Fast i den negativa spiralen?

En närpolispatrull blir skickade på att reda ut ett bråk mellan en taxichaffis och en kund. Eftersom platsen för bråket var i/vid ett lokalt centrum i en av de segregerade förorterna så ropade LKC upp några fler bilar. Vi höll precis på att avsluta ett jobb inte så långt därifrån, så vi hakade också på. Patrullen som fick jobbet var först på plats och meddelade att själva bråket var lugnt, men att de gärna ville ha fram fler patruller för att slippa att få sten kastat mot sig medan de tog upp en anmälan. Vi anlände som andra bil, och på deras begäran ställde vi oss på en position ovanför där de stod ifrån vilken det hade kastats sten vid andra tillfällen. Även om det var en hel del folk i rörelse så gick anmälningsupptagningen lugnt till och ingen verkade störa kollegorna.

Plötsligt så kom en bil en med på tok för hög hastighet och bromsade in och stannade bredvid centrumet. Strax efter kom en radiobil, som stannade framför bilen och påbörjade en fordonskontroll. Då polisbilen stannade så drog en annan bil som hade stått nära där den första bilen startade iväg. Den återvände dock bara någon minut senare, och de 4-5 unga män som hade suttit i bilen strömmade ut mot kollegorna som stod vid den andra bilen. Fler killar som funnits i närheten drar sig också dit. Jag frågade på radion om de behövde uppbackning. Det behövde dom. Vi var där på några sekunder, och då var det redan en hel del kalabalik. Jag frågade snabbt om någon skulle gripas eller omhändertas, och fick ett nekande svar, så då såg jag bara till att trycka och knuffa undan folk ifrån kollegorna. En av kollegorna ifrån ursprungsjobbet med taxin kom också och hjälpte till, och kort därefter landade en till radiobil. Jag upplevde själv att vi fick kontroll på läget ganska så snabbt. Även om det tjafsades en del, så var det ingen av dem som jag tryckte undan som egentligen gjorde något motstånd.

Jag och kollegan ifrån närpolispatrullen stod nu båda och försökte prata med några av männen, och jag kände att det faktiskt gick att kommunicera med flera av dem. Då kommer en av kollegorna ifrån bilen som gjorde fordonsstoppet fram till gruppen som jag står med och trycker upp sig i ansiktet på en av dem samtidigt som han smätter till en annan killes keps. Kollegan är rasande och han vill uppenbarligen markera mot killarna som har utsatt honom för den här situationen. Plötsligt exploderar allt igen. Samtliga unga män som var på plats börjar stimma upp och försöker ta sig fram mot den arga kollegan. Jag kliver emellan och trycker undan dem som är närmast, och de andra kollegorna hjälper snabbt till. Ännu en bil till sladdar in, och några fler män rusar ur och ger sig in i den allmänna kalabaliken. En lite äldre man som befunnit sig i närheten springer in och hjälper oss att försöka lugna ned situationen och trycka undan männen för att undvika att bråket eskalerar.

Det tar ett litet tag, men sedan har vi någon sorts kontroll och det går att försöka samtala igen. En av killarna håller på att förolämpa mig för att jag kom åt honom då jag trängde mig in i mitten av bråket när det stimmade upp igen. Honom märker jag snabbt att det inte går att prata med, så jag vänder mig till andra istället. Jag skakar några händer, likaså gör kollegan ifrån närpolispatrullen. Folk börjar lämna, men många hårda ord slängs mot kollegan som tappade humöret. Bland annat den lite äldre mannen som hjälpte till att trycka undan de män som ville bråka och som alltså gjort vad han kunde för att undvika att det blev bråk uttrycker sitt missnöje och lägger skulden för hela situationen på kollegan, som i sin tur visar sin irritation över anklagelserna. Kort därefter har vi alla åkt därifrån.

Den här situationen kommer för dem som redan var skeptiska till polisen att förstärka deras bild av att vi har en översittarattityd mot folk i de segregerade förorterna. Så hur hamnade vi då där? Och vad kunde vi ha gjort för att undvika det? Kollegornas kontroll av bilen som körde alldeles för fort var inte bara motiverad, den var nödvändig. Det är polisens skyldighet att kontrollera bilar som utmärker sig på det sättet, och det finns inget undantag bara för att man befinner sig i ett segregerat område. Barn blir minst lika lätt överkörda där som på andra ställen. Men det är här problemet börjar. Då kollegorna gör sin välmotiverade kontroll så störs de på ett potentiellt mycket farligt sätt av gruppen av män som omringar dem, tränger sig in väldigt nära, och ifrågasätter deras arbete. Männen tar sig alltså friheten att agera som om just "deras" område stod utanför det svenska samhället, och att varken svensk lag eller svensk polis befogenheter skulle gälla där. Det handlar delvis om någon sorts hävdelsebehov där man vill se sig som suverän och över/utanför lagen i sitt eget område. Och så är det ju naturligtvis inte.

Att de som trängde sig in behövde flyttas på var alltså helt nödvändigt. I värsta fall kunde en av kollegorna blivit attackerade och/eller av med något i bältet, och de riskerna skall vi inte behöva acceptera. Och att de blev förbannade över att bli utsatta för den situationen är också förståeligt, då den förutom att vara farlig även är både irriterande och kränkande. Däremot var det olyckligt att en av kollegorna tappade humöret. För dem som kom lite senare in i situationen, t.ex. den lite äldre mannen som försökte hålla undan folk, så såg det ut som att det var kollegan som på helt egen hand skapade kalabaliken då han i andra läget gick fram mot de redan undantryckta killarna.

Det är lätt att säga att man alltid skall sträva efter att behålla lugnet, men naturligtvis svårare att efterleva. Men en annan sak som är värd att reflektera över är vilket syfte man har med en åtgärd. Om någon skall gripas, ja då skall det också ske, oavsett hur mycket kalabalik det väcker. Om en person stökar för mycket, men det inte finns gripandeskäl, då kan och bör vi omhänderta personen, t.ex. enligt PL13. Jag har tidigare skrivit om en liknande situation då en person gick långt över min gräns, och då sög jag också tag i honom och släppte inte trots fritagningsförsök. Men om vi inte har någon tjänståtgärd att utföra, då kan det lätt bli fel om vi fastnar i någon sorts prestigekamp eller tuppfäktning. Det sagt så har jag dock förståelse för att man blir förbannad och vill markera mot någon/några som har betett sig illa. Det är alltid lättare att i efterhand ha åsikter om andras agerande än att då man befinner sig mitt i en het situation alltid veta vilket sätt att agera på som är det klokaste...

Jag tror hur som helst att det är väldigt viktigt att alla vi poliser gör vårt yttersta för att behålla både lugnet och kontrollen i dylika situationer. Vi måste kunna agera resolut mot de personer som går över gränser, men samtidigt visa oss ifrån vår bästa kommunikativa och förtroendeskapande sida mot övriga. Inte minst för att varje litet snedsteg som vi tar i en situation i de områden där polisen redan har oförtjänt dåligt rykte kommer att spridas, återberättas (ofta förvanskas) och bidra till att vi bemöts ännu sämre nästa gång. Och så halkar vi längre ned i en negativa spiral av ömsesidig misstro och konflikter som inte är bra för någon förutom de yrkeskriminella som tjänar på skepsis och hat mot polisen.

Slutligen så vill jag bara förtydliga att detta är min bild av vad som skedde. Jag är säkert färgad av min position och tillhörighet som polis och av det faktum att mina kollegor är just mina kollegor och arbetskamrater. Sen försöker jag dock ge en så neutral beskrivning av händelseförloppet som jag kan.