lördag 30 juni 2012

Om att bemötas och bemöta trevligt

Jag har förut skrivit om hur man ofta blir illa bemött i jobbet, och speciellt då av vissa grupper av ungdomar i de segregerade förorterna. För någon dag sedan så åkte vi på ett larm om att den tidigare mordbrandsutsatta Bussenhusskolan i Tensta brann. Radion gick ut med en (felaktig) brytpunkt dit brandkåren skickade, men vi åkte direkt mot objektet för att skaffa oss och kunna ge polisinsatschefen en lägesbild. Då vi närmade oss så såg vi tydligt hur mörk rök steg ifrån skolområdet. Väl framme vid skolan såg vi en större mängd ungdomar som hängde där, men de verkade vara lugna och avslappnade. Vi åkte upp på baksidan för att söka efter branden, men blev genast tillsagda av flera av ungdomarna att det var på skolgården det brann. Då vi kom runt så såg vi att det var en moped som stod i lågor, och att den dessutom befann sig så pass långt ifrån skolbyggnaden att spridningsrisken var väldigt låg. Stämningen bland ungdomarna var dessutom inte alls aggressiv eller utåtagerande, utan mer nyfiken och trevlig. Inga förolämpningar hördes, ingen ifrågasatte varför vi var där eller sa till oss att lämna. Jag försökte släcka mopeden med vår lilla pulversläckare, och blev närmast påhejad. Den lilla pulversläckaren räckte dock inte, även om den fick bukt med det mesta av själva branden så pyrde det fortfarande och lågor tittade fram här och där. Vi hade vid det laget meddelat polisinsatschefen att det var helt lugnt att komma fram, och bad om att få dit brandkåren för en ordentlig släckning. Medan vi väntade på dem så hade jag möjlighet att hälsa på och prata med några av ungdomarna, och det var ett lugnt och trevligt samtal. Efter att brandkåren hade släckt så lämnade vi alla skolan.

Faktum är att det är rätt ofta vi poliser bemöts trevligt, även av personer för vilka vår närvaro ofta innebär problem. Under samma dag som mopeden brann utanför Bussenhusskolan fick vi i uppdrag att kontrollera ett husvagnsläger som precis hade dykt upp. Det misstänktes (på goda grunder) att det rörde sig om så kallade irländska asfaltsläggare (Resande/Travellers). Dessa under sommarhalvåret årligen återkommande besökare till Sverige har ett ganska dåligt rykte hos polisen, då deras ofta olovligen uppsatta läger normalt innebär störningar och olägenheter för markägare och grannar (nedskräpning, trafik, ljud, mm). För asfaltsläggarna innebär det faktum att polisen har uppmärksammat deras läger ofta att de snart kommer att köras iväg. Det finns mycket mer att skriva om asfaltsläggarna och deras intressanta kultur och ursprung, men här nöjer jag mig med att konstatera att vårt möte med dem också var avspänt och trevligt. Detta läger var dessutom lite mindre, renare, och mer avlägset beläget än de flesta jag sett, så jag kan tänka mig (och faktiskt i det här fallet hoppas) att de får vara kvar där ett tag innan markägaren ser till att få dem flyttade på (med vår hjälp).


Det vanligaste exemplet på människor som ofta är trevliga och lätta att ha att göra med för polisen trots att vi konstant försvårar deras tillvaro är ändå "pundare", missbrukare som lever utanför samhället. Vi stoppade en gammal "pundarbil" inatt, och föraren hade naturligtvis inget körkort. Bilen var som vanligt avställd och körförbudsbelagd och stod på en annan person. Mannen var tillmötesgående och kunde rutinerna utan och innan. Vi tyckte inte att han uppvisade några tecken på narkotikapåverkan (och han blåste grönt), så även om det är mycket möjligt att man skulle kunna få träff på ett blodprov i alla fall eftersom en del droger sitter kvar ganska länge i kroppen så nöjde vi oss med en grov olovlig körning. Utredningen kunde göras klar och slutdelges på plats, och vi lämnade med ett handslag. Både han och vi visste dock att bilen skulle rulla vidare så fort vi var utom synhåll...


Polisjobbet innebär naturligtvis att man ofta behöver utsätta människor för saker som inte direkt gör en populär. Ibland är detta dessutom ett rent nöje, till exempel då man får gripa en inbrottstjuv, rånare, hustrumisshandlare, mm, men ofta kan det vara så att empatin man känner för en person som redan behandlats illa av livet gör att man nästan gör vissa tvångsåtgärder motvilligt. Om man då ändå blir trevligt bemött, så gör det naturligtvis arbetet mycket enklare.


Sammanfattningsvis så är det naturligtvis alltid mycket roligare att jobba då de människor man har att göra med bemöter en på ett bra sätt. Men det är nog främst i de fall där man hade väntat sig, eller borde ha kunnat vänta sig, ett negativt bemötande som det känns speciellt bra då man istället möter vänlighet och förståelse. Det är en insikt som vi poliser naturligtvis har med oss när vi själva hela tiden i jobbet bemöter folk. Men sen beror det på var och en (polis som "allmänhet") och främst på hur varje enskilt möte ser ut och utvecklar sig om bemötandet från vår sida gentemot en person faktiskt blir så vänligt som denne kanske hade önskat...

måndag 25 juni 2012

Uppror på LVU-hem

Det gick ut ett larm om att ett behandlingshem behövde omedelbar hjälp av polis för att lösa en situation där några tjejer hade barrikaderat sig i ett rum och försökt slå sig ut med tillhyggen genom den förstärkta fönsterrutan. Hemmet har både LVM och LVU-avdelningar, och händelsen skedde på en LVU-avdelning. Fyra tjejer, alla strax under 20, hade då de befann sig i ett uppehållsrum/vardagsrum ställt soffor för dörrarna så att personalen inte kom in. Sedan hade någon av dem med något sorts möbelben i metall försökt slå sönder rutan ut mot gården. Personalen vågade inte försöka ta sig in, utan väntade på vår ankomst.

Vi var två bilar som åkte på larmet, och väl framme så skaffade vi oss först en snabb överblick över rummet och lokalerna. Det fanns två dörrar in, och tjejerna hade ställt soffor på rad igenom hela rummet efter varandra så att de blockerade de båda dörrarna som fanns på var sin sida (och öppnades inåt). Personalen hade dessutom låst dörrarna för att tjejerna inte skulle kunna ta sig ut och attackera dem med sina tillhyggen. Som tur var så fanns det bredvid den bortre av dörrarna ett (helt) fönster som gjorde det lätt att se in i rummet. Vi gick alla runt, och när jag såg in i rummet så kände jag mig direkt ganska övertygad om att vi inte skulle behöva använda något våld för att lösa situationen. Tjejerna såg ganska avslappnade ut, och ingen av dem verkade vara påverkad, psykotisk eller extremt utåtagerande. Jag hälsade på den, frågade om de hade det bra därinne och hur länge de hade tänkt stanna. De svarade att de trivdes utmärkt. Då jag undrade om de inte blev hungriga efter ett tag visade en av dem stolt upp en chipspåse och sa att de hade proviant för att klara sig länge. Efter att ha småpratat och skojat lite så kom jag till saken, att jag ville att de skulle flytta på sofforna så att vi kunde komma in.


Tjejerna började dividera sinsemellan. Det första de ville veta var vad vi hade tänkt göra med dem och om vi skulle använda något våld mot dem. Jag förklarade att vi absolut inte hade tänkt eller ville använda våld, och att om de bara öppnade och kom med så skulle ingen göra dem illa. Jag sa också att vi inte hade någon avsikt att gripa någon, däremot tänkte vi skriva en anmälan om skadegörelse angående det sönderslagna fönstret och hålla förhör, resten var upp till personalen på hemmet. Då riktades frågorna till gruppchefen/den verksamhetsansvarige i personalgruppen, och tjejerna ställde krav på att de inte skulle flyttas eller hamna i någon sorts enskild vård (jag minns inte den exakta termen, men mina associationer gick till isoleringsceller). Gruppchefen svarade dock att hon inte tänkte förhandla med dem så länge de var där inne. Efter att läget varit låst ett tag så såg en kollega till att fråga ut gruppchefen om vad hon faktiskt hade tänkt göra med dem och om hon hade tänkt flytta på någon av dem. Det hade hon inte, hon nöjde sig med att hålla enskilda samtal och sedan låta dem stanna på avdelningen, men i skilda rum ett tag. Med den informationen kunde jag och kollegan övertyga dem om att flytta på sofforna så att vi kunde öppna dörren. Resten gick också lika lugnt till, vi separerade flickorna och förhörde dem med avseende på skadegörelsen och en kollega höll även vittnesförhör. Efter det så lämnade vi och lät hemmet göra sitt jobb vad gäller samtal med mera.


Det är svårt det här med vård. Hemmet som vi var på har för mig redan sedan tidigare dåligt rykte. Jag har kört tjejer dit som har sagt att de hellre skulle vilja hamna i fängelse. Jag har även förut skrivit om det absurda i att interner på fängelser som sitter av straff för att de är dömda för grova brott på många sätt har fler rättigheter och bättre villkor än personer som tvångsvårdas av olika anledningar. I det här fallet så har jag absolut ingen kritik mot hur personalen agerade. De var trevliga och lätta att ha att göra med för oss, och ingen av dem betedde sig vid något tillfälle dåligt mot någon av flickorna. Jag har däremot ingen aning om vad de har för utbildning eller kvalifikationer för att ha just det jobb de har. De har ett enormt svårt och viktigt uppdrag: att nå fram till, motivera och guida människor, ofta då unga (alltid i LVU-fallet) som har hamnat snett i livet och försöka få dem tillbaka på en väg där de själva mår bättre och där de ges möjlighet och kan fungera i och bidra till samhället istället för att vara en belastning. Jag har dock känslan av att de möjligheter de ges att utföra det uppdraget är allt annat än bra. Verksamheten drivs i vinstsyfte, och min känsla och erfarenhet är att det innebär att deras arbete inte bedöms efter i vilken mån det går bra för de personer som lämnar efter att ha vårdats här utan istället efter hur siffrorna i räkenskaperna ser ut vid årets slut. Dessutom skulle jag gissa att ledningen i grunden ser löner som en kostnad och inget som bidrar till att förbättra verksamheten då kopplingen emellan att få in pengar (nya klienter) och att de som är där känner att de har getts den vård de behöver är minst sagt svag. Troligtvis så rekryterar man därför personer med lägre lönekrav, och följaktligen lägre utbildning för att hålla ned kostnaderna och öka vinstmarginalen. Det brukar fungera så... 


Fallet med privata vårdhem är bara ett av mängder i gränslandet emellan samhällsansvar och privat företagande som blir problematiskt med tanke på att det är så enormt stor skillnad emellan vad som gör att en verksamhet går med vinst och vilka samhällskostnaderna för att den drivs dåligt är. Den mest direkta parallellen är med skolan. Det som gör att en skola eller en LVU-hem går bra ekonomiskt är om de får in många klienter som sedan staten betalar för. Hur de får in dem är ointressant för deras bokslut, och det brukar vara de ekonomiska boksluten som är totalt avgörande för hur en verksamhet samt dess chefer och medarbetare bedöms. För samhällets del kan däremot en enda ungdom som man inte lyckas fånga upp eller ge rätt möjligheter i skolan eller ge en bra andra (eller tredje, fjärde o.s.v.) chans på ett LVU-hem kosta samhället mångmiljonbelopp över en livstid. Men de kostnaderna syns som sagt varken i ägarnas aktieutdelning eller i chefernas lönekuvert...

onsdag 20 juni 2012

En sympatisk mördare?

Relativt nyligen fick jag (telefon)vittna i en mordrättegång. Utan att gå in på några detaljer så handlade det om de samtal som jag hade med den mordmisstänkte under den tid jag och min kollega bevakade honom på sjukhus då han väntade på och fick vård för ett knivsår. Den mordmisstänkte mannen var trevlig, lugn, fundersam och till och med vänlig. Han var socialt utslagen, med en bakgrund av alkoholmissbruk, och bodde på ett stödboende, men han hade trots det ett förvånansvärt tomt brottsregister, och gav överhuvudtaget ett väldigt sympatiskt intryck. Anledningen till att han nu riskerade ett långt fängelsestraff verkade helt enkelt vara att en numera död man, som däremot hade ett digert register, hade blåst och satt sig på fel person vid fel tillfälle. Min känsla var att mannen helt enkelt hade fått nog. Han befann sig redan på botten, kände gissningsvis att han hade väldigt lite att förlora, och var inte beredd att låta sig kränkas en gång till. Jag fick nästan uppfattningen att han kände att dådet var nödvändigt för att behålla den värdighet han hade kvar. Min uppfattning kan dock naturligtvis vara färgad av att jag gillade den äldre, fundersamme mannen... Hur som helst så hoppas jag, för ovanlighetens skull, att straffet som mannen sannolikt döms till inte blir allt för hårt. Och inte bara för att han var trevlig och sympatisk, utan även för att jag kan sympatisera med hans situation och desperation. Mord är mord och skall lagföras. Det finns inga godtagbara ursäkter (hade det rört sig om nödvärn hade han inte varit misstänkt för mord). Det är dock ändå en stor moralisk skillnad på att det brister för en person som i en redan desperat situation utsätts för ytterligare kränkningar och på t.ex. ett rånmord där förövaren är 100% förövare och offret är 100% offer. Det sagt, så innebär naturligtvis det faktum att jag vet så lite om fallet och att jag är färgad av att ha träffat och samtalat med den misstänkte att jag kan ha felbedömt och missuppfattat alltihopa...

PS. Jag vet inte om dom redan har fallit i målet. Det finns dock absolut ingen information i det här blogginlägget som kan påverka återstoden av rättsprocessen. De observationer jag gjorde som ansågs vara relevanta för utredningen och som föranledde att jag kallades som vittne har sedan länge varit tillgängliga för både åklagare och försvarare, och lär vid det här laget även vara del av en allmän handling. Alla konkreta detaljer har dessutom utelämnats ifrån inlägget.

fredag 15 juni 2012

Poliskrönika i Sambandet

Jag blev för ett tag sedan ombedd att skriva en krönika i Stockholmspolisens personaltidning Sambandet (efter att ha blivit kontakad på Twitter). Sambandet har nu kommit ut, så då tänkte jag att jag lika gärna kan publicera texten på nätet också. Den finns på min andra blogg, här, då jag har reserverat polisbloggen till att enbart handla om händelser som jag är med om i jobbet.

fredag 8 juni 2012

Fast i den negativa spiralen?

En närpolispatrull blir skickade på att reda ut ett bråk mellan en taxichaffis och en kund. Eftersom platsen för bråket var i/vid ett lokalt centrum i en av de segregerade förorterna så ropade LKC upp några fler bilar. Vi höll precis på att avsluta ett jobb inte så långt därifrån, så vi hakade också på. Patrullen som fick jobbet var först på plats och meddelade att själva bråket var lugnt, men att de gärna ville ha fram fler patruller för att slippa att få sten kastat mot sig medan de tog upp en anmälan. Vi anlände som andra bil, och på deras begäran ställde vi oss på en position ovanför där de stod ifrån vilken det hade kastats sten vid andra tillfällen. Även om det var en hel del folk i rörelse så gick anmälningsupptagningen lugnt till och ingen verkade störa kollegorna.

Plötsligt så kom en bil en med på tok för hög hastighet och bromsade in och stannade bredvid centrumet. Strax efter kom en radiobil, som stannade framför bilen och påbörjade en fordonskontroll. Då polisbilen stannade så drog en annan bil som hade stått nära där den första bilen startade iväg. Den återvände dock bara någon minut senare, och de 4-5 unga män som hade suttit i bilen strömmade ut mot kollegorna som stod vid den andra bilen. Fler killar som funnits i närheten drar sig också dit. Jag frågade på radion om de behövde uppbackning. Det behövde dom. Vi var där på några sekunder, och då var det redan en hel del kalabalik. Jag frågade snabbt om någon skulle gripas eller omhändertas, och fick ett nekande svar, så då såg jag bara till att trycka och knuffa undan folk ifrån kollegorna. En av kollegorna ifrån ursprungsjobbet med taxin kom också och hjälpte till, och kort därefter landade en till radiobil. Jag upplevde själv att vi fick kontroll på läget ganska så snabbt. Även om det tjafsades en del, så var det ingen av dem som jag tryckte undan som egentligen gjorde något motstånd.

Jag och kollegan ifrån närpolispatrullen stod nu båda och försökte prata med några av männen, och jag kände att det faktiskt gick att kommunicera med flera av dem. Då kommer en av kollegorna ifrån bilen som gjorde fordonsstoppet fram till gruppen som jag står med och trycker upp sig i ansiktet på en av dem samtidigt som han smätter till en annan killes keps. Kollegan är rasande och han vill uppenbarligen markera mot killarna som har utsatt honom för den här situationen. Plötsligt exploderar allt igen. Samtliga unga män som var på plats börjar stimma upp och försöker ta sig fram mot den arga kollegan. Jag kliver emellan och trycker undan dem som är närmast, och de andra kollegorna hjälper snabbt till. Ännu en bil till sladdar in, och några fler män rusar ur och ger sig in i den allmänna kalabaliken. En lite äldre man som befunnit sig i närheten springer in och hjälper oss att försöka lugna ned situationen och trycka undan männen för att undvika att bråket eskalerar.

Det tar ett litet tag, men sedan har vi någon sorts kontroll och det går att försöka samtala igen. En av killarna håller på att förolämpa mig för att jag kom åt honom då jag trängde mig in i mitten av bråket när det stimmade upp igen. Honom märker jag snabbt att det inte går att prata med, så jag vänder mig till andra istället. Jag skakar några händer, likaså gör kollegan ifrån närpolispatrullen. Folk börjar lämna, men många hårda ord slängs mot kollegan som tappade humöret. Bland annat den lite äldre mannen som hjälpte till att trycka undan de män som ville bråka och som alltså gjort vad han kunde för att undvika att det blev bråk uttrycker sitt missnöje och lägger skulden för hela situationen på kollegan, som i sin tur visar sin irritation över anklagelserna. Kort därefter har vi alla åkt därifrån.

Den här situationen kommer för dem som redan var skeptiska till polisen att förstärka deras bild av att vi har en översittarattityd mot folk i de segregerade förorterna. Så hur hamnade vi då där? Och vad kunde vi ha gjort för att undvika det? Kollegornas kontroll av bilen som körde alldeles för fort var inte bara motiverad, den var nödvändig. Det är polisens skyldighet att kontrollera bilar som utmärker sig på det sättet, och det finns inget undantag bara för att man befinner sig i ett segregerat område. Barn blir minst lika lätt överkörda där som på andra ställen. Men det är här problemet börjar. Då kollegorna gör sin välmotiverade kontroll så störs de på ett potentiellt mycket farligt sätt av gruppen av män som omringar dem, tränger sig in väldigt nära, och ifrågasätter deras arbete. Männen tar sig alltså friheten att agera som om just "deras" område stod utanför det svenska samhället, och att varken svensk lag eller svensk polis befogenheter skulle gälla där. Det handlar delvis om någon sorts hävdelsebehov där man vill se sig som suverän och över/utanför lagen i sitt eget område. Och så är det ju naturligtvis inte.

Att de som trängde sig in behövde flyttas på var alltså helt nödvändigt. I värsta fall kunde en av kollegorna blivit attackerade och/eller av med något i bältet, och de riskerna skall vi inte behöva acceptera. Och att de blev förbannade över att bli utsatta för den situationen är också förståeligt, då den förutom att vara farlig även är både irriterande och kränkande. Däremot var det olyckligt att en av kollegorna tappade humöret. För dem som kom lite senare in i situationen, t.ex. den lite äldre mannen som försökte hålla undan folk, så såg det ut som att det var kollegan som på helt egen hand skapade kalabaliken då han i andra läget gick fram mot de redan undantryckta killarna.

Det är lätt att säga att man alltid skall sträva efter att behålla lugnet, men naturligtvis svårare att efterleva. Men en annan sak som är värd att reflektera över är vilket syfte man har med en åtgärd. Om någon skall gripas, ja då skall det också ske, oavsett hur mycket kalabalik det väcker. Om en person stökar för mycket, men det inte finns gripandeskäl, då kan och bör vi omhänderta personen, t.ex. enligt PL13. Jag har tidigare skrivit om en liknande situation då en person gick långt över min gräns, och då sög jag också tag i honom och släppte inte trots fritagningsförsök. Men om vi inte har någon tjänståtgärd att utföra, då kan det lätt bli fel om vi fastnar i någon sorts prestigekamp eller tuppfäktning. Det sagt så har jag dock förståelse för att man blir förbannad och vill markera mot någon/några som har betett sig illa. Det är alltid lättare att i efterhand ha åsikter om andras agerande än att då man befinner sig mitt i en het situation alltid veta vilket sätt att agera på som är det klokaste...

Jag tror hur som helst att det är väldigt viktigt att alla vi poliser gör vårt yttersta för att behålla både lugnet och kontrollen i dylika situationer. Vi måste kunna agera resolut mot de personer som går över gränser, men samtidigt visa oss ifrån vår bästa kommunikativa och förtroendeskapande sida mot övriga. Inte minst för att varje litet snedsteg som vi tar i en situation i de områden där polisen redan har oförtjänt dåligt rykte kommer att spridas, återberättas (ofta förvanskas) och bidra till att vi bemöts ännu sämre nästa gång. Och så halkar vi längre ned i en negativa spiral av ömsesidig misstro och konflikter som inte är bra för någon förutom de yrkeskriminella som tjänar på skepsis och hat mot polisen.

Slutligen så vill jag bara förtydliga att detta är min bild av vad som skedde. Jag är säkert färgad av min position och tillhörighet som polis och av det faktum att mina kollegor är just mina kollegor och arbetskamrater. Sen försöker jag dock ge en så neutral beskrivning av händelseförloppet som jag kan.

fredag 1 juni 2012

Är vi där för att hjälpa eller för att göra vårt jobb?

Jag håller på att äta efter fysen och det är fortfarande en halvtimme kvar till utsättning (vilket innebär att jag är ute i ovanligt god tid...) då det går ut ett larm om pågående slagsmål i en lägenhet. Jag känner igen adressen, jag och min kollega var där bara två dagar tidigare. Ingen svarade direkt på utropet och med tanke på att vi redan hade en hel del bakgrundskunskap om den aktuella familjen så ropade jag upp oss. Sedan svarade även en närpolisbil, men LKC ville fortfarande ha fram oss, och jag kände även själv ett visst ansvar för situationen eftersom vi ju tydligen hade misslyckats med att lösa problemet sist vi var där så vi åkte i alla fall. På väg fram så fick vi reda på att det var relativt lugnt på platsen, ingen slogs och ingen var skadad. Närpoliserna försökte reda ut vad det hela handlade om, men hade inte lyckats få någon tydlig bild av läget då vi kom fram, så de lämnade snabbt och med varm hand över ärendet i våra händer.

För att förklara situationen så behöver vi backa två dagar, till det larm på samma adress som jag och min kollega åkte på. Det handlade då om ett familjedrama där två unga (dock myndiga) personer hade fått barn, och pojken flyttat in i flickans familj. Enligt pojkens mamma hade detta inneburit en katastrof för pojkens skolgång och för hans kontakt med mor och syskon. Detta, i kombination med inslag av kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa skapade en konflikt som hade eskalerat i att mamman hade begett sig till sonens nya adress fram åt småtimmarna och stod och skrek utanför. Enligt svärdotterns familj har även grova hot uttalats. Vi höll förhör och tog uppgifter för en anmälan. Sedan kunde vi, då arbetet på plats var slutfört, åkt in för att avrapportera det vi hade och avsluta vårt "HR". Anmälan skulle sedan i bästa fall tas upp av en utredningsavdelning om ett par månader, förhör skulle hållas med den misstänkte, och om allt löpte på så skulle ärendet hamna i domstol inom ett eller ett par år. Troligtvis läggs det dock ned någonstans på vägen.

För både mig och min kollega kändes det som att det viktigaste just nu egentligen inte var den mycket långsamma och relativt tandlösa juridiska processen, utan att undvika att det blev mer bråk eller hot och att se till att försöka få dem som nu var rädda att gå ut att känna sig lugnare och tryggare. Så vi ringde upp pojkens mamma, som hade pekats ut som gärningsperson, och åkte för att tala med henne. Där höll vi naturligtvis förhör, delgav misstanke, med mera, men talade också lite mer allmänt om situationen och klargjorde väldigt tydligt att det vore extremt olämpligt om hon gick till hennes sons nya familjs adress eller tog kontakt med någon av dem utom sonen på något sätt. I samtalet, som gick förvånansvärt bra, så fick vi även se sms som hade skickats i den andra riktningen. De var visserligen inte regelrätta hot, men extremt kränkande, och det framkom tydligt att båda parter hade skuld i konflikten. Det ledde till ett pm, som sannolikt minskar chansen/risken att ärendet går till domstol på grund av trovärdighetsfrågan.

Nu till det senare larmet. Jag trodde först att det var pojkens mor som var där igen, men så var inte fallet. Den här gången var det flickans fars familj som hade varit utanför och varit hotfulla. Detta visade sig bero på att flickans mor under en längre tid med grova ord hade förbannat sin mans familj (vilket var speciellt allvarligt i deras kultur, fick jag förklarat för mig). Detta då hon höll dem ansvariga för dotterns relation (hon träffade pojken genom en kusin). Mannens familj hade nu varit där för att hålla henne ansvarig för förbannelser och svordomar riktade mot dem. Med tanke på vad vi fick reda på i det förra fallet så var det uppenbart att kvinnan, som dessutom själv betonade att hon var psykiskt labil, hade skapat en stor del av problemen själv. Förutom att återigen hålla förhör och ta uppgifter för en ny anmälan om olaga hot, så blev det dessutom ett tydligt och rakt samtal med kvinnan där hon uppmanades att inse sin egen delaktighet i problemen runt omkring henne, och reflektera över sitt eget beteende. Därefter åkte vi den korta vägen till broderns familj och pratade med dem. På samma sätt som med pojkens mor två dagar tidigare så blev det både formella förhör och informellt samtal, och de lovade att inte bege sig till adressen igen, samt att försöka undvika kvinnan.

Jag tror personligen att ingen av dessa ärenden kommer att leda till några juridiska påföljder. Det gör det för mig än mer uppenbart att det viktigaste i vår, polisens, insats då vi är på plats ofta är att hjälpa de människor som är inblandade och att se till att det inte blir några fler bråk eller larm (vilket även sparar på polisiära resurser) och inte att bara utföra de utredningsåtgärder som åligger oss för att ha "ryggen fri". Sen om vi lyckas eller inte är en annan sak. Att ärendena finns dokumenterade är hur som helst en stor fördel om det skulle bli anledning för polisen att åka dit igen.

Att göra "långtgående förstahandsåtgärder" uppmuntras visserligen, men då fokuseras enbart på det utredningsmässiga. För min del är det mänskliga perspektivet ännu viktigare, och det kan innebär att det i vissa fall är mycket mer bråttom att komma vidare i en utredning bara för att någon eller några befinner sig i en utsatt position. Ett av mina sämsta minnen som polis var ett ärende där två 15-årigar tjejer hade hotats med ett pistolliknande föremål på öppen gata av en kvinna som hade uppfattat det som att deras fnittrande då de samtalade var riktat mot henne (vilket det inte var). En av dem fick pistolen upptryckt i huvudet. Efter stor hjälp av en av flickornas pappa, som tidigare hade varit ungdomsledare i området, och ett stort antal slagningar så fick jag fram en person som verkade stämma klockrent in på de fakta som vi hade fått fram. Men då en del av pappans uppgiftslämnare ville vara anonyma så ansåg inte det tjänstgörande befälet att det fanns tillräckligt för att kvinnan skulle anses som skäligen misstänkt. Effekten blev att medan flickorna tillfälligt flyttade hemifrån för att de var livrädda för att gå ute i sitt eget område då de riskerade att träffa på kvinnan, så låg förundersökningen och samlade damm i en hög på mängdbrottsavdelningen (olaga hot är inte prioriterat, och enbart prioriterade brottskategorier, grova brott, eller fall med häktade undgår de enorma balanshögarna). Jag råkade komma i kontakt med fadern någon månad senare, och det enda jag kunde säga var att jag skämdes å polisens vägnar. Vad som sedan hände med ärendet vet jag inte.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur man styr verksamheten efter rutiner och mål som sätts på högre nivåer på ett sätt som i bästa fall bortser ifrån den enskilda människan och i värsta fall försvårar för de poliser som vill sätta utsatta personers behov först. Tron att man får den bästa polisverksamheten genom att leda med hjälp av konstruerade mål som redovisas i stapeldiagram och att de personer som presenterar de bästa staplarna är de som är lämpligast att befordra är bara ett exempel på hur den sortens tänkande har lett fel. Som tur är så finns det hos de flesta poliser som jobbar ute och möter människor ett stor del naturlig empati som gör att man ändå gör sitt bästa för att hjälpa de personer man har att göra med, även om det skulle gå utanför de ramar och rutiner som man normalt arbetar inom.