"Jag pussar på dina skor!"

Det gick ut ett larm om pågående bråk i lägenhet, och vi och en bil till svarade. Ett sådant larm kan ju bero på allt ifrån att någon misstar TVn för ett slagsmål till att en person håller på att bli eller har blivit allvarligt misshandlad, så det är naturligtvis angeläget att komma fram fort och bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Vi lokaliserade rätt dörr och bankade på den samtidigt som vi skrek "Polis, öppna dörren!", men vi fick inget som helst svar. Det var helt tyst inne i lägenheten. Tack vare en hjälpsam granne kunde vi dock konstatera att en balkongdörr in mot innergården stod vidöppen (det var därifrån de främst hade hört bråket förut). Balkongen befann sig på tredje våningen, men det fanns en terass vid andra våningen och ställde man sig på balkongen under så skulle man kunna nå den aktuella balkongen. Jag stod kvar utanför dörren utifall att någon skulle öppna och/eller försöka fly därifrån samtidigt som min kollega med stöd av den andra patrullen undersökte möjligheten att ta sig in ifrån innergården/balkongen.

Vi ville absolut in i lägenheten, eftersom det i värsta fall kunde finnas någon skadad eller hotad och livrädd därinne. Vi kunde naturligtvis ha brutit upp dörren, men med tanke på att det var en säkerhetsdörr så hade det tagit lite tid och inneburit skada inte bara på dörren utan antagligen även på betongen runt dörrkarmen. Vi kunde även ha tillkallat låssmed, men det brukar alltid ta ett bra tag för den låssmed som myndigheten har kontrakt med att ta sig dit och vi visste som sagt inte hur det stod till i lägenheten, så balkongen blev ett bra alternativ. Jag hade funderingar på att man skulle kunna låna en stege, det fanns t.ex. en brandstation ett hundratal meter bort, men innan vi hann diskutera saken mer så rapporterade kollegorna vid balkongen att min partner för dagen hade klättrat in.


För att lyckas kränga sig upp och in på balkongen hade kollegan lämnat sitt bälte hos den andra patrullen, så han var alltså utan radio, vapen mm då han klev in, vilket för mig som hade varit ovetande om det hela kändes lite olustigt. Om det hade skett ett grovt brott där inne och gärningsmannen fortfarande var beväpnad så hade han befunnit sig i en besvärlig situation. Kort efter att jag fick höra att han hade klättrat in så öppnade han dock dörren, och jag kunde själv ta mig in i lägenheten.


I lägenheten befann sig en medelålders man och en hamster, inga fler. Mannen hävdade att han inte hade hört oss knacka och skrika utanför dörren, vilket självklart var ren och skär lögn. Vi försökte fråga honom om vad som hade hänt, och han insisterade på att det inte hade hänt någonting, han hade druckit och precis vaknat. Ifrån den utgångspunkten så började ett samtal som innebar att vi konfronterade mannen med hans uppenbara lögner och att han sedan successivt bytte ut dem mot aningen mindre uppenbara lögner. Detta varvades med utbrott av gråt och förtvivlan över hans ekonomiska situation och modern i Iraks sjukdom. Då jag försökte få tillbaka honom till anledningen till att vi var här, det vill säga att flera grannar hade hört ett kraftigt bråk ifrån den här lägenheten, så föll han in i att prisa oss, polisen i allmänhet och Sverige som land samtidigt som han talade nedsättande om sin egen kultur och bakgrund. "Jag har fem barn! Ni skyddar mina barn! Jag pussar på er! Jag pussar på era skor!" och "Vi är inte civiliserade som ni!", "I vår kultur så bråkar och skriker man mycket mer!". Hans version av vad som hade hänt var då att han på telefon hade haft ett gräl med mamman till hans yngsta barn, i vars lägenhet han nu befann sig.

Det var svårt att komma framåt i samtalet med mannen. Vi gjorde lite slagningar på olika håll, och medan jag pratade i telefon så kom mannen plötsligt fram och pussade på min axel, där polismärket var, vilket jag påpekade inte var nödvändigt. Kollegan lyckade under tiden få fram ett telefonnummer till kvinnan vars lägenhet vi befann oss i, och efter att ha ringt henne så fick han reda på att hon hade befunnit sig i lägenheten och att de hade haft ett högljutt gräl (främst mannen hade varit högljudd), men att det inte hade förekommit varken våld eller hot. Inget brott hade alltså skett, och om mannen hade släppt in oss då vi knackade på, berättat vad som hade hänt och gett oss numret till kvinnan han hade grälat med så hade vi kunnat klara av hela kontrollen på några minuter. Då jag förklarade för mannen att han borde vara grymt tacksam mot kollegan som klättrade in och besparade honom att få dörren sönderbruten på grund av att han vägrade att öppna, så formligen kastade han sig över kollegan i försök att pussa på honom, vilket mest framkallade obehag för alla inblandade. Eftersom han bad om ursäkt flera gånger i alla meningar han yttrade var det svårt att veta om han tog till sig något av mina förmaningar om att nästa gång helt enkelt öppna dörren och berätta sanningen. Vi lämnade hur som helt utan vidare åtgärder.

På väg därifrån kunde vi inte annat än skratta åt hela händelsen då allt ändå till slut hade gått bra (till största delen tack vare kollegans insatser). Men under tiden det hände var vi alla stundtals ordentligt irriterade. Dels störde lögnerna mig, framför allt då de var så onödiga. Men inte heller mannens sätt att visa underkastelse och sätta den i ett kulturellt sammanhang kändes särskilt bra . Jag har vänner som har sitt ursprung i samma land som mannen, kloka och starka personer som inte har något med mannens beteende att göra. Samtidigt förstår jag att hans sätt att hantera situationen och oss som auktoriteter med en blandning av smicker, underkastelse och lögner på något sätt ändå beror på erfarenheter som han har ifrån sitt ursprungsland, trots att han hade bott i Sverige längre än många kollegor som är födda här. Att bortse ifrån att mannen agerar som han gör på grund av ett kulturellt sammanhang vore lika dumt som att tro att en annan person som synbart kan kategoriseras i samma grupp som honom på grund av t.ex. etnicitet nödvändigtvis skulle tänka eller agera likadant. Med risk för att bli ovanligt flummig, så är det på många sätt kärnan i en ofta svårhanterlig diskussion om rasism och generaliseringar, man måste kunna se och förstå att människors bakgrund och sammanhang påverkar deras beteende utan att på individuell basis döma någon på förhand baserad på dennes kulturella, etniska och religiösa tillhörighet.