Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

Rattfylleri och sorg

En relativt stor del av den tid som vi inte är på jobb (vilket vi är nästan hela tiden på t.ex. kvällspass och helger) ägnas åt olika former av blåskontroller. Detta då det går att mäta både antalet genomförda blås och antalet fångade rattfyllerister kvantitativt, till skillnad ifrån effekterna av en fotpatrull i en centrumanläggning eller ett besök på en skola eller ungdomsgård. Och ledningen, alltifrån polismästare och polisstyrelser ner till enskilda yttre befäl och stationsbefäl, får en stor del av sin feedback (och sina befordringar) baserat på dessa tydliga, mätbara, kvantitativa resultat. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka effekter det får på verksamheten, men jag nöjer mig nu med att konstatera att vi för inte så länge sedan hade en blåskontroll, då vi för en gångs skull fick "träff" direkt.

Mannen som hade blåst positivt togs naturligtvis med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebär att få blåsa i ett exakt mätinstrument. Han var hantverkare och skulle precis påbörja sin arbetsdag, och uppgav att han hade tagit några öl kvällen innan. Han hade en medgörlig och vänlig attityd, även om det var uppenbart att han var orolig. Han nämnde dessutom att en till honom mycket närstående person nyligen hade gått bort och att det var en anledning till att han hade druckit dagen innan. Dessutom hade han en utsatt situation då han hade flyttat till Sverige på grund av en kärleksrelation som hade tagit slut, och nu inte hade något särskilt bra nätverk här att få stöd ifrån.

Då vi kom in så hoppades jag verkligen att han skulle blåsa under gränsen, och när jag nämnde det så fick jag en skämtsam kommentar av ett befäl om att jag hade blivit blödig. Det har jag nog alltid varit, även om jag inte alltid uppfattas så. Men jag är också medveten om att befälen behöver visa upp x antal rattfyllor om året för att klara sina "mål" och med tanke på hur högt rattfyllerimålet är satt så leder varje träff till nöjda miner. Därför hoppas man naturligtvis knappast på att en person som tagits med in skall blåsa under den straffbara nivån.

Det visade sig att jag hade lurat mig själv igen. Mannen var på gränsen till grovt rattfylleri, och trots att vi under ett vänligt samtal hade förklarat att det inte spelade någon roll vad han sa att han hade druckit, maskinen är helt omutlig, så hade han ljugit för oss om att det rörde sig om ett par öl kvällen innan. Konsekvensen blev naturligtvis att han blev av med sitt körkort. En annan konsekvens blev att han i princip bröt ihop. Kollegan, som pratade med honom, gjorde ett bra jobb med att stötta. Mannen orkade inte prata med sin chef, så jag ringde och förklarade situationen för honom och fick det svaret jag hade hoppats på av chefen. När jag sa till mannen att de inte var arga på honom för rattfylleriet (som naturligtvis ställde till det en hel del) utan fanns till hands för att stötta honom, så bröt han ihop igen.

Det finns program och rutiner för att erbjuda rattfyllerister att direkt komma i kontakt med vård, vilket i det här fallet ändå hade varit en självklarhet med tanke på hur dåligt mannen mådde. Vi erbjöd honom i alla fall att bli körd till beroendeakuten (som ju huserar tillsammans med psykakuten), vilket han accepterade. Väl där lämnade vi honom efter att ha pratat lite mer, framför allt om hur viktigt det var att han tog sig tid och sökte hjälp med att hantera och bearbeta de tunga saker som hade skett i hans liv på sistone och om hur bedräglig alkoholen kan vara som hjälp under svåra perioder. Det kändes nästan konstigt att han var så pass tacksam mot oss, han kramade oss och upprepade flera gånger hur schyssta vi var, med tanke på att vi faktiskt hade tagit hans körkort. Främst berodde det säkert på att kollegan, som var den som hade haft den löpande kontakten med mannen, hade varit duktigt och medmänsklig i sitt sätt att hantera honom.

Det känns inte särskilt roligt att vara med om att sätta en person som redan har det svårt i en ännu svårare situation, i alla fall inte när det inte finns någon illvilja eller elakhet i hans handlande. Men i det här fallet kan man i alla fall hoppas att händelsen leder till att mannen ser till att få hjälp att hantera både sin livssituation och sitt förhållande till alkoholen. Och bristen på illvilja gör honom inte till en mindre farlig bilförare då han har druckit, så ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det helt uppenbart bra att han faktiskt åkte fast. Och ökad säkerhet  i trafiken är ju själva syftet med blåskontrollerna, så där hade kanske ändå våra ofta så irriterande kvantitativa mål gjort lite nytta...

Vantrivsel på vårdhem

Jag nämnde i ett inlägg för inte särskilt länge sedan att vi körde en döv, autistisk, 16-årig pojke ifrån det vårdhem som han bodde på till barnpsykiatriska akuten. Nyligen så gick det ut ett nytt larm ifrån samma vårdhem. Även denna gång lät det som om pojken hade gått bärsärk inne på vårdhemmet. Vi hade möjlighet att åka, och jag informerade på väg fram att jag hade träffat honom och fått bra kontakt, så den andra patrullen, som låg före, inväntade och lät mig gå fram och prata med pojken. Även denna gången var han helt lugn i kontakten med mig, och det var inga som helst problem med att ta med honom till BUP-akuten igen. Det var dock tydligt på alla välta möbler, slängda krukor, med mera att han inte hade varit lika lugn hela tiden. Då jag frågade honom, genom att skriva lappar, vad som hade gjort honom så arg, så svarade han "Personalen". Parallellt med att jag pratade med pojken, så hade den andra patrullen på plats kontakt med verksamhetschefen för vårdhemmet. De försökte få tag på deras läkarkontakt, men det visade sig att de inte hade några upparbetade kontakter med några psykiatriker eller andra läkare. Det kändes lite anmärkningsvärt med tanke på hur stora behov några av deras patienter/boenden ändå verkade ha.

Jag vet inte om det var rimligt att pojken var arg på personalen, de hade säkert gjort så gott de kunde. Men det faktum att vi behövde åka akut till vårdhemmet två gånger på så kort tid implicerar ju att det är något som inte fungerar, och kollegornas samtal med den ansvarige för hemmet ändrade inte på den känslan.

Faktum är att det känns som att de personer som man möter som är på väg till eller från olika sorters boende, oavsett om det gäller vård av missbrukare, olika former av ungdomshem, eller något annat väldigt ofta är allt annat än nöjda med de ställen som de bor på och den vård som de får. I vissa fall är det värre än så, jag minns en handräckning där vi körde en ung flicka från TNE/BAS till ett boende i vårt distrikt då hon var närmast skräckslagen för att komma dit. Hon uppfattade det bara som inlåsning, under betydligt värre förhållanden än vad som råder på en anstalt. Jag har fortfarande ett sting av dåligt samvete för att vi ändå körde dit henne, även om det hade krävts många olika sorters tjänstefel att inte verkställa den handräckning som var beslutad av sjukvården och bekräftad av våra befäl.

För mig känns det som att det finns ett systemfel här. Människor som av olika skäl behöver hjälp och stöd förtjänar att samhället anstränger sig lite mer för att ge dem både en vård som förhoppningsvis kan förbättra deras förutsättningar för framtiden och en dräglig tillvaro i nuet. Det känns dessutom absurt att t.ex. flickor som omhändertas för att de har självskadebeteende verkar ha färre rättigheter än intagna i våra fängelser som är där p.g.a. att de har begått rån, mord, våldtäkter, med mera. Även vad gäller den ekonomiska aspekten så hade man garanterat sparat miljontals kronor i ett längre tidsperspektiv på en vård som ökar chansen att hjälpa utsatta människor till ett normalt (skattebetalade) liv, speciellt då vad gäller ungdomar.

Jag är själv varken speciellt insatt eller påläst i ämnet, men jag har ändå genom de möten jag fått uppleva i jobbet fått känslan att en av anledningarna till att många boenden och vårdinrättningar fungerar dåligt stavas vinstintresse. Förvaring är billigt, vård är dyrt, och båda ger lika mycket pengar från staten. Även saker som högre personaltäthet minskar vinstmarginalerna. Det vårdhemmet som flickan jag nämnde inte ville komma till är även känt för att begära polishandräckning/transport (som bara är till för fall där personen i fråga är aggressiv och ohanterlig för andra än poliser) för tjejer som sedan visat sig vara helt lugna, troligtvis för att spara in transportkostnader...

Oavsett hur man organiserar vård av och hjälp till de människor som hamnar på olika former av boenden, så är det uppenbart att det behövs högre krav på vårdgivarna och en mycket hårdare uppföljning. Tyvärr känns det lite symptomatisk att just människor som själva har svårt att säga ifrån och en väldigt svag röst i samhällsdebatten kommer i kläm när pengar skall sparas och tjänas...

Att hjälpa labila människor

Erfarenhetsmässigt så verkar det vara så att människor som av någon anledning inte mår bra ofta mår ännu sämre på natten. Ofta, men inte alltid beror det på att det dricks mer alkohol då, och alkoholen utlöser beteenden som gör att vi behövs...

Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.

Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...

Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.

Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...

Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...

En orm i magen?

Jobbet som utryckningspolis bjuder på rätt stor variation i arbetsuppgifter. En del är närmast rutinärende, som t.ex. timade inbrott i bostad (där vi i princip bara tar upp en anmälann då det är specialutbildade tekniker som gör brottsplatsundersökningen) eller gripna snattare i butiker, medan andra jobb kan vara desto mer intressanta. Själv tycker jag att jobb som har att göra med människor med psykisk ohälsa brukar vara givande, då de sätter mötet och kommunikationen i fokus samtidigt som det kan finnas en oberäknelighet och risk för/behov av våldsanvändning som man måste hantera.

Ganska nyligen fick jag och min kollega tillsammans med en annan patrull i uppdrag att köra en man, som först hade omhändertagits för kroppsbesiktning p.g.a. misstanke om drograttfylleri, till psykakuten. Detta då mannen led av vanföreställningar och det därför hade fattats beslut om LPT47. Han hade tidigare rapporterats vara våldsam mot polis och han var väldigt negativt inställd till psykiatrisk tvångsvård, så man räknade med att det fanns stor risk att det skulle behövas våld för att få med honom. Medan jag hjälpte kollegorna ifrån patrullen som hade kört honom till stationen att avsluta avrapporteringen, få till blodprovet, m.m. så satt en kollega ifrån den andra patrullen med mannen. Då allt var klart och han informerades av kollegan som hade pratat med honom, så blev han mycket arg och upprörd, och sa att han vägrade att följa med.

Efter ett längre tags övertalningsförsök av kollegan och mig så gick jag fram och la handen på hans axel. Vi båda fortsatte att prata med honom, och lite senare tog jag tag i honom och började handgripligen att röra på honom i rikting mot bilen, vilket jag direkt fick hjälp av kollegan med. Mannen var mycket arg, rädd och allmänt missnöjd, men följde med utan att göra motstånd. Jag åkte bak med honom och fortsatte att prata, och jag bedömde att vi inte behövde boja. Väl på St:Göran så fattade den ansvarige psykiatrikern snabbt beslut om att vårdintyg skulle utfärdas och att mannen skulle bli kvar. Då vi lämnade den här gången, så var det knappast med mannens tacksamhet, tvärtom så var han mycket besviken på oss.

Om man lever sig in i mannens värld, så kan jag förstå hans besvikelse. Hans förklaring till att han körde bil trots att han av många anledningar inte borde ha gjort det var att någon som var viktig för honom var i fara. Dock så verkade ingen av de poliser han talade med bry sig om att ta reda på mer om den här kritiska situationen. Detta berodde naturligvis på att hans berättelse, som jag faktiskt är ganska övertygad om att han själv trodde var sann, innehöll detaljer som t.ex. att någon hade stoppat in en orm i hans mage genom hans anal. Även berättelsen i sig, utan att ha varit kryddad med saker som helt enkelt inte var möjliga, var minst sagt osannolik. Därför fattades beslut om LPT, därför kördes han till St:Göran och därför ställdes inga följdfrågor eller togs inga anteckningar när han berättade om konspirationen som gjorde att hans nära och kära var i fara. Men i hans värld så hade polisen, och sedan psykvården, enbart saboterat hans möjligheter att hjälpa och försvara de som han brydde sig om genom att tvångsomhänderta honom. Inte konstigt att han var missnöjd…

Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek

Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.

När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.

Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.

Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.

Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.

Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.

Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.

Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.

Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.

Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

Vansinnesdåd

Det börjar närma sig slutet av passet. Efter att ha åkt fram och tillbaka som skållade råttor på jobb (barn skriker i lägenhet, otillåten biltrafik i park, gammal dam rånad av unga killar, par slåss på öppen gata, skum person driver omkring vid ett bad, åldring vilse på motorväg, pågående inbrottsförsök i trappuppgång, man försöker ta sig in till rädd kvinna i lägenhet, och eventuellt något mer som jag kan ha glömt) så är vi för tredje eller fjärde gången på väg in till stationen för att skriva. Eftersom de flesta av jobben ovan antingen inte behövde avrapporteras eller löstes av en annan patrull som var snabbare än vi på plats så har vi dock inte samlat på oss några ohanterbara mängder med avrapportering. När vi precis är framme vid grindarna går LKC ut med ett larm om en man som skall ha knivskurit en kvinna och som nu sitter kvar på platsen med kniven. Samtliga i distriktet hör direkt på den erfarne operatörens röst att det är allvar, och ett antal bilar svarar direkt. Vi vänder och åker med full fart mot Hässelby.

Som tur är är några patruller nära då larmet går ut. Den första patrullen kan odramatiskt gripa gärningsmannen, som direkt slänger ifrån sig kniven och ger sig. Den andra patrullen får det betydligt svårare jobbet att försöka hjälpa de två knivskurna målsägarna i väntan på att ambulansen skall anlända. Efter hand kommer fler och fler patruller. Polisinsatschefen och platschefen delar ut uppgifter, och folk tar egna initiativ för att säkerställa att allt som behöver göras görs. Området spärras av. Vittnen identifieras och förhörs. Dörrknackning och brottsplatsundersökning genomförs. Samtidigt samverkas med ambulanspersonal och ambulanshelikopter för att säkerställa en så snabb transport av de knivskurna som möjligt. Gärningsmannen transporteras in till polisstationen. Polisarbetet flyter på bra på platsen, och så småningom börjar patrullerna lämna och åka in mot stationen för att avrapportera. En patrull avdelas för att stanna kvar även efter att avspärrningarna hävs för att finnas tillgängliga om det dyker upp fler vittnen.

Rent polisiärt kan man säga att insatsen gick bra. Gärningsmannen greps direkt och bevisläget är minst sagt starkt. Men mänskligt är händelsen en sanslös tragedi. Förundersökningssekretess råder självklart, men oavsett de exakta omständigheterna kring händelsen, varav jag känner till en del detaljer och är ovetande om andra, så torde det vara självklart för alla att det har rört sig om ännu ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk människa mot helt oskyldiga offer. Det andra på kort tid i en liten Stockholmsförort. Det väcker känslor och ställer frågor av en mer generell karaktär. Vad kan man göra för att skydda samhället mot dylika vansinnesdåd? Har någon brustit i omsorg eller tillsyn när något sånt här händer? Borde psykvården ha kunnat identifiera och hjälpa dylika gärningsmän (som ofta har haft återkommande kontakt med psykiatrin), eller åtminstone se till att de inte har möjlighet att ge sig på oskyldiga människor?

Vi lever i ett öppet samhälle, vilket naturligtvis är bra, men ibland känns det som om det med öppenheten har kommit en ovilja eller en impotens vad gäller att med repressiva åtgärder skydda samhället mot individer som är livsfarliga för sin omgivning. Och det gäller både personer som lider av psykisk ohälsa och personer som juridiskt och kliniskt är friska men som gång på gång visar att de så fort de släpps ut begår nya våldsdåd, i värsta fall mord. Både psykvården och rättssystemet släpper allt för snabbt ut personer som är tickande bomber, och deras framtida offer offras liksom bildligt på en alltför vek och snål politiks altare. Det är i alla fall så det känns just nu...

Slutligen så går tankarna till de två offren och deras anhöriga, speciellt då den allvarligare skadade. Det är bara att hoppas att allt går bra och att de återhämtar sig både fysiskt och mentalt ifrån det trauma som de har tvingats uppleva.

Om att bry sig

På den här bloggen brukar jag bara skriva om erfarenheter ifrån de sista arbetspassen, men en kommentar på min andra blogg väckte ett minne till liv...

Vi fick larm om bråk på en tunnelbandestation. Som vanligt var det oklart vad som hade hänt. En tjej var skogstokig, och verkade ha försökt knuffa ned en annan tjej på spåren? När vi kom dit så satt tjejen ifråga för sig själv och grät hejdlöst och okontrollerat, annars var läget lugnt. Jag gick fram och försökte etablera kontakt. Efter att först ha blivt ombedd att dra, och bemött med ilska och aggressivitet, lyckades jag visa att jag inte var där för att göra henne illa utan för att hjälpa, vilket gjorde att det gick att börja prata om hur hon mådde, och varför hon mådde dåligt.

Problemet för tjejen var helt enkelt att det händer en massa fruktansvärda saker i världen, jämt, överallt. Barn svälter ihjäl, människor dör i krig och sjukdomar, folk är vidrigt eleka mot varandra, och mängder av personer lider. Med alla dessa hemskheter kan man inte annat än bryta ihop och gråta! Och inte bara det, ingen bryr sig! Hur kan någon säga att det är hon som är sjuk när hon är den enda som reagerar på det enda friska, möjliga sättet, med att bryta ihop, medan alla andra bara fortsätter som om inget hade hänt? Det är ju vi som är sjuka, inte hon!

Jag försökte förklara balansen mellan att man visst bör påverkas av det som händer runt omkring en så att man känner empati och medkänsla och manas till handling, men att det inte gör någon gladare om man bryter ihop och förlamas av sorg. Eftersom det avstånd som finns mellan en person och saker som händer runt omkring, speciellt på avstånd, kommer naturligt för de flesta, så blev diskussionen både absurd och intressant. Problemet brukar ju snarare vara att många har så svårt att känna någon som helst empati utan att kunna identifiera personerna det är synd om (vilket kan göra att man känner mer med en stackars dokusåpa-kändis som blivit dumpad, än med miljontals svältande barn i Afrika...). Jag vet inte hur bra jag lyckades, men hon följde i alla fall med oss frivilligt till St:Göran, och hon tackades oss för hjälpen efteråt. Dessutom, trots att hon var väldigt stissig till en början lyckades vi lugna ned henne utan att använda något våld, och det är ju alltid en seger i sig.

Hon hade för övrigt aldrig försökt knuffa ned den andra tjejen, utan slängt ned hennes mobil på spåren för att hon fotade. Mobilen hämtades, och var fortfarande hel och tjejen ville inte anmäla ofredande, så i slutändan behövde vi inte skriva en enda rad på ärendet...