Brott i skolmiljö - dubbel kränkning

I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.

På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.

Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.

När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.

Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.

Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.

Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!

Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...

Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...

Grov fridskränkning

Jobbet gick ut som att en kille hotade och slog sin bror i det gemensamma hemmet. Vi var på väg in för att skriva på två gamla jobb, men eftersom det inte fanns några lediga bilar så högg vi och ilade dit.

När vi väl var på plats, så hade bråkstaken redan lämnat lägenheten, så vi började i lugn och ro förhöra oss om vad som hade hänt. Jag och kollegan pratade naturligtvis separat med olika familjemedlemmar i olika rum, men ganska snabbt så växte för oss båda fram en bild av en familj som hölls i ett terrorgrepp av storebrodern (pappan bodde på annat håll, och verkade inte vara särskilt närvarande). Både modern, den året yngre systern och den ett par år yngre brodern blev regelbundet slagna och hotade till livet, ibland med kniv eller andra tillhyggen. Detta hade dessutom pågått under flera år.

Det kanske konstigaste var ändå att brodern verkade vara så säker på att han kunde behandla sin familj precis som han ville att han även ibland misshandlade och hotade inför andra människor. Av en ren slump så råkade dessutom en bekant till familjen som både kunde styrka den stora bilden av broderns övergrepp och som dessutom personligen hade blivit vittne till flera fall av misshandel befinna sig i närheten av lägenheten, och kunde kallas in på förhör.

Efter att vi var klara med utredningsåtgärderna på platsen, så kände jag att vi hade byggt upp ett solitt fall för att styrka grov fridskränkning (motsvarande grov kvinnofridskränkning men i alla andra fall än då brottet sker mot en kvinna som är eller har varit i en relation med gärningsmannen) mot alla de tre olika målsägarna. Problemet var bara att gärningsmannen inte var på plats, och att de alla var rädda för vad som skulle hända då han kom tillbaka.

Vi förhörde oss lite om var han kunde tänkas vara någonstans, och fick sedan reda på av en släkting att han hade setts nyligen i en restaurang i det lokala centrumet. Vi åkte dit, men tyvärr var det bom i restaurangen. Innan vi gav upp och åkte in för att skriva av oss, så trålade vi runt lite i centrumet, och ganska snabbt så fick vi se en person på en cykel som stämde väldigt väl med signalementet. Kollegan stannade bilen, och jag sprang ut och högg honom.

Han fattade inte vad det var frågan om. Även om han hade haft med polisen att göra förut för en del grova brott, så gissar jag att han visste med sig att han inte hade gjort sig skyldig till några rån eller stölder på sistone och därför kände att han inte hade något att frukta av polisen. Det fanns nog inte i hans föreställningsvärld att han skulle gripas för saker som han hade gjort mot sin familj. I bilen så sa han också att han skulle komma att släppas snabbt, något han säkert var van vid som ungdomsbrottsling, de brukar få gå väldigt fort även för grova brott. Han förklarade även att han bara hade haft ett ansvar att som äldste bror uppfostra sina syskon...

Efter omfattande avrapportering, inklusive pm om observationer på platsen, hot- och riskbedömningar, pm till socialtjänsten, blanketter till brottsofferstöd, med mera så lämnade vi av ärendet. Efter det så brukar man sällan få höra något om hur det går sen. Men den här gången hade vi tur. Några dagar senare så kom ett par kollegor tillbaka ifrån en häktningsförhandling där de hade varit med killen i fråga, och de kunde berätta att han blev häktad.

Ett relationsärende som detta tar nästan alltid mycket tid i anspråk, både på platsen och vad gäller avrapportering. Men när det går bra, så är det verkligen värt besväret flera gånger om. Det är sällan som man när man griper någon kan känna så konkret at man faktiskt hjälper andra människor som när man plockar in någon för grov kvinnofrids- eller fridskränkning. Och när vi ringde ifrån stationen och berättade att vi hade hittat och gripit brodern som höll resten av familjen i ett terrorgrepp, så blev de mycket glada och lättade. Då känns det bra att vara polis.

Vad gäller resten av avrapporteringen, den som vi var på väg in för att göra då vi åkte på detta jobbet, så fick den vänta i ytterligare två dagar, då vi även dagen efter hade fullt upp från start till slut av passet....

Lögner överallt

Något av det första som man behöver lära sig när man jobbar som polis är att vara lagom skeptiskt till sanningshalten i vad folk säger. Om man precis har fått tag på en person som är misstänkt för ett brott, speciellt då om det rör sig om en yrkeskriminell, så har man en hög mental förberedelse på att personen kommer att ljuga. Tyvärr är det ju också så att en brottsling har väldigt lite motivation att tala sanning. Det kostar honom ingenting att obstruera rättsprocessen allt han kan, och han har inget att vinna på att berätta precis vad som har hänt, han får ändå samma straff.

Om man har att göra med vanliga "Svenssons", t.ex. vid ett lägenhetsbråk, så är de inblandade ofta personer med generellt sätt högre trovärdighet. Men likväl så får man nästan alltid historier som skiljer sig väldigt mycket ifrån de olika parterna, så minst en person ljuger nästan alltid. Och oftast är det naturligtvis gärningsmannen som ljuger mest och offrets version som ligger närmast sanningen. Just det att en målsägare berättar vad som har hänt på ett korrekt och sanningsenligt sätt är nästan en förutsättning för att det skall vara möjligt att bilda sig en uppfattning, annars blir allt bara ett kaos av lögner ifrån alla håll.

Häromdagen var vi på ett jobb som gick ut som en konflikt om en andrahandsuthyrning av en lägenhet. Det hade varit en patrull på platsen tidigare som hade medlat och gett råd, men bråket hade blossat upp igen. Då jag och kollegan kom dit så fanns där ett antal människor, varav de flesta talade dålig svenska och många var upprörda. Vi försökte metodiskt att separera folk och prata med dem en och en för att bilda oss en uppfattning om vad som hade hänt, men det försvårades av att det fanns ont om avskilda utrymmen att prata på. Vi fick snabbt fram att det rörde sig om en konflikt emellan en man som sedan några dagar hyrde en lägenhet av en kvinna och kvinnan med familj. Kvinnan och hennes mor var närmast hysteriska och talade om att han hade hotat dem med kniv. Då jag försökte få hela berättelsen ur kvinnan så blev det dock snabbt klart för mig att hon ljög om en massa olika saker. Vi visste ifrån oberoende vittnen att kvinnan hade haft män med sig (det visade sig vara hennes bröder), men hon hävdade att hon bara var där med sin mor. Hon sa att hon hade tänkt hyra ut till dem som inneboende, men det var helt uppenbart att hon inte hade tänkt dela den lilla lägenheten med ett för henne okänt par. Hon hävdade att mannen, som hade ett sår i ena fingret, hade skurit sig med kniven, fast det uppenbart var ett klämsår. Sedan kom hennes lillebror till platsen, och då jag pratade med honom så fick jag, med undantaget att han sa att han och hans bror också hade varit på platsen, samma osannolika berättelse om omständigheterna kring knivhotet. Då tröttnade jag. Jag förklarade för honom att jag var less på att höra uppenbara lögner och att hela deras trovärdighet, inklusive angående att de skulle ha blivit hotade med kniv, var närmast obefintlig. Efter en kortare diskussion sade sig lillebrodern vara beredd att berätta sanningen. Han kom sedan med en historia som var mycket mer trovärdig. Grunden till konflikten var mycket riktigt andrahandsuthyrningen, men systern bodde inte i lägenheten utan hyrde ut hela. Mannen hade hotat dem med kniv, men såret på fingret hade han fått då dörren hade tryckts igen av deras mor när han, fortfarande med kniven i handen, var inblandad i ett bråk med storebrodern.

Med de nya uppgifterna så tog vi upp en anmälan om olaga hot mot mannen som hyrde lägenheten, men vi förklarade också att de som hade hyrt ut den skulle hålla sig undan ifrån lägenheten och ta alla diskussioner på telefon. Även om knivmannen bara hade bott där i två dagar, så hade han och hans gravida fru besittningsrätt till lägenheten. Sedan fick de lösa de ekonomiska förehavanden civilrättsligt, med advokater och vräka paret med hjälp av kronofogden om de inte kom överens.

Lögnen om att kvinnan fortfarande bodde i lägenheten berodde helt enkelt på bidragsfusk, hennes mor hade egentligen inte rätt till bostadsbidrag eftersom den vuxna dottern bodde där, men dottern låtsades bo i den lägenhet som hon hade förstahandskontrakt på och som hon under tiden hyrde ut svart. Vi hade antagligen inte tänkt så mycket mer på det om hon inte hade ljugit om saken, eftersom vi hade fullt upp med själva bråket. Nu när vi blev uppmärksammade på det så kommer vi (det är inte gjort ännu för att det har varit hysteriskt mycket jobb de senaste passen) att skriva en anmälan om bidragsfusk. Det tragiska är att det är så otroligt vanligt med att folk är skrivna på en adress och bor på en annan, vilket många gånger beror på bidragsfusk, att man som polis knappt reagerar om de inte markerar ut sig själva genom uppenbara lögner. Jag hade antagligen kunnat skriva anmälningar om bidragsfusk mängder med gånger om jag bara hade haft/tagit mig tid att gräva i varför olika personer helt uppenbart är skrivna på andra adresser än de de bor på. Tyvärr, så verkar den här sortens fusk också vara speciellt vanligt i de segregerade förorterna. När vi konfronterade familjen med lögnerna och fusket så var svaret bara "Alla gör det". Om det är så här det fungerar, så kan man lika gärna skrota bostadsbidraget.

En annan tragisk detalj är lättheten med vilken vissa människor ljuger. Kvinnan med lägenheten var det kanske värsta exemplet. Hon ljög om ett antal detaljer som hon borde förstått helt uppenbart skulle gå att se igenom, som t.ex. att mannen hade skurit sig själv fast det var tydligt att det inte var ett skärsår som han hade, och spärrade sedan upp sina ögon och såg anklagande på mig då jag påpekade att hon ljög. Tyvärr är det väl med lögner som med kriminalitet, när man väl har vant sig vid det, så slutar man att ifrågasätta sig själv och fundera över moraliska aspekter med det man gör, man kör på av bara farten...