"Horungar"?

Valborg. I stort sett alla närpoliserna som jobbar i Kista har skippat både kallelsen till taktik/självskyddsövning på förmiddagen och möjligheten att fira med familj eller vänner på kvällen för att kunna vara ute och jobba i området. Vi vet att behoven är som störst då det festas mycket och många ungdomar är i rörelse. En årligen återkommande ungdomsfestival i Kista drar dessutom folk ifrån stora delar av länet.

Många av oss besökte festivalområdet i Kista redan under eftermiddagen. Det var lugnt och städat, och såväl personal, barn, föräldrar och ungdomar hälsade på och pratade med oss poliser. En del mindre barn ville ta foton med oss. Stämningen var god och det var lätt att trivas.

Min patrull fick även nöjet att besöka valborgsfirandet i Akalla By tidigt under kvällen. Det var även här väldigt mycket folk ute, en härlig blandning av människor i alla åldrar. De flesta, gamla som unga, hälsade glatt och vänligt. En mamma kom fram med sitt lilla barn och förklarade, lite ursäktande, att hon har "skrämts" med polisen då hon har sagt att man måste ha bilbälte på sig och nu vill att barnet skall få en positiv bild och se att poliser är snälla.

När vi är i Akalla rapporterar kollegor ifrån festivalområdet i Kista om att det börjar bli stökigt, och när de sedan går ut med ett pågående slagsmål mellan olika grupper av ungdomar åker såväl vi som de flesta poliserna i området dit för att stötta. När vi anländer är det en helt annan stämning. Det är säkert mer än 1000 ungdomar på plats, men väldigt få vuxna. Det uppstår konstant mindre bråk eller tumult, speciellt framme vid scenen, och personalen som festivalen har anlitat räcker inte till på långa vägar.

Vi behöver alla jobba för att avvärja bråk och hjälpa utsatta. Några kollegor tar hand om en tjej som har svimmat i trängseln framme vid scenen och ser till att hon kommer iväg med ambulans. Jag och min patrull fick hjälpa en 10-årig pojke som i utkanten av området hade blivit misshandlad av några killar, ta upp anmälan och köra hem honom. Främst handlade det dock om att se till att inga konflikter urartade i stora slagsmål.

Vid något tillfälle kastades det plötsligt en sten mot några av kollegorna. Lyckligtvis blev ingen träffad. Det gick inte heller att se var stenen kom ifrån, och det hela dog ut direkt.

Medan vi var där och försökte hjälpa till så gott vi kunde sjöngs det ifrån scenen om hur vi poliser är "horungar" och dylika poliskritiska texter. Det kändes inget vidare. Kanske inte främst för att det kan tyckas aningen oartigt, utan för att jag kände att det påverkade attityden mot oss hos många av de samlade ungdomarna, som var helt annan än tidigare under kvällen. Nu var det få som var intresserade av att hälsa, möta min blick eller prata lite.

Det är så klart fritt fram att både tycka illa om polisen och skriva förolämpande sånger om oss. Många har också egna negativa upplevelser som behöver få vädras och diskuteras. Men det kan vara bra att vara medveten om att när man sprider hatiska nidbilder om hur poliser är så påverkar det inte bara oss, utan även vår möjlighet att hjälpa utsatta, utreda brott och hålla ordning. Att dessa bilder då basuneras ut under en festival arrangerad av en fritidsverksamhet som, finansierad av staden, har i uppdrag att stötta och fostra ungdomar är väldigt olyckligt.

Efter att festivalen hade stängt ner så samlades många av ungdomarna i Kista Galleria, där en ensam ordningsvakt hade att hantera hundratals ungdomar som fyllde McDonalds och Max. Båda restaurangerna beslutade att stänga i förtid på grund av ordningsproblem och vår hjälp behövdes så klart även där. Man kan starkt ifrågasätta hur en galleria med sådan omsättning kan använda kostnadsskäl som en anledning att ha en sådan flagrant underbemanning av ordningsvakter. Dessutom borde det vara helt uteslutet av arbetsmiljöskäl att låta en stackars ordningsvakt arbeta själv under sådana omständigheter.

Medan vi var kring gallerian så var fortsatt attityden bland en del av ungdomarna minst sagt negativ. En tjej kom fram och berättade för mig att min uniform var ful. När jag inte svarade mer än "Tycker du?" så gjorde hon några minuter senare ett nytt försök, denna gång genom att berätta att jag var ful. Det fanns inte så mycket att diskutera kring det uttalandet, så jag frågade om hon mådde ok samtidigt som en killkompis till henne knuffade undan henne och sa åt henne att visa lite respekt.

I det fallet kände jag tydligt att det inte fanns någon anledning att låta mig provoceras. Den avvägningen, om man vill och/eller bör reagera på provokationer, är dock en konstant utmaning i vårt område. Speciellt när en kollega av någon anledning får ett rykte som gör att hen blir särskilt utsatt för påhopp. Här har vi en enormt viktig balansgång. Vi behöver stötta varandra, och speciellt då de kollegor som är särskilt utsatta, internt i arbetsgruppen och även se till att polisen som arbetsgivare ger förutsättningar för externt stöd/handledning för att bearbeta den frustration provokationerna kan leda till. Och samtidigt behöver vi vara bra på att ge varandra direkt feedback om vi fastnar i konflikter/prestigekamper eller brister i bemötande.

Slutligen, det var så klart trist att känna hur negativ attityden var bland många ungdomar som jag aldrig hade träffat. Men samtidigt så kändes det fint och trevligt alla de gånger under kvällen som någon av dem som jag faktiskt hade pratat med på en skola eller i en fritidsgård kom fram och hälsade glatt. Det är tydligt hur personliga möten kan bryta ner förutfattade meningar och skapa kontakt mellan människor.