Orimliga beviskrav

En kväll under hösten förra året träffade tre ronderande väktare i en av våra mest utsatta och segregerade förorter på ett gäng ungdomar som hängde i en trappuppgång. De rökte och skräpade ner där inne, så väktarna bad dem vänligt att hänga utomhus istället. Det ledde till att de blev attackerade och misshandlade av gänget. De försökte freda sig, men de var tre stycken mot en stor grupp aggressiva ungdomar, och de blev tvungna att dra sig undan. Alla fick ta emot slag och sparkar, och den av dem som var längst fram och blev hårdast attackerad fick sin axel skadad i bråket. Innan dess hade han kunnat försvara sig väl, men då axeln blev allt mer obrukbar vädjade han till ungdomarna att låta dem vara ifred. De fortsatte att slå och sparka fram tills väktarna hade lyckats retirera in i sin bil och fly därifrån. Lyckligvis blev ingen av dem allvarligt skadad, och axeln läkte successivt de följande månaderna.

Efter händelsen upprättades en anmälan om våld mot tjänsteman. I de initiala förhören med väktarna så hade endast knapphändiga uppgifter om gärningsmännen framkommit. Flera kollegor på sektionen och på den lokala närpolisstationen hade dock bra koll på vilka kriminellt belastade ungdomar som brukade hålla till på den aktuella adressen, och fotokonfrontationer sattes ihop. Då jag fick ärendet på mitt bord så hade man redan visat fotokonfrontationer med den av väktarna som hade blivit värst attackerad, men de hade inte gett så mycket. När jag sedan höll kompletterande förhör och visade fotokonfrontationer för en annan av väktarna så nämnde han att den kollega som först hade förhörts helst ville att allt skulle läggas ned. Detta då han jobbade regelbundet där och var rädd att en polisutredning skulle göra hans situation mer utsatt. Killen pekade dock ut "rätt person" i tre av fotokonfrontationerna, det vill säga de vi misstänkte hade deltagit. Dock till "60-70%".

Jag ringde då upp den först förhörde väktaren för att stämma av med honom hur han kände inför hela situationen. Vi hade ett bra samtal, och bestämde oss för att träffas för ett nytt förhör. I det så förklarade han att han tidigare inte hade velat medverka i utredningen för att han hade befarat att det skulle innebär att han, som till skillnad ifrån de kollegor han hade åkt med den där natten, regelbundet arbetade i området, skulle få svårare att göra sitt jobb. Han var inte bara bekymrad om risken för våld//överfall utan även bemötandet av ungdomar rent generellt om han skulle vittna/prata med polisen. Därför hade han inte pekat ut dem som han faktiskt kände igen vid det första förhörstillfället. I det här förhöret så pekade han dock med stor säkerhet ut samma tre gärningsmän, varav en till "100 000%". Han var alltså helt säker. Han hade även sett killen en gång i det lokala centrumet och hört hur någon hade ropat hans namn, och kunde därför korrekt återge hans förnamn. Allt detta skrevs ned i förhör och godkändes.

Den sista väktaren var den som hade de otydligaste minnena. Även han pekade dock ut samma tre personer i fotokonfrontationerna, men påpekade att han absolut inte var säker.

Då de misstänkta senare förhördes (jag hade vid det laget lämnat över utredningen till en kollega) så nekade de till allt. Det fanns inget ytterligare material i utredningen, inga vittnen, ingen film och ingen teknisk bevisning. Jag var dock själv ganska övertygad om att förhören med väktarna/målsägarna skulle räcka hela vägen fram till en fällande dom. En av dem hade ju gjort ett väldigt säkert och trovärdigt utpek, som sedan styrktes av de andras mindre säkra utpek. Åklagaren beslutade dock att lägga ned förundersökningen. Den väktare som hade vågat stå upp och berätta fick alltså ingen som helst upprättelse. Beslutet motiverades delvis med att han först hade gett en annan version, och delvis med att jag hade använt samma fotokonfrontationer i de tre förhören, vilket hade möjliggjort för dem att prata med varandra och säga "peka ut nr X". Jag är helt övertygad om att de inte har gjort något sådant, och den sortens misstänkliggörande av brottsoffer skaver ganska mycket på mig. Jag kommer dock inte att göra om det misstaget igen. Vad gäller att han först hade gett en annan version, så var det ju väldigt förståeligt (och anledningen hade förklarats tydligt i förhör).

För mig har det blivit allt mer tydligt att det ställs orimligt höga beviskrav i våra domstolar. Det räcker tyvärr ofta med att den misstänkte, i samråd med sin advokat, totar ihop en aldrig så osannolik historia, så länge den inte är praktisk omöjlig så kan den ändå läggas till grund för en friande dom. Detta har många åklagare lärt sig, och blir därför mer restriktiva med vad de går upp till åtal med. Resultatet är att balansen mellan rättssäkerhet (som självklart är enormt viktigt) och rättstrygghet, offrens rätt till upprättelse och samhällets arbete med att beivra kriminalitet, hamnar fel.

Både poliser och åklagare skall följa objektivitetsprincipen. Det är otroligt viktigt att både det som talar emot och för den misstänkte undersöks och att man inte låser sig vid ett scenario. Men i slutändan bildar man sig så klart en uppfattning baserat på alla tillgängliga fakta. Som utredare stöter man regelbundet på fall där det för oss är så uppenbart att den misstänkte är skyldig att man tycker att en fällande dom borde ha varit given, men, där ärendet trots det antingen läggs ned eller den misstänkte frias. Det kan röra sig om rån där den misstänkte har blivit igenkänd, utpressning då målsägaren kan ge en mycket trovärdig berättelse som styrks av stödbevisning medan den misstänkte blåljuger eller våldtäkter där offrets berättelse misstänkliggörs på lösa grunder. En livsstilskriminell skröt en gång till mig om hur många gånger han hade varit misstänkt för grova brott som mordförsök, men att han aldrig hade blivit dömd för annat än skitbrott. Många yrkeskriminella har också insett att med "rätt" advokat så är risken att bli dömd för vissa brott väldigt liten, oavsett hur skyldig man är, bara man nekar till allt.

När det i media briserar debatter om mer eller mindra absurda friande domar i främst sexualbrottsmål så är det speciellt tragiskt eftersom det rör målsägare som är exeptionellt utsatta. Men de extremt höga beviskrav som är en av de främsta anledningarna till frikännandena är också ett problem i andra brottsmål. Ett närmast komiskt exempel är att en rattfull förare kom undan med att hävda att han hade kört i sömnen. I alla de brott där målsägarna har blivit allvarligt kränkta (och där det också kan vara aktuellt med skadestånd), vilket förutom sexualbrott även kan gälla rån, våldsbrott, med mera, så är detta speciellt problematiskt och olyckligt. Det gör ont att se hur ett utsatt brottsoffer som har kämpat sig igenom en tuff rättsprocess belönas med ännu en kränkning för att vårt system ibland ter sig vara helt felkalibrerat i ivern att säkerställa att inga teoretiskt sätt oskyldiga skall dömas. I slutändan finns det ju trots allt bara ett helt säkert sätt att inte döma någon oskyldig, och det är att aldrig döma någon alls.

Slutligen, vad gäller de misshandlade väktarna så visar ärendet även på hur extremt svårt det är att arbeta som väktare i de mest utsatta segregrade förorterna. Nyligen attackerades en väktare i ett bakhåll och slogs medvetslös, hans kollega som hittade honom (lyckligtvis snabbt, då han hann larma) sa att hans andning inte fungerade. Den nedslagne väktaren berättade senare att han hörde ordet "golare" innan han förlorade medvetandet. Alla de tre väktarna som attackerades i händelsen jag beskrev ovan hade för övrigt utländsk bakgrund. Det hjälpte dem inte alls. En av dem slutade direkt att arbeta i det aktuella området, och inte bara på grund av den här attacken. Vi har ett stort problem i de här utanförskapsområdena, och det är hela samhällets ansvar att lösa det problemet. Men innan vi har nått dit så måste vi bli bättre på att värna de yrkesgrupper som riskerar att drabbas av attacker då de jobbar där. Här är väktare troligtvis bland de allra mest utsatta.