkeby och Tensta. Även där är upplevelsen av hur utsatt man är som boende väldigt individuell, en del som är uppväxta i området uppger att de känner sig trygga medan andra upplever en fruktansvärd utsatthet. En ensamstående kvinna vi mötte när vi var på ett larm om brända bilar i Rinkeby hade tagit sin 13-åring ur skolan och vågade knappt lämna sin lägenhet under kvällstid. Hon försökte desperat flytta någon annan stans (och tvingades under tiden att betala 8000/månad för 40 kvm på en av Sveriges otryggaste adresser).

Områdena kring Järvafältet är troligtvis Sveriges mest otrygga med hög utsatthet för brott som personrån, butiksrån och inbrott, stor och öppen narkotikahandel, oproportionerligt många med en kriminell identitet och ett kriminellt leverne, mycket attacker mot polis och andra samhällsföreträdare. Dessutom är det svårt för boende att stå upp mot kriminella och/eller tala med polisen på grund av den makt och det våldskapital de besitter i lokalsamhället. Att det är så innebär ett enormt svek mot alla som bor i de här stadsdelarna.

Så vad behöver göras? Naturligtvis är det sociala utanförskapet, som förstärks av den allt kraftigare segregationen, grunden till problemen. För att få till en bestående positiv förändring så behövs långtgående, smarta och inkluderande sociala satsningar, speciellt på barn och unga. Men även om sociala satsningar är det allra viktigaste, så räcker det inte. Om inte vi poliser tar vårt ansvar och hjälper till att skapa en trygghet som gör att människor kan bedriva affärsverksamhet i de lokala centrumen, så påverkar det förutsättningarna för att minska arbetslösheten. Om vi inte bidrar till att få bort den öppna narkotikahandeln och närvaron av kriminella gäng som rekryterar barn ner åt mellanstadieåldern in i brottslighet, så kommer barn och ungas möjligheter att lyckas med studierna oaktat skolans resurser vara betydligt sämre än i lugnare områden. Och så vidare.

Det finns tyvärr en stark tendens att vilja polarisera debatten om vad som behövs för att vända utvecklingen i de mest utsatta förorterna. Som att det vore antingen polisiära åtgärder eller sociala, när det är helt solklart att båda behövs och att de behöver samverka. Det som människorna jag pratade med runt Husby Centrum förde fram till mig som det mest akuta problemet var de ungdomar och unga vuxna med en kriminell identitet som begår brott, stör och hotar. Deras lösning var en ökad polisiär närvaro för att skapa trygghet och stå upp mot dem som kränker. Om vi är mer närvarande så kommer många att uppleva en direkt lättnad, vilket faktiskt redan har hänt till viss del under de veckorna som den här insatsen har pågått (speciellt bland de mest utsatta affärsidkarna). Det hindrar inte insikten om att vi också måste komma åt roten till problemen, dvs det sociala utanförskapet. Men starka kriminella strukturer i ett (lokal)samhälle förtrycker människor och försvårar all utveckling. Det är vårt jobb att bryta upp de strukturerna och hjälpa de boende att ta tillbaka makten över sitt lokalsamhälle. Jag och mina kollegor tänker göra allt vi kan för att nå dit när närpolisen i Järva äntligen får ägna sig helt och hållet åt närpolisarbete.

PS. Jag inser att det här inlägget kan upplevas som stigmatiserande gentemot Husby, Rinkeby och Tensta. Det är så klart inte min avsikt. Jag är självklart medveten om att den enorma majoriteten av boende i de här stadsdelarna inte har något att göra med kriminalitet. Och jag vet att det finns för få positiva bilder av ”förorten” i exempelvis media, för få beskrivningar av allt som är normal och väl fungerande vardag eller av alla som lyckas inom studier eller jobb, som startar företag och ideella föreningar. Men det gör det enligt min uppfattning inte mindre viktigt att prata om problemen.

PPS. Jag vet att de människor som jag har pratat med inte behöver vara representativa för alla Husbybor. Förutom dem med en kriminell identitet så finns det många, speciellt unga med ett politiskt engagemang på vänsterkanten, som tycker att polisen skall vara i Husby så lite som möjligt. En åsikt som jag uppfattar som starkt ideologiskt grundad. Min uppfattning är dock att majoriteten av de boende vill ha mer polisiär närvaro. Inte minst för att man hellre ser att det är en demokratiskt styrd myndighet som står för våldsmonopolet i lokalsamhället än kriminella gäng...

PPS. Polisens beteende och bemötande spelar naturligtvis roll. Om vi inte bjuder in till samtal när vi rör oss i ett område, eller än värre, om vi bemöter människor dåligt, så blir vi både mindre populära och mindre välkomna. Det är så självklart att det inte behöver sägas. Min erfarenhet är dock att de allra flesta poliserna är trevliga och professionella. Jag tror dock att vi har en hel del att förbättra vad gäller hur vi kommunicerar under eller efter ingripanden. Om man alltid förklarar varför man har gjort ett ingripande och dessutom är beredd att be om ursäkt när man har haft fel, så är mycket vunnet.

PPPS. Det finns ibland vissa debattörer en vilja att ställa polisen/staten mot de boende (och "rasifierade" mot "vita"), nu senast "Ung Scen Öst". Det är en ideologisk, polariserande, destruktiv och felaktig bild. Självklart finns det aldrig två tydliga poler, men den motsättning som är tydligast är mellan dem som begår brott och dem som utsätts för eller beivrar brott. Här står polisen och den enorma majoriteten av de boende i exempelvis Husby på samma "sida". Vilket också var tydligt ifrån det genomgående positiva bemötande vi får då vi rör oss i området, jag och mina kollegor (varav flera är "rasifierade").