Dubbel gruppvåldtäkt mot barn

Brottsrubriceringen var grov våldtäkt mot barn. Följande verkade ha hänt (med många detaljer utelämnade för att berättelsen skall förbli anonymiserad):

En flicka på "rymmen" som var strax under 15 hade åkt till en socialt utsatt förort för att möta upp med en bekant som hon hade tänkt sova hos. Då hon kliver av tunnelbanan får hon inte tag på honom, utan stöter istället ihop med några tjejer och ett gäng lokala killar. Eftersom hon inte har någonstans att ta vägen hänger hon på de några år äldre killarna, som säger att de kan fixa ett ställe åt henne att sova på. De tar med henne till en trappuppgång, där hon uppmanas att suga av några av dem. Hon vill inte, men de säger att om hon inte gör det så kommer de inte att fixa den där utlovade lägenheten åt henne. Även om ingen använder något våld eller hotar henne så känner hon sig pressad att göra som de säger och blir således utnyttjad oralt av två av dem. Killarna pratar under tiden om droger, pengar och rån, och det är uppenbart att de är kriminella. En av dem visar innan övergreppet upp en sedelbunt som för att betala henne, men hon får inga pengar, vilket hon heller aldrig har bett om.

Efter våldtäkterna (i och med att hon är under 15 blir det automatiskt våldtäkt mot barn även juridiskt), så tar de med henne ner på gården dit en bil har kört in. Bilen kör till det lokala centrumet, där den möter upp med en annan bil. Killarna i den första bilen säger att den andra bilen kommer att köra henne till lägenheten de har fixat där hon kan sova. Hon flyttas över till den andra bilen, och körs till en närliggande, men likaledes socialt utsatt och segregerad förort. Det är tre killar i den nya bilen. De kör till en tom parkeringsplats där de tar med henne till en parkerad van. Där röker några av dem först cannabis. Även dessa killar skryter om rån de har begått, att de har tillgång till vapen, med mera. Sedan tar de in flickan i vanen. Där våldtar samtliga henne en efter en, vissa vaginalt, andra oralt. Även dessa övergrepp sker helt utan hot eller våld. När de är klara beger de sig därifrån i samma bil som de kom i, och lämnar henne ensam i den parkerade vanen.

Flickan är mörkrädd, och vågar inte stanna där själv. Efter ett tag så beger hon sig iväg och lyckas leta upp den lokala tunnelbanestationen. Tunnelbanan har inte börjat gå än, så hon väntar tills den öppnar, och tar sig sedan in till stan. Där hittas hon av ordningsvakter, som i sin tur kontaktar polisen. Efter att ha samtalat ett tag med några kollegor så berättar hon om vad hon har utsatts för under natten. Man tar upp en anmälan och flickan tas med till AVK, akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Där görs dock i princip inga undersökningar eftersom flickan inte vill.

Ärendet hamnar i mitt distrikt där båda brotten skedde. Flickan förhörs av en barnförhörsledare i ett inspelat förhör, där beskrivningen av själva övergreppen blev tydlig men där en massa frågetecken kvarstod angående omständigheterna runt händelsen. Exempelvis framstod det som att hon eller vänner till henne visste vilka en del av gärningsmännen var. Personal ifrån krimjouren åker ut med henne för att valla henne och försöka hitta de båda brottsplatserna. Man hittar en parkeringsplats där man tror det andra övergreppet skett, men inte trappuppgången där det första skedde, Man tvingas avbryta vallningen då lokala ungdomar börjar trakassera gruppen. Senare under natten noterar en annan patrull som genomsöker området där det andra övergreppet skedde en van som stämmer överens med beskrivningen. De drivs bort ifrån den av stenkastning, men man kraftsamlar med patruller och tar senare vanen i beslag.

När sedan ärendet kom upp till oss och hamnade hos mig fanns det finns ingen åklagare utsedd ännu, även om ärendet formellt sett var åklagarlett. Det som brådskade mest var att hitta brottsplatserna, där chansen att hitta bevisning minskade dag för dag. Eftersom detta kunde göras utan förundersökningsledarbeslut så försökte vi komma ut så fort som möjligt. Jag och en kollega organiserade en ny vallning med flickan, tillsammans med hennes målsägarbiträde, fostermamman (hon placerades direkt efter händelsen) och kollegor ifrån den lokala närpolisstationen. Efter mycket om och men lyckades vi hitta rätt port, vilket bekräftades av rätt klotter inuti trappuppgången. Vi fick hjälp att komma i kontakt med hyresvärden, och fick dessvärre reda på att den hade städats dagen innan. Vi säkrade soporna ifrån den städningen, men efter samtal med våra tekniker kom vi fram till att en teknisk undersökning gjorts meningslös av städningen.

Efter fika på närpolisstationen så genomförde vi även en vallning för att hitta den plats där vanen hade stått och kunna söka i närområdet. Det visade sig att kollegorna hade hittat rätt parkeringsplats, och tack vare en parkerad bil vars registreringsnummer flickan kände igen fick vi en relativt exakt position. Då vi visste att två använda kondomer slängts ut ifrån vanen så beställde vi spermahund för ett noggrant sök av området. Tyvärr gav det inget, en möjlig anledning är att det hade snöat kraftigt efter händelsen. Jag fick senare hjälp av kollegor att gräva undan snön och leta en gång till med hund, men inte heller då hittades något.

Efter vallningarna höll jag och kollegan tillsammans med målsägarbiträdet ett kompletterande förhör med flickan för att räta ut alla de frågetecken som fanns efter det första förhöret och som var avgörande för fortsättningen av utredningen. Det visade sig då dessvärre att det var en missuppfattning att hon hade gemensamma bekanta med gärningsmännen. Vi kunde dock i praktiken få konfirmerat att den van vi hade i beslag var rätt, då hon kunde beskriva insidan av den korrekt i detalj. Vid teknisk undersökning av vanen påträffades två tomma/brutna kondomförpackningar. De, samt ett antal andra spår, skickades till SKL.

Vid genomgång av film ifrån den tunnelbanestation som flickan anlände till hittade duktiga kollegor ifrån närpolisen som jag hade bett om hjälp då de har mycket bra personkännedom två personer som de kunde identifiera (dock ej till 100%). Båda är mycket aktiva ungdomskriminella, och en av dem bor precis i närheten av den första brottsplatsen. Några dagar senare greps en av dem av samma kollegor i exakt samma kläder som han bar på tunnelbanefilmen, och därigenom kunde vi vara säkra på att det faktiskt var han. Bilen han färdades i då han greps togs i beslag för teknisk undersökning då den skulle kunna vara den bil som användes ifrån den första brottsplatsen.

Då vi genomförde fotokonfrontationer så pekade flickan ut den kille som vi visste hade varit del i gänget som mötte henne på tunnelbanestationen, samt en kille till i samma gruppering som vi i övrigt inte hade något på som några hon kände igen ifrån tillfället och bilen hon lämnade trappuppgången i. Hon kunde dock inte säga om de hade varit just någon av dessa två som begick de orala våldtäkterna. Hon pekade inte ut någon av dem som vi hade kunnat binda till vanen. Vi bad om att få tvångsmedelsbeslut av åklagaren men fick inga.

Vi följde även upp ett antal andra trådar (eventuella vittnen, flickans bekanta, telefontrafik, med mera), en del av dem la vi ner en hel del tid på, men i slutändan gav ingen av dem något att jobba vidare med. Jag återvände efter att all snö hade töat bort ytterligare en gång med en spermahund för att leta efter kondomerna, men även den gången utan resultat. Hoppet stod då till resultaten ifrån SKL. Dessvärre grusades de när provsvaren kom tillbaka. Inget hittades på kondomförpackningarna. I vanen hittades DNA ifrån ett stort antal personer (den var uppenbarligen en så kallad "busbil", skriven på en målvakt och brukad av ett antal olika personer, varav de flesta kriminella) vilket gjorde att det var svårt att dra några slutsatser om vem som hade varit där under brottstillfället. Undersökningen av den andra bilen gav inget av intresse. Åklagaren la sedan ner förundersökningen.

Eftersom man på min arbetsplats alternerar inne- och uteperioder så hade huvudansvaret flyttats över till den kollega jag arbetade med medan vi väntade på resultatet ifrån SKL. Det hade hunnit gå en del tid innan jag fick nedläggningsbeslutet, och vid det laget blev jag inte förvånad, men ändå bedrövad. Det kändes inte som att vi hade gjort allt vi kunde för att lösa brottet, ge flickan upprättelse och se till att gärningsmännen fick en påföljd och mer ingripande vårdåtgärder (troligtvis var de flesta under 18, och de vars id dök upp under utredningen var rånare som redan åkte in och ut ifrån olika LVU-åtgärder som i bästa fall inkapaciterade dem/skyddade omgivningen tillfälligt). Vi hade misstänkta, varav åtminstone en som vi hade både på film och utpek i fotokonfrontation och således visste att han hade befunnit sig på platsen och deltagit i händelseförloppet (även om vi inte visste om han var en av de två gärningsmännen). Han förhördes inte ens innan utredningen om grov våldtäkt mot barn lades ned.

Jag fick någon månad senare förmånen att bli inbjuden till ett möte i en pågående utredning om hur polisen skall bli bättre på att utreda våldtäkter. Där fanns en åklagare ifrån det utvecklingscentrum hos åklagarmyndigheten som är ansvariga för den här sortens sexualbrott. Hon var minst sagt förvånad när jag berättade om utredningen, och sa att vi absolut i hennes ögon hade tillräckligt för att få ett anhållande på den nämnda killen. Det hade också varit den absolut enda möjligheten att komma vidare i utredningen. Han hade inte sagt "flaska" om han hade kallats till förhör, varför kollegan som tog över ärendet inte tyckte det var värt besväret då vi inte fick tvångsmedelsbeslut. Det är så klart inte säkert att ett anhållande och förhör hade hjälpt, men möjligheten fanns. Det är så vi löser många av våra grövre brott. Om man jämför med exempelvis en mordutredning som jag fick hjälpa till lite med senare under våren, så blev där personer som man egentligen inte hade så mycket mer på än att de hade befunnit sig i anslutning till brottsplatsen vid brottstillfället både anhållna och häktade tack vare offensiv förundersökningsledning, vilket gjorde att man fick reda på en hel del uppgifter som man annars inte hade fått.

En slutsats som man kan dra som kan gälla både polisen och åklagarmyndigheten är att du som enskild tjänsteman aldrig kommer att få kritik för att du är passiv eller defensiv på ett sätt som leder till att utredningar läggs ned. Man kan gå genom yrket utan att få ett enda erkännande i förhör, eller en enda fällande dom som inte i praktiken redan var klar efter förstahandsåtgärderna utan att kritiseras. Om man däremot försöker göra sitt bästa för att lösa brott, samtidigt som man självklart följer objektivitetsprincipen, ser till att ingen människa kommer i kläm, och behandlar alla med respekt, riskerar man dock alltid att göra saker som kan kritiseras av personer som fokuserar mer på formalia än på verksamheten, samt de inblandade människornas väl och ve.

Före detta länspolismästare och blivande regionpolismästare Carin Götblad har sagt något som jag inte kommer ihåg ordagrant, men andemeningen var ungefär "Det är bättre att agera/försöka göra nytta och göra misstag än att inte göra något alls". Det är det bästa råd jag har fått som polis, och så kommer jag att fortsätta jobba så länge jag är kvar i yrket. Tyvärr är det många i rättskedjan som verkar tänka precis tvärtom.