Det kan svänga fort i yttre tjänst

Dagens pass innehöll inte särskilt mycket spänning, men vi hade fullt av jobb ifrån att vi startade till att vi slutade. Ett av jobben var att transportera en unga man ifrån arresten till en häktningsförhandling. Normalt sett är sådana rutinjobb rätt tråkiga, men den här gången gjordes det intressantare av att den misstänkte i högsta grad var inblandad i händelserna ifrån mitt förra arbetspass, natten mellan torsdag och fredag. Efter att det inte hade gått ut ett enda jobb under de första 4-5 timmarna av passet, så går ett larm om att en inbrottstjuv eventuellt stryker omkring i Tensta. Ett antal bilar åker ut, dock inte vi. På väg ut till platsen träffar en av patrullerna på en bil som kör på ett sätt som gör att den omedelbart bör stoppas (jag utelämnar detaljerna eftersom det pågår en förundersökning). En annan patrull som fanns i närheten hjälpte till med förföljandet, vilket så småningom leder till att den flyende bilen har en bil bakom sig och kör på en gång/cykelväg där den första patrullen ställt upp bilen för att stoppa den. Föraren stannar dock inte, trots polisbilen som står tvärs över vägen och en kollega som klivit ut och ställt sig framför bilen för att vinka och göra stopptecken, utan kör i hög hastighet rakt mot kollegan, som tvingas kasta sig undan, och in i den parkerade polisbilen där två kollegor sitter kvar. Båda kollegorna skadas, varav en allvarligare. Trots detta kan man säga att det mycket lätt kunde ha gått väldigt mycket värre, speciellt då om kollegan till fots inte hade hunnit slänga sig undan. Efter den händelsen, som tog de flesta av patrullerna i Västerort i anspråk, så hamnade vi på ett uppgivet självmordsförsök samt ett dödsfall, vilket också kontrasterade mot de första händelselösa timmarna. Nu är det bara att hålla tummarna för att kollegorna återhämtar sig snabbt och att de slipper permanenta skador eller problem på grund av händelsen. Vad gäller utredningsläget, så verkar det se bra ut med tanke på dagens förhandling, jag har själv aldrig sett en domare snabbare fatta beslut om häktning på sannolika skäl...

Lyckad utredningen om Bålstamordet

Så har till slut de två nu 18-åriga männen som mördade en ungefär jämnårig ung man i Bålsta norr om Stockholm fått sina straff utdömda av Tingsrätten, drygt ett år efter det att offret försvann spårlöst på Södermalm den 20e augusti 2009. Straffen, 11 respektive 9 års fängelse är med svenska mått mätt mycket höga med tanke på att gärningsmännen endast var 17 år vid brottstillfället. Visserligen kommer dommen säkert att överklagas, och utan att vara någon expert ser jag det inte som särskilt osannolikt att hovrätten beviljar prövningstillstånd, men man kan ändå tillåta sig ett bokslut över den långa utredningen som ledde till domen. Eftersom jag själv hade förmånen att få delta i arbetet och under ett halvår jobba med den grupp erfarna och mycket duktiga poliser som hade hand om utredningen har jag minst sagt god insyn i hur mycket grundligt arbete som ligger bakom dagens domar. Under den första tiden efter försvinnandet så gjordes en noggrann kartläggning av offrets rörelser och kontakter tiden innan försvinnandet genomförts, och även om man då fortfarande inte hade namnet på gärningsmännen så lade vi fram teorier som senare, när dessa dök upp i utredningen, visade sig stämma mycket väl. Och inte minst, trots en ihållande hög arbetsbelastning med inkommande ärenden, främst rån och våldtäkter, så fortsatte arbetet med mordet oförtrutet. Ett stort grattis till den utredningsgrupp på Västerortspolisen som har haft hand om utredningen samt till de andra poliser som vid kritiska tillfällen lämnat helt avgörande bidrag till utredningen. Det är glädjande att det efter den misslyckande utredningen på mordet av Pernilla, som tyvärr ledde till att samma gärningsman senare var fri och kunde mörda Engla, har lett till att en ny grupp, den "nationella bedömargruppen" instiftats för att stötta mordutredningar som fastnat ute i de lokala myndigheterna. Men att döma av resultatet av utredningen om Bålstamordet så kommer gruppen inte att behövas i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm... Fast jag vill ändå tillägga att jag har svårt att säga emot den representant ifrån gruppen som intervjuades i P1-morgon när hon sa att alla kan ha nytta av att få en utomstående, erfaren, partner att bolla problem och frågor med, även de bästa mordutredarna...

De kränkande bostadsinbrotten

Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.