Evig tvåa

När man är i tjänst, så vill man jobba. Och även om man självklart inte vill att det skall begås några brott, eller att någon skall fara illa, så är det just då något händer som det blir intressant och lärorikt att vara polis. Och viktigast av allt, det är då man har möjligheten att göra skillnad, att göra nytta, att hjälpa, och det är ju därför man har valt det här yrket (för det är definitivt inte lönen som har lockat...).

Vissa pass kan det gå flera timmar utan att ett enda jobb går ut. Speciellt vardagsnätter kan vara helt döda, men även dagpass är ofta relativt händelselösa (visst får man åka på en hel del snatterier och timade inbrott, men det hör ju inte till de intressantare jobben direkt...). Under fredagens dagpass haglade det däremot ut jobb. Det larmades ut att en person var hotfull, och det slutade med att ett vapen beslagstogs och att personen ifråga behövde brottas ned för att bojas (en situation som kunde ha blivit farlig, men som tack och lov gick bra). Ett pågående inbrott gick ut, men som vanligt hann vi inte fram i tid för att fånga tjuvarna. Förhoppningsvis finns det i det här fallet förutsättningar för att lösa det hela på utredningsvägen. En kvinna som behövde akut vård vägrade att följa med ambulansen, och de bad om hjälp ifrån oss. En man som hade kommit in på en stadsdelsförvaltning uppgavs vara labil och potentiellt farlig för sig själv eller andra, och han omhändertogs. Jag och de två kollegorna i vår minibusspatrull var på samtliga av dessa larm, men det var alltid någon patrull som hann fram före och som hade läget under kontroll då vi anlände. När det rör sig om kollegor ifrån turen, så vet man att jobbet blir bra gjort vilket självklart är det viktigaste, men man kan ändå ha känslan av att själv vilja vara först på plats och få hantera en intressant och oförutsägbar situation. Och att på så sätt få göra nytta...

För vår patrulls del så fick vi hur som helst ta hand om en kvinna som var väldigt upprörd och uppriven, men som hade svårt att förklara vad som var fel eftersom hon inte talade några av de språk vi talar, vilket en av kollegorna gjorde på ett fint och empatiskt sätt tills hon med hjälp av tolk kunde höras på stationen. Det verkade som om hon, som så ofta, hade blivit slagen av sin man... Dessutom åkte vi även på ett larm om en lös, farlig kamphund. Det visade sig vara en ung hund, nästan en valp, som efter att ha blivit kopplad kom fram glatt och hälsade på mig. Efter att ha klappat hunden och påpekat att det råder koppeltvång i det aktuella området, vilket ägarinnan visste om, så lämnade vi snabbt. Slutligen åkte vi in i en trafikolycka med behov av rapportering, bärgning och trafikdirigering precis innan passets slut, så vi fick trots allt gjort en del för att förtjäna vår (blygsamma) lön även om det kändes som om vi var den eviga tvåan under hela passet...

Trafikolycka

Ännu ett arbetspass, ännu ett jobb som väcker tankar. Tidigt i passet går det ut ett larm om en trafikolycka i Rinkeby. Det visar sig att en man är mycket allvarligt skadad, och som tur är är både räddningstjänst och ambulans på plats då vi anländer. Mannen, vars bil har blivit påkörd, får klippas loss ur bilen och förs omedelbart till sjukhus. Ambulanspersonalen tror först att han kommer att avliva, men tack och lov visar det sig senare att han kommer att klara sig, och förhoppningsvis utan permanenta skador. Till stor del kan detta bero på att två personer som bodde i närheten rusade ut då de hörde olyckan, och genast tog sig fram till den allvarligt skadade mannen och höll upp hans huvud där han satt fastklämd i bilen, detta så att han kunde andas och så att nacken stabiliserades. Utan dessa vardagshjältars insats hade de hela kunnat sluta mycket värre, det är glädjande att det finns människor som har både viljan och sinnesnärvaron att hjälpa när något händer.

Mindre glädjande är att samtliga i den andra bilen som var inblandad i olyckan som kunde ta sig därifrån, däribland föraren, flydde ifrån platsen innan räddningstjänst, ambulans eller polis hade anlänt. Detta trots att de måste ha sett att föraren i den bil de kört på hade livshotande skador, och utan försök att vare sig hjälpa eller larma. De hade naturligtvis samtliga anledningar till att inte vilja prata med polisen, men man hade ju hoppats att det också skulle finnas någon form av medkänsla eller samvete. Tvärtom hade en av dem klivit ur och skrikit anklagande åt den fastklämde och då (innan hjälp hade kommit) döende föraren i den andre bilen. Visst kan man förstå om folk är chockade efter en olycka, och konflikter i trafiken brukar ge upphov till ilska och aggressioner, men jag har ändå svårt att förstå och förlåta ett sådant beteende. Nu återstår bara att hoppas att polisutredningen kan identifiera föraren av det vållande fordonet, vad gäller de andra, även han som skrek på den fastklämde skadade, så finns det nog dessvärre inget brott som går att lagföra dem för i efterhand, även om de identifieras.