Bärsärkargång med hammare i lägenhet

Jag har i veckan vittnat som målsägare igen, denna gång för hot mot tjänsteman. Men jag kanske skall börja från början med larmet vi åkte på för ett par veckor sedan....

Det gick ut som att en man som tidigare hade bråkat i en lägenhet och sedan givit sig av nu var tillbaka och levde rövare. Han skulle vara aggressiv och utåtagerande. En bil som låg nära blev skickad på jobbet, och jag och min kollega ropade upp oss och åkte efter. Vi försökte få en lägesrapport av kollegorna på väg fram, men fick inget svar. Då vi anlände stod de dock i trapphuset med en äldre kvinna, och vi kunde direkt höra kraftiga ljud inifrån lägenheten trots den stängda säkerhetsdörren.

Jag gick genast fram till dörren och försökte, tillsammans med en kollega ur den andra bilen, etablera kontakt med mannen där inne genom att lugnt förklara att vi ville prata med honom. Vi ropade genom brevinkastet för att göra oss hörda, men det enda vi fick till svar var otydliga förolämpningar, hot om att han skulle "döda poliserna", och kraftiga smällar på dörrens insida. Det var uppenbart att han slog på dörren med ett tungt metallföremål, för den buktade nästan ut på utsida. Efter att ha försökt ett tag blev det tydligt att det var helt omöjligt att få någon sorts kommunikation till stånd. Mannen svarade inte på några tilltal utan mötte alla försök med skrik (som vi hade väldigt svårt att urskilja någon mening i) och slag på dörren.

Under tiden som vi stod och försökte prata vid dörren så hade kollegan som stod med kvinnan hunnit samla lite mer information. Mannen som skrek och bankade inne i lägenheten var hennes vuxne son. Han hade druckit i flera dagar, och dessutom kombinerat alkoholen med droger. Under den aktuella dagen hade han blivit mer och mer aggressiv och galen. Kvinnan sa att hon aldrig hade sett honom sådan förut. Dessutom fanns det inne i lägenheten en man till, en släkting till dem båda. Kvinnan var naturligtvis väldigt orolig för att sonen i sin rusbetingade galenskap hade gjort mannen illa. Vi frågade kvinnan om telefonnummer till sonen eller släktingen, men fick inte fram något.

 Min radiobilskollega, som inte stod vid dörren, hade påpassligt sett till att hämta sköld och sjukvårdsväska så att vi var utrustade och beredda att ta oss in eller för att mannen kunde ta sig ut. Mannen i lägenheten verkade nu totalt ha gått bärsärk. Det hördes mycket kraftiga ljud av hur glas och porslin krossades gång på gång när han slog på allt möjligt medan han gick omkring därinne och skrek. Med tanke på att det fanns en person till inne i lägenheten som vi inte visste status på, och som i värsta fall kunde ligga döende där inne så kändes det bråttom att komma in. En av kollegorna hade gått ut och kunde se in genom köksfönstret som vette ut åt samma håll som ingången att mannen bar på en hammare och en stor kniv.

Det var dags att försöka ta sig in med hjälp av kvinnans egna nycklar (dörren var låst ifrån insidan). Tanken var att jag skulle gå längst fram med skölden, och att en kollega som hade pepparspray uppe skulle spraya över min axel så fort han fick möjlighet och att jag sedan skulle springa ned mannen med skölden. Jag bad min kollega, som också stod bakom mig på andra sidan att höja beredskapen med tjänstevapnet. Sedan försökte vi låsa upp dörren. Det gick dock inte, då nyckeln satt kvar i "polislåset" ifrån insidan.

Jag bad nu kollegan se om det gick att ta sig in ifrån balkongen. Det gjorde det inte då den satt för högt upp. Kollegan hämtade då brytjärn och hörselskydd medan jag och en kollega till vaktade vid dörren. Jag ville bryta upp säkerhetsdörren och ta mig in så fort som möjligt. Den kollega som pratade med kvinnan tog en kontakt med LKC, som utsåg en polisinsatschef (PIC). Så snart denne kom in på kanalen så beordrade hon oss dock att avvakta, och tillkallade piket och förhandlare. Så då var det inget annat att göra än att hålla positionerna, jag och en kollega till vid ytterdörren, en med kvinnan och två på observationsplatser på båda sidorna av lägenheten, i en knapp timma. För mig kändes det frustrerande och obehagligt att inte få gå in då vi inte visste hur det var med den andre mannen i lägenheten, men det var naturligtvis inget att göra åt det där och då.

Mannen fortsatte att röja runt och slå sönder saker i lägenheten under hela tiden, med bara kortare pauser. Då piketen anlände så hade de taktiska överläggningar med polisinsatschefen, och bröt sedan upp dörren. De försökte tala mannen till sig, men då han väl kom så kom han viftandes med sina båda vapen, så de tvingades slänga chockgranater och spraya honom. Då han desorienterad gick tillbaka in i lägenheten så övermannades han smidigt av piketgruppen. Då piketen säkrade lägenheten så påträffade de även den andra mannen där han livrädd låg och tryckte i ett rum. Kort därefter kom de ut med mannen, belagt med handfängsel. Kollegorna i den andra patrullen tog hand om honom och hjälpte honom av med bojorna. Sedan kom de utbärandes på gärningsmannen, naturligtvis handfängslad. Honom tog vi hand om och, efter kontroll av ambulanssjuksköterska, körde vi honom till polisstationen. I slutänden kan man konstatera att polisinsatschefen fattade rätt beslut. Risken att någon hade blivit skadad hade varit större om vi hade brutit dörren och gått in, och den andre mannen var lyckligtvis helt oskadad.

Vid rättegången var det en helt annan man jag mötte. Lugn, lågmäld, ursäktande. Hans mor, som ju vittnade som målsägare då hennes lägenhet var totalt massakrerad, sa också gråtandes att han är jättesnäll och hjälpsam då han inte dricker eller tar droger. Fallet med bärsärkargången i lägenheten kan därför läggas till alla de andra händelser man dagligen upplever som polis som visar vilka digra konsekvenser förekomsten av både alkohol och illegala droger får för samhället.

En annan tanke att ta med sig gäller säkerhetstänkande, där jämförelsen mellan hur piketen, som är proffs på farliga insatser, och jag själv jobbar är intressant och lärorik. Jag visste att mannen var galen och beväpnad, men min tanke var fortfarande att först springa ned honom med en sköld efter att kollegan hade sprayat. Jag borde kanske ha haft mitt vapen uppe, men det hade jag inte. Kollegan som hade gjort mantelrörelse hade haft väldigt svårt att skjuta då jag var framför honom, och jag hade inga tankar på att backa. Han stod dessutom på andra sidan av huset medan vi väntade på piketen, och ingen av oss två som bevakade ytterdörren hade höjt beredskapen. Jag stod kvar med skölden vid dörren och kollegan stod bakom med pepparspray. Då piketen gick in, så hade samtliga förstärkningsvapen uppe och riktade, utom han som gick först med deras ballistiska sköld som hade dragen pistol.

Ett annat exempel gäller den oskyldige mannen som hade gömt sig i lägenheten. Jag hade aldrig ens kommit på tanken att belägga honom med handfängsel, men för piketen var det en naturlig del i deras arbetssätt när de säkrar en lägenhet. Kontroll först, frågor sen. Detta har alltså inget med de inblandade piketpolisernas karaktär att göra, en av dem som var på plats är en gammal turlagskollega till mig och ödmjukare och snällare person får man leta efter, utan med hur de jobbar.

Jag har själv fått höra (på omvägar) att mitt "låga säkerhetstänkande" kan uppfattas som obehagligt, då jag kan gå in i situationer som jag känner mig trygg i men som andra kan uppfatta som farliga. Jag gissar att det kan handla om att jag t.ex. kan stå nära en psyksjuk aggressiv person och tala lugnt, istället för att ta ut ett säkerhetsavstånd och dra upp sprayen. Det faktum att jag var väldigt tydlig med att jag ville in i lägenheten skulle kunna vara ett bra exempel på en sådan situation, för även om jag går först så hade det kunnat bli farligt även för kollegorna bakom. Jag behöver kanske reflektera lite över mitt eget säkerhetstänkande, men framför allt behöver jag tänka på att vara lyhörd för hur mina kollegor upplever en situation på plats.

Det finns mycket att lära om säkerhetstänkande av t.ex. piketen som ju är experter på området. Men i slutändan så handlar det om en egen bedömning och egna värderingar (dock gärna i kommunikation med kollegan). Jag jobbar med mindre marginaler för att jag tycker att det ger ett bättre resultat, jag tar medvetet vissa risker för att jag tycker att alternativet är sämre. Det kan handla om att inte vilja vänta när någon är i fara, att värna om möjligheten till en bättre kommunikation som  kommer av att visa att man står nära och är avslappnad, eller om att inte i onödan kränka någon som är oskyldig med tvångsmedel. Så även om jag gärna lär mig av t.ex piketens expertis, så avstår jag ifrån metoden att handfängsla alla i en lägenhet som man behöver säkra även om situationen är kaotisk, potentiellt farlig och det är svårt att veta vilken roll varje enskild individ har spelat. Jag vill helt enkelt inte jobba så. Detta innebär dock inte att jag inte har förståelse för eller respekterar deras arbetssätt, de är som sagt experter på det de gör. Men polisyrket är ett komplext hantverk, och var och en får, inom moraliska och juridiska ramar, hitta ett sätt att arbeta som känns bra både ur ett etiskt perspektiv och ett säkerhetsperspektiv. Och ett av syftena med den här bloggen är just att skapa förståelse för den komplexiteten, en förståelse som ofta saknas i de kvällstidningsrubriker som med jämna mellanrum dömer ut någon kollega som anses ha brustit på ett eller annat sätt...