Barn i förorten

I början av passet går det ut ett larm om ett butiksrånförsök i Rinkeby. Jag och kollegan lämnar utsättningen och åker. Det var egentligen redan kört att få tag på gärningsmannen. Det tar några minuter ifrån att butiksägaren ringer 112 tills att LKC går ut med jobbet, och därefter skall vi ner, lasta bilen, och köra ut, medan det tar sekunder för en tilltänkt rånare att försvinna i sin egen hemmiljö. Man blir helt beroende av vittnesmål som kan peka ut vart han har tagit vägen, och tyvärr är det ofta ont om sådana.

Kollegan utses hur som helst till polisinsatschef för den lilla insatsen, och vi tar oss direkt till objektet, en liten godisbutik. Det visar sig snabbt att rånförsöket misslyckades totalt. Rånaren hade kommit in med en yxa, ett pistollikande föremål och en påse och beordrat butiksinnehavaren att fylla på påsen (med pengar). Han hade dock ställt sig så att butiksinnehavaren lätt kunde springa ut ur butiken och ropa på hjälp, vilket han också gjorde. Det förvirrade rånaren sprang helt enkelt efter ut ut butiken och försvann, utan att ha fått med sig ens en snickers...

En anledning till rånarens tafatthet var antagligen hans unga ålder, som uppskattades till 15-16 år. Han var alltså ett barn enligt lagen. Men tyvärr är det många barn i förortsmiljön som hamnar snett tidigt.

Eftersom det rörde sig om en godisbutik så fanns det även många barn runt omkring. Ett av dem, en liten pojke på kanske 5-6 år, var också det bästa vittnet, och kunde beskriva detaljer på rånarens klädsel som butiksägaren hade missat. En grupp andra små barn följde med oss runt då vi letade igenom närområdet efter saker som rånaren kan ha slängt under flykten, främst då yxan. De var otroligt charmiga och vänliga, och det var nästan lite tråkigt att lämna dem då vi gav upp letandet.

Vi hann inte komma många meter med bilen då en flicka i 11-12årsåldern vinkar till oss. Hon och hennes kompisar hade hittat en treårig pojke som vandrade omkring ensam bredvid den kraftigt trafikerade lokalgatan. Självklart stannar vi för att ta hand om pojken och försöka återföra honom till hans föräldrar. Efter att vi med hjälp av hjälpsamma förbipasserande försökt prata med honom på svenska, spanska, arabiska (olika dialekter), turkiska, romani, och kanske några fler språk som jag missade, så kunde vi konstatera att vi inte fick mer än nickanden och huvudskakningar ur honom. Han pekade dock i riktning ut mot den stora vägen, så jag plockade upp honom och vi började promenera. Som tur var verkade han vara trygg med mig, han hade gråtit förut men lugnade ned sig. När vi kom hela vägen ut, så pekade han och sa "lastbil", det första och sista ordet som han yttrade medan han var med oss. De hjälpsamma barnen som hade räddat honom ifrån att riskera att bli påkörd cyklade med oss, så vi var en liten klunga som frågade alla vi passerade om de kände igen barnet. Det gjorde ingen.

Vi fortsatte att försöka fråga honom om mamma, och han fortsatte att peka. Den här gången ledde färden in på en innergård och upp i ett trapphus. Inte heller där kände någon igen barnet. Sedan fick kollegan till slut det förväntade samtalet ifrån LKC, mamman hade ringt in och sagt att hon hade tappat bort sitt barn. Han tog telefonkontakt med henne, hon visade sig vara i Centrum, och vi promenerade dit. Jag bar fortfarande på pojken (som fortfarande var nöjd och lugn), och när vi passerade områden där de äldre ungdomarna hängde, så kom några av de vanliga kommentarerna. "Gris!". "Släpp honom!". Med mera... Vi ignorerade naturligtvis kommentarerna helt och hållet, och kort därefter var den lille pojken åter hos sin mamma. Det visade sig då att han var bror till den några år äldre pojken som hade varit så duktig på att observera detaljer på rånarens klädsel...

Jag har tidigare nämnt att det är ett stort problem att många ungdomar i förorter som Rinkeby har en dålig attityd, inte bara till polisen utan till samhället i allmänhet och till lagar och regler. Detta leder ofta till kriminalitet och moraliska sammanbrott av typen som den 15-16-årige rånaren ägnade sig åt. Självklart gäller inte detta alla, men så pass många att det är ett stort problem, både vad gäller lokala oroligheter och rekrytering till kriminella nätverk. I skarp kontrast till detta är ofta de små barnen hur vänliga och charmiga som helst, och kanske speciellt mot oss poliser. Det är bara ett av många tecken på att det som gör att så många av dem senare "hatar" polisen och samhället och blir kriminella knappast har att göra med värderingar som de får med sig ifrån sina föräldrar och deras kultur, utan beror helt och hållet på den lokala ungdomskulturen som de växer upp i. Och de destruktiva krafterna som finns i den kräver både integritet och/eller positiva förebilder att stå emot.

Blod, våld och tystnad

Det är i slutet av passet för någon dag sedan. Vi har avslutat tidigare avrapportering och jag styr mot Rinkeby Centrum. Då vi passerar en restaurang/pub som ligger precis utanför centrum ser vi en man som håller på att försöka ta sig upp ifrån alla fyra. Vår omedelbara slutsats är att han har druckit för mycket alkohol och behöver hjälp och vård (en LOB). Hur som helst skall vi naturligtvis undersöka saken, så jag stannar bilen och vi kliver ur. Då vi kommer fram till mannen har han ställt sig upp och går med relativt stadiga steg därifrån. Han är dock dränkt i blod. Hela huvudet är blodigt, och den tröja han bär under jackan har blivit så nedblodad att den skulle gå att vrida ur som en trasa. Vi försöker få honom att stanna och erbjuder oss att köra honom till sjukhus. Samtidigt inser vi båda att han har blivit utsatt för ett brott, vilket gör att vi även måste försöka utföra initiala utredningsåtgärder så gott som det går. Mannen själv vill inte veta av oss. Han säger sig inte behöva vår hjälp, och hävdar att han har ramlat och slagit sig. När vi försöker insistera på att han behöver vård blir han än mer otrevlig och aggressiv mot oss. De människor som finns runt omkring hävdar nästan samtliga att de inte sett något. Vi får i alla fall reda på av en anonym uppgiftslämnare att den blodiga mannen blivit nedslagen med vassa föremål här ute efter ett bråk som började inne på restaurangen.

Då det är lite bökigt att på två personer försöka hantera en genomblodig och stökig man som inte vill ha hjälp, och samtidigt försöka bedriva utredningsarbete ropar vi på radion att vi skulle behöva en patrull till till platsen. Medan kollegan är inne på restaurangen för att försöka få fler uppgifter så försöker jag övertala mannen att följa med oss till sjukhus. Han ger först med sig, men när jag hämtar sjukvårdsväskan för att lägga något på hans blödande huvud hinner han ändra sig och ger sig av mot busshållplatsen. Jag följer efter och ropar åt honom, men han växlar emellan att ignorera mig och att med uttrycksfulla ordval be mig lämna honom ifred. Då jag kommer fram har han klivit på bussen.

I det läget hade jag redan bestämt mig för att han skulle med oss, oavsett om han ville det eller inte. Jag brydde mig inte om att fundera på med vilket lagstöd som jag tänkte omhänderta honom, utan gick fram till busschaffören och fick stoppat bussen och öppnat dörrarna. Sedan gick jag in och drog av den blodiga mannen. Väl utanför försökte han slita sig loss, men jag höll kvar honom och bad kollegan komma hit för att lättare föra mannen tillbaka till bilen. Framme vid bilen vägrade mannen att kliva in utan fortsatte istället att vara ifrågasättande, aggressiv och otrevlig, så efter att ett längre tag försökt övertala honom att frivilligt sätta sig tvingades jag att med våld knuffa och trycka in honom i baksätet. Nu hade en patrull till anlänt, och de fick ta hand om att försöka få uppgifter om misshandeln medan vi körde mannen till Karolinska Sjukhuset.

Vi hade inte mer än hunnit ut ifrån Rinkeby när kollegan berättade att mannen plötsligt svimmade. Han blev helt okontaktbar och började andas ansträngt och snarkande. Vi åkte så fort vi kunde med blåljus och sirener till akutmottagningen på Karolinska, och bad LKC förvarna om att vi är på väg. Väl framme drog vi ut mannen ur bilen, och inom sekunder låg han på ett operationsbord i traumaavdelningen med ett 15-tal personer ifrån sjukvården runt omkring som jobbade med livräddande åtgärder.

Det visade sig att mannens inte hade några allvarliga skallskador, så troligtvis har han helt enkelt svimmat på grund av blodförlust och utmattning, kanske i kombination med att han druckit en del alkohol. Det var alltså ingen fara med honom när han väl kommit till sjukhuset och hade fått ett par påsar blod i sig. Om han däremot hade däckat i något dike, eller sittandes längst bak i bussen, så hade han kanske fortsatt att förlora blod och dessutom eventuellt haft svårt att få tillräckligt med luft på grund av chocken ifrån blodförlusten, något som den snarkande, ansträngda andningen tydde på. Och om han då inte hade fått hjälp i tid så är det möjligt att han inte hade varit i livet idag.

Vår insats kan alltså ha räddad mannens liv, även om han själv verkade tycka betydligt sämre om oss än om dem som slog sönder skallen på honom som han uppenbarligen inte ville gola på. Med ett undantag, så var det inte heller någon av alla dem som säkert hade sett hur bråket började inne på restaurangen som var beredd att berätta något. Det är inte så konstigt att det är svårt att utreda brott i Rinkeby... Däremot var det gott om folk som hade åsikter om att vi släpade med oss den blodige mannen. Som vanligt slängdes det förolämpningar och ifrågasättande kommentarer efter oss ifrån folk som tyckte att vi trakasserade honom och borde låta honom vara...

Om att jobba i Rinkeby

Den som har läst det jag skrivit, både på bloggar och på Newsmill, torde veta att jag vill att Sverige skall vara ett öppet och tolerant samhälle som välkomnar olikheter och bekämpar diskriminering. Jag är positiv till invandring, och vill att vi skall öka möjligheterna för människor att få stanna i Sverige och skapa sig en framtid här, inte tvärt om. Jag har dessutom förmånen att ha många vänner med olika etniska och kulturella bakgrunder, både här i Sverige och i andra länder, främst då i Latinamerika. Detta har sammantaget gett mig ett bra skydd emot rasism och främlingsfientlighet, men det hindrar inte att jag ibland, då man jobbar i t.ex. Rinkeby, är med om händelser som gör att man förstår hur det kommer sig att många är kritiska till det "mångkulturella samhället".

Av någon anledning så finns det en lokal ungdomskultur i vissa grupper i en del invandrartäta, segregerade förorter som Rinkeby som är ytterst problematisk. Det tänds eld på allt möjligt, det kastas sten på brandkår, polis och ambulans, det förstörs och vandaliseras, och allt är alltid någon annans fel eller ansvar. Ibland kanske man låtsas att man protesterar mot något, till exempel stängningen av en ungdosmgård, som tvingats stänga just för att några ungdomar har eldad upp delar av den... Men ibland kommer ärligare förklaringar av typen "Vi hade tråkigt".

Under mitt förra arbetspass så åkte jag ock kollegan in i Rinkeby för att det hade larmats om en brand. Då vi kom fram så hade branden, någon hade eldat i en papperskorg, släckts. Det stod dock ett gäng ungdomar i 11-15års åldern på platsen, så vi klev ur för att prata lite. Jag skakade hand med dem som stod i närheten och både kollegan och jag var trevliga och artiga, och till en början gick det att prata lite. Sen skockas det fler ungdomar runt omkring. Någon anklagar oss för att "trakassera" honom, trots att ingen av oss sagt ett ord till honom och han själv kommit fram till där vi står och pratar. Några börjar "nöffa". Flera säger att de hatar poliser och att vi inte har där att göra. Möjligheterna till ett konstruktivt samtal rinnner snabbt ut i sanden. Vi har valet att låta oss triggas av spydigheterna och ge svar på tal eller att ignorera dom. Vi väljer att tacka för oss och lämna. När bilen rullar iväg ser kollegan en sten komma farandes, den når dock inte fram till bilen.

Den sortens attityd vi mötte har dock lite med invandring och mycket med lokala problem och subkulturer bland ungdomar att göra. Det är inte konstigt att en oproportionerligt stor andel av ungdomarna i Rinkeby tidigt påbörjar en kriminell bana, med tanke på de attityder som finns i området. Samhället måste agera snabbare och hårdare för att stävja ungdomskriminaliteten, inte minst för att varje lite tyngre kriminell ungdom inspirerar mängder med yngre förmågor till att följa efter i samma bana. Snabbare insatser av socialtjänsten, bättre möjligheter att fosterhemsplacera bråkstakarna och få bort dem ifrån den här miljön, och höjningar av straffen samt en sänkning av straffmyndighetsåldern vore några konstruktiva åtgärder. Dessa repressiva åtgärder måste självklart även kompletteras med stödjande åtgärder av socialtjänst och skola, samt en allmän kamp för att höja sysselsättningen och minska utanförskapet i de här områdena. Rinkeby har många fina sidor, bland annat ett levande gatuliv och charmiga, hjälpsamma människor. Jag har själv mest positiva associationer till att jobba där, men för att Rinkeby och liknande områden verkligen skall kunna utvecklas och bli trevligare och säkrare för dess invånare, så krävs det att man lyckas bekämpa den sortens destruktiva ungdomskultur som vi poliser så ofta möter där.