Om en förvirrande husrannsakan med inslag av barnskrik och rulltårta

För dagen så jobbade vi civilt, och vi fick i uppdrag av jouren på station att åka och utföra en husrannsakan i ett aktuellt ärende. Utredningen drevs i ett annat län, men en person som var anhållen i sin utevaro var skriven på en adress i vårt distrikt. Förutom att leta efter den person som var misstänkt som medgärningsman i ett mycket grovt brott som hade kopplingar till affärer i gärningsmännen och offrets hemland, så skulle även vapen och bevisning eftersökas.

Då vi kom fram till den aktuella lägenheten och lyssnade vid dörren, så blev det snabbt uppenbart att det var människor hemma. Då vi försökte få kontakt med dem och be dem att öppna dörren, så visade det sig att de varken talade svenska eller engelska. Som tur var hade jag en kollega med mig som talar ryska, vilket inte var deras modersmål men som de ändå förstod. Han förklarade att vi var poliser och att vi behövde komma in i lägenheten. Kvinnan som svarade vägrade att öppna. Så fortsatte det ett tag, tills vi bestämde oss för att hämta brytjärn. Först när kollegan visade upp våra kofötter nedanför deras fönster och förklarade att vi nu skulle bryta upp deras dörr, så öppnade de.

Då vi gick in i lägenheten så rådde det en totalt hysterisk stämning. En liten flicka stod och skrek rakt ut. Sen fanns det ytterligare två barn och två vuxna kvinnor precis innanför ytterdörren. Efter att snabbt ha kontrollerat att det inte fanns någon mer person därinne, så försökte vi lugna ned barnen. Det försvårades av språkbarriärerna, barnen talade sämre ryska än de vuxna, och underlättades inte heller av att de två mammorna knappast var lugna och sansade. Efter ett tag slutade i alla fall flickan att gallskrika, och medan jag genomförde den beordrade husrannsakan (d.v.s. att leta efter vapen m.m.), så pratade kollegan vidare på ryska med kvinnan som först hade vägrat att öppna dörren. Efter att hon först hade gett väldigt motsägelsefulla uppgifter, så mynnade samtalet ut i att hon ringde till den kvinna som skulle vara gift med mannen som vi eftersökte. Hon kom också senare till lägenheten. Och hon ringde i sin tur till sin man, som lovade att själv komma inom en kortare tid.

Under tiden hade jag genomsökt lägenheten, och det var för mig ganska tydligt att varken mannen vi sökte eller hans fru (d.v.s. de som var skrivna där) bodde i den. Därför kändes det än mer osannolikt att vi skulle påträffa något som hade kopplingar till utredningen, och det gjorde vi inte heller. Medan vi väntade på att mannen skulle dyka upp så fortsatte vi att försöka prata med kvinnorna och barnen. Vi blev bjudna på te (som vi efter en viss tvekan accepterade och drack upp) och rulltårta (som vi vänligt tackade nej till). När väl mannen dök upp, så hade stämningen i lägenheten, som först var kaosartad och hysterisk, blivit lugn och närmast vänlig. Då mannen väl kom så informerade vi honom direkt om att han behövde följa med oss, visiterade honom, och gav oss iväg. Det kändes lätt surrealistisk när barnen som hade skrikit och kvinnorna som hade vägrat släppa in oss nu följde med ut i hallen och vänligt tog farväl av oss som om de verkligen skulle sakna oss, nu när vi höll på att plocka med en man som de borde ha någon form av relation till.

Jag är själv övertygad om att kvinnorna som först inte ville släppa in oss inte hade något med ärendet som ledde till husrannsakansbeslutet att göra, och de visste troligtvis inte någonting om vad saken gällde då vi kom. Det blir dock ofta snabbt svårjobbat då man har med nyanlända migranter att göra. Främst naturligtvis på grund av språkförbistringar, allt är så mycket enklare då man kan tala med varandra. Sen finns det ett antal andra faktorer som påverkar. Jag skulle gissa att en anledningen till att vi först inte blev insläppta, och att de till en början ljög ganska friskt för oss (eller kollegan, som var den enda som förstod), var en kombination av att de troligtvis var bekymrade över risken att bli utvisade och att det garanterat bluffades med vem som bodde på respektive var skriven på adressen (detta är vanligt i de segregerade förorterna och används ibland som led i fusk med t.ex. bostadsbidrag). Gissningsvis kom den eftersökte mannens fru så snabbt för att påskina att hon bara hade varit ute en sväng, men efter att själv ha varit i alla rummen och genomsökt skåpen så var det tydligt för mig att det enbart var kvinnorna och barnen som först var på plats som verkligen bodde i lägenheten.

I slutändan gick uppdraget bra. Tack vare min kollegas språkkunskaper och kommunikativa färdigheter så fick vi tag på mannen som vi sökte och kunde verkställa anhållningsbeslutet. Han klagade dock på att vi hade skrämt upp barnen genom att söka efter honom i ”hemmet” och sa att vi borde ha ringt honom istället. Nu är det ju inte så att alla som är anhållna för allvarliga brott reagerar med att frivilligt komma in då man ringer till dem, och jag kände snarare att det var fusket med vem som faktiskt bodde på adressen, och det faktum att kvinnorna inte direkt lugnt och städat öppnade dörren för oss då vi knackade på som gjorde att barnen blev skrämda…

Försvunnen målsägare

Utan att gå in på detaljer om vad det rörde sig om för jobb, så tänkte jag berätta om en incident där vi valde ett praktiskt sätt att försöka hantera det faktum att en målsägare troligtvis var i landet illegalt.

Det brott som personen i fråga hade blivit utsatt för, som del av en grupp, var inte särskilt grovt och hade inte lett till varken fysisk, psykisk eller ekonomisk skada. Det var dock fråga om ett brott, och skulle beivras, så vi tog upp en anmälan. När vi skulle inventera målsägarna märkte vi först att en person saknades. Det framgick då att personen i fråga själv hade lämnat för att att undvika risken att få problem med tanke på sin legala status i landet. Han kallades dock tillbaka av de andra målsägarna och identifierades för att föras in i ärendet. Då vi på station insåg att han riskerade utvisning ställdes vi inför ett dilemma. Han hade naturligtvis rättigheter som målsägare som enbart kunde tas tillvara genom att han fanns med i utredningen. Samtidigt var brottens beskaffenhet sådant att han ändå inte skulle få något skadestånd eller på annat sätt signifikant tjäna på att vara målsägare. Och även om vi inte hade någon avsikt att agera på det faktum att han för tillfället var i landet illegalt, så kunde vi inte veta att ingen nitisk person senare i rättskedjan skulle göra det. Så vi kom fram till att det bästa vore att se till att han försvann ifrån utredningen. Sagt och gjort, han fördes aldrig upp som målsägare, och informerades själv om varför vi valde att göra så, och han var naturligtvis glad över vårt beslut.

Det är inte så att jag tror mig ha rätt att bestämma att en person får stanna i Sverige trots att det finns ett utvisningsbeslut. Och ibland måste jag acceptera att polisen kan vara ett verktyg för att upprätthålla lagar som jag själv inte gillar, utlänningslagen är ett sådant exempel. Men en sak är helt klar för mig, om en person blir utsatt för ett brott, så skall inte den kontakt med polisen som det föranleder behöva leda till att personen skall vara rädd för att bli omhändertagen för förvarstagning och utvisning. Det skulle göra papperslösa rättslösa. På samma sätt som en papperslös måste kunna söka vård utan att riskera att bli omhändertagen måste han eller hon kunna berätta om ett brott man har blivit utsatt för utan att i samband med det riskera att omhändertas. Allt annat vore helt vansinnigt.

Utlänningslagen

De mest meningsfulla jobben man gör lämnar man med känslan av att man har gjort något bra, gjort nytta. De kan vara allt ifrån att ta upp en bra anmälan om grov kvinnofridskränkning (och självklart helst gripa gärningsmannen) till att ta hand om en fylla eller fånga in en tjuv på bar gärning. Det är de jobben som är anledningen till att man har det här yrket. En del jobb känns mer som ren administration, t.ex. att åka till timade inbrott eller på snattare (sen är bemötandet självklart viktigt även för dessa jobb). Sen finns det några få jobb som jag verkligen inte gillar. Att omhänderta och/eller köra någon som har fått utvisningsbeslut till Migrationsverkets förvar är en sådan uppgift.

Jag har blivit polis för att kunna hjälpa människor och för att bekämpa brottslighet och försöka sätta stopp för dem som begår handlingar som drabbar andra. Det kan röra sig om hustrumisshandel, inbrott, personrån eller något annat brott. Men jag har inte blivit polis för att jaga människor vars enda "brott" är att de försöker söka efter ett bättre liv i Sverige än det de har lämnat i sina hemländer. En av polisens uppgifter som har blivit mer prioriterad efter att gränskontrollen i och med Schengenavtalet har blivit lösare, är att göra så kallade inre utlänningskontroller. Jag är kanske inte den flitigaste med det... Däremot görs det naturligtvis rutinmässigt om någon har gripits för brott, vilket också känns mycket lättare. Om man är i Sverige illegalt och är dum nog att begå brott, då kan jag lite tänka att man får skylla sig själv om man blir gripen och sedermera utvisad.

Häromdagen fick jag och kollegan åka och träffa en målsägare som hade blivit misshandlad. Det visade sig då vi pratade med henne (med hjälp av en tolkande bekant) att hon även hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök. När kollegan tog kontakt med Migrationsverket för att få fram hennes adress (hon kunde den inte själv, och hade bara LMA-kort som id), så fick han ifrån mig reda på att det fanns ett utvisningsbeslut fattat för henne.

För min del är det helt och hållet uteslutet att någon skall bli omhändertagen enligt utlänningslagen för utvisning om hon har träffat på polisen i samband med att hon blir utsatt för ett brott. Förutom att det känns djupt oetiskt, så skulle en sådan praxis få som konsekvens att de som är i landet illegalt inte vågar vända sig till polisen även om de blir utsatta för brottsliga handlingar. Då blir de ännu mer lämpliga offer för rån, misshandel, våldtäkt, tvångsarbete, tvångsprostitution, med mera än vad de redan är bara genom att leva i ett land i vilket de varken behärskar språket, samhällssystemet eller har några sociala skyddsnät.

Detta klargjorde jag när jag kollegan berättade att det fanns beslut på Mig om att målsägaren skulle utvisas. Kollegan höll delvis med mig i sak, men var betydligt mer noga än vad jag är om att man som polisman har en plikt att följa det regelverk som gäller, och att beslut skall fattas av rätt befattningshavare. Som tur var visade det sig att kvinnan i fråga inte var efterlyst i polisens register trots beslutet om utvisning hos Mig, så då tyckte även kollegan att vi kunde släppa saken utan åtgärd. Allt annat hade varit för djävligt. När någon har blivit utsatt för ett brott så skall polisen vara en hjälpande hand, ett stöd, och självklart dem sätter dit gärningsmannen, men brottsoffer skall inte behöva vara rädda för polisen bara för att det inte har uppehållstillstånd.