Ta av sig skorna?

I den senaste "snurran" (arbetspass i rad, för en person som inte jobbar treskift så skulle det motsvaras av en arbetsvecka) så var jag på två jobb vars enda gemensamma nämnare var mina skor. Eller rättare sagt våra skor (d.v.s. jag och min kollegas) och huruvida de skulle stanna på eller tas av... Jag börjar med den första händelsen.

Det var ett helgnattspass och det var bra tryck på jobben så alla patrullerna hade att göra. Vi hade precis avslutat ett jobb och var på väg att hjälpa till med att bevaka några polisbilar för att förhindra skadegörelse då vi fick omprioritera för att åka till vad som gick ut som ett pågående lägenhetsbråk. Vi åkte naturligtvis blått dit, och samtidigt som jag knackade på och var på väg in i den utpekade lägenheten så fick kollegan kontakt med anmälaren i trapphuset. Jag gick in i lägenheten för att bilda mig en uppfattning om vad som höll på att hända därinne, och kort efter kom kollegan med informationen att det inte hade rört sig om ett bråk utan bara en stökig och störande fest (alltså ett rutinjobb). Även om jag, som jag brukar, hälsade på mannen som öppnade dörren så gick han direkt igång på att jag hade klivit in i hans lägenhet utan att ta av mig skorna. Jag och kollegan kunde ganska snabbt konstatera att det, precis som anmälaren i trapphuset hade sagt, bara rörde sig om en stökig och brötig fest. Jag fastnade hur som helst i en diskussion med mannen som tyckte att jag hade varit respektlös som klev in i hans lägenhet med skor på. Jag försökte lugnt och pedagogiskt förklara att det är så vi poliser jobbar. Om vi i tjänsten går in i en lägenhet så är det för att vi av någon anledning behöver göra det, och då har vi rätt att klampa in med skor på. Förutom det självklara i de fall där man snabbt måste in och agera, så skulle det dessutom bli bökigt och tidskrävande, och även innebära dåligt säkerhetstänkande att alltid ta av sig skorna eftersom man varken vet vad man möts av i lägenheten (krossat glas på golvet, t.ex.) eller om det dyker upp ett plötsligt behov av att snabbt ge sig av därifrån. Efter ett kort och aningen irriterat samtal i vilket jag, förutom att upprepade gånger säga till honom att sänka rösten för att inte väcka ännu fler grannar, betonade att vi alltid går in med skor så sa en av mannens vänner till honom att släppa det, och vi skakade hand och gav oss av mot fler jobb.


Passet efter hade vi precis klarat av avrapporteringen på ett ärende och var på väg ut igen då vi i vårt datasystem för händelserapporter/larm (HR) såg att två HR låg och väntade i nära anslutning till varandra. Vi begav oss ut och kontaktade radion på väg emot det första, en stökig och aggressiv son som bankade på sin mors dörr mitt i natten. Då vi kom fram hade han dock lämnat, och efter att ha pratat med modern, med hjälp av en tolkande broder, så blev resultatet att vi lämnade utan vidare åtgärder och åkte mot nästa jobb. Det rörde sig om en psykiskt sjuk kvinna som uppenbarligen vägrade lämna en islamisk kulturförening. HRet hade legat i närmare tre timmar då vi vid ca kl 05 på natten kom fram, men då kollegan kontaktade anmälaren, en man som arbetade i föreningen, så fick vi reda på att hon fortfarande var kvar. Han guidade oss till ingången, och vi gick in igenom ytterdörren och in till en sorts "farstu" där besökarna uppenbarligen tog av sig sina skor innan de klev in i den med heltäckningsmattor beklädda och åt andlighet och bön tillägnade lokalen. Det var öppet in, och det var uppenbart att det var helt lugnt därinne. Vi tog båda av oss våra skor och gick in. 


Kvinnan som de hade ringt om satt orörlig längst in i lokalen. Där hade hon suttit helt stilla i över ett halvt dygn, i väntan på att någon skulle ge henne svar på de stora frågor som plågade henne. Ett antal eldsjälar, mannen som hade ringt oss som var verksamhetsansvarig samt några kvinnor hade stannat med henne och försökt hjälpa henne, ge henne stöd. Sedan hade de även förklarat för henne att hon inte kunde stanna kvar för att de behövde stänga och låsa lokalen. Hon hade vägrat att lämna och under alla dessa timmar bara upprepat sina frågor som ingen kunde svara på, och dessutom vägrat att låta någon röra vid henne. Till slut såg de andra ingen annan lösning än att ringa på polisen. Då jag med hjälp av en av kvinnorna som tolkade till somali själv försökte prata med henne så var det samma procedur igen, hon ville ha svar på frågor som jag inte kunde svara på. Jag märkte ganska snabbt att det inte fanns någon mening med att älta samma frågor som de redan hade gjort i tio-talet timmar, så vi erbjöd kvinnan att köra henne till St:Göran psykakuten eller till hennes hem, men jag sa också att hon inte kunde stanna kvar här eftersom personalen behövde stänga. Jag förklarade att om hon inte ville ha skjuts av oss så var hon fri att gå vart hon ville, men om hon inte själv gick ut så skulle vi behöva ta i henne och föra ut henne. Hon fortsatte att vägra ett kort tag till, men då min hand var så nära hennes axel att hotet om att bli berörd och utförd var överhängande så gav hon med sig och ställde sig upp själv. Med tanke på att hon inte rört sig på ett halvt dygn så behövde hon lite tid, men gick sedan självmant ut. 


På vägen ut informerade kvinnan som tolkade att hon hade gått med på att bli körd till St:Göran, och att hon själv tänkte åka med i bilen för att kunna tolka och ge trygghet åt kvinnan, vilket vi självklart välkomnade. De andra åkte efter i en egen bil för att kunna hämta upp kvinnan som hade åkt med oss. Den hjälpsamma kvinnan, en uppenbart troende muslim med traditionella somaliska kläder inklusive slöja/hijab, berättade i bilen att hon hade tänkt söka till polishögskolan, och jag önskade henne självklart lycka till eftersom jag kände att hennes engagemang i sina medmänniskor skulle vara en stor tillgång som polis. Hon påpekade dessutom skämtsamt att det skulle hjälpa henne att styra upp sin kriminelle lillebror...


Tillbaka till skorna. Det kändes lite ironiskt att kort efter att ha hävdat hårt att jag som polis på jobb inte tar av mig mina skor gjorde just det. Egentligen är det dock naturligtvis inget konstigt med det. Det har faktiskt hänt förut någon enstaka gång, då jag t.ex. gått in en brottsutsatt människas hem för att hålla förhör. Det handlar självklart, som alltid, om att vara flexibel och se till varje situation för sig och göra en ny bedömning. Däremot förbehåller jag mig som polis rätten att själv bedöma/bestämma om skorna åker av eller får vara kvar på, det är inget som en aggressiv eller lättkränkt lägenhetsinnehavare har möjlighet att avgöra. Och det skall till undantagsfall för att jag skall tycka att det är motiverat att ta av dem...