Om att gripa

Det är ofta roligt att gripa. Att gripa en gärningsman kan ge en djup tillfredsställelse. Om det rör sig om en inbrottstjuv eller en rånare så är man medveten om att gripandet i alla fall för ett litet tag (de släpps ofta ut snabbt igen...) förhindrar nya brott och att det dessutom drastiskt ökar möjligheten att utreda det/de aktuella brotten. Om man griper en hustrumisshandlare känner man dessutom att man faktiskt kan hjälpa henne genom att stoppa in hennes plågoande i en cell (sen är det tyvärr väldigt ofta som kvinnan/målsägaren tar tillbaka sin berättelse, men om man då gjort riktigt bra förstahandsåtgärder kan gärningsmannen kanske ändå dömas).

I vissa fall är det dock mycket svårare. Ord står mot ord i ett ärende gällande familjevåld/hot, och man får ingen direkt känsla för vem som talar sanning och vem som ljuger. Kanske finns det delar av sanning och delar av lögn i bådas historia. Det kan finnas skälig misstanke om ett brott, t.ex. en kvinnofridskränkning eller en fridskränkning, men man är ändå osäker och det finns ingen bra stödbevisning. Vi var på ett sådant jobb idag, och vi grep den misstänkte mannen för att inte riskera att han fortsatte att begå brott emot målsägaren (recidivfara) eller att han påverkade henne, och på så sätt utrednigen (kollusionsfara). Men vi kände att det fanns flera sidor till historien och vi var inte säkra på att han var skyldig till allt det han anklagades för. Och det var inte roligt att gripa...