Samhällets frustrerande flathet

Under ett nattpass i helgen fick vi ett larm om en kille som uppgav att han var jagad av ett antal personer ute i en förort. Vi var flera bilar som svarade på larmet, men trots att vi var hyfsat snabbt på plats så kunde vi inte hitta några som stämde in på det signalement som vi hade fått av målsägaren. Efter ett tag tvingades vi lägga ned insatsen, men då en av bilarna hade noterat att det hängde ett större gäng med välkända yrkeskriminella inne i ett bostadsområde så bestämde några av oss att vi skulle göra en kontroll. I princip samtidigt gick det dessutom ut ett nytt larm om att någon hade ringt in och klagat på att ett ungdomsgäng stökade och förde oväsen på just den aktuella adressen. Vi åkte dit, bad dem sänka musiken ifrån bilhögtalarna och identifierade personerna på platsen samt gjorde en husrannsakan i bilen enligt PL20a. Allt gick lugnt och städat till. Några av killarna undvek helt att prata med oss, medan vi kunde ha avslappnade samtal med en del andra. Vi påträffade inget i bilen, och lämnade kort därefter platsen med påminnelsen att de inte skulle föra oväsen och störa de boende.

De flesta av killarna var i 20-års åldern. Några förekom bara med mindre förseelser, men majoriteten fanns redan registrerade i i princip alla våra system gällande misstankar om eller domar för brott som stöld (främst inbrott), misshandel och rån. De allra mest brottsaktiva, välkända namn i distriktet, hade redan blivit dömda för ett stort antal rån, och hade även sedan länge avancerat ifrån personrån till att satsa på mer inkomstbringande objekt och tyngre beväpning. Och även om uppklarningsprocenten är betydligt bättre för grova rån än för t.ex. inbrott, så kan man dock vara säker på att de "jobb" som de här killarna kunde bindas till bara är en del av all den brottslighet som de ligger bakom.

Det som får mig, och i princip alla kollegor som lever i samma verklighet som jag gör, att reagera är hur man i den åldern har hunnit med att begå så många grova brott. Förklaringen finns om man slår på domarna. Rån och grova rån leder till straff som ungdomsvård, skyddstillsyn, och i värsta fall några månader i fängelse. Sen kommer de ut igen, begår nya brott, och åker så småningom fast igen. Och den historien upprepar sig gång på gång på gång.

Att bedriva en förundersökning om ett spaningsrån kräver en hel del resurser (förutom alla de bilar som troligtvis deltog i insatsen då rånet skedde). Det kostar pengar och tar tid ifrån annan polisiär verksamhet. Men det är det minsta problemet. Effekterna för de målsägare som blir rånade är naturligtvis ett väldigt mycket värre problem. Och till det kommer de effekter som killarnas kriminella verksamhet har på samhället i ett längre tidsperspektiv. Nu menar jag inte de eventuellt högre avgifter som handlare tvingas ta ut för att de blir rånade, utan att då livsstilskriminella släpps ut (ofta med en hel del pengar undangömda) så tillåts de agera förebilder, trendsättare och exempel för ett stort antal ungdomar på glid i de förorter som de kommer ifrån. Signalen blir tydlig, den kriminella banan lönar sig och staten är oförmögen att stoppa dem som bestämt sig för att livnära sig på brott. Konsekvensen av att åka fast är i bästa fall obetydlig och i sämsta fall hanterbar och värd risken.

Varken jag eller någon av kollegorna har några enkla svar på hur den här problematiken borde lösas. Men vi är i princip alla överens om att det behöver få mer ingripande konsekvenser att begå grova brott. För som det är nu fungerar inte påföljdssystemet alls, speciellt inte för de ungdomar som på grund av sin ålder har en kraftig straffrabatt. Högre straff skulle lösa en del av problemen då man åtminstone skulle få bort de här yrkeskriminella ifrån gatan och på så sätt se till att mindre brott begås och att de inte drar med sig en hel ny generation i en kriminell livsstil. Men det som verkligen vore önskvärd, skulle vara att man lyckas hitta påföljder som ökar chansen att bryta det kriminella beteendet genom vård, terapi, nya förebilder, vad som än kan fungera. Men även det kräver att påföljderna blir betydligt mycket mer ingripande och väldigt mycket längre än vad de är idag. Vem ändrar totalt sin identitet och/eller sin livsstil efter ett par månader på ett ungdomshem? Det krävs troligen att ungdomen hamnar i en helt annan miljö, med bra förutsättningar till stöd/vård och utan möjlighet att rymma/ta sig tillbaka under en ganska lång tid om man skall lyckas med den sortens omdaning. Men det torde vara värt pengarna, för lyckas man så är vinsterna både ekonomiskt och mänskligt enorma för samhället. Som det ser ut nu, däremot, känns det som om samhället uppvisar en sådan flathet mot ungdomskriminella att, om man får raljera lite, det knappt blir värt att gripa dem... Och det är enormt frustrerande.

Om att jobba i Rinkeby

Den som har läst det jag skrivit, både på bloggar och på Newsmill, torde veta att jag vill att Sverige skall vara ett öppet och tolerant samhälle som välkomnar olikheter och bekämpar diskriminering. Jag är positiv till invandring, och vill att vi skall öka möjligheterna för människor att få stanna i Sverige och skapa sig en framtid här, inte tvärt om. Jag har dessutom förmånen att ha många vänner med olika etniska och kulturella bakgrunder, både här i Sverige och i andra länder, främst då i Latinamerika. Detta har sammantaget gett mig ett bra skydd emot rasism och främlingsfientlighet, men det hindrar inte att jag ibland, då man jobbar i t.ex. Rinkeby, är med om händelser som gör att man förstår hur det kommer sig att många är kritiska till det "mångkulturella samhället".

Av någon anledning så finns det en lokal ungdomskultur i vissa grupper i en del invandrartäta, segregerade förorter som Rinkeby som är ytterst problematisk. Det tänds eld på allt möjligt, det kastas sten på brandkår, polis och ambulans, det förstörs och vandaliseras, och allt är alltid någon annans fel eller ansvar. Ibland kanske man låtsas att man protesterar mot något, till exempel stängningen av en ungdosmgård, som tvingats stänga just för att några ungdomar har eldad upp delar av den... Men ibland kommer ärligare förklaringar av typen "Vi hade tråkigt".

Under mitt förra arbetspass så åkte jag ock kollegan in i Rinkeby för att det hade larmats om en brand. Då vi kom fram så hade branden, någon hade eldat i en papperskorg, släckts. Det stod dock ett gäng ungdomar i 11-15års åldern på platsen, så vi klev ur för att prata lite. Jag skakade hand med dem som stod i närheten och både kollegan och jag var trevliga och artiga, och till en början gick det att prata lite. Sen skockas det fler ungdomar runt omkring. Någon anklagar oss för att "trakassera" honom, trots att ingen av oss sagt ett ord till honom och han själv kommit fram till där vi står och pratar. Några börjar "nöffa". Flera säger att de hatar poliser och att vi inte har där att göra. Möjligheterna till ett konstruktivt samtal rinnner snabbt ut i sanden. Vi har valet att låta oss triggas av spydigheterna och ge svar på tal eller att ignorera dom. Vi väljer att tacka för oss och lämna. När bilen rullar iväg ser kollegan en sten komma farandes, den når dock inte fram till bilen.

Den sortens attityd vi mötte har dock lite med invandring och mycket med lokala problem och subkulturer bland ungdomar att göra. Det är inte konstigt att en oproportionerligt stor andel av ungdomarna i Rinkeby tidigt påbörjar en kriminell bana, med tanke på de attityder som finns i området. Samhället måste agera snabbare och hårdare för att stävja ungdomskriminaliteten, inte minst för att varje lite tyngre kriminell ungdom inspirerar mängder med yngre förmågor till att följa efter i samma bana. Snabbare insatser av socialtjänsten, bättre möjligheter att fosterhemsplacera bråkstakarna och få bort dem ifrån den här miljön, och höjningar av straffen samt en sänkning av straffmyndighetsåldern vore några konstruktiva åtgärder. Dessa repressiva åtgärder måste självklart även kompletteras med stödjande åtgärder av socialtjänst och skola, samt en allmän kamp för att höja sysselsättningen och minska utanförskapet i de här områdena. Rinkeby har många fina sidor, bland annat ett levande gatuliv och charmiga, hjälpsamma människor. Jag har själv mest positiva associationer till att jobba där, men för att Rinkeby och liknande områden verkligen skall kunna utvecklas och bli trevligare och säkrare för dess invånare, så krävs det att man lyckas bekämpa den sortens destruktiva ungdomskultur som vi poliser så ofta möter där.