Tema självmordsförsök

Det kanske känns lite väl enkelspårigt när nu ett tredje inlägg på rad handlar om självmordsförsök, men jag skriver ju om händelser som berör mig och som får mig att tänka, och det blir ofta intensiva situationer som uppstår när man har att göra med människor som mår så pass dåligt att de överväger att ta sina egna liv.

Det aktuella passet började dessutom med ett självmordsförsök som hade "lyckats", en person som hade slängts sig framför tunnelbanan. Min patrull fick en relativt perifer uppgift, att bevaka avspärrningar och vakta bilar (vilket tyvärr behövs i den förort där tragedin utspelade sig, en bil som anlände tidigt fick också sina däck sönderskurna då kollegorna hade fullt upp med att hantera det akuta läget på stationen). Även om alla självmord till sin natur är mycket tragiska, så var det flera saker som gjorde att detta i efterhand verkade än mer meningslöst och hemskt, bland annat det faktum att personen hade familj, att han inte verkade lida av några fysiska eller psykiska kroniska sjukdomar och att han faktiskt verkade ha mycket att leva för. Förutom den uppenbara tragedin för familjen, så blir det dessutom en chock för den stackars tunnelbaneföraren som tidigare hade drabbats av hoppningar, och ett psykiskt påfrestande arbete för alla de som har att hantera kroppen, lämna dödsbud, med mera.

Strax därefter kallades vi till en lägenhet där en kvinna hade larmat om att hennes sambo hade tänkt hoppa framför tunnelbanan. Hon fick även fram till operatören att han var potentiellt våldsam och kunde vara mycket farlig då han var kampsportsexpert. Sedan kunde hon inte prata vidare, då hon uppenbarligen hade fullt upp med att försöka stoppa honom ifrån att lämna lägenheten. När vi kom fram och ringde på dörren, så öppnade kvinnan. Mannen var fortfarande kvar, och jag gick in för att försöka etablera kontakt med honom och få igång en dialog medan min kollega pratade med kvinnan. Mannen var både hotfull och aggressiv. Till en början beordrade han mig bara att lämna lägenheten och sa att det skulle göra mycket ont på mig om jag inte gick ut. Han påpekade ett antal gånger att han hade tränat kampsport i 17 år och sa att han med lätthet skulle kunna ta mig. Han nämnde även att fem poliser inte hade kunnat hantera honom, och sa flera gånger att "Det här är din sista chans!" medan han höjde nävarna. Han försökte dock aldrig slå mot mig, men vid två tillfällen så försökte han knuffa undan mig. Jag stod dock kvar, och under hela tiden så försökte jag bara lugnt förklara att jag inte ville slåss med honom, men att jag inte kunde varken backa ut eller flytta på mig, eftersom jag inte kunde tillåta att han skulle göra sig själv illa. Han var visserligen relativt muskulös och axelbred och det var säkert sant att han hade tränat mycket kampsport, men jag kände att jag troligtvis skulle kunna hantera situationen om han verkligen attackerade. Dessutom kände jag att han faktiskt inte ville slåss, utan att han bara vill skrämma bort mig så att han kunde ta sig ut till tunnelbanestationen. Så jag fortsatte att stå stilla framför honom och tala lugnt med honom om att vi var där för att hjälpa till, och jag undvek naturligtvis att svara då han påstod att han lätt skulle kunna ta sig igenom mig, jag hade ju inget intresse av att få in någon prestige i frågan.

Medan vi stod där och talade, avbrutet av hans hotelser och försök att få mig att backa undan, så fick han förklarat lite om varför han mådde så dåligt. Han uppgav att han hade fått besked av att han hade fått cancer och att den inte skulle gå att bota. Dessutom pratade han om olika traumatiska upplevelser som han hade varit med om under militär utlandstjänstgöring. Jag försökte förmedla att jag förstod att han mådde dåligt, och att jag inte satte mig till doms över hans beslut att vilja avsluta sitt liv, men att jag där och då helt enkelt inte kunde tillåta att han gjorde slag i saken.

Efter ett tag anlände en patrull till. Min patrullkollega hade hela tiden haft ett öga på oss för att kunna lämna kvinnan och hjälpa till om mannen hade försökt göra verklighet av sina hot, men nu gick mannen in i vardagsrummet och jag och en kollega ifrån den andra patrullen följde med. När han sa att han ville gå ut på balkongen för att röka så tvingades vi dock ingripa. Kollegan, som tänker och handlar blixtsnabbt, påminde om risken, och jag tog tag i honom samtidigt som han klev ut genom balkongdörren. När jag knuffade in honom ifrån balkongen så började han kränga och försöka slita sig loss, och kollegan hjälpte mig genom att greppa den andra armen och påpeka att vi borde boja honom. Vi vred upp armarna bakom ryggen, och jag satte på handbojor. Under tiden så pratade vi båda två med mannen och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde, och han visade inga tecken av att bli arg på oss.

Vid det laget hade min kollega inhämtat beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT47. Vi tog med oss mannen i vår bil, och kollegorna i den andra patrullen skjutsade sambon in till psykakuten. I bilen så fortsatte jag att tala med mannen, som efter att han bojades hade resignerat och var helt lugn gentemot oss. Efter att jag kände mig trygg i att han verkligen inte längre tänkte försöka bråka, så tog jag inne i bilen av handbojorna. Väl framme, så lämnade vi över honom i psykvårdens händer, och jag skakade hand med honom och önskade honom lycka till. Då sambon gick förbi mig på väg in efter sin sambo så sa hon "Ni är gudar!" och visade väldigt tydligt hur tacksam hon var över den hjälp som vi hade kunnat ge.

Insatsen i sin helhet lämnade två olika intryck. Det kändes verkligen att alla vi som var på plats hade gjort ett riktigt bra jobb, och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gått att lösa situationen smidigare än vi gjorde. Det är självklart en bra känsla, som dessutom förstärktes av sambons tacksamhet och av att mannen själv faktiskt verkade vänligt inställd mot oss på slutet efter att ha hotat med stryk otaliga gånger i början. Men samtidigt så är det naturligtvis en tragisk situation. Om mannen har förstått sin situation rätt, och det som väntar honom den närmaste tiden (trots att han där och då verkade frisk och stark) är att smärtsamt tyna bort av en dödlig sjukdom utan hopp till att bli frisk, och om situationen dessutom förvärras av ångest och psykisk ohälsa baserat på traumatiska upplevelser med mera, så kan jag förstå att han bestämmer sig för att den sista tiden inte är värd det lidande den kommer att kosta.

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

Automatkarbiner, chockgranater och en berusad man med kniv...

Mot slutet av ett pass under förra veckan gick det ut ett larm om ett pågående självmordsförsök. En man höll på att skära sig själv med en kniv. Vi låg långt bort, men det fanns inga lediga bilar närmare, så vi började åka och ropade upp oss. Vi hann köra en bra bit innan vi fick några fler uppgifter, och då handlade det om att vi skulle invänta ambulans vid färjan som väntade på oss (ja, det behövdes färja för att ta sig fram). Vi låg en bra bit före, och ville fram så fort som möjligt för att kunna avbryta självmordsförsöket, och fick igenom att vi skulle avgå direkt, så fick ambulansen ta nästa färja.

Jag fortsatte att köra i full fart, och hade ingen chans att väja då en hare sprang ut framför bilen när jag låg i ca 160 km/h på en skogsväg. Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har dödat ett annat däggdjur, men det fanns ingen tid att låta sig nedslås över det. Nu gick radion plötsligt ut med nya besked. Vi skulle bara hämta upp en kvinna, som var den som tydligen hade kontakt med polisen, vid huset och sedan backa tillbaka flera hundra meter. Piketen var rekvirerad och yttre befälet drogs in i ärendet. Tydligen berodde detta på att mannen med kniven hade vapenlicens, och att hans vapen figurerade i en gammal anmälan. Vapnet skulle dock vara beslagtaget. Även förhandlare kallades in, men de hade ännu mycket längre framkörningstid än piketen.

Vi kom fram till huset, träffade genast på kvinnan, och backade undan. Kollegan började samtala med kvinnan, och fick snabbt fram att mannen, hennes make, inte längre hade tillgång till något vapen. Han var full och hade en kniv som han hotade med och även vände mot sig själv och rispade sig på bröstet med. Ambulansen kom fram kanske 10 minuter efter oss, och vid det laget hade vi en klar bild av vad som hade hänt. Varken mannen eller kvinnan var skadade, men mannen hade både misshandlat och hotat sin hustru och gick fortfarande omkring med kniven som han hade viftat med mot både henne och sig själv. Vi hade möjlighet att lämna kvinnan hos ambulansen, och klargjorde på radion att vi inte hade några problem att själva gå in och gripa mannen, vilket ju också skulle innebära att han inte längre skulle ha någon möjlighet att skada sig själv med kniven.

Beskedet vi fick var att vi skulle vänta och avvakta piketen. Under tiden hörde vi hur piketen, enligt vad jag uppfattar som standardprocedur för deras insatser, förberedde sig genom att be om och få tillstånd att använda förstärkningsvapen (MP-5) och chockgranater. Ambulanssjukvårdaren som var på plats blev dock mer och mer rädd, och började prata om något annat tillfälle som hon hade varit med då det hela hade slutat med blodbad. När de även bad om tillstånd att använda vad jag tror var G36, en automatkarbin, så kändes det hela lätt surrealistiskt. Jag inser att piketen bara följde sina rutiner, och att för dem handlade insatsen fortfarande om en man som kan vara beväpnad med gevär, men för mig, som efter kvinnans uppgifter var helt övertygad om att det bara rörde sig om en knivbeväpnad full äldre man, blev situationen mer och mer frustrerande.

Medan vi sitter med kvinnan så ser vi att någon rör sig längre bort, nedanför huset. Utan att kunna vara 100% säker på det avståndet, är vi ändå ganska övertygade om att det är den aktuella mannen som vi ser. Även yttre befälet har nu anlänt, och jag försöker övertala honom om att godkänna att vi åker fram till mannen och löser upp situationen. Efter att mannens vankande fram och tillbaka mer och mer övergår i att han rör sig i vår riktning får jag ok, och jag och min kollega åker fram med befälet och dennes kollega efter oss. Det är naturligtvis den knivbeväpnade mannen, kvinnan som nu sitter i ambulansen make, som vi har sett. Han är barbröstad, stupfull, och viftar med en stor kökskniv. Först riktar han kniven mot oss, men då jag och kollegan fortsätter fram emot honom, medan jag försöker få verbal kontakt, så vänder han istället kniven mot sitt eget bröst. Vi stannar upp och jag fortsätter att försöka prata med honom. Hans berusning gör att han är väldigt svårkommunicerad, och han backar undan från oss med kniven lyft. Plötsligt så snubblar han och faller bakåt. Han landar på rygg, fortfarande viftandes med kniven. Jag kastar mig fram och får tag på hans knivhand samtidigt som han gör en rörelse med kniven inåt mot sin egen hals, och samtidigt greppar kollegan han andra arm. Jag tar kniven ifrån honom och ger den till kollegorna i befälsbilen, och sedan bojar vi mannen och placerar honom bak i deras bil för transport till polisstationen, gripen för misshandel och olaga hot. Kort därefter anländer piketen, som efter att de tillkallades har haft en mycket lång framkörningssträcka. Vi stannar kvar och kollegan håller ett utförligare förhör med kvinnan medan mannen körs in.

Efter att vi var klara på plats hade vi fortfarande kvar att ta oss tillbaka till stationen och skriva av oss ärendet, både angående relationsvåldsbiten, ingripandet och om mannens psykiska status och behov av hjälp. När jag väl kom hem efter flera timmars övertid och fick kontakt med de klasskamrater som hade återträff under kvällen, så hade de precis avslutat kvällen och bestämt sig för att gå hem...

Jobbet var intressant ur flera aspekter, och manar till eftertanke. Jag satt själv som på nålar och var riktigt frustrerad över att jag och kollegan inte fick åka fram och ta hand om mannen. En del av frustrationen beror på att det fanns en tidsaspekt, ju mer tid han fick att gå omkring med kniven desto fler möjligheter att skada sig själv. En annan aspekt rörde att det för mig kändes överdrivet att sätta in piketen och deras specialutrustning i det här ärendet. Men jag måste samtidigt vara ärlig nog att erkänna att en stor del också handlade om jag ville göra ingripandet själv, för min egen skull, för att det är intressant och stimulerande. Och det är bra att ta med sig den vetskapen, så att inte min egen vilja att få ingripa leder till dåliga beslut. Nu gick det hela bra, men, som min kollega påpekade då vi pratade på väg tillbaka, om mannen hade hunnit skära sig själv i halsen (om det nu var det han försökte göra) så hade situationen varit en helt annan och vi hade behövt förklara varför vi inte hade inväntat förhandlarna. Samtidigt, om mannen hade skurit sig själv under den långa tiden som vi väntade efter att vi som första patrull var på plats, och sedan fick ligga och blöda med polis och ambulans väntandes på säkert avstånd så hade även det lett till att många, jag själv inkluderad, hade ifrågasatt hela insatsen. Nu slutade dock det hela väl, och mannen klarade sig i princip oskadd, och utan att ens ha blivit sprejad med pepparsprej...

Gripen våldtäktsman

Nattpass, förutom fredag- och lördagnätter, kan ofta vara väldigt sega. Om man dessutom inte lyckats ställa om dygnet lite innan det första nattpasset på en snurra, så kan det vara svårt att hålla sig vaken. Igår ville jag lägga mig och sova vid den tiden som jag behövde gå till jobbet, och det kändes som att natten skulle bli väldigt lång...

Så blev det dock inte. Efter att ha åkt på en knivskärning och verkställt en handräckning ifrån vården, återfört en "förrymd" patient till sjukhus, så hamnade vi på ett våldtäktslarm. Eftersom det är för just den sortens tillfällen som jag och många andra har valt att bli poliser så var tröttheten tillfälligt bortblåst. Som vanligt är det svårt att berätta om händelsen med tanke på förundersökningssekretessen, men efter att ha hållit initiala förhör på plats kunde vi snabbt med stor sannolikhet identifiera och därefter gripa den för målsägaren okände gärningsmannen (han var kvar i anslutning till brottsplatsen). Dessutom fördes målsägaren till Södersjukhusets mottagning för våldtagna kvinnor, och kollegor tog viktig teknisk bevisning i beslag, så utredningsläget är enligt min bedömning mycket gott. Faktum är att jag den här gången är övertygad om att fallet kommer att hålla hela vägen fram till en fällande dom, vilket sällan är fallet med våldtäktsanmälningar. Och då känns det självklart ännu roligare att ha gripit den som vi är övertygade är gärningsmannen.

Förutom våldtäktsmannen greps dessutom en tjuv på bar gärning av duktiga kollegor, varav en av dem fick ta hjälp av både initiativförmåga och träning för att på ett elegant sätt få stopp på tjuvens flyktförsök... Och turlaget hade även att hantera bl.a. ett rån och en hängning under passet, så det blev definitivt inte den långa händelselösa natt i distriktet som jag hade förväntat mig. Man vet som sagt aldrig i förväg vad ett arbetspass har att erbjuda...

Om att komma i tid...

En stor del av frustrationen med att jobba som polis i yttre tjänst är att man så ofta kommer försent. Ibland är man flera dagar för sen, t.ex. för att stoppa inbrottstjuvarna som har varit inne och tömt ännu en lägenhet och allvarligt kränkt och förstört för ännu en familj. Ibland är man några frustrerande minuter ifrån att få tag på de ännu värre personrånarna, som sedan alltför ofta hinner undan (även om duktiga kollegor då och då lyckas få tag på dom utredningsvägen). Det värsta har jag dock själv inte varit med om ännu, att vara för sen för att rädda livet på någon, en kvinnan som misshandlas av sin man, en man som blir knivskuren utanför en krog under ett slagsmål, eller någon som själv i desperation försöker ta sitt eget liv. Däremot hann vi under förra snurran i tid för att stoppa en mans försök att begå självmord genom att ta en överdos av tabletter. Då jobbet gick ut verkade det som om mannen var aggressiv och svårhanterlig, men när vi väl hade sprungit ikapp honom så visade det sig att det mest var frågan om att han inte ville stanna kvar och vänta på ambulansen, och därför försökte ta sig undan till varje pris. Han hälsoläge verkade dessutom fortfarande som tur var stabilt. Och även om jag blev tvungen att lägga en hand på mannens bröst för att stoppa honom ifrån att gå iväg, så gick det utmärkt att samtidigt resonera lugnande med honom och få honom att förstå varför vi inte kunde låta honom lämna. Ambulansen kom, mannen åkte med och fick förhoppningsvis både akut hjälp mot tabletterna och mer långsiktig hjälp för att må bättre, och han tackades oss till och med för insatsen trots att vi faktiskt höll kvar honom mot hans vilja. Då känns det bra att vara polis.