Bärsärkargång med hammare i lägenhet

Jag har i veckan vittnat som målsägare igen, denna gång för hot mot tjänsteman. Men jag kanske skall börja från början med larmet vi åkte på för ett par veckor sedan....

Det gick ut som att en man som tidigare hade bråkat i en lägenhet och sedan givit sig av nu var tillbaka och levde rövare. Han skulle vara aggressiv och utåtagerande. En bil som låg nära blev skickad på jobbet, och jag och min kollega ropade upp oss och åkte efter. Vi försökte få en lägesrapport av kollegorna på väg fram, men fick inget svar. Då vi anlände stod de dock i trapphuset med en äldre kvinna, och vi kunde direkt höra kraftiga ljud inifrån lägenheten trots den stängda säkerhetsdörren.

Jag gick genast fram till dörren och försökte, tillsammans med en kollega ur den andra bilen, etablera kontakt med mannen där inne genom att lugnt förklara att vi ville prata med honom. Vi ropade genom brevinkastet för att göra oss hörda, men det enda vi fick till svar var otydliga förolämpningar, hot om att han skulle "döda poliserna", och kraftiga smällar på dörrens insida. Det var uppenbart att han slog på dörren med ett tungt metallföremål, för den buktade nästan ut på utsida. Efter att ha försökt ett tag blev det tydligt att det var helt omöjligt att få någon sorts kommunikation till stånd. Mannen svarade inte på några tilltal utan mötte alla försök med skrik (som vi hade väldigt svårt att urskilja någon mening i) och slag på dörren.

Under tiden som vi stod och försökte prata vid dörren så hade kollegan som stod med kvinnan hunnit samla lite mer information. Mannen som skrek och bankade inne i lägenheten var hennes vuxne son. Han hade druckit i flera dagar, och dessutom kombinerat alkoholen med droger. Under den aktuella dagen hade han blivit mer och mer aggressiv och galen. Kvinnan sa att hon aldrig hade sett honom sådan förut. Dessutom fanns det inne i lägenheten en man till, en släkting till dem båda. Kvinnan var naturligtvis väldigt orolig för att sonen i sin rusbetingade galenskap hade gjort mannen illa. Vi frågade kvinnan om telefonnummer till sonen eller släktingen, men fick inte fram något.

 Min radiobilskollega, som inte stod vid dörren, hade påpassligt sett till att hämta sköld och sjukvårdsväska så att vi var utrustade och beredda att ta oss in eller för att mannen kunde ta sig ut. Mannen i lägenheten verkade nu totalt ha gått bärsärk. Det hördes mycket kraftiga ljud av hur glas och porslin krossades gång på gång när han slog på allt möjligt medan han gick omkring därinne och skrek. Med tanke på att det fanns en person till inne i lägenheten som vi inte visste status på, och som i värsta fall kunde ligga döende där inne så kändes det bråttom att komma in. En av kollegorna hade gått ut och kunde se in genom köksfönstret som vette ut åt samma håll som ingången att mannen bar på en hammare och en stor kniv.

Det var dags att försöka ta sig in med hjälp av kvinnans egna nycklar (dörren var låst ifrån insidan). Tanken var att jag skulle gå längst fram med skölden, och att en kollega som hade pepparspray uppe skulle spraya över min axel så fort han fick möjlighet och att jag sedan skulle springa ned mannen med skölden. Jag bad min kollega, som också stod bakom mig på andra sidan att höja beredskapen med tjänstevapnet. Sedan försökte vi låsa upp dörren. Det gick dock inte, då nyckeln satt kvar i "polislåset" ifrån insidan.

Jag bad nu kollegan se om det gick att ta sig in ifrån balkongen. Det gjorde det inte då den satt för högt upp. Kollegan hämtade då brytjärn och hörselskydd medan jag och en kollega till vaktade vid dörren. Jag ville bryta upp säkerhetsdörren och ta mig in så fort som möjligt. Den kollega som pratade med kvinnan tog en kontakt med LKC, som utsåg en polisinsatschef (PIC). Så snart denne kom in på kanalen så beordrade hon oss dock att avvakta, och tillkallade piket och förhandlare. Så då var det inget annat att göra än att hålla positionerna, jag och en kollega till vid ytterdörren, en med kvinnan och två på observationsplatser på båda sidorna av lägenheten, i en knapp timma. För mig kändes det frustrerande och obehagligt att inte få gå in då vi inte visste hur det var med den andre mannen i lägenheten, men det var naturligtvis inget att göra åt det där och då.

Mannen fortsatte att röja runt och slå sönder saker i lägenheten under hela tiden, med bara kortare pauser. Då piketen anlände så hade de taktiska överläggningar med polisinsatschefen, och bröt sedan upp dörren. De försökte tala mannen till sig, men då han väl kom så kom han viftandes med sina båda vapen, så de tvingades slänga chockgranater och spraya honom. Då han desorienterad gick tillbaka in i lägenheten så övermannades han smidigt av piketgruppen. Då piketen säkrade lägenheten så påträffade de även den andra mannen där han livrädd låg och tryckte i ett rum. Kort därefter kom de ut med mannen, belagt med handfängsel. Kollegorna i den andra patrullen tog hand om honom och hjälpte honom av med bojorna. Sedan kom de utbärandes på gärningsmannen, naturligtvis handfängslad. Honom tog vi hand om och, efter kontroll av ambulanssjuksköterska, körde vi honom till polisstationen. I slutänden kan man konstatera att polisinsatschefen fattade rätt beslut. Risken att någon hade blivit skadad hade varit större om vi hade brutit dörren och gått in, och den andre mannen var lyckligtvis helt oskadad.

Vid rättegången var det en helt annan man jag mötte. Lugn, lågmäld, ursäktande. Hans mor, som ju vittnade som målsägare då hennes lägenhet var totalt massakrerad, sa också gråtandes att han är jättesnäll och hjälpsam då han inte dricker eller tar droger. Fallet med bärsärkargången i lägenheten kan därför läggas till alla de andra händelser man dagligen upplever som polis som visar vilka digra konsekvenser förekomsten av både alkohol och illegala droger får för samhället.

En annan tanke att ta med sig gäller säkerhetstänkande, där jämförelsen mellan hur piketen, som är proffs på farliga insatser, och jag själv jobbar är intressant och lärorik. Jag visste att mannen var galen och beväpnad, men min tanke var fortfarande att först springa ned honom med en sköld efter att kollegan hade sprayat. Jag borde kanske ha haft mitt vapen uppe, men det hade jag inte. Kollegan som hade gjort mantelrörelse hade haft väldigt svårt att skjuta då jag var framför honom, och jag hade inga tankar på att backa. Han stod dessutom på andra sidan av huset medan vi väntade på piketen, och ingen av oss två som bevakade ytterdörren hade höjt beredskapen. Jag stod kvar med skölden vid dörren och kollegan stod bakom med pepparspray. Då piketen gick in, så hade samtliga förstärkningsvapen uppe och riktade, utom han som gick först med deras ballistiska sköld som hade dragen pistol.

Ett annat exempel gäller den oskyldige mannen som hade gömt sig i lägenheten. Jag hade aldrig ens kommit på tanken att belägga honom med handfängsel, men för piketen var det en naturlig del i deras arbetssätt när de säkrar en lägenhet. Kontroll först, frågor sen. Detta har alltså inget med de inblandade piketpolisernas karaktär att göra, en av dem som var på plats är en gammal turlagskollega till mig och ödmjukare och snällare person får man leta efter, utan med hur de jobbar.

Jag har själv fått höra (på omvägar) att mitt "låga säkerhetstänkande" kan uppfattas som obehagligt, då jag kan gå in i situationer som jag känner mig trygg i men som andra kan uppfatta som farliga. Jag gissar att det kan handla om att jag t.ex. kan stå nära en psyksjuk aggressiv person och tala lugnt, istället för att ta ut ett säkerhetsavstånd och dra upp sprayen. Det faktum att jag var väldigt tydlig med att jag ville in i lägenheten skulle kunna vara ett bra exempel på en sådan situation, för även om jag går först så hade det kunnat bli farligt även för kollegorna bakom. Jag behöver kanske reflektera lite över mitt eget säkerhetstänkande, men framför allt behöver jag tänka på att vara lyhörd för hur mina kollegor upplever en situation på plats.

Det finns mycket att lära om säkerhetstänkande av t.ex. piketen som ju är experter på området. Men i slutändan så handlar det om en egen bedömning och egna värderingar (dock gärna i kommunikation med kollegan). Jag jobbar med mindre marginaler för att jag tycker att det ger ett bättre resultat, jag tar medvetet vissa risker för att jag tycker att alternativet är sämre. Det kan handla om att inte vilja vänta när någon är i fara, att värna om möjligheten till en bättre kommunikation som  kommer av att visa att man står nära och är avslappnad, eller om att inte i onödan kränka någon som är oskyldig med tvångsmedel. Så även om jag gärna lär mig av t.ex piketens expertis, så avstår jag ifrån metoden att handfängsla alla i en lägenhet som man behöver säkra även om situationen är kaotisk, potentiellt farlig och det är svårt att veta vilken roll varje enskild individ har spelat. Jag vill helt enkelt inte jobba så. Detta innebär dock inte att jag inte har förståelse för eller respekterar deras arbetssätt, de är som sagt experter på det de gör. Men polisyrket är ett komplext hantverk, och var och en får, inom moraliska och juridiska ramar, hitta ett sätt att arbeta som känns bra både ur ett etiskt perspektiv och ett säkerhetsperspektiv. Och ett av syftena med den här bloggen är just att skapa förståelse för den komplexiteten, en förståelse som ofta saknas i de kvällstidningsrubriker som med jämna mellanrum dömer ut någon kollega som anses ha brustit på ett eller annat sätt...

Samhällets frustrerande flathet

Under ett nattpass i helgen fick vi ett larm om en kille som uppgav att han var jagad av ett antal personer ute i en förort. Vi var flera bilar som svarade på larmet, men trots att vi var hyfsat snabbt på plats så kunde vi inte hitta några som stämde in på det signalement som vi hade fått av målsägaren. Efter ett tag tvingades vi lägga ned insatsen, men då en av bilarna hade noterat att det hängde ett större gäng med välkända yrkeskriminella inne i ett bostadsområde så bestämde några av oss att vi skulle göra en kontroll. I princip samtidigt gick det dessutom ut ett nytt larm om att någon hade ringt in och klagat på att ett ungdomsgäng stökade och förde oväsen på just den aktuella adressen. Vi åkte dit, bad dem sänka musiken ifrån bilhögtalarna och identifierade personerna på platsen samt gjorde en husrannsakan i bilen enligt PL20a. Allt gick lugnt och städat till. Några av killarna undvek helt att prata med oss, medan vi kunde ha avslappnade samtal med en del andra. Vi påträffade inget i bilen, och lämnade kort därefter platsen med påminnelsen att de inte skulle föra oväsen och störa de boende.

De flesta av killarna var i 20-års åldern. Några förekom bara med mindre förseelser, men majoriteten fanns redan registrerade i i princip alla våra system gällande misstankar om eller domar för brott som stöld (främst inbrott), misshandel och rån. De allra mest brottsaktiva, välkända namn i distriktet, hade redan blivit dömda för ett stort antal rån, och hade även sedan länge avancerat ifrån personrån till att satsa på mer inkomstbringande objekt och tyngre beväpning. Och även om uppklarningsprocenten är betydligt bättre för grova rån än för t.ex. inbrott, så kan man dock vara säker på att de "jobb" som de här killarna kunde bindas till bara är en del av all den brottslighet som de ligger bakom.

Det som får mig, och i princip alla kollegor som lever i samma verklighet som jag gör, att reagera är hur man i den åldern har hunnit med att begå så många grova brott. Förklaringen finns om man slår på domarna. Rån och grova rån leder till straff som ungdomsvård, skyddstillsyn, och i värsta fall några månader i fängelse. Sen kommer de ut igen, begår nya brott, och åker så småningom fast igen. Och den historien upprepar sig gång på gång på gång.

Att bedriva en förundersökning om ett spaningsrån kräver en hel del resurser (förutom alla de bilar som troligtvis deltog i insatsen då rånet skedde). Det kostar pengar och tar tid ifrån annan polisiär verksamhet. Men det är det minsta problemet. Effekterna för de målsägare som blir rånade är naturligtvis ett väldigt mycket värre problem. Och till det kommer de effekter som killarnas kriminella verksamhet har på samhället i ett längre tidsperspektiv. Nu menar jag inte de eventuellt högre avgifter som handlare tvingas ta ut för att de blir rånade, utan att då livsstilskriminella släpps ut (ofta med en hel del pengar undangömda) så tillåts de agera förebilder, trendsättare och exempel för ett stort antal ungdomar på glid i de förorter som de kommer ifrån. Signalen blir tydlig, den kriminella banan lönar sig och staten är oförmögen att stoppa dem som bestämt sig för att livnära sig på brott. Konsekvensen av att åka fast är i bästa fall obetydlig och i sämsta fall hanterbar och värd risken.

Varken jag eller någon av kollegorna har några enkla svar på hur den här problematiken borde lösas. Men vi är i princip alla överens om att det behöver få mer ingripande konsekvenser att begå grova brott. För som det är nu fungerar inte påföljdssystemet alls, speciellt inte för de ungdomar som på grund av sin ålder har en kraftig straffrabatt. Högre straff skulle lösa en del av problemen då man åtminstone skulle få bort de här yrkeskriminella ifrån gatan och på så sätt se till att mindre brott begås och att de inte drar med sig en hel ny generation i en kriminell livsstil. Men det som verkligen vore önskvärd, skulle vara att man lyckas hitta påföljder som ökar chansen att bryta det kriminella beteendet genom vård, terapi, nya förebilder, vad som än kan fungera. Men även det kräver att påföljderna blir betydligt mycket mer ingripande och väldigt mycket längre än vad de är idag. Vem ändrar totalt sin identitet och/eller sin livsstil efter ett par månader på ett ungdomshem? Det krävs troligen att ungdomen hamnar i en helt annan miljö, med bra förutsättningar till stöd/vård och utan möjlighet att rymma/ta sig tillbaka under en ganska lång tid om man skall lyckas med den sortens omdaning. Men det torde vara värt pengarna, för lyckas man så är vinsterna både ekonomiskt och mänskligt enorma för samhället. Som det ser ut nu, däremot, känns det som om samhället uppvisar en sådan flathet mot ungdomskriminella att, om man får raljera lite, det knappt blir värt att gripa dem... Och det är enormt frustrerande.

Rattfylleri och sorg

En relativt stor del av den tid som vi inte är på jobb (vilket vi är nästan hela tiden på t.ex. kvällspass och helger) ägnas åt olika former av blåskontroller. Detta då det går att mäta både antalet genomförda blås och antalet fångade rattfyllerister kvantitativt, till skillnad ifrån effekterna av en fotpatrull i en centrumanläggning eller ett besök på en skola eller ungdomsgård. Och ledningen, alltifrån polismästare och polisstyrelser ner till enskilda yttre befäl och stationsbefäl, får en stor del av sin feedback (och sina befordringar) baserat på dessa tydliga, mätbara, kvantitativa resultat. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka effekter det får på verksamheten, men jag nöjer mig nu med att konstatera att vi för inte så länge sedan hade en blåskontroll, då vi för en gångs skull fick "träff" direkt.

Mannen som hade blåst positivt togs naturligtvis med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebär att få blåsa i ett exakt mätinstrument. Han var hantverkare och skulle precis påbörja sin arbetsdag, och uppgav att han hade tagit några öl kvällen innan. Han hade en medgörlig och vänlig attityd, även om det var uppenbart att han var orolig. Han nämnde dessutom att en till honom mycket närstående person nyligen hade gått bort och att det var en anledning till att han hade druckit dagen innan. Dessutom hade han en utsatt situation då han hade flyttat till Sverige på grund av en kärleksrelation som hade tagit slut, och nu inte hade något särskilt bra nätverk här att få stöd ifrån.

Då vi kom in så hoppades jag verkligen att han skulle blåsa under gränsen, och när jag nämnde det så fick jag en skämtsam kommentar av ett befäl om att jag hade blivit blödig. Det har jag nog alltid varit, även om jag inte alltid uppfattas så. Men jag är också medveten om att befälen behöver visa upp x antal rattfyllor om året för att klara sina "mål" och med tanke på hur högt rattfyllerimålet är satt så leder varje träff till nöjda miner. Därför hoppas man naturligtvis knappast på att en person som tagits med in skall blåsa under den straffbara nivån.

Det visade sig att jag hade lurat mig själv igen. Mannen var på gränsen till grovt rattfylleri, och trots att vi under ett vänligt samtal hade förklarat att det inte spelade någon roll vad han sa att han hade druckit, maskinen är helt omutlig, så hade han ljugit för oss om att det rörde sig om ett par öl kvällen innan. Konsekvensen blev naturligtvis att han blev av med sitt körkort. En annan konsekvens blev att han i princip bröt ihop. Kollegan, som pratade med honom, gjorde ett bra jobb med att stötta. Mannen orkade inte prata med sin chef, så jag ringde och förklarade situationen för honom och fick det svaret jag hade hoppats på av chefen. När jag sa till mannen att de inte var arga på honom för rattfylleriet (som naturligtvis ställde till det en hel del) utan fanns till hands för att stötta honom, så bröt han ihop igen.

Det finns program och rutiner för att erbjuda rattfyllerister att direkt komma i kontakt med vård, vilket i det här fallet ändå hade varit en självklarhet med tanke på hur dåligt mannen mådde. Vi erbjöd honom i alla fall att bli körd till beroendeakuten (som ju huserar tillsammans med psykakuten), vilket han accepterade. Väl där lämnade vi honom efter att ha pratat lite mer, framför allt om hur viktigt det var att han tog sig tid och sökte hjälp med att hantera och bearbeta de tunga saker som hade skett i hans liv på sistone och om hur bedräglig alkoholen kan vara som hjälp under svåra perioder. Det kändes nästan konstigt att han var så pass tacksam mot oss, han kramade oss och upprepade flera gånger hur schyssta vi var, med tanke på att vi faktiskt hade tagit hans körkort. Främst berodde det säkert på att kollegan, som var den som hade haft den löpande kontakten med mannen, hade varit duktigt och medmänsklig i sitt sätt att hantera honom.

Det känns inte särskilt roligt att vara med om att sätta en person som redan har det svårt i en ännu svårare situation, i alla fall inte när det inte finns någon illvilja eller elakhet i hans handlande. Men i det här fallet kan man i alla fall hoppas att händelsen leder till att mannen ser till att få hjälp att hantera både sin livssituation och sitt förhållande till alkoholen. Och bristen på illvilja gör honom inte till en mindre farlig bilförare då han har druckit, så ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det helt uppenbart bra att han faktiskt åkte fast. Och ökad säkerhet  i trafiken är ju själva syftet med blåskontrollerna, så där hade kanske ändå våra ofta så irriterande kvantitativa mål gjort lite nytta...

Om ett dödsbud

Jag skriver det här inlägget med en viss tvekan, eftersom dem som jag skriver om skulle kunna identifiera sig om de skulle råka träffa på bloggen, och det rör sig om människor som jag känner starkt för. Anledningen till att jag ändå väljer att publicera det här är att jag gör bedömningen att de berörda inte skulle känna sig kränkta av att läsa min beskrivning av vårt möte. För inte så länge sedan gick rikspolischef Bengt Svenson ut i media och hävdade att polisens verksamhet behöver reonodlas. Polisen har en massa uppgifter som inte rör tygghetsskapande och utredande av brott, och dessa ville Svenson att någon annan får ansvaret för. Idag fick vi ett sådant uppdrag, som dock är ett vanligt polisiärt jobb, nämligen att meddela dödsbud. En man hade, mycket tragiskt och plötsligt, avlidit i en annan del av landet i en oväntad hjärtattack. Hans tonåriga dotter befann sig i vår del av landet, på tillfälligt besök. Hon befann sig hos en moster. Jag och min kollega fick i uppdrag att åka till adressen och meddela att fadern hade gått bort. Min första reaktion var just att det var ett jobb som kanske inte borde ligga på polisen. Vore det inte bättre om ett specialutbildad kristeam med vårdinriktning fick uppdraget? Dessutom kändes det som om det vore bättre för flickan att hennes moster meddelade den fruktansvärt tragiska nyheten, och inte två personer som hon aldrig hade träffat. Mostern borde ju gå att kontakta på telefon, då hon inte var lika nära anhörig till den avlidne. Hur som helst så hade vi fått uppdraget, så vi skulle naturligtvis försöka utföra det så bra som möjligt. Vi ringde och pratade med modern, som var den som hade bett om att få dödsbudet meddelat, och åkte sedan dit. När vi ringde på dörren så öppnade mostern, och det var uppenbart att hon redan visste. Dottern satt och grät förtvivlat. Det visade sig att modern hade ringt till sin syster efter kollegans samtal med henne. Vårt huvudsakliga uppdrag var alltså redan utfört. Vi stannade naturligtvis och försökte att bara finnas till hands, visa medkänsla (vilket kom väldigt naturligt, ögonen fuktades direkt då man mötte dotterns sorg) och se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. Det visade sig att det fanns en sak som de ville ha hjälp med, nämligen att boka om dotterns flygbiljett så att hon kunde åka hem direkt. Hennes lågprisbiljett gick egentligen inte att boka om och vi hittade inga journummer till flygbolaget, men beslutna om att åtminstone kunna hjälpa till med detta lilla så löste vi problemet. Lyckligtvis fanns personal på flygbolaget som kunde vara medmänniskor före affärsidkare och strikta regelföljare. Lite senare körde vi dem till Arlanda, och hjälpte till med kontakterna med flygbolaget (som återigen var väldigt hjälpsamma) så att flickan fick en ny biljett utskriven och blev incheckad. Kort därefter gick hon och mostern (som hade fått ett pass som gjorde att hon kunde vänta med flickan på insidan) till säkerhetskontrollen. Men först så kramades båda kollegan och jag med flickan. Det är alltid svårt att möta sorg, och kanske ännu svårare när det gäller barn. Men det gjordes lättare av att flickan fick ett fint stöd av sin moster, och av att hennes egen reaktion på den hemska tragedin var så sund. Hon grät omväxlade förtvivlat, men lite senare kunde vi prata med henne om hennes studier, hennes fritidsintressen, och lite allt möjligt, trots att hon då och då refererade till fadern och hans koppling till de saker vi diskuterade. Och sen kunde sorgen komma över henne igen. För mig tyder det på att hon både bearbetar och tar in tragedin, men också att hon omedvetet ger sig själv pauser ifrån de mest intensiva sorgearbetet så att hon inte helt bryts sönder. Vi hade ingen stor roll att spela i den processen, men det kändes ändå som att vi under de få timmar som mötet med flickan tog på något sätt kunde lindra och förenkla, om så bara en aning. Och det känns väldigt meningsfullt. Så ifrån att ha tänkt att det var ett jobb som vi kanske inte borde ha haft överhuvud taget så slutade det med att det blev ett av de jobb man åker på som verkligen ger mening åt yrket, och påminner en om varför man har valt att jobba som just polis. Dessutom kan det vara befriande att se hur tragedier kan ta fram det bästa hos folk. Kollegan var väldigt bra igenom hela händelsen. Mostern gav ett mycket fint stöd. Flygbolagspersonalen visade på ett jättefint sätt precis den sorts medmänsklighet som situationen krävde, och att det finns värden som är viktigare än att följa regler. Jag kan dock inte sluta det här inlägget utan att skicka ännu en tanke till flickan. Hennes liv kommer aldrig att bli som det var förut, men jag önskar och hoppas att det ändå på något sätt blir bra och lyckligt. Och med tanke på att det verkade vara en sund och stark tjej med en naturlig kontakt med sitt känsloliv, så kanske det ändå inte är en orealistisk förhoppning.

Svårjobbat i förorten

Det är helgnatt och jobben står som spön i backen. Vi står på ett lägenhetsbråk, som vi fick medan vi fortfarande höll på att skriva in en gripen i ett annat relationsärende. Jag blir allt mer stressad av att höra omedelbara larm gå ut när alla bilar är upptagna. Som tur är får vi hjälp ifrån ett annat distrikt, Norrort. Men när en patrull skickas ensam till Rinkeby Centrum så bestämmer vi för oss att runda av på plats och inte gripa kvinnan som hade misshandlat sin man. Annars hade vi varit fast med avrapportering i ett par timmar då vi behövdes som mest ute. Vi ser till att kvinnan lämnar lägenheten och sover någon annan stans och åker för att hjälpa kollegorna.

Det visar sig att de är i Rissne och inte i Rinkeby, där de försöker få upp en man som sprungit ned på spåret. Vi skickas däremot till Rinkeby då han sprungit i den riktningen. Då vi parkerar precis utanför tunnelbanan så börjar förolämpningarna hagla inifrån biljetthallen där ett gäng på ca 15 lokala ungdomar hänger vid spärrarna. "Äckliga grisar". "Snuthoror". Med mera. När vi kliver ur så ber vi en man ifrån "Lugna Gatan" att hålla koll på vår bil då vi vet vad som händer annars. Vi är mycket tydliga. När vi, redan irriterade, går in i biljetthallen med bistra miner så slutar kacklet. Jag hör istället hur det viskas om huruvida jag kör MMA/kampsport. Sen UFC blev stort i Sverige känner många tydligen igen ett par blomkålsöron...

Vi går ner och vaktar vid spåret. Kort därefter får vi höra att mannen har hittats och nu förs upp på Rissnesidan. På väg upp möter vi SLs ordningsvakter. En av dem säger till kollegan att han sett hur de bryter gatsten utanför. Han hade dock inte gjort något åt detta, utan fortsatt ned. Då vi kommer upp så visar det sig att någon slängt en gatsten ett tiotal gånger på vår bakruta. Det blev inget genomslag eftersom rutan är laminerad, men halva bilen är full med glassplitter. Kollegan, som fått syn på killen ifrån Lugna Gatan påpekar att han skulle hålla koll på vår bil. Han svarade att han hade behövt gå på toa. Vi var nere i max tio minuter... Det visade sig även att SLs ordningsvakter hade parkerat och bevakat sin bil utom synhåll för ingången och vår bil.

På väg in för att byta bil så ville radion, trots den rapporterade trasiga bakrutan, att vi skulle ta med en LOB. Då jag påpekade lite syrligt att det kunde vi väl göra, men att denne antagligen skulle skära sig på glassplittret, så slapp vi dock...

Det var tyvärr väntat att bilen skulle slås sönder om den inte bevakades, vilket ju var den anledning till att vi var så angelägna att lämna det förra jobbet och hjälpa kollegorna som vi trodde skickades till Rinkeby. I de här områdena och vid den tiden så saboteras bilar ofta då man vänder ryggen till, och förolämpningar är mycket vanliga. Det är dock sällan någon tar en konfrontation ansikte mot ansikte. Fysiska attacker brukar ske genom bakhåll och stenkastning. Men tidigare samma kväll hände något i Husby som bröt det mönstret och som innebar någon sorts upptrappning av situationen i distriktets segregerade förorter. En patrull som bevakade en konflikt/demonstration vid en fest blev attackerade av lokala kriminella. De tvingades värja sig med batonger och sedan skjuta varningsskott.

Ibland undrar jag om folk i allmänhet och politiker i synnerhet har någon aning om hur illa det står till i flera av de segregerade förorterna. Att subkulturer där stora ungdomsgrupper fostras in i kriminalitet tillåts frodas och spridas. Att många ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället till den grad att de attackerar polis och brandkår. Och de som framförallt blir lidande av den här trista utvecklingen är varken vi poliser eller allmänheten (trots att folk ifrån dessa områden är extremt överrepresenterade bland regionens yrkeskriminella). Det är den stora majoriteten av laglydiga invånare i samma segregerade förorter som inte kan känna sig trygga i sin egen hemmiljö.

För dyrt att må dåligt?

Vi har precis avslutat skrivandet efter en insats mot en man som gått bärsärk med hammare och kniv i en lägenhet då det går ut ett larm om pågående självmordsförsök. Kollegan, som drog det större lasset i avrapporteringen, har inte hunnit äta något under passet (som närmar sig sitt slut), men det finns ingen annan bil ledig så vi åker. Ambulansen hade tydligen problem med en man som hade tagit tabletter, ringt 112, och sedan vägrade att följa med dem. Jag kör naturligtvis blått, och då vi kommer fram mot platsen så börjar mannen springa. Jag sladdar in bredvid och vi hoppar ut. Mannen springer inte särskilt långt, så vi får snabbt verbal kontakt. Han säger sig vara livrädd för oss och vill inte att vi skall komma i närheten. Samtidigt som han pratar så går han bortåt. Vi säger att vi är där för att hjälpa honom, och fortsätter försöka vinna hans förtroende. Eftersom vi kommer allt längre ifrån bilen så går kollegan tillbaka, pratar med ambulanspersonalen som hade blivit kvar vid sin bil, och hämtar vår bil. Då han återvänder så har jag lyckats få mannen att stanna upp (bredvid vägen, och inte mitt på där han förut gick). Han vill fortfarande inte att vi kommer i närheten. Dels för att han säger sig ha blivit misshandlad av polis en annan gång då de skulle ta med honom, dels då han uppger att han har "bögskräck" och inte vill att någon man skall ta i honom.

Mannen hade tagit en mångdubbel dos av sina antidepressiva tabletter och kombinerat det med alkohol. Han uppgav själv att han inte hade försökt ta livet av sig och att han inte heller hade några sådana avsikter. Han hade bara velat få starkare effekt av tabletterna. Vi ville naturligtvis få med honom till sjukhus, och försökte övertala honom att komma med frivilligt. Hade han inte gått med på det hade vi antagligen använt oss av tvångsmedel, men både vad gäller LOB och LPT var det lite skakigt med kriterierna. Mannen vägrade först att åka med då han uppgav att han inte hade råd. Varje gång han hade blivit inkörd akut till St:Göran (BAS, Psyk, Akuten) så sa han att han hade fått en räkning efteråt. Detta trots att han hade frikort till sjukvården. Kollegan nämnde då att han hade hört ifrån en fylla/missbrukare att även de brukade få räkningar då de LOBades och kördes till St:Göran. Mannen var rädd för att hamna hos kronofogden, och ville därför inte till sjukhus. Efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall övertala honom att komma med, detta då han när han förstod att han kunde gå när som helst om han inte var tvångsomhändertagen tänkte undvika att träffa en läkare då han sa att det var det mötet som debiterades.

Då vi närmade oss St:Göran så sjönk mannens medvetandegrad drastiskt. Efter att ha varit 100% klar i huvudet och med utmärkt motorik då vi pratade bredvid vägen så sjönk han ihop och blev närmast okontaktbar. Vi hade först kört till BAS/beroendeakuten, men väl där fick vi bära in mannen i bilen igen och köra över till akuten. Där överlämnade vi honom till sjukvården.

Alla de mängder med gånger då jag har kört utslagna människor till sjukhus, ibland till medicinakuten men oftast till beroendeakuten eller psykakuten, så har jag inte haft en tanke på att det skulle innebära en kostnad för dem. Visst, många av dem har säkert redan så pass mycket skulder att en räkning till som går till kronofogden varken gör från eller till. Men det var närmast en chock att höra hur en person som uppenbarligen hade ett stort behov av hjälp ifrån sjukvården inte ville åka dit för att han faktiskt fortfarande inte var registrerad hos kronofogden och försökte hålla sin ekonomi ifrån att totalt kollapsa. Speciellt då han dessutom hade frikort. Hur fungerar det egentligen med avgifterna för akutsjukvård? Han måste väl ändå ha haft fel om att frikortet inte gäller? Rent intuitivt känns det dessutom som om det alltid borde vara gratis när hjälpbehovet är akut, men en sådan utopi lever vi naturligtvis inte i...

Kommunikation och frustration

Vi var på ett riktigt rutinjobb, en gripen snattare. Medan jag förhörde de två vittnena som lämnade mycket samstämmiga och trovärdiga uppgifter så hörde jag hur den gripna kvinnan tjafsade med kollegan som stod och pratade med henne. Vi stod en bit ifrån varandra, och inte inom synhåll eftersom den gripna satt i ett "avräkningsrum", men hon höjde rösten så att vittnena som jag stod med också hörde hennes klagomål och lögner (vilket det helt uppenbart rörde sig om). De båda vittnena blev av förklarliga skäl arga över att bli anklagade för allt möjligt av snattaren och kanske ännu argare över hennes osanna version av händelsen.

Efter att vi hade sett till att jag kunde fortsätta och avsluta förhören i lugn och ro och efter att vittnena hade lämnat så gick jag in till kollegan som stod med snattaren. I sin medhavda påse hade hon ett antal andra plagg som var söndriga där hon hade klippt bort larmet. De var dock inte nystulna, och det fanns inget sätt att ta reda på var de hade stulits någonstans.

Jag tycker att jag brukar kunna kommunicera hyfsat med de flesta människor jag möter då jag jobbar, allt ifrån ungdomar till missbrukare (jag hade tidigare under passet fått en kram av en finsk fylla som vi LOBade då vi lämnade av honom på St:Göran). Så jag, trött som jag var på hennes uppenbara lögner, fick för mig att jag skulle förklara för henne att vi alla visste att hon hade stulit, och att hon hade tur som bara skulle bli rapporterad för den senaste varan. Men det var helt omöjligt att prata med henne, för så fort jag började tala så pratade hon i mun på mig med lögner, indignation, och nekanden. Och så fortsatte det. Och jag märkte hur jag började bli irriterad över att inte få möjlighet att tala en enda sekund ostört. I många fall fungerar det att ryta till, men inte heller det gick den här gången. Så det var bara att ge upp försöken att kommunicera.

Vid det laget hade jag blivit så pass irriterad att jag hade velat ta de gamla stulna kläderna i beslag bara som en markering. Men jag tog mitt förnuft till fånga och vi lät henne behålla grejerna, och släppte henne då vi var färdiga med allt vi behövde göra på platsen.

Tidigare under samma arbetspass hade vi gripit en man misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Målsägarens berättelse var visserligen väldigt osammanhängande och ostrukturerad och det fanns ingen stödbevisning på platsen, men det verkade gå att få fram mer om man förhörde kvinnans släktingar. Det var inget självklart beslut, men vi gjorde bedömningen att kvinnan med största sannolikhet hade blivit utsatt för ett antal olika kränkningar under en längre tid, så mannen greps skäligen misstänkt i kollussionsfara och recidivfara. Vi hade dock bra kommunikation med mannen, och allt gick smidigt till. Gissningsvis så är han redan släppt då jag skriver det här, om det inte kom fram något som stärkte misstankarna i förhören som jag antar nu har hållits med släktingarna.

Min reflektion rör dock hur jag som polis förhåller mig till människor som jag möter då jag jobbar. Snattaren hade begått ett skitbrott (även om hon dock hade stulit förut), men hennes beteende gjorde att jag fick en ordentlig antipati mot henne. Mannen var misstänkt för ett grovt och mycket kränkande brott, även om det i det fallet var väldigt svårbedömt och svårt att veta exakt vad som hade hänt. Men med honom gick det bra att tala, och i bilen in så pratade vi utan att gå in på några detaljer (han skulle ju förhöras av utredare på stationen) om han och hans frus situation och liv.

Det är omöjligt att inte påverkas känslomässigt av de personer man möter, av hur de beter sig och av de gärningar som en del av dem har begått. Och det finns tillfällen då det kan vara befogat och till och med konstruktivt att vara tydlig med vad man tycker. På samma sätt som det i många fall är rent kontraproduktivt att visa vad man egentligen tänker. Men i slutändan så gäller det naturligtvis att kunna utföra den åtgärd som är rätt för stunden (både vad gäller lagstiftning och rimlighet) utan att bli alltför distraherad av hur väl man kommunicerar eller kommer överens med personen som är föremål för åtgärden. Och det är inte alltid lika lätt som det låter.