En ständig frustration när man jobbar på utryckningen är att man inte får reda på vad som händer med de ärenden som man åker på. Ibland, då man får nöjet att direkt gripa en gärningsman, så får man i alla fall ta med sig känslan av att man konkret har gjort något för att lösa brottet och se till att den skyldige får sitt straff och offret den upprättelse som är möjlig i vårt rättssystem. Detta händer kanske oftast i t.ex. relationsvåldsärenden då gärningsmannen är känd och många gånger finns kvar på brottsplatsen. Men då gärningsmännen är okända, som t.ex. vid rån, inbrott eller gatuvåld, så är det oftast frågan om att ta upp anmälan och försöka göra så bra förstahandsåtgärder som är möjligt, för att sedan lämna ifrån sig ärendet med ett vagt hopp att det skall gå att lösa utredningsvägen, vilket kan kännas otillfredsställande och frustrerande.
För några veckor sedan så kallades jag och mina för dagen två kollegor till en plats där en grov misshandel precis hade skett. En man hade blivit slagen till marken och fått ta emot ett antal sparkar emot huvudet då han låg ned. Då vi kom fram låg mannen blodig och medvetslös på marken. Jag kontrollerade snabbt att andning och puls var ok, och en av kollegorna hämtade förband och la sedan för såret i huvudet, som dock redan nästan hade slutat att blöda. Den tredje kollegan hade redan påbörjat förhör med vittnen för att snabbt få ut ett signalement, och efter att jag hade blivit avlöst vid den skadade så började jag naturligtvis också att förhöra vittnen med första fokus på signalement och riktning som gärningsmännen hade lämnat i. Som så många andra gånger var vi dock för sent på plats, trots att ett antal andra patruller snabbt var i området och letade efter gärningsmännen så blev det relativt snart tydligt att vi inte skulle få tag på dem på flykt. Så insatsen med att göra långtgående förstahandsåtgärder fortsatte, ledd av polisinsatschefen.
Under förhören framkom dock en del uppgifter som gjorde att det gick att få fram en möjlig identitet på åtminstone en av gärningsmännen. Vid det laget hade vi dock också fått hjälp av ett antal spanare, som hjälpte till med att hålla förhör och som dessutom jobbade vidare med de uppgifter som fanns för att få fram möjliga identiteter och adresser som gärningsmännen skulle kunna hålla till på. Det är just den uthålligheten som vi på utryckningen har så svårt att få möjlighet till, då vi normalt behöver avrapportera ett jobb och vara redo för nya larm. Då min patrull skrev anmälan så satt dock en av spanarna och arbetade med de uppgifter som hade kommit fram och med hjälp av olika ledtrådar i ett antal olika förhör så lyckades hon hitta information som ledde till att man kunde få fram troliga identiteter på de två andra gärningsmännen och dessutom en trolig adress där de kunde tänkas hålla hus.
Spanarna säkrade adressen, men behövde en hel del tid för att kunna ta sig in i trapphuset. När de väl var redo att göra husrannsakan, som de inhämtat beslut om av åklagare, så var vi precis färdigrapporterade och när de bad om att få hjälp ifrån en patrull så föll uppdraget på oss. Eftersom ingen öppnade då de knackade på, så började vi efter ett tag att bryta på säkerhetsdörren med kofot och slägga, vilket gjorde en hel del oväsen. Kollegorna som stod utanför såg då hur en person gick ut mot balkongen, som för att kolla om det gick att fly den vägen, men eftersom det stod poliser där så gick han tillbaka och öppnade dörren. De tre personerna som fanns i lägenheten greps snabbt, och vi kunde direkt konstatera att de stämde in exakt på signalementen ifrån den grova misshandeln. Även den sista detaljen, att en av de personer vi misstänkte på sitt passfoto hade kort ljust hår men av vittnena hade beskrivits som en person med brunt hår i hästsvans föll på plats, då mannen som öppnade dörren var personen vars passbild jag hade sett på stationen då jag hjälpte spankollegan, fast nu med långt mörkt hår i hästsvans. Vi körde in en av männen, och då hans kläder togs i beslag så noterade kollegorna dessutom blodspår på dem.
Några dagar senare hörde jag att männen hade häktats, vilket inte förvånade mig det minsta. Det känns som att fallet nästan är klappat och klart redan, mycket tack vare att kollegorna på span gjorde ett väldigt bra jobb, både ute på fältet och med inre spaningsarbete/slagningar. Och bara det att ha kollegor som har möjligheten att jobba vidare på ett fall på det sättet känns som en lyx. För oss på utryckningen så finns det väldigt sällan tid, och de gånger då det kanske skulle ha funnits tid att lägga så är risken att man på rutin och vana ser till att avrapportera och göra sig klar för nya jobb istället för att följa upp de trådar som kanske dyker upp, med förhoppningen att t.ex. krimjouren kommer att ha möjlighet att ta tag i det som är ogjort. Därför var det desto roligare att den här gången i princip direkt efter att ha avslutat anmälan få vara med och gripa gärningsmännen.
tisdag 25 oktober 2011
lördag 22 oktober 2011
Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek
Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.
När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.
Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.
Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.
Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.
Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.
Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.
Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.
Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.
När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.
Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.
Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.
Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.
Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.
Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.
Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.
Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.
torsdag 6 oktober 2011
Om larmen som ingen svarar på, del 2
Som utryckningspolis så finns det inget som jag hellre vill än att åka på omedelbara larm. Det är därför jag har valt ett yrke med krävande arbetstider och dåligt betalt, för möjligheten att akut och på plats hjälpa människor, gripa brottslingar och i allmänhet reda ut svåra situationer. Och om man som patrull är ledig är det en självklarhet för varje utryckningspolis att svara på jobb. Men det är långt ifrån alltid som man är ledig...
Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.
Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.
Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.
I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...
PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.
Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.
Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.
Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.
I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...
PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.
söndag 2 oktober 2011
Om larmen som ingen svarar på, del 1
Jobbet går ut som att ett gäng ungdomar har kört in en fyrhjuling i ett skjul vid en skola. När vi kommer fram, så ser vi att det rör sig om en vanlig skrotbil som har körts sönder och vandaliserats på alla tänkbara sätt, som nu står på en skolgård i Tensta. Det finns som vanligt en del ungdomar kvar på platsen, och det är ganska sannolikt att de har haft med saken att göra, men det finns inget som vi kan göra åt saken. Som tur är verkar det bara var bilvraket som är skadat (förutom en bom som är tänkt att hindra att bilar körs in på skolgården). Bilen har naturligtvis inga registreringsskyltar, men genom chassinumret kan den identifieras. Rent utredningsmässigt så finns det i princip inget att göra, bilen ifråga var redan tidigare ett vrak som ingen saknar och att skriva på de brott som har utförts då bilen dumpats och slagits sönder ännu mer hade bara skapat meningslös administration. Däremot, vilket också påpekades av två uppmärksamma väktare som hade anlänt till platsen, så kunde vi inte lämna den där den var. I Tensta, liksom i Rinkeby, så är sannolikheten att vraket skulle eldas upp innan natten var slut minst sagt hög. Och bilen stod nu mindre än en meter ifrån skolfasaden.
Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.
Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.
Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.
Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.
Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.
Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.
Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.
Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)