Målsägare i rättegång

I somras grep jag in på fritiden när jag var på väg hem på tunnelbanan för att förhindra en pågående misshandel. Jag tryckte undan en man som hade tagit strupgrep på sin fru, vilket slutade med att han skallade mig och jag kastade ned honom på marken och höll honom där tills ordningsvakter och polis kom fram. Idag var det rättegång, och för första gången fick jag då delta som målsägare och inte som vittne, vilket jag gjort i ett antal rättegångar (nästan uteslutande gällande relationsvåld). Som målsägare fick jag till skillnad ifrån då jag bara vittnat sitta med igenom hela rättegången. Det gick förvånansvärt snabbt och smidigt. Den misshandlade kvinnan var fortfarande tillsammans med sin man, gärningsmannen, men berättade ändå (vilket jag uppfattar som ovanligt) sanningsenligt att hon hade blivit strypt, och att jag ingrep. Mannen hävdade att han inte mindes någonting p.g.a. berusning, något jag tvivlar på men ändå kan förstå, så han varken nekade eller erkände. Dom kommer om en vecka, men han kommer garanterat att bli dömd både för misshandeln mot sin fru och för våld mot tjänsteman mot mig, troligtvis till böter och samhällstjänst. Då rättegången hade avslutats och vi gick ut så kom mannen sedan fram till mig och ville be om ursäkt och skaka hand. Vi tog i hand och jag svarade att det han gjorde mot mig var lugnt, men att det var mycket viktigare att han såg till att vara snäll mot sin fru framöver. Om utredningen och rättegången leder till att han faktiskt är snällare nu än han var innan, då har rättssystemet för en gångs skull fungerat som det är tänkt...

Kaotisk fest

Jag har varit ledig ett par dagar, och arbetar fackligt hela denna veckan, så jag bjuder på en händelse ifrån förra året.

Jag och kollegan som jag åkte med blev kallade till en större fest anordnad i en gammal industrilokal. Tydligen hade en man blivit slagen blodig. Den slagne mannen visade sig vara medlem i ett av de band som spelade på festen. Av någon anledning så hade en av arrangörerna blivit vansinnig på musikern och slagit ned honom. Därefter hade han fortsatt att slå tills han blev avdragen av vakterna. Offret var en liten herre som definitivt inte såg ut som en slagskämpe. Medan kollegan förhörde honom så såg jag till att leta upp gärningsmannen. Även han var kort, propert klädd, och dessutom i övre medelåldern. Efter att ha stämt av med kollegan och hållit ett par vittnesförhör så meddelande jag mannen att han var gripen och behövde följa med oss. Han försökte inte argumentera, utan väntade beskedligt på att vi skulle bli klara.

Den nedslagne mannen var så pass illa däran att han i alla fall behövde ses över på sjukhus, så han fick hämtas med ambulans. När vi precis var på väg att åka, så sa en ordningsvakt som stod i närheten av mig plötsligt "Slagsmål vid ingången!" och började att springa. Lokalen är så pass stor så man hörde inget ifrån det utrymme bakom scenen där vi befann oss. Jag sa kort till min kollega att stanna med den gripne, och sprang efter ordningsvakten. Då jag kom ut i själva festlokalen och bort mot ingången såg jag att det var kaos på flera håll. Ett antal ordningsvakter låg på en kille, och några andra gäster slogs fortfarande. Jag sprang in mitt ibland dem som fortfarande vevade mot varandra, knuffade undan mannen som var störst och verkade mest aggressiv, och så fort jag hade stirrat ned honom tillräckligt för att känna mig säker på att han gjorde som jag sa och höll sig lugn, så vände jag mig om. Då hade resten skingrats, förutom killen som höll på att bli bojad av tre ordningsvakter.

Det låg ingen person nedslagen kvar och ingen av dem som fanns i närheten uppvisade några tecken på att vara skadad. Jag hade själv inte sett tillräckligt mycket för att ta upp en anmälan mot någon av dem som jag hade sett slåss. En av vakterna berättade visserligen att hon hade sett hur en person hade fått en flaska i huvudet, så jag tog uppgifter för en kort anmälan baserat på hennes vittnesmål trots att ingen målsägare fanns kvar utifall att den slagne skulle dyka upp någonstans senare med en huvudskada. Vad gäller den bojade mannen, så uppgav ingen av vakterna att de kunde vittna på att han hade slagit någon, utan bara att han var "ordningsstörande". De ville att jag skulle omhänderta honom, och blev lite stötta då jag bara avvisade honom ifrån platsen. Sedan återvände jag till kollegan som stod kvar med den gripne festarrangören. När vi väl gav oss ut mot vår bil för att åka in till stationen för att avrapportera allt, så upptäckte vi att någon hade skurit sönder två däck på bilen. Så det var bara att beställa bärgare och ringa på en annan patrull som fick köra in den gripne.

Ibland kan saker hända snabbt och oförutsett då man arbetar. Jag vet många kollegor som är väldigt motvilliga att lämna det de håller på med för att omprioritera eller agera mot något som inte hör till den uppgift som de har påbörjat. De tar på sig skygglapparna tills de har avslutat det jobb de håller på med för tillfället. Jag är tvärtom, om något händer som jag tycker kräver akut handling och jag har möjlighet att agera, så gör jag det även om jag tvingas lämna något annat halvgjort (då det är möjligt, så klart). I det här fallet så innebar det att min kollega, som gjorde ett av sina allra första pass efter aspiranten, tvingades vänta kvar själv med den gripne. Å andra sidan så hade han hela tiden varit väldigt lugn och samarbetsvillig. I slutändan så kunde vi lösa båda händelserna, till viss mån parallellt. Och det var framför allt möjligt att ingripandet i slagsmålet som bröt ut medan vi var på plats skulle kunna ha hindrat att någon blev illa misshandlad. Nu hade det kanske inte hänt ändå, men det är ju svårt att räkna med...

En vanlig dag på jobbet?

Vi går på kl 18 då vi har fått förmånen att göra "halvnatt" till 03, och slippa helnatten 22-07, och så fort vi har fått på radion så skickas vi till ett större köpcentrum där de har gripit en snattare. Att ta upp anmälan om snatteri rör sig om ett riktigt "rutinjobb", och kanske inte den sortens arbetsuppgifter som motiverade mig att byta karriär ifrån ingenjörsjobbet, men det måste likväl göras. Det visar sig att snattaren var nyanländ migrant och att han pratade ytterst lite svenska. Jag förstod i alla fall att han bad om ursäkt, och gjorde ett försök till förhör då det var allt som saknades för att stänga ärendet, men det hade blivit för rättsosäkert så jag gav upp. Efter identifiering och en inre utlänningskontroll så släppte vi mannen, som skakade hand med oss och lovade att inte göra om det...

Därefter blev vi skickade till en väskryckning. Det var en ensamstående mamma som hade varit på väg hem efter att ha handlat och då blev utsatt för att en person sprang upp bakifrån, tog tag i hennes handväska, ryckte den ifrån henne, och försvann springandes. Kvinnan hade, som vanligt, allt i väskan, plånbok, nycklar, mobiltelefon, mm, och var ledsen och bedrövad. Förutom kränkningen att bli utsatt för brottet och den ekonomiska förlusten trots hemförsäkring (hon hade dessutom precis tagit ut 3000 för fotbollsskor till sin son), så innebar brottet även en massa jobb vad gäller att byta alla lås hemma, skaffa nya kreditkort, körkort mm. Allra värst är det antagligen att bli av med sin telefon. Efter att ha tagit upp anmälan och försökt ge henne lite stöd och empati så var det inte mycket mer vi kunde göra, brottet var i stort sett omöjligt att utreda. Det är också symptomatiskt att kvinnan bor i en relativt brottsutsatt förort där den stora majoriteten av den här sortens väskryckningar och personrån sker, men hennes utsatthet talas det inte gärna om då man inte vill "stämpla" förorterna som kriminellt belastade.

Nästa jobb var ett larm om inbrottsförsök. Vi var ganska snabbt på plats i det aktuella, stora, hyreshuset, och sökte sedan igenom det plan för plan. Snart hittade vi också en dörr som det hade brutits på, men det visade sig vara ett tidigare inbrottsförsök. Annars hittade vi inget. Det är också lite symptomatiskt att i vissa områden så finns det brutna dörrar som inte hunnit lagas in nästan varje hus p.g.a. den extremt stora mängden inbrott. Återigen en utsatthet hos människor med en svagare röst i den offentliga debatten som det sällan talas om.

När vi precis hade avslutat genomsöket så fick kollegor i en annan patrull en lägenhetsundersökning av LKC. De nämnde att de var på väg in och att de hade mycket att skriva, men blev skickade ändå. Vi ropade upp oss och sa att vi kunde ta jobbet så att de kunde få åka in och skriva. Det visade sig vara en kvinna som inte hade hört av sin väninna sedan igår kväll, trots att de hade sagt att de skulle höras på förmiddagen. Hon hade varit vid lägenheten och sett att det låg post innanför dörren samt att det var tänt, men vågade inte gå in trots att hon hade nyckel eftersom hon visste att väninnan hade mått dåligt och var rädd för vad hon skulle hitta (speciellt eftersom en tidigare närstående person till henne hade begått självmord). Hon väntade på oss utanför, och gav oss nyckeln. Jag låste upp, öppnade dörren, och innan jag hade fått upp den ens halvvägs såg jag hur väninnan hängde ifrån en lampkrok i vardagsrummet. Jag stängde till dörren igen och vände mig om till kvinnan som ringt dit oss för att ta hand om och stötta henne medan min kollega gick in och konstaterade det vi då redan visste. Efter att ha stannat hos kvinnan tills hon hade ringt till sin pojkvän om att han skulle komma och hon var på väg bort, så gick jag in för att hjälpa kollegan med dokumentation, administration, etcetera. Då det vi behövde göra i lägenheten var klart så återstod bara att vänta på politi. Då de kom så hjälpte vi dem att få med sig kroppen, sedan släckte vi ned och låste och åkte in till stationen för mat och avrapportering.

Att poliser får hantera olika sorters dödsfall är relativt vanligt, men det är flera skillnader på att hitta en äldre, sjuk människa som har gått bort liggandes i sitt rum och en ung/medelålders person som hänger mitt i lägenheten. Det känns mer tragiskt att någon som fortfarande kunde ha haft så mycket tid framför sig dör, och ännu värre när personen tydligen har mått så dåligt att denne har tagit sitt eget liv. Sen är det något surrealistiskt med att den döde hänger där, upprätt, mitt bland oss levande. Vi fick frågan på stationen hur vi mådde, och vi båda svarade samma sak, det känns inte särskilt roligt, men det fungerar, det är ok. När man väl är där så är det bara att göra det som behöver göras, lösa uppgiften, behandla de levande med empati och den döde med värdighet, och sedan gå vidare.

Efter att ha avrapporterat de ärenden som vi hade "på fickan" så åkte vi ut igen. Det gick då ett larm om ett pågående inbrott i en byggcontainer. Då det var i ett nybyggt område som varken fanns på våra kartor eller GPSer blev det lite förvirring bland de bilar som var lediga, men vi chansade rätt och kom rakt mot målet, så jag och kollegan var först på plats. Vi såg en man som stämde överens med signalementet, och jag gick fram och tog hand om honom. Efter att ha visiterat honom så sa bad jag honom sätta sig i bilen, och satte mig för att avvakta kollegornas undersökning. Det hade mycket riktigt varit inbrott i en container, och i bilen som mannen stod vid (och hade nyckel till) så låg ett par maskiner som kom ifrån containern, så mannen greps och fördes till stationen. Väl där så bad han mig kontakta sin mor för att meddela att han satt frihetsberövad. Jag lovade att försöka, men fick inte lov då förundersökningsledaren hävdade kollusionsfara, vilket var lite svårt för mig att förstå eftersom risken att hans mor på något sätt skulle kunna påverka den utredning som i princip redan var i hamn då det dessutom inte fanns något som tydde på att fler gärningsmän var inblandade torde vara försumbar. Jag bad en kollega att undersöka saken igen efter åklagarkontakten, sedan gick vi hem och lämnade resten av turlaget att jobba vidare till 07...

Praktiskt polisarbete?

Larmet gick ut som bråk i trapphus mellan kvinna och man. På väg fram tog jag kontakt på telefon med inringaren, som visade sig vara kvinnan som hade varit inblandad i bråket. Hon var då hos en granne, och hennes pojkvän, som var full och stökig, skulle befinna sig i lägenheten. När vi kom fram så mötte kvinnan upp oss, klädd i jeans och en tunn tröja. Då vi pratade med henne och försökte utröna om hon hade blivit slagen eller hotad, så nekade hon och sa att hon bara ville att vi skulle köra ut hennes berusade och bråkige (numera) ex-pojkvän ifrån hennes lägenhet.

Hon visade oss rätt dörr, och vi knackade och ropade, men fick inget svar. Jag föreslog att vi skulle ringa på mannen för att se om han ens var kvar, och efter att ha ringt några gånger så svarade han. Det visade sig att han hade gått därifrån och nu befann sig på en tunnelbanestation i närheten. Kvinnan behövde naturligtvis främst komma in i sin lägenhet, och ville dessutom ha tillbaka de nycklar till lägenheten som mannen hade tagit med sig, så vi åkte snabbt mot tunnelbanestationen där vi påträffade honom på perrongen. Mannen var alkoholpåverkad, och väldigt labil i humöret. Då kvinnan bad om att få tillbaka sina nycklar, så vägrade han, och påpekade att han hade en hel del kläder och annat i lägenheten. Han svängde dessutom emellan att vara aggressiv och att bedyra sin kärlek för henne.

För mig var det tydligt att jag tänkte se till att kvinnan fick tillbaka nycklarna. Juridiskt, så var vi dock lite inne i en gråzon. Nycklarna var ju inte stulna. Jag såg i alla fall till att förklara för mannen att kvinnan behövde få tillbaka sina nycklar, men att vi kunde hjälpa honom att hämta hans kläder om han ville. Han gick med på det (möjligtvis kände han att han inte hade något val...) och vi begav oss tillbaka mot lägenheten. På vägen fortsatte han att vara aggressiv, och var dessutom väldigt närgången mot kvinnan, så jag knuffade undan honom och förklarade att om han inte uppförde sig så skulle han i bästa fall bli LOBad och i värsta fall gripen för brott. Han var ca 1,90 och ganska kraftigt byggd (och hade dessutom en hel del i sitt brottsregister) och det verkade som om han inte ville acceptera att bli tillrättavisad, men han gav med sig och gjorde som jag sa. Kollegan uttryckte det senare som att jag hade "stirrat ned honom". Han fortsatte dock att komma med verbala kärleksförklaringar till kvinnan, som var arg, sammanbiten, och väldigt tydligt avvisande.

Väl framme i lägenheten så kunde vi snabbt konstatera att han hade mer kläder liggandes en vad som var smidigt för honom att få med där och då, så i slutändan så tog han inte med någonting. Nyckeln hade han fått lämna ifrån sig, så kvinnan sa att hon skulle se till att skicka kläderna till honom. I lägenheten fanns det dessutom ett hål i en dörr som såg nytt ut, och det var inte svårt att förstå att det var mannen som i något sorts utbrott hade slagit sönder dörren. Även en glasruta var i behov av att lagas. Det verkade dessutom som om någon form av fysiskt konfrontation hade skett. Detta då mannen hade rivmärken på halsen. Jag gjorde ett försök till att få kvinnan att berätta, men hon bedyrade att hon inte hade blivit slagen eller hotad (och hon uppvisade inte heller några märken efter våld eller tecken på att ha ont någonstans). Vad gäller skadegörelsen i lägenheten så svarade hon undvikande, men vägrade att låta oss ta upp en anmälan. Mannen var naturligtvis inte intresserad av att anmälan någonting.

I slutändan så fick mannen lämna, med beskedet att han inte var välkommen tillbaka. Jag följde honom ut, och till min förvåning så tackade han faktiskt mig då vi skakade hand. Efter att ha kontrollerat igen att det inte fanns något mer vi kunde hjälpa kvinnan med så lämnade vi utan vidare åtgärd.

På väg bort, så kändes det som att vi ändå hade löst det viktigaste. Jag är medveten om att mitt agerande för att få tillbaka nycklarna kan ifrågasättas juridiskt, men som tur är finns det en gråzon av tolkningsmöjligheter att använda sig av. Och om vi inte hade fått tillbaka dem, så hade kvinnan dels behövt låssmed för att komma in i sitt hem, och dels behövt riskera att ex-pojkvännen tog sig in i hennes lägenhet när som helst. Sen hade det garanterats begått en del brott, åtminstone en skadegörelse och troligen även någon sorts ofredande ifrån mannens sida (jag uppfattade rivmärkena som motvärnsskador), men det var svårt att gå vidare med det när kvinnan inte ville anmäla. Dessutom hade båda delarna varit närmast omöjliga att leda i bevis och nå fram till en fällande dom med.

Om man ser till resultatet av vårt ingripande så tror jag faktiskt att det hade varit svårt för oss att hjälpa kvinnan på ett bättre sätt. Och vad gäller mannen, så verkade det i alla fall som han kände at vi hade bemött honom på ett ok sätt också, och det är ju inte heller någon nackdel. Vi fokuserade mer på att få ett bra resultat för de inblandade än att gå "by the book"... Praktiskt polisarbete?

Tomt i verktygslådan

Vi kom som tredje patrull till vad som gick ut som ett inbrottsförsök. De två patrullerna som var där först hade omhändertagit en man som stämde väl överens med det signalement som anmälaren hade lämnat. Efter lite efterforskningar så kom de fram till att även om mannen verkade ha strukit omkring och kanske känt på någon dörr, så hade han inte försökt ta sig in någonstans, och hade således inte begått något brott. Dock hörde han uppenbarligen inte hemma i den där trappuppgången, och det var helt klart något som inte stämde...

Det udda med den här mannen var att han totalt vägrade att kommunicera. Under den tiden som jag försökte prata med honom så sa gav han inte ett ljud ifrån sig, och kollegorna hade ingen framgång de heller. De enda tecken på att han faktiskt förstod något av det vi sa (då vi talade engelska) var att han nickade då vi frågade om han mådde dåligt. Annars så rörde han inte en min, utan ignorerade alla frågor och tittade ned i marken. Det blev en påminnelse av hur beroende man är av kommunikation, även om den sker på en basal nivå, för att kunna veta hur man skall förhålla sig till en person och lösa en situation.

Ifrån att först ha misstänkt att han var på platsen för att begå brott så hamnade fokus nu på att försöka hjälpa honom. Vi erbjöd honom skjuts till sjukhus eller till ett härbärge, men han ignorerade de frågorna också. I slutändan så fanns det inget annat att göra än att be honom att gå ut ifrån trappuppgången. Även det ignorerade han, och när vi då tvingades föra ut honom så försökte han slita sig loss och springa inåt i det minimala trapphuset. Det lyckades så klart inte, han blev utknuffad, och då började han tjurrusa iväg, trots att hans väska låg kvar utanför.

Uppenbarligen så mådde den här mannen inte särskilt bra. Men det fanns helt enkelt inga verktyg tillgängliga för oss att kunna hjälpa honom (eller att hindra att han i sitt labila tillstånd ställde till det för någon annan). Han var inte full eller drogpåverkad, och kunde därför inte LOBas. För LPT47, omhändertagande för psykiatrisk tvångsvård, så krävs det (om man inte är suicidal) vanföreställningar och en risk för egen eller annans hälsa, och det var svårt att få belägg för det. Han var inte heller i någon akut fara så att vi kunde hävda nöd, vilket är en bra paragraf att falla tillbaka på då man känner att man måste agera akut men inte riktigt vet med vilket lagstöd. Även om det kändes som om något behövde göras, så var det helt enkelt tomt i vår legala verktygslåda, så han fick springa iväg...

För mig känns det som om man som polis ofta får hitta sätt att väva ihop det som man själv känner är den bästa lösningen på en situation och för de inblandade människorna med de legala verktyg man har, och i de allra flesta fallen så går det också bra. Och även om det är viktigare för mig att känna att jag hjälper, gör nytta, löser situationen än att alltid vara säker på att ha ryggen fri juridiskt så måste man naturligtvis förhålla sig till lagstiftningen och varför den ser ut som den gör. Kanske var det därför rätt att vi inte kunde göra något annat än att låta mannen rusa iväg...?

Vantrivsel på vårdhem

Jag nämnde i ett inlägg för inte särskilt länge sedan att vi körde en döv, autistisk, 16-årig pojke ifrån det vårdhem som han bodde på till barnpsykiatriska akuten. Nyligen så gick det ut ett nytt larm ifrån samma vårdhem. Även denna gång lät det som om pojken hade gått bärsärk inne på vårdhemmet. Vi hade möjlighet att åka, och jag informerade på väg fram att jag hade träffat honom och fått bra kontakt, så den andra patrullen, som låg före, inväntade och lät mig gå fram och prata med pojken. Även denna gången var han helt lugn i kontakten med mig, och det var inga som helst problem med att ta med honom till BUP-akuten igen. Det var dock tydligt på alla välta möbler, slängda krukor, med mera att han inte hade varit lika lugn hela tiden. Då jag frågade honom, genom att skriva lappar, vad som hade gjort honom så arg, så svarade han "Personalen". Parallellt med att jag pratade med pojken, så hade den andra patrullen på plats kontakt med verksamhetschefen för vårdhemmet. De försökte få tag på deras läkarkontakt, men det visade sig att de inte hade några upparbetade kontakter med några psykiatriker eller andra läkare. Det kändes lite anmärkningsvärt med tanke på hur stora behov några av deras patienter/boenden ändå verkade ha.

Jag vet inte om det var rimligt att pojken var arg på personalen, de hade säkert gjort så gott de kunde. Men det faktum att vi behövde åka akut till vårdhemmet två gånger på så kort tid implicerar ju att det är något som inte fungerar, och kollegornas samtal med den ansvarige för hemmet ändrade inte på den känslan.

Faktum är att det känns som att de personer som man möter som är på väg till eller från olika sorters boende, oavsett om det gäller vård av missbrukare, olika former av ungdomshem, eller något annat väldigt ofta är allt annat än nöjda med de ställen som de bor på och den vård som de får. I vissa fall är det värre än så, jag minns en handräckning där vi körde en ung flicka från TNE/BAS till ett boende i vårt distrikt då hon var närmast skräckslagen för att komma dit. Hon uppfattade det bara som inlåsning, under betydligt värre förhållanden än vad som råder på en anstalt. Jag har fortfarande ett sting av dåligt samvete för att vi ändå körde dit henne, även om det hade krävts många olika sorters tjänstefel att inte verkställa den handräckning som var beslutad av sjukvården och bekräftad av våra befäl.

För mig känns det som att det finns ett systemfel här. Människor som av olika skäl behöver hjälp och stöd förtjänar att samhället anstränger sig lite mer för att ge dem både en vård som förhoppningsvis kan förbättra deras förutsättningar för framtiden och en dräglig tillvaro i nuet. Det känns dessutom absurt att t.ex. flickor som omhändertas för att de har självskadebeteende verkar ha färre rättigheter än intagna i våra fängelser som är där p.g.a. att de har begått rån, mord, våldtäkter, med mera. Även vad gäller den ekonomiska aspekten så hade man garanterat sparat miljontals kronor i ett längre tidsperspektiv på en vård som ökar chansen att hjälpa utsatta människor till ett normalt (skattebetalade) liv, speciellt då vad gäller ungdomar.

Jag är själv varken speciellt insatt eller påläst i ämnet, men jag har ändå genom de möten jag fått uppleva i jobbet fått känslan att en av anledningarna till att många boenden och vårdinrättningar fungerar dåligt stavas vinstintresse. Förvaring är billigt, vård är dyrt, och båda ger lika mycket pengar från staten. Även saker som högre personaltäthet minskar vinstmarginalerna. Det vårdhemmet som flickan jag nämnde inte ville komma till är även känt för att begära polishandräckning/transport (som bara är till för fall där personen i fråga är aggressiv och ohanterlig för andra än poliser) för tjejer som sedan visat sig vara helt lugna, troligtvis för att spara in transportkostnader...

Oavsett hur man organiserar vård av och hjälp till de människor som hamnar på olika former av boenden, så är det uppenbart att det behövs högre krav på vårdgivarna och en mycket hårdare uppföljning. Tyvärr känns det lite symptomatisk att just människor som själva har svårt att säga ifrån och en väldigt svag röst i samhällsdebatten kommer i kläm när pengar skall sparas och tjänas...

Brott i skolmiljö - dubbel kränkning

I slutet av december gick det ut ett larm om att en flicka hade blivit utsatt för ett våldtäktsförsök på sin högstadieskola. Operatören på LKC ville inte rikta jobbet direkt till någon radiobil då det handlar om ett uppdrag där bemötande är ännu viktigare än vanligt och han inte kände turlaget. Jag svarade. Flickan hade uppenbarligen kommit hem och någon hade ringt ifrån bostaden, så vi skickades till hemadressen. När det blev klart för mig att det bara var min patrull som skickades på jobbet av LKC så såg jag själv till att få iväg en patrull till brottsplatsen/skolan för säkring av bevis, förhör av vittnen, mm. Det borde ha varit en självklarhet ifrån början.

På väg fram mot flickans bostad så ringde vi upp för att få mer uppgifter. Det framkom då att det inte hade varit ett våldtäktsförsök, men att det rörde sig om ett riktigt fult överfall med inslag av sexuella kränkningar, så det ändrade inte behovet av att ta det hela på yttersta allvar. Vi kom snabbt fram, och jag började prata med flickan medan kollegan pratade med olika familjemedlemmar. Efter att jag kände att jag hade fått tillräckligt bra kontakt med henne för att gå in på vad hon hade utsatts för, så gick jag mer strukturerat in på att förhöra henne om händelsen.

Utan att gå in på några detaljer, så hade hon då hon var på väg hem blivit attackerad på skolgården på ett mycket fult sätt av fem killar som går på hennes skola, varav två i hennes klass. Hon blev överfallen, mulad, kvävd, slagen till marken, tafsad på utanpå kläderna, sparkad på och hotad. De lämnade henne då de såg att hon blödde, då det verkade ha skrämt dem. Hon tog sig då in i skolan igen för att torka av sig och söka hjälp. I förhöret med flickan så frågade jag naturligtvis även efter om hon hade blivit utsatt för något tidigare. Hon hade aldrig blivit attackerad på det här sättet, men berättade att hon under ett års tid hade blivit mobbad på olika sätt, men hot och mindre inslag av våld, av bl.a. de två killarna ifrån hennes klass som hade deltagit i överfallet.

När jag hade ställt alla följdfrågor och fått all information, och kollegan hade pratat med de övriga familjemedlemmarna, så kom även de kollegor som hade varit på skolan förbi. De hade då gjort alla utredningsåtgärder som var möjliga samt samtalat med rektorn. Flickan ville inte bli körd till sjukhus då hon inte upplevde att hon var särskilt allvarligt skadad fysiskt, så vi rundade av med lite mer allmänna samtal innan vi gav oss av mot stationen för att avrapportera ärendet. Väl där, så skrev jag förutom alla de vanliga utredningsrelaterade dokumenten även ett ursinnigt p.m. till socialtjänsten angående elakheten i attacken och målsägarens utsatthet med ambitionen att sparka igång någon sorts åtgärder. Självklart skrevs även ett vanligt SOL14-pm till soc, en notis till stödcentrum för unga brottsoffer, mm. Därefter hade jag och mina kollegor gjort allt vi kunde i vår roll som utryckningspoliser i ärendet. Jag gjorde dock en mental notering om att göra ett återbesök på skolan då tillfälle ges, dels för att jag verkligen kände för flickan och dels för att jag inte litade på att hennes behov och utsatthet skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

Sedan dess har det varit julledighet, både för mig och för skolan. Den tog visserligen slut för ett bra tag sedan, men på utryckningen så jobbar man tre-skift och har dessutom sällan så pass mycket tid över att man kan köra en helt egen aktivitet. Det hade jag dock idag, så jag åkte tillbaka till den aktuella skolan för att höra hur det var med flickan och hur de hanterade situationen. I samtal med skolpersonal fick jag reda på att de fem killarna hade stängts av i tre dagar, och var sedan dess tillbaka i skolan. De hade hållit möten med deras föräldrar (vilket inte verkade ha gett så mycket) och sett till att flickan fick gå hos en kurator. De sa även att de var mer uppmärksamma nu på eventuell mobbning, men att flickan verkade vara glad och må bra. Jag frågade om de som hade gått i hennes klass fortfarande gjorde det, och fick svaret att en av dem oberoende av händelsen genom rotation hamnat i en annan klass, men att en var kvar. Dock skedde en stor del av undervisningen i föreläsningsform för hela årskursen.

Jag fick känslan av att de visserligen inte hade försökt sopa det hela under mattan, men att de efter ett par initiala åtgärder hade tappat fokus ifrån frågan och hamnat tillbaka i det vardagliga hanterandet av alla de stökiga elever som en skola i ett segregerat socio-ekonomiskt utsatt område har att hantera. Personalens uppmärksamhet hamnade hos bråkstakarna, och inte hos en ordentlig och skötsam tjej. Jag bad dem fråga om flickan ville prata med mig. Kort därefter kom en lärare med henne, och jag och kollegan för dagen fick chansen att prata ostört med flickan ett tag. Det hon berättade stämde inte särskilt väl med skolans bild av hur hon mådde. Även om inget allvarligt hade hänt sedan dess, så innebar varje dag en kamp mot rädslan för att bli attackerad igen och mot rysningarna som hon kände då någon av killarna såg på henne eller då hon gick förbi platsen för överfallet. Hon försökte fokusera på skolan, men kände att hon halkade efter, trots att hon alltid haft toppbetyg. Det var ett bra samtal. Hon sa att hon kände sig tryggare efter att ha pratat med oss. Jag tror dock tyvärr att den tryggheten är kortvarig.

Slutligen var det dags att prata med rektorn. När jag presenterade hur jag såg på situationen och hur flickan mådde för honom så tog han det på stort allvar. Han uppgav att han hade fått instruktioner ifrån den polis som utreder ärendet att inte göra något som kunde kompromettera utredningen. Jag betonade att även om utredningen är mycket viktig och han inte skall genomföra några egna utredningsåtgärder så måste han utifrån det faktum att flickan har blivit attackerad vidta alla åtgärder för att stötta och hjälpa henne, vilket även innebär att hantera gärningsmännen. Och jag förklarade även att det är ett missförstånd att man inte vet vad som har hänt förrän en polisutredning eller domstol yttrar sig i ärendet. Flickans berättelse var extremt trovärdig, och borde tas som sanning tills något annat bevisas vad gäller brottsofferperspektivet, det mänskliga perspektivet. Oavsett om någon döms eller ej. Faktum är att bara en av gärningsmännen ändå var straffmyndig, vilket minskar värdet av och möjligheterna för polisutredningen. Rektorn förstod, tog till sig, och höll med. Sedan lämnade vi.

Vi hade inte gjort några som helst utredningsåtgärder, enbart samtalat kring flickans utsatthet, men faktiskt fått tacksamhet och bra respons ifrån alla parter, inklusive den ansvarige utredaren som vi talade med efter besöket på skolan. Och trots att det vi gjorde egentligen inte alls ingår i våra arbetsuppgifter (som föredömligt täcktes av resten av turlaget under tiden) så kändes besöket meningsfullare än många av de jobb som vi normalt har att hantera. Den positiva känslan i magen blandades dock med frustration över den stackars flickans situation och över hur det så ofta är de oskyldiga, brottsoffren, som i slutändan prioriteras bort till förmån för gärningsmännen. Och ännu mycket mer så på en skola än i vuxenvärlden. Skolan är flickans arbetsplats, hon måste gå dit varje dag. Lek med tanken att ett liknande överfall sker i en Volvofabrik. Fem män slår ned, hotar och ofredar sexuellt en kvinnlig kollega. Tror ni att de hade blivit avstängda i tre dagar, och sedan fått jobba kvar så att den utsatta kvinnan tvingades träffa dem varje dag? För flickan blir det konsekvensen. I min värld är ett ungt brottsoffer mer skyddsvärt en ett vuxet, inte mindre!

Så vad skall man då göra med gärningsmännen? Jag inser att man inte kan deportera dem till Sibirien (även om det kändes som att jag skulle vilja göra det, varför jag inte bad om att få träffa dem då jag var på skolan...). Man måste naturligtvis göra vad man kan för att bryta deras beteenden, deras kriminella bana. Men det måste kanske inte ske på den skolan där de har utsatt en oskyldig tjej för ett vidrigt övergrepp? Det måste gå att hitta en balans mellan vårdande och straffande åtgärder. Man måste kunna göra ingripanden som markerar tydligt, som ger upprättelse till brottsoffer, men som också ser till gärningsmannens framtid. Men en del av det faller redan på att straffmyndighetsåldern är så hög. Det känns för mig konstigt att en ungdom är tillräckligt gammal att begå grova brott, men inte tillräckligt gammal att ta ansvar för handlingarna. I slutändan dröjer sig en obehaglig och bitter men allt för bekant känsla av att förövare behandlas med flathet och brottsoffer överges kvar...

Slutligen kan man bara notera att det, ur både poliser och brottsoffers perspektiv, är väldigt bra då det finns övervakningskameror på platser där många brott begås. Även de som anklagas oskyldigt har att vinna på det. De som tjänar på att det inte finns är naturligtvis de som gör sig skyldiga till olika former av övergrepp mot andra, och på så sätt kan komma undan att straffas för det...