Trakasserier av förortsbor?

För några veckor sedan åkte jag och min kollega samt en annan patrull för att kontrollera ett larm i en av distriktets segregerade förorter. Enligt LKC så hade en inringare sett en grupp personer beväpnade med knivar och andra tillhyggen i området, och ärendet kopplades till en konflikt mellan kriminella grupperingar baserade i olika förorter. Vi får visserligen många falska larm i de här områdena, ibland med syfte att locka in poliser i bakhåll, men de här uppgifterna verkade trovärdiga. Våra två patruller parkerade och började leta igenom området ifrån olika håll. 

Jag och min kollega hade precis träffat på en grupp med unga vuxna som kunde vara aktuella och tagit kontakt för att kontrollera dem då en kollega ifrån den andra patrullen säger på radion att vi skall komma bort till dem. Jag frågar om det är bråttom, och då hon svarar "ja" så släpper vi direkt personerna framför oss och börjar springa. Efter lite problem med att lokalisera kollegorna som höjde stressnivån, speciellt då vi på radiokontakten förstod att de hade ett "läge", så hittade vi rätt. Jag joggar runt ett hörn, ser kollegorna och ett 15-tal personer varav flera är kända kriminella, och uppfattar spänningen i situationen. Kollegorna hade då de skulle kontrollera gruppen mötts av en mycket hotfull attityd. Då vi kom så lugnade de flesta dock ned sig, dels då det är stor skillnad på att vara fyra poliser istället för två, och kanske även delvis för att några av dem kände igen mig (en kille jag träffat på flera gånger sa "Det är brottaren!" då jag kom). Vi fick nu nästan alla att ställa sig mot en vägg för att kunna kontrolleras, men ett par i utkanten ignorerade oss och gick iväg. Efter att ha frågat en av kollegorna om dessa också tillhörde gruppen så gick jag efter och sa till dem att även de skulle ställa sig mot väggen. En av dem ifrågasatte på ett spydigt och otrevligt sätt min rätt att kontrollera och beordra honom. 

Då jag under lugna omständigheter ifrågasätts vid en kontroll av en person så brukar jag lugnt förklara syfte, bakgrund, och även lagstöd om det krävs. Nu, då kollegorna stod med resten av gruppen som nyligen varit hotfulla och som potentiellt var beväpnade så kände jag inte att det var läge att vara så tålmodig. Jag sa, igen, att han skulle kontrolleras och att han behövde följa med tillbaka och då han inte gjorde som jag sa så tog jag helt enkelt tag i hans jacka och började dra honom tillbaka. Mannen var aggressiv och hotfull och protesterade högljutt ("Släpp!", "Du rör inte mig!", mm), så jag sa till honom att han skulle "åka i backen" om han bråkade. Han gjorde dock inget mer än att skrika och hålla emot en aning då jag drog med honom. För att säkerställa att han inte skulle ställa till problem eller försöka dra sig loss innan han hade visiterats så bojade jag honom. Då verkade luften gå ur honom en aning, och jag kunde genomföra visitationen utan problem. Jag kunde då även börja föra vettiga samtal med honom och de andra i närheten och förklara vad vi gjorde och varför. Samtidigt höll de tre kollegorna, alla duktiga, stabila och pålitliga poliser, på att visitera andra i gruppen som nu var betydligt mer samarbetsvillig. Efter att samtliga i gruppen hade visiterats utan att vi påträffade några vapen (däremot bar flera skyddsvästar) så släppte vi iväg dem. Då kollegorna återvände till sin bil, så var ett antal av däcken sönderskurna, och bilen behövde bärgas. 

Det är inte osannolikt att det var denna gruppering som hade observerats beväpnad (och som hade skurit sönder polisbilen som stod i närheten) men i så fall hade de haft tid att lägga undan knivar och andra vapen innan de visiterades. De flesta av dem var säkert fullt medvetna om det rimliga i kontrollen utan att vi behövde förklara det för dem, de vet att vi vet att de beväpnar sig. För många handlade konfrontationen snarare om ett maktspel, om att skrämmas, försvåra, och hävda sig. Det gör det ännu viktigare att vi som poliser inte backar ner ifrån en tjänsteåtgärd som vi har bestämt oss för att utföra på grund av att den försvåras av fientlighet och hotfullhet (och ibland våld). Då ger vi kriminella och andra som inte respekterar vårt demokratiska uppdrag makten att styra vad vi, som medborgarnas representanter, gör och inte gör. Och de gånger det lyckas, då kollegor har tvingats backa ur en situation på grund av säkerhetsläget, så sprider det sig som ringar på vattnet och gör det svårare för polisen att arbeta och svårare för samhället att ta tillbaka förlorad mark.

Mannen jag kontrollerade hade inget id på sig, och dumt nog såg jag inte till att få honom identifierad med slagningar, så jag vet inte om han, liksom många andra i gruppen, var yrkeskriminell. Attityden mot oss poliser var dock öppet fientlig. Om det, mot förmodan, var hans första möte med polisen, så tror jag inte att jag gjorde ett särskilt positivt intryck. Däremot skojade mannen som jag har träffat förut och som kände igen mig som "brottaren" med mig då vi gick förbi dem på väg till vår bil (som tack och lov var oskadd), så för dem som vill förstå och kan "spelets regler" så var varken mitt eller kollegornas agerande det minsta konstigt eller klandervärt. Trots det så bidrar kontroller som denna säkert till den ofta lögnaktiga och hatiska ryktesspridning om hur poliser jobbar i segregerade förorter som går ut på att vi "trakasserar" folk. Inte heller det får hindra oss ifrån att göra vårt jobb. Självklart alltid kommunikativt och professionellt, och även vänligt då det går, men utan att börja bli rädda för att ingripa då det behövs för att det kan och kommer att kritiseras.

Slutligen, det var naturligtvis bittert och irriterande att få ännu en bil sönderskuren. Men på något konstigt sätt så har man vant sig vid det, och det känns faktiskt ännu värre de gånger bilar vandaliseras då man är på plats för att exempelvis hjälpa en person i nöd än då bilen förstörs av just dem som man är där för att jobba emot just då.