En sympatisk mördare?

Relativt nyligen fick jag (telefon)vittna i en mordrättegång. Utan att gå in på några detaljer så handlade det om de samtal som jag hade med den mordmisstänkte under den tid jag och min kollega bevakade honom på sjukhus då han väntade på och fick vård för ett knivsår. Den mordmisstänkte mannen var trevlig, lugn, fundersam och till och med vänlig. Han var socialt utslagen, med en bakgrund av alkoholmissbruk, och bodde på ett stödboende, men han hade trots det ett förvånansvärt tomt brottsregister, och gav överhuvudtaget ett väldigt sympatiskt intryck. Anledningen till att han nu riskerade ett långt fängelsestraff verkade helt enkelt vara att en numera död man, som däremot hade ett digert register, hade blåst och satt sig på fel person vid fel tillfälle. Min känsla var att mannen helt enkelt hade fått nog. Han befann sig redan på botten, kände gissningsvis att han hade väldigt lite att förlora, och var inte beredd att låta sig kränkas en gång till. Jag fick nästan uppfattningen att han kände att dådet var nödvändigt för att behålla den värdighet han hade kvar. Min uppfattning kan dock naturligtvis vara färgad av att jag gillade den äldre, fundersamme mannen... Hur som helst så hoppas jag, för ovanlighetens skull, att straffet som mannen sannolikt döms till inte blir allt för hårt. Och inte bara för att han var trevlig och sympatisk, utan även för att jag kan sympatisera med hans situation och desperation. Mord är mord och skall lagföras. Det finns inga godtagbara ursäkter (hade det rört sig om nödvärn hade han inte varit misstänkt för mord). Det är dock ändå en stor moralisk skillnad på att det brister för en person som i en redan desperat situation utsätts för ytterligare kränkningar och på t.ex. ett rånmord där förövaren är 100% förövare och offret är 100% offer. Det sagt, så innebär naturligtvis det faktum att jag vet så lite om fallet och att jag är färgad av att ha träffat och samtalat med den misstänkte att jag kan ha felbedömt och missuppfattat alltihopa...

PS. Jag vet inte om dom redan har fallit i målet. Det finns dock absolut ingen information i det här blogginlägget som kan påverka återstoden av rättsprocessen. De observationer jag gjorde som ansågs vara relevanta för utredningen och som föranledde att jag kallades som vittne har sedan länge varit tillgängliga för både åklagare och försvarare, och lär vid det här laget även vara del av en allmän handling. Alla konkreta detaljer har dessutom utelämnats ifrån inlägget.

Vansinnesdåd

Det börjar närma sig slutet av passet. Efter att ha åkt fram och tillbaka som skållade råttor på jobb (barn skriker i lägenhet, otillåten biltrafik i park, gammal dam rånad av unga killar, par slåss på öppen gata, skum person driver omkring vid ett bad, åldring vilse på motorväg, pågående inbrottsförsök i trappuppgång, man försöker ta sig in till rädd kvinna i lägenhet, och eventuellt något mer som jag kan ha glömt) så är vi för tredje eller fjärde gången på väg in till stationen för att skriva. Eftersom de flesta av jobben ovan antingen inte behövde avrapporteras eller löstes av en annan patrull som var snabbare än vi på plats så har vi dock inte samlat på oss några ohanterbara mängder med avrapportering. När vi precis är framme vid grindarna går LKC ut med ett larm om en man som skall ha knivskurit en kvinna och som nu sitter kvar på platsen med kniven. Samtliga i distriktet hör direkt på den erfarne operatörens röst att det är allvar, och ett antal bilar svarar direkt. Vi vänder och åker med full fart mot Hässelby.

Som tur är är några patruller nära då larmet går ut. Den första patrullen kan odramatiskt gripa gärningsmannen, som direkt slänger ifrån sig kniven och ger sig. Den andra patrullen får det betydligt svårare jobbet att försöka hjälpa de två knivskurna målsägarna i väntan på att ambulansen skall anlända. Efter hand kommer fler och fler patruller. Polisinsatschefen och platschefen delar ut uppgifter, och folk tar egna initiativ för att säkerställa att allt som behöver göras görs. Området spärras av. Vittnen identifieras och förhörs. Dörrknackning och brottsplatsundersökning genomförs. Samtidigt samverkas med ambulanspersonal och ambulanshelikopter för att säkerställa en så snabb transport av de knivskurna som möjligt. Gärningsmannen transporteras in till polisstationen. Polisarbetet flyter på bra på platsen, och så småningom börjar patrullerna lämna och åka in mot stationen för att avrapportera. En patrull avdelas för att stanna kvar även efter att avspärrningarna hävs för att finnas tillgängliga om det dyker upp fler vittnen.

Rent polisiärt kan man säga att insatsen gick bra. Gärningsmannen greps direkt och bevisläget är minst sagt starkt. Men mänskligt är händelsen en sanslös tragedi. Förundersökningssekretess råder självklart, men oavsett de exakta omständigheterna kring händelsen, varav jag känner till en del detaljer och är ovetande om andra, så torde det vara självklart för alla att det har rört sig om ännu ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk människa mot helt oskyldiga offer. Det andra på kort tid i en liten Stockholmsförort. Det väcker känslor och ställer frågor av en mer generell karaktär. Vad kan man göra för att skydda samhället mot dylika vansinnesdåd? Har någon brustit i omsorg eller tillsyn när något sånt här händer? Borde psykvården ha kunnat identifiera och hjälpa dylika gärningsmän (som ofta har haft återkommande kontakt med psykiatrin), eller åtminstone se till att de inte har möjlighet att ge sig på oskyldiga människor?

Vi lever i ett öppet samhälle, vilket naturligtvis är bra, men ibland känns det som om det med öppenheten har kommit en ovilja eller en impotens vad gäller att med repressiva åtgärder skydda samhället mot individer som är livsfarliga för sin omgivning. Och det gäller både personer som lider av psykisk ohälsa och personer som juridiskt och kliniskt är friska men som gång på gång visar att de så fort de släpps ut begår nya våldsdåd, i värsta fall mord. Både psykvården och rättssystemet släpper allt för snabbt ut personer som är tickande bomber, och deras framtida offer offras liksom bildligt på en alltför vek och snål politiks altare. Det är i alla fall så det känns just nu...

Slutligen så går tankarna till de två offren och deras anhöriga, speciellt då den allvarligare skadade. Det är bara att hoppas att allt går bra och att de återhämtar sig både fysiskt och mentalt ifrån det trauma som de har tvingats uppleva.

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.