Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

För dyrt att må dåligt?

Vi har precis avslutat skrivandet efter en insats mot en man som gått bärsärk med hammare och kniv i en lägenhet då det går ut ett larm om pågående självmordsförsök. Kollegan, som drog det större lasset i avrapporteringen, har inte hunnit äta något under passet (som närmar sig sitt slut), men det finns ingen annan bil ledig så vi åker. Ambulansen hade tydligen problem med en man som hade tagit tabletter, ringt 112, och sedan vägrade att följa med dem. Jag kör naturligtvis blått, och då vi kommer fram mot platsen så börjar mannen springa. Jag sladdar in bredvid och vi hoppar ut. Mannen springer inte särskilt långt, så vi får snabbt verbal kontakt. Han säger sig vara livrädd för oss och vill inte att vi skall komma i närheten. Samtidigt som han pratar så går han bortåt. Vi säger att vi är där för att hjälpa honom, och fortsätter försöka vinna hans förtroende. Eftersom vi kommer allt längre ifrån bilen så går kollegan tillbaka, pratar med ambulanspersonalen som hade blivit kvar vid sin bil, och hämtar vår bil. Då han återvänder så har jag lyckats få mannen att stanna upp (bredvid vägen, och inte mitt på där han förut gick). Han vill fortfarande inte att vi kommer i närheten. Dels för att han säger sig ha blivit misshandlad av polis en annan gång då de skulle ta med honom, dels då han uppger att han har "bögskräck" och inte vill att någon man skall ta i honom.

Mannen hade tagit en mångdubbel dos av sina antidepressiva tabletter och kombinerat det med alkohol. Han uppgav själv att han inte hade försökt ta livet av sig och att han inte heller hade några sådana avsikter. Han hade bara velat få starkare effekt av tabletterna. Vi ville naturligtvis få med honom till sjukhus, och försökte övertala honom att komma med frivilligt. Hade han inte gått med på det hade vi antagligen använt oss av tvångsmedel, men både vad gäller LOB och LPT var det lite skakigt med kriterierna. Mannen vägrade först att åka med då han uppgav att han inte hade råd. Varje gång han hade blivit inkörd akut till St:Göran (BAS, Psyk, Akuten) så sa han att han hade fått en räkning efteråt. Detta trots att han hade frikort till sjukvården. Kollegan nämnde då att han hade hört ifrån en fylla/missbrukare att även de brukade få räkningar då de LOBades och kördes till St:Göran. Mannen var rädd för att hamna hos kronofogden, och ville därför inte till sjukhus. Efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall övertala honom att komma med, detta då han när han förstod att han kunde gå när som helst om han inte var tvångsomhändertagen tänkte undvika att träffa en läkare då han sa att det var det mötet som debiterades.

Då vi närmade oss St:Göran så sjönk mannens medvetandegrad drastiskt. Efter att ha varit 100% klar i huvudet och med utmärkt motorik då vi pratade bredvid vägen så sjönk han ihop och blev närmast okontaktbar. Vi hade först kört till BAS/beroendeakuten, men väl där fick vi bära in mannen i bilen igen och köra över till akuten. Där överlämnade vi honom till sjukvården.

Alla de mängder med gånger då jag har kört utslagna människor till sjukhus, ibland till medicinakuten men oftast till beroendeakuten eller psykakuten, så har jag inte haft en tanke på att det skulle innebära en kostnad för dem. Visst, många av dem har säkert redan så pass mycket skulder att en räkning till som går till kronofogden varken gör från eller till. Men det var närmast en chock att höra hur en person som uppenbarligen hade ett stort behov av hjälp ifrån sjukvården inte ville åka dit för att han faktiskt fortfarande inte var registrerad hos kronofogden och försökte hålla sin ekonomi ifrån att totalt kollapsa. Speciellt då han dessutom hade frikort. Hur fungerar det egentligen med avgifterna för akutsjukvård? Han måste väl ändå ha haft fel om att frikortet inte gäller? Rent intuitivt känns det dessutom som om det alltid borde vara gratis när hjälpbehovet är akut, men en sådan utopi lever vi naturligtvis inte i...

Tomt i verktygslådan

Vi kom som tredje patrull till vad som gick ut som ett inbrottsförsök. De två patrullerna som var där först hade omhändertagit en man som stämde väl överens med det signalement som anmälaren hade lämnat. Efter lite efterforskningar så kom de fram till att även om mannen verkade ha strukit omkring och kanske känt på någon dörr, så hade han inte försökt ta sig in någonstans, och hade således inte begått något brott. Dock hörde han uppenbarligen inte hemma i den där trappuppgången, och det var helt klart något som inte stämde...

Det udda med den här mannen var att han totalt vägrade att kommunicera. Under den tiden som jag försökte prata med honom så sa gav han inte ett ljud ifrån sig, och kollegorna hade ingen framgång de heller. De enda tecken på att han faktiskt förstod något av det vi sa (då vi talade engelska) var att han nickade då vi frågade om han mådde dåligt. Annars så rörde han inte en min, utan ignorerade alla frågor och tittade ned i marken. Det blev en påminnelse av hur beroende man är av kommunikation, även om den sker på en basal nivå, för att kunna veta hur man skall förhålla sig till en person och lösa en situation.

Ifrån att först ha misstänkt att han var på platsen för att begå brott så hamnade fokus nu på att försöka hjälpa honom. Vi erbjöd honom skjuts till sjukhus eller till ett härbärge, men han ignorerade de frågorna också. I slutändan så fanns det inget annat att göra än att be honom att gå ut ifrån trappuppgången. Även det ignorerade han, och när vi då tvingades föra ut honom så försökte han slita sig loss och springa inåt i det minimala trapphuset. Det lyckades så klart inte, han blev utknuffad, och då började han tjurrusa iväg, trots att hans väska låg kvar utanför.

Uppenbarligen så mådde den här mannen inte särskilt bra. Men det fanns helt enkelt inga verktyg tillgängliga för oss att kunna hjälpa honom (eller att hindra att han i sitt labila tillstånd ställde till det för någon annan). Han var inte full eller drogpåverkad, och kunde därför inte LOBas. För LPT47, omhändertagande för psykiatrisk tvångsvård, så krävs det (om man inte är suicidal) vanföreställningar och en risk för egen eller annans hälsa, och det var svårt att få belägg för det. Han var inte heller i någon akut fara så att vi kunde hävda nöd, vilket är en bra paragraf att falla tillbaka på då man känner att man måste agera akut men inte riktigt vet med vilket lagstöd. Även om det kändes som om något behövde göras, så var det helt enkelt tomt i vår legala verktygslåda, så han fick springa iväg...

För mig känns det som om man som polis ofta får hitta sätt att väva ihop det som man själv känner är den bästa lösningen på en situation och för de inblandade människorna med de legala verktyg man har, och i de allra flesta fallen så går det också bra. Och även om det är viktigare för mig att känna att jag hjälper, gör nytta, löser situationen än att alltid vara säker på att ha ryggen fri juridiskt så måste man naturligtvis förhålla sig till lagstiftningen och varför den ser ut som den gör. Kanske var det därför rätt att vi inte kunde göra något annat än att låta mannen rusa iväg...?

Att hjälpa labila människor

Erfarenhetsmässigt så verkar det vara så att människor som av någon anledning inte mår bra ofta mår ännu sämre på natten. Ofta, men inte alltid beror det på att det dricks mer alkohol då, och alkoholen utlöser beteenden som gör att vi behövs...

Under den förra nattsnurran så hade jag och min kollega att göra med ett antal psykiskt labila människor. Ett larm gick ut om en aggressiv och hotfull man som hade tappat besinningen. Då det var lugnt i distriktet när det jobbet gick ut, så åkte ett antal bilar, och vi var inte först på plats. Mannen stod dock stilla och bråkade inte med någon då vi anlände, men svängde kraftigt i humöret. Han var väldigt berusad. Då jag gick fram för att prata med honom så skrek han först och viftade med armarna, men började sen gråta och utan att jag riktigt förstod vad som hade hänt så stod jag och kramade och klappade honom på ryggen... Vi fick med honom frivilligt till St:Göran, men där höll hans humörsvängningar på att få honom utslängd. Efter att kollegan hade pratat bestämt med honom och förklarat att han inte kunde vara kvar om han skrek och viftade med armarna så att vårdarna trodde att han skulle attackera dem så lugnade han ned sig igen.

Natten efter så åkte vi på ett självmordslarm. Det rörde sig om en kvinna som själv hade ringt in. Hon hade skurit sig, men inte djupt nog för att det skulle bli mer än rispor i huden på underarmen. Hon var mycket onykter, och väldigt ombytlig. Även hon gick med på en frivillig transport till St:Göran, men höll sedan på att fördröja avfärden genom att gång på gång behöva leta efter olika saker i väskan, lägenheten, med mera. När vi väl fått fört ut henne och satt henne i bilen, så la hon sin hand på mitt lår. Det var en balansgång att avvisa hennes närmanden utan att få henne att i sitt berusade och deprimerade tillstånd känna sig mer kränkt... Väl inne på St:Göran höll även hon på att bli utan vård då hon inte lyssnade på personalen utan flöt omkring lite som hon ville...

Medan vi var där gick det ut ett larm om en kille som hade flippat ut totalt på ett ungdomsboende. Vi hade en patrull på plats, men de bad om förstärkning för att göra ingripandet mot honom eftersom han hade varit väldigt utåtagerande. En annan patrull som låg närmare ropade upp sig först, och sedan, så fort vi kommit ut till bilen, så ropade även vi upp oss. LKC försökte säga att det borde räcka med att en patrull assisterade, men kollegorna på plats ville ha fram oss också, kanske delvis för att vi var den mest lämpade patrullen att hantera en eventuell brottningsmatch. Då vi kom fram var killen lugn, men han hade röjt omkring som en cyklon bland grejerna inne på hemmet. Han var autistiskt, och dessutom speciellt svårkommunicerad då han nästan var döv. Jag gick fram och ställde mig framför honom, tog honom i hand och sa att vi skulle köra honom till sjukhuset. Det fungerade bra. Vi pratade lite och han svarade bara att han ville ha med sin mössa mm, vilket personalen gick och hämtade, och lät sig sedan visiteras och gick självmant med till bilen. Även färden var lugn.

Detta är bara ett axplock av jobb som involverar labila människor ifrån en snurra (en sekvens av arbetspass). För mig är dessa jobben bland de mest intressanta. Det är alltid en utmaning att möta och hantera labila människor på rätt sätt, att utstråla trygghet och att kunna undvika att behöva använda våld (vilket jag tror blir lättare då det är tydligt att man inte är rädd för våldsanvändning). När det går bra så känns det som att man verkligen har hjälpt en människa, utan att samtidigt kränka henne...

Sen är det speciellt svårt med dem som inte är vårdmotiverade eller som inte sköter sig så bra att de får vara kvar på psyk/beroendeakuten. Om en person är omhändertagen enligt LPT/psykiatrisk tvångsvård så måste sjukhuset ta emot henne. Men om en person som är full och mår psykiskt dåligt men inte når upp till LPT körs till St:Göran, men sen är för stökig för att kunna vara där, så återstår polisarrest (för LOB) eller gatan (för övriga). Inget av alternativen innebär särskilt mycket hjälp...

En orm i magen?

Jobbet som utryckningspolis bjuder på rätt stor variation i arbetsuppgifter. En del är närmast rutinärende, som t.ex. timade inbrott i bostad (där vi i princip bara tar upp en anmälann då det är specialutbildade tekniker som gör brottsplatsundersökningen) eller gripna snattare i butiker, medan andra jobb kan vara desto mer intressanta. Själv tycker jag att jobb som har att göra med människor med psykisk ohälsa brukar vara givande, då de sätter mötet och kommunikationen i fokus samtidigt som det kan finnas en oberäknelighet och risk för/behov av våldsanvändning som man måste hantera.

Ganska nyligen fick jag och min kollega tillsammans med en annan patrull i uppdrag att köra en man, som först hade omhändertagits för kroppsbesiktning p.g.a. misstanke om drograttfylleri, till psykakuten. Detta då mannen led av vanföreställningar och det därför hade fattats beslut om LPT47. Han hade tidigare rapporterats vara våldsam mot polis och han var väldigt negativt inställd till psykiatrisk tvångsvård, så man räknade med att det fanns stor risk att det skulle behövas våld för att få med honom. Medan jag hjälpte kollegorna ifrån patrullen som hade kört honom till stationen att avsluta avrapporteringen, få till blodprovet, m.m. så satt en kollega ifrån den andra patrullen med mannen. Då allt var klart och han informerades av kollegan som hade pratat med honom, så blev han mycket arg och upprörd, och sa att han vägrade att följa med.

Efter ett längre tags övertalningsförsök av kollegan och mig så gick jag fram och la handen på hans axel. Vi båda fortsatte att prata med honom, och lite senare tog jag tag i honom och började handgripligen att röra på honom i rikting mot bilen, vilket jag direkt fick hjälp av kollegan med. Mannen var mycket arg, rädd och allmänt missnöjd, men följde med utan att göra motstånd. Jag åkte bak med honom och fortsatte att prata, och jag bedömde att vi inte behövde boja. Väl på St:Göran så fattade den ansvarige psykiatrikern snabbt beslut om att vårdintyg skulle utfärdas och att mannen skulle bli kvar. Då vi lämnade den här gången, så var det knappast med mannens tacksamhet, tvärtom så var han mycket besviken på oss.

Om man lever sig in i mannens värld, så kan jag förstå hans besvikelse. Hans förklaring till att han körde bil trots att han av många anledningar inte borde ha gjort det var att någon som var viktig för honom var i fara. Dock så verkade ingen av de poliser han talade med bry sig om att ta reda på mer om den här kritiska situationen. Detta berodde naturligvis på att hans berättelse, som jag faktiskt är ganska övertygad om att han själv trodde var sann, innehöll detaljer som t.ex. att någon hade stoppat in en orm i hans mage genom hans anal. Även berättelsen i sig, utan att ha varit kryddad med saker som helt enkelt inte var möjliga, var minst sagt osannolik. Därför fattades beslut om LPT, därför kördes han till St:Göran och därför ställdes inga följdfrågor eller togs inga anteckningar när han berättade om konspirationen som gjorde att hans nära och kära var i fara. Men i hans värld så hade polisen, och sedan psykvården, enbart saboterat hans möjligheter att hjälpa och försvara de som han brydde sig om genom att tvångsomhänderta honom. Inte konstigt att han var missnöjd…

Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek

Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.

När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.

Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.

Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.

Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.

Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.

Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.

Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.

Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.

Tema självmordsförsök

Det kanske känns lite väl enkelspårigt när nu ett tredje inlägg på rad handlar om självmordsförsök, men jag skriver ju om händelser som berör mig och som får mig att tänka, och det blir ofta intensiva situationer som uppstår när man har att göra med människor som mår så pass dåligt att de överväger att ta sina egna liv.

Det aktuella passet började dessutom med ett självmordsförsök som hade "lyckats", en person som hade slängts sig framför tunnelbanan. Min patrull fick en relativt perifer uppgift, att bevaka avspärrningar och vakta bilar (vilket tyvärr behövs i den förort där tragedin utspelade sig, en bil som anlände tidigt fick också sina däck sönderskurna då kollegorna hade fullt upp med att hantera det akuta läget på stationen). Även om alla självmord till sin natur är mycket tragiska, så var det flera saker som gjorde att detta i efterhand verkade än mer meningslöst och hemskt, bland annat det faktum att personen hade familj, att han inte verkade lida av några fysiska eller psykiska kroniska sjukdomar och att han faktiskt verkade ha mycket att leva för. Förutom den uppenbara tragedin för familjen, så blir det dessutom en chock för den stackars tunnelbaneföraren som tidigare hade drabbats av hoppningar, och ett psykiskt påfrestande arbete för alla de som har att hantera kroppen, lämna dödsbud, med mera.

Strax därefter kallades vi till en lägenhet där en kvinna hade larmat om att hennes sambo hade tänkt hoppa framför tunnelbanan. Hon fick även fram till operatören att han var potentiellt våldsam och kunde vara mycket farlig då han var kampsportsexpert. Sedan kunde hon inte prata vidare, då hon uppenbarligen hade fullt upp med att försöka stoppa honom ifrån att lämna lägenheten. När vi kom fram och ringde på dörren, så öppnade kvinnan. Mannen var fortfarande kvar, och jag gick in för att försöka etablera kontakt med honom och få igång en dialog medan min kollega pratade med kvinnan. Mannen var både hotfull och aggressiv. Till en början beordrade han mig bara att lämna lägenheten och sa att det skulle göra mycket ont på mig om jag inte gick ut. Han påpekade ett antal gånger att han hade tränat kampsport i 17 år och sa att han med lätthet skulle kunna ta mig. Han nämnde även att fem poliser inte hade kunnat hantera honom, och sa flera gånger att "Det här är din sista chans!" medan han höjde nävarna. Han försökte dock aldrig slå mot mig, men vid två tillfällen så försökte han knuffa undan mig. Jag stod dock kvar, och under hela tiden så försökte jag bara lugnt förklara att jag inte ville slåss med honom, men att jag inte kunde varken backa ut eller flytta på mig, eftersom jag inte kunde tillåta att han skulle göra sig själv illa. Han var visserligen relativt muskulös och axelbred och det var säkert sant att han hade tränat mycket kampsport, men jag kände att jag troligtvis skulle kunna hantera situationen om han verkligen attackerade. Dessutom kände jag att han faktiskt inte ville slåss, utan att han bara vill skrämma bort mig så att han kunde ta sig ut till tunnelbanestationen. Så jag fortsatte att stå stilla framför honom och tala lugnt med honom om att vi var där för att hjälpa till, och jag undvek naturligtvis att svara då han påstod att han lätt skulle kunna ta sig igenom mig, jag hade ju inget intresse av att få in någon prestige i frågan.

Medan vi stod där och talade, avbrutet av hans hotelser och försök att få mig att backa undan, så fick han förklarat lite om varför han mådde så dåligt. Han uppgav att han hade fått besked av att han hade fått cancer och att den inte skulle gå att bota. Dessutom pratade han om olika traumatiska upplevelser som han hade varit med om under militär utlandstjänstgöring. Jag försökte förmedla att jag förstod att han mådde dåligt, och att jag inte satte mig till doms över hans beslut att vilja avsluta sitt liv, men att jag där och då helt enkelt inte kunde tillåta att han gjorde slag i saken.

Efter ett tag anlände en patrull till. Min patrullkollega hade hela tiden haft ett öga på oss för att kunna lämna kvinnan och hjälpa till om mannen hade försökt göra verklighet av sina hot, men nu gick mannen in i vardagsrummet och jag och en kollega ifrån den andra patrullen följde med. När han sa att han ville gå ut på balkongen för att röka så tvingades vi dock ingripa. Kollegan, som tänker och handlar blixtsnabbt, påminde om risken, och jag tog tag i honom samtidigt som han klev ut genom balkongdörren. När jag knuffade in honom ifrån balkongen så började han kränga och försöka slita sig loss, och kollegan hjälpte mig genom att greppa den andra armen och påpeka att vi borde boja honom. Vi vred upp armarna bakom ryggen, och jag satte på handbojor. Under tiden så pratade vi båda två med mannen och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde, och han visade inga tecken av att bli arg på oss.

Vid det laget hade min kollega inhämtat beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT47. Vi tog med oss mannen i vår bil, och kollegorna i den andra patrullen skjutsade sambon in till psykakuten. I bilen så fortsatte jag att tala med mannen, som efter att han bojades hade resignerat och var helt lugn gentemot oss. Efter att jag kände mig trygg i att han verkligen inte längre tänkte försöka bråka, så tog jag inne i bilen av handbojorna. Väl framme, så lämnade vi över honom i psykvårdens händer, och jag skakade hand med honom och önskade honom lycka till. Då sambon gick förbi mig på väg in efter sin sambo så sa hon "Ni är gudar!" och visade väldigt tydligt hur tacksam hon var över den hjälp som vi hade kunnat ge.

Insatsen i sin helhet lämnade två olika intryck. Det kändes verkligen att alla vi som var på plats hade gjort ett riktigt bra jobb, och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gått att lösa situationen smidigare än vi gjorde. Det är självklart en bra känsla, som dessutom förstärktes av sambons tacksamhet och av att mannen själv faktiskt verkade vänligt inställd mot oss på slutet efter att ha hotat med stryk otaliga gånger i början. Men samtidigt så är det naturligtvis en tragisk situation. Om mannen har förstått sin situation rätt, och det som väntar honom den närmaste tiden (trots att han där och då verkade frisk och stark) är att smärtsamt tyna bort av en dödlig sjukdom utan hopp till att bli frisk, och om situationen dessutom förvärras av ångest och psykisk ohälsa baserat på traumatiska upplevelser med mera, så kan jag förstå att han bestämmer sig för att den sista tiden inte är värd det lidande den kommer att kosta.

Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...

Udda möten

Gårdagens pass bjöd på en del udda möten. Ett fall började med att vittnen sett en kvinna jaga efter en man med en spade på en parkeringsplats. Kvinnan uppgav sedan i förhör att hon hade blivit misshandlad, men nekade till att någonsin ha varit ute på parkeringsplatsen, även när hon informerades om att det fanns oberoende vittnesuppgifter som styrkte det. Kanske beror det på att hon där smällde upp en bildörr på, och repade, en annan bil... Mannen hävdade att inget hade hänt, så det blev en anmälan om misshandel där mannen är utpekad och kvinnan målsägare, även om patrullen visste att det faktum att hon ljög om motbevisbara fakta knappast kommer att styrka hennes berättelse om misshandeln...

Senare på kvällen åkte vi på ännu ett larm om slagsmål i lägenhet. I det fallet visade det sig vara en man som till synes oprovocerat smällt till sin kompis och dragit därifrån. Då vi träffade på gärningsmannen visade det sig att han hade det lite svårt med verklighetsuppfattningen och mådde riktigt dåligt. Naturligtvis blev det en anmälan om misshandel, men både vi och målsägaren uppfattade det som minst lika viktigt att kunna hjälpa mannen som uppenbarligen drabbats av en mindre psykos. Efter ett aningen osammanhängade samtal som till viss del handlade om sex, men där det centrala var att se till att mannens hund togs hand om på bästa sätt (han fick stanna hos polaren som hade blivit slagen), så blev det transport till St:Göran, med tillnyktring på beroendeakuten först och förhoppningsvis samtal på psykakuten efteråt. I slutändan så verkade både gärningsmannen och målsägaren nöjda och tacksamma över polisens hjälp, vilket ju alltid känns trevligt, men sen hade jag ju också två kollegor med mig som hade kunnat charma byxorna av vem som helst...