Rattfylleri och sorg

En relativt stor del av den tid som vi inte är på jobb (vilket vi är nästan hela tiden på t.ex. kvällspass och helger) ägnas åt olika former av blåskontroller. Detta då det går att mäta både antalet genomförda blås och antalet fångade rattfyllerister kvantitativt, till skillnad ifrån effekterna av en fotpatrull i en centrumanläggning eller ett besök på en skola eller ungdomsgård. Och ledningen, alltifrån polismästare och polisstyrelser ner till enskilda yttre befäl och stationsbefäl, får en stor del av sin feedback (och sina befordringar) baserat på dessa tydliga, mätbara, kvantitativa resultat. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka effekter det får på verksamheten, men jag nöjer mig nu med att konstatera att vi för inte så länge sedan hade en blåskontroll, då vi för en gångs skull fick "träff" direkt.

Mannen som hade blåst positivt togs naturligtvis med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebär att få blåsa i ett exakt mätinstrument. Han var hantverkare och skulle precis påbörja sin arbetsdag, och uppgav att han hade tagit några öl kvällen innan. Han hade en medgörlig och vänlig attityd, även om det var uppenbart att han var orolig. Han nämnde dessutom att en till honom mycket närstående person nyligen hade gått bort och att det var en anledning till att han hade druckit dagen innan. Dessutom hade han en utsatt situation då han hade flyttat till Sverige på grund av en kärleksrelation som hade tagit slut, och nu inte hade något särskilt bra nätverk här att få stöd ifrån.

Då vi kom in så hoppades jag verkligen att han skulle blåsa under gränsen, och när jag nämnde det så fick jag en skämtsam kommentar av ett befäl om att jag hade blivit blödig. Det har jag nog alltid varit, även om jag inte alltid uppfattas så. Men jag är också medveten om att befälen behöver visa upp x antal rattfyllor om året för att klara sina "mål" och med tanke på hur högt rattfyllerimålet är satt så leder varje träff till nöjda miner. Därför hoppas man naturligtvis knappast på att en person som tagits med in skall blåsa under den straffbara nivån.

Det visade sig att jag hade lurat mig själv igen. Mannen var på gränsen till grovt rattfylleri, och trots att vi under ett vänligt samtal hade förklarat att det inte spelade någon roll vad han sa att han hade druckit, maskinen är helt omutlig, så hade han ljugit för oss om att det rörde sig om ett par öl kvällen innan. Konsekvensen blev naturligtvis att han blev av med sitt körkort. En annan konsekvens blev att han i princip bröt ihop. Kollegan, som pratade med honom, gjorde ett bra jobb med att stötta. Mannen orkade inte prata med sin chef, så jag ringde och förklarade situationen för honom och fick det svaret jag hade hoppats på av chefen. När jag sa till mannen att de inte var arga på honom för rattfylleriet (som naturligtvis ställde till det en hel del) utan fanns till hands för att stötta honom, så bröt han ihop igen.

Det finns program och rutiner för att erbjuda rattfyllerister att direkt komma i kontakt med vård, vilket i det här fallet ändå hade varit en självklarhet med tanke på hur dåligt mannen mådde. Vi erbjöd honom i alla fall att bli körd till beroendeakuten (som ju huserar tillsammans med psykakuten), vilket han accepterade. Väl där lämnade vi honom efter att ha pratat lite mer, framför allt om hur viktigt det var att han tog sig tid och sökte hjälp med att hantera och bearbeta de tunga saker som hade skett i hans liv på sistone och om hur bedräglig alkoholen kan vara som hjälp under svåra perioder. Det kändes nästan konstigt att han var så pass tacksam mot oss, han kramade oss och upprepade flera gånger hur schyssta vi var, med tanke på att vi faktiskt hade tagit hans körkort. Främst berodde det säkert på att kollegan, som var den som hade haft den löpande kontakten med mannen, hade varit duktigt och medmänsklig i sitt sätt att hantera honom.

Det känns inte särskilt roligt att vara med om att sätta en person som redan har det svårt i en ännu svårare situation, i alla fall inte när det inte finns någon illvilja eller elakhet i hans handlande. Men i det här fallet kan man i alla fall hoppas att händelsen leder till att mannen ser till att få hjälp att hantera både sin livssituation och sitt förhållande till alkoholen. Och bristen på illvilja gör honom inte till en mindre farlig bilförare då han har druckit, så ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det helt uppenbart bra att han faktiskt åkte fast. Och ökad säkerhet  i trafiken är ju själva syftet med blåskontrollerna, så där hade kanske ändå våra ofta så irriterande kvantitativa mål gjort lite nytta...

Om ett dödsbud

Jag skriver det här inlägget med en viss tvekan, eftersom dem som jag skriver om skulle kunna identifiera sig om de skulle råka träffa på bloggen, och det rör sig om människor som jag känner starkt för. Anledningen till att jag ändå väljer att publicera det här är att jag gör bedömningen att de berörda inte skulle känna sig kränkta av att läsa min beskrivning av vårt möte. För inte så länge sedan gick rikspolischef Bengt Svenson ut i media och hävdade att polisens verksamhet behöver reonodlas. Polisen har en massa uppgifter som inte rör tygghetsskapande och utredande av brott, och dessa ville Svenson att någon annan får ansvaret för. Idag fick vi ett sådant uppdrag, som dock är ett vanligt polisiärt jobb, nämligen att meddela dödsbud. En man hade, mycket tragiskt och plötsligt, avlidit i en annan del av landet i en oväntad hjärtattack. Hans tonåriga dotter befann sig i vår del av landet, på tillfälligt besök. Hon befann sig hos en moster. Jag och min kollega fick i uppdrag att åka till adressen och meddela att fadern hade gått bort. Min första reaktion var just att det var ett jobb som kanske inte borde ligga på polisen. Vore det inte bättre om ett specialutbildad kristeam med vårdinriktning fick uppdraget? Dessutom kändes det som om det vore bättre för flickan att hennes moster meddelade den fruktansvärt tragiska nyheten, och inte två personer som hon aldrig hade träffat. Mostern borde ju gå att kontakta på telefon, då hon inte var lika nära anhörig till den avlidne. Hur som helst så hade vi fått uppdraget, så vi skulle naturligtvis försöka utföra det så bra som möjligt. Vi ringde och pratade med modern, som var den som hade bett om att få dödsbudet meddelat, och åkte sedan dit. När vi ringde på dörren så öppnade mostern, och det var uppenbart att hon redan visste. Dottern satt och grät förtvivlat. Det visade sig att modern hade ringt till sin syster efter kollegans samtal med henne. Vårt huvudsakliga uppdrag var alltså redan utfört. Vi stannade naturligtvis och försökte att bara finnas till hands, visa medkänsla (vilket kom väldigt naturligt, ögonen fuktades direkt då man mötte dotterns sorg) och se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. Det visade sig att det fanns en sak som de ville ha hjälp med, nämligen att boka om dotterns flygbiljett så att hon kunde åka hem direkt. Hennes lågprisbiljett gick egentligen inte att boka om och vi hittade inga journummer till flygbolaget, men beslutna om att åtminstone kunna hjälpa till med detta lilla så löste vi problemet. Lyckligtvis fanns personal på flygbolaget som kunde vara medmänniskor före affärsidkare och strikta regelföljare. Lite senare körde vi dem till Arlanda, och hjälpte till med kontakterna med flygbolaget (som återigen var väldigt hjälpsamma) så att flickan fick en ny biljett utskriven och blev incheckad. Kort därefter gick hon och mostern (som hade fått ett pass som gjorde att hon kunde vänta med flickan på insidan) till säkerhetskontrollen. Men först så kramades båda kollegan och jag med flickan. Det är alltid svårt att möta sorg, och kanske ännu svårare när det gäller barn. Men det gjordes lättare av att flickan fick ett fint stöd av sin moster, och av att hennes egen reaktion på den hemska tragedin var så sund. Hon grät omväxlade förtvivlat, men lite senare kunde vi prata med henne om hennes studier, hennes fritidsintressen, och lite allt möjligt, trots att hon då och då refererade till fadern och hans koppling till de saker vi diskuterade. Och sen kunde sorgen komma över henne igen. För mig tyder det på att hon både bearbetar och tar in tragedin, men också att hon omedvetet ger sig själv pauser ifrån de mest intensiva sorgearbetet så att hon inte helt bryts sönder. Vi hade ingen stor roll att spela i den processen, men det kändes ändå som att vi under de få timmar som mötet med flickan tog på något sätt kunde lindra och förenkla, om så bara en aning. Och det känns väldigt meningsfullt. Så ifrån att ha tänkt att det var ett jobb som vi kanske inte borde ha haft överhuvud taget så slutade det med att det blev ett av de jobb man åker på som verkligen ger mening åt yrket, och påminner en om varför man har valt att jobba som just polis. Dessutom kan det vara befriande att se hur tragedier kan ta fram det bästa hos folk. Kollegan var väldigt bra igenom hela händelsen. Mostern gav ett mycket fint stöd. Flygbolagspersonalen visade på ett jättefint sätt precis den sorts medmänsklighet som situationen krävde, och att det finns värden som är viktigare än att följa regler. Jag kan dock inte sluta det här inlägget utan att skicka ännu en tanke till flickan. Hennes liv kommer aldrig att bli som det var förut, men jag önskar och hoppas att det ändå på något sätt blir bra och lyckligt. Och med tanke på att det verkade vara en sund och stark tjej med en naturlig kontakt med sitt känsloliv, så kanske det ändå inte är en orealistisk förhoppning.

Svårjobbat i förorten

Det är helgnatt och jobben står som spön i backen. Vi står på ett lägenhetsbråk, som vi fick medan vi fortfarande höll på att skriva in en gripen i ett annat relationsärende. Jag blir allt mer stressad av att höra omedelbara larm gå ut när alla bilar är upptagna. Som tur är får vi hjälp ifrån ett annat distrikt, Norrort. Men när en patrull skickas ensam till Rinkeby Centrum så bestämmer vi för oss att runda av på plats och inte gripa kvinnan som hade misshandlat sin man. Annars hade vi varit fast med avrapportering i ett par timmar då vi behövdes som mest ute. Vi ser till att kvinnan lämnar lägenheten och sover någon annan stans och åker för att hjälpa kollegorna.

Det visar sig att de är i Rissne och inte i Rinkeby, där de försöker få upp en man som sprungit ned på spåret. Vi skickas däremot till Rinkeby då han sprungit i den riktningen. Då vi parkerar precis utanför tunnelbanan så börjar förolämpningarna hagla inifrån biljetthallen där ett gäng på ca 15 lokala ungdomar hänger vid spärrarna. "Äckliga grisar". "Snuthoror". Med mera. När vi kliver ur så ber vi en man ifrån "Lugna Gatan" att hålla koll på vår bil då vi vet vad som händer annars. Vi är mycket tydliga. När vi, redan irriterade, går in i biljetthallen med bistra miner så slutar kacklet. Jag hör istället hur det viskas om huruvida jag kör MMA/kampsport. Sen UFC blev stort i Sverige känner många tydligen igen ett par blomkålsöron...

Vi går ner och vaktar vid spåret. Kort därefter får vi höra att mannen har hittats och nu förs upp på Rissnesidan. På väg upp möter vi SLs ordningsvakter. En av dem säger till kollegan att han sett hur de bryter gatsten utanför. Han hade dock inte gjort något åt detta, utan fortsatt ned. Då vi kommer upp så visar det sig att någon slängt en gatsten ett tiotal gånger på vår bakruta. Det blev inget genomslag eftersom rutan är laminerad, men halva bilen är full med glassplitter. Kollegan, som fått syn på killen ifrån Lugna Gatan påpekar att han skulle hålla koll på vår bil. Han svarade att han hade behövt gå på toa. Vi var nere i max tio minuter... Det visade sig även att SLs ordningsvakter hade parkerat och bevakat sin bil utom synhåll för ingången och vår bil.

På väg in för att byta bil så ville radion, trots den rapporterade trasiga bakrutan, att vi skulle ta med en LOB. Då jag påpekade lite syrligt att det kunde vi väl göra, men att denne antagligen skulle skära sig på glassplittret, så slapp vi dock...

Det var tyvärr väntat att bilen skulle slås sönder om den inte bevakades, vilket ju var den anledning till att vi var så angelägna att lämna det förra jobbet och hjälpa kollegorna som vi trodde skickades till Rinkeby. I de här områdena och vid den tiden så saboteras bilar ofta då man vänder ryggen till, och förolämpningar är mycket vanliga. Det är dock sällan någon tar en konfrontation ansikte mot ansikte. Fysiska attacker brukar ske genom bakhåll och stenkastning. Men tidigare samma kväll hände något i Husby som bröt det mönstret och som innebar någon sorts upptrappning av situationen i distriktets segregerade förorter. En patrull som bevakade en konflikt/demonstration vid en fest blev attackerade av lokala kriminella. De tvingades värja sig med batonger och sedan skjuta varningsskott.

Ibland undrar jag om folk i allmänhet och politiker i synnerhet har någon aning om hur illa det står till i flera av de segregerade förorterna. Att subkulturer där stora ungdomsgrupper fostras in i kriminalitet tillåts frodas och spridas. Att många ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället till den grad att de attackerar polis och brandkår. Och de som framförallt blir lidande av den här trista utvecklingen är varken vi poliser eller allmänheten (trots att folk ifrån dessa områden är extremt överrepresenterade bland regionens yrkeskriminella). Det är den stora majoriteten av laglydiga invånare i samma segregerade förorter som inte kan känna sig trygga i sin egen hemmiljö.

För dyrt att må dåligt?

Vi har precis avslutat skrivandet efter en insats mot en man som gått bärsärk med hammare och kniv i en lägenhet då det går ut ett larm om pågående självmordsförsök. Kollegan, som drog det större lasset i avrapporteringen, har inte hunnit äta något under passet (som närmar sig sitt slut), men det finns ingen annan bil ledig så vi åker. Ambulansen hade tydligen problem med en man som hade tagit tabletter, ringt 112, och sedan vägrade att följa med dem. Jag kör naturligtvis blått, och då vi kommer fram mot platsen så börjar mannen springa. Jag sladdar in bredvid och vi hoppar ut. Mannen springer inte särskilt långt, så vi får snabbt verbal kontakt. Han säger sig vara livrädd för oss och vill inte att vi skall komma i närheten. Samtidigt som han pratar så går han bortåt. Vi säger att vi är där för att hjälpa honom, och fortsätter försöka vinna hans förtroende. Eftersom vi kommer allt längre ifrån bilen så går kollegan tillbaka, pratar med ambulanspersonalen som hade blivit kvar vid sin bil, och hämtar vår bil. Då han återvänder så har jag lyckats få mannen att stanna upp (bredvid vägen, och inte mitt på där han förut gick). Han vill fortfarande inte att vi kommer i närheten. Dels för att han säger sig ha blivit misshandlad av polis en annan gång då de skulle ta med honom, dels då han uppger att han har "bögskräck" och inte vill att någon man skall ta i honom.

Mannen hade tagit en mångdubbel dos av sina antidepressiva tabletter och kombinerat det med alkohol. Han uppgav själv att han inte hade försökt ta livet av sig och att han inte heller hade några sådana avsikter. Han hade bara velat få starkare effekt av tabletterna. Vi ville naturligtvis få med honom till sjukhus, och försökte övertala honom att komma med frivilligt. Hade han inte gått med på det hade vi antagligen använt oss av tvångsmedel, men både vad gäller LOB och LPT var det lite skakigt med kriterierna. Mannen vägrade först att åka med då han uppgav att han inte hade råd. Varje gång han hade blivit inkörd akut till St:Göran (BAS, Psyk, Akuten) så sa han att han hade fått en räkning efteråt. Detta trots att han hade frikort till sjukvården. Kollegan nämnde då att han hade hört ifrån en fylla/missbrukare att även de brukade få räkningar då de LOBades och kördes till St:Göran. Mannen var rädd för att hamna hos kronofogden, och ville därför inte till sjukhus. Efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall övertala honom att komma med, detta då han när han förstod att han kunde gå när som helst om han inte var tvångsomhändertagen tänkte undvika att träffa en läkare då han sa att det var det mötet som debiterades.

Då vi närmade oss St:Göran så sjönk mannens medvetandegrad drastiskt. Efter att ha varit 100% klar i huvudet och med utmärkt motorik då vi pratade bredvid vägen så sjönk han ihop och blev närmast okontaktbar. Vi hade först kört till BAS/beroendeakuten, men väl där fick vi bära in mannen i bilen igen och köra över till akuten. Där överlämnade vi honom till sjukvården.

Alla de mängder med gånger då jag har kört utslagna människor till sjukhus, ibland till medicinakuten men oftast till beroendeakuten eller psykakuten, så har jag inte haft en tanke på att det skulle innebära en kostnad för dem. Visst, många av dem har säkert redan så pass mycket skulder att en räkning till som går till kronofogden varken gör från eller till. Men det var närmast en chock att höra hur en person som uppenbarligen hade ett stort behov av hjälp ifrån sjukvården inte ville åka dit för att han faktiskt fortfarande inte var registrerad hos kronofogden och försökte hålla sin ekonomi ifrån att totalt kollapsa. Speciellt då han dessutom hade frikort. Hur fungerar det egentligen med avgifterna för akutsjukvård? Han måste väl ändå ha haft fel om att frikortet inte gäller? Rent intuitivt känns det dessutom som om det alltid borde vara gratis när hjälpbehovet är akut, men en sådan utopi lever vi naturligtvis inte i...

Kommunikation och frustration

Vi var på ett riktigt rutinjobb, en gripen snattare. Medan jag förhörde de två vittnena som lämnade mycket samstämmiga och trovärdiga uppgifter så hörde jag hur den gripna kvinnan tjafsade med kollegan som stod och pratade med henne. Vi stod en bit ifrån varandra, och inte inom synhåll eftersom den gripna satt i ett "avräkningsrum", men hon höjde rösten så att vittnena som jag stod med också hörde hennes klagomål och lögner (vilket det helt uppenbart rörde sig om). De båda vittnena blev av förklarliga skäl arga över att bli anklagade för allt möjligt av snattaren och kanske ännu argare över hennes osanna version av händelsen.

Efter att vi hade sett till att jag kunde fortsätta och avsluta förhören i lugn och ro och efter att vittnena hade lämnat så gick jag in till kollegan som stod med snattaren. I sin medhavda påse hade hon ett antal andra plagg som var söndriga där hon hade klippt bort larmet. De var dock inte nystulna, och det fanns inget sätt att ta reda på var de hade stulits någonstans.

Jag tycker att jag brukar kunna kommunicera hyfsat med de flesta människor jag möter då jag jobbar, allt ifrån ungdomar till missbrukare (jag hade tidigare under passet fått en kram av en finsk fylla som vi LOBade då vi lämnade av honom på St:Göran). Så jag, trött som jag var på hennes uppenbara lögner, fick för mig att jag skulle förklara för henne att vi alla visste att hon hade stulit, och att hon hade tur som bara skulle bli rapporterad för den senaste varan. Men det var helt omöjligt att prata med henne, för så fort jag började tala så pratade hon i mun på mig med lögner, indignation, och nekanden. Och så fortsatte det. Och jag märkte hur jag började bli irriterad över att inte få möjlighet att tala en enda sekund ostört. I många fall fungerar det att ryta till, men inte heller det gick den här gången. Så det var bara att ge upp försöken att kommunicera.

Vid det laget hade jag blivit så pass irriterad att jag hade velat ta de gamla stulna kläderna i beslag bara som en markering. Men jag tog mitt förnuft till fånga och vi lät henne behålla grejerna, och släppte henne då vi var färdiga med allt vi behövde göra på platsen.

Tidigare under samma arbetspass hade vi gripit en man misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Målsägarens berättelse var visserligen väldigt osammanhängande och ostrukturerad och det fanns ingen stödbevisning på platsen, men det verkade gå att få fram mer om man förhörde kvinnans släktingar. Det var inget självklart beslut, men vi gjorde bedömningen att kvinnan med största sannolikhet hade blivit utsatt för ett antal olika kränkningar under en längre tid, så mannen greps skäligen misstänkt i kollussionsfara och recidivfara. Vi hade dock bra kommunikation med mannen, och allt gick smidigt till. Gissningsvis så är han redan släppt då jag skriver det här, om det inte kom fram något som stärkte misstankarna i förhören som jag antar nu har hållits med släktingarna.

Min reflektion rör dock hur jag som polis förhåller mig till människor som jag möter då jag jobbar. Snattaren hade begått ett skitbrott (även om hon dock hade stulit förut), men hennes beteende gjorde att jag fick en ordentlig antipati mot henne. Mannen var misstänkt för ett grovt och mycket kränkande brott, även om det i det fallet var väldigt svårbedömt och svårt att veta exakt vad som hade hänt. Men med honom gick det bra att tala, och i bilen in så pratade vi utan att gå in på några detaljer (han skulle ju förhöras av utredare på stationen) om han och hans frus situation och liv.

Det är omöjligt att inte påverkas känslomässigt av de personer man möter, av hur de beter sig och av de gärningar som en del av dem har begått. Och det finns tillfällen då det kan vara befogat och till och med konstruktivt att vara tydlig med vad man tycker. På samma sätt som det i många fall är rent kontraproduktivt att visa vad man egentligen tänker. Men i slutändan så gäller det naturligtvis att kunna utföra den åtgärd som är rätt för stunden (både vad gäller lagstiftning och rimlighet) utan att bli alltför distraherad av hur väl man kommunicerar eller kommer överens med personen som är föremål för åtgärden. Och det är inte alltid lika lätt som det låter.

Dilemman med LOB

Passet börjar med att vi får spana av ett inrapporterat större bråk, som misstänktes vara ett bakhåll. Efter att det visade sig vara lugnt på den aktuella platsen och i närområdet så tog vi över ett larm om en berusad man som ramlade omkring utanför en mack. Efter att ha letat ett tag hittade vi på mannen på en tunnelbanestation. Han kunde då gå utan att ramla, men var klart instabil, och dessutom mycket svår att prata med p.g.a. berusning och språksvårigheter (kollegans ryska var vår bästa kommunikationskanal). Vi gjorde bedömningen att mannen inte kunde lämnas kvar vid tunnelbanan, då han i värsta fall kunde ramla ned på spåret. Så vi omhändertog/LOBade honom, till hans stora förtret. Jag försöker alltid få med en LOB till sjukhus/TNE istället för till LOB-cell i polisarrest om personen inte har varit bråkig, då tanken ju är att han skall få hjälp och inte straffas för sin berusning. Kollegan påpekade att den här mannen antagligen inte skulle vara tillräckligt samarbetsvillig för att vara på ST:Göran BAS, men gick med på att göra ett försök. Han fick dessvärre rätt, så vi hamnade i arresten i alla fall.

Kort senare fick vi i uppdrag att hantera en ny LOB ifrån radion, denna gång omhändertagen av ordningsvakter på tunnelbanan. På väg ut för att hämta honom bad en kollega oss att köra hem en frisläppt man som hade plockats in utan jacka, detta då nattluften var väl kylig för att promenera i t-shirt med. Jag accepterade, och återkommer till den mannen längre ned. Den omhändertagne visade sig vara en person som drogpåverkad hade somnat på tunnelbanan, och då han väcktes av en kontrollant så hade han hotat att slå denne. Därefter hade vakterna LOBat honom. Mannen var tydligt påverkad, men fullt pratbar och gick bra att resonera med. Eftersom den hotade kontrollanten inte ville medverka så blev det ingen anmälan för olaga hot. Och eftersom det inte är särskilt meningsfullt att sätta dit en missbrukare för ringa narkotikabrott genom eget bruk, så klarade mannen sig helt ifrån rättsliga påföljder. Däremot tog vi över LOBen, och han blev inspärrad i LOB-cell i sex timmar.

Ingen av de här två männen var så drängfulla/påverkade att de om de hade observerats i en tryggare miljö hade behövt LOBas. Vad gäller den första mannen, så var det närheten till spåret och hans bristande koll/balans. Han hade dock om han hade varit tillräckligt klar i huvudet bara kunnat acceptera att bli förd till St:Göran, kliva in där utan att stöka, och så fort vi lämnat promenera ut igen. Men alkohol påverkar ju inte bara balansen utan även omdömet. Den andre mannen hade redan blivit hotfull på grund av sin påverkan och även om han var lugn med oss och vi kunde ha ett bra samtal i bilen, så fanns risken att han skulle flippa igen så länge ruset bestod.

LOB, Lagen om vård av berusade, är kanske det enskilda verktyg som ger en vanlig polis mest till synes godtycklig makt över en vanlig medborgare. Om jag som polis anser att en person är så berusad att han utgör en fara för sig själv och/eller andra eller att ha inte kan ta vara på sig själv kan jag ta med honom till arresten, och även om mitt beslut prövas av ett befäl så är risken att det inte fastställs i praktiken väldigt liten. Min bedömning görs inte enbart på grund av påverkansgrad, utan även baserat på beteende, omständigheter, med mera. En person som är stökig kan till exempel LOBas även om kamraten bredvid är fullare, då det stökiga beteendet vägs in i bedömningen av risken att han är en fara för sig själv eller andra. Därför är det också den lag som är lättast att missbruka. Jag har t.ex. hört en kollega berätta om hur hon spik nykter på sin fritid hotades med att LOBas av poliser som ogillade att hon tyckte till om hur de behandlade en person med utländsk bakgrund. Så det finns skräckexempel. Men samtidigt är det otroligt användbart att ha ett verktyg som kan förebygga brott och olyckor. Påverkan av alla droger, men framför allt alkohol, orsaker enorma problem ute på stan. Om man kan omhänderta de stökigaste fyllskallarna innan de har hunnit orsaka särskilt mycket lidande för sin omgivning så är mycket vunnet.

I slutet av det aktuella arbetspasset så fick jag och kollegan i uppdrag att förhöra en person som hade gripits misstänkt för misshandel på en tunnelbanestation precis innan vi gick på, och som sedan lagts in för tillnyktring. Han hade, stupfull, börjat mucka gräl på tunnelbanestationen, och satt nu inspärrad och misstänkt för brott. Mannen påstod att han inte mindes någonting, och hans brottsregister pekade inte heller på att han skulle vara någon större bråkstake, men tydligen hade alkoholen fått honom att helt tappa greppet. Om någon hade LOBat honom lite tidigare under kvällen hade det varit en välgärning, inte minst för den gripne själv. Efter förhör och beslut om frisläppning så bad han oss upprepade gånger om ursäkt, trots att vi förklarade att han inte hade gjort oss något och trots att han nekade till att ha attackerat någon ("jag minns inget, men det kan inte ha varit jag, jag gör inte så"), och slog sedan följe med den samtidigt släppte mannen vi tidigare LOBade på en annan tunnelbanestation på väg ut...

Nu till sist tillbaka till mannen vi skjutsade hem. Vi körde alltså hem honom då han plockats in (misstänkt för grov misshandel) utan jacka och skulle ha haft svårt att ta sig hem själv i kylan. Jag kände igen honom. En gång för något år sedan så träffade jag på honom nedslagen utanför en lokal krog. Han var då kraftigt berusad, och genomblodig, men ville inte ha hjälp utan bad mig och kollegan att dra åt helvete. Han försökte dra iväg, men jag slet av honom av bussen han hade klivit på och brottade in honom i bilen, då jag kände att han absolut behövde komma till sjukhus. Han svimmade av blodförlusten någon halvminut efter att vi fick in honom i bilen och kom iväg, så det blev blåljus till Karolinska och direkt upp på operationsbord med ett 10-tals läkare, sjuksköterskor, mm runt omkring. Det gick bra. Men om han hade fått åka iväg med bussen hade det kunnat gå värre. När jag slet med honom brydde jag mig inte om huruvida jag hade lagstöd eller ej. Men då jag väl skulle skriva på det har jag för mig att jag och befälet kom överens om att det jag hade gjort var en LOB. Användbar lag, som sagt...:-).

PS. Mer om ärendet med den blodige mannen här, och om ett senare möte med samme man här då jag grep honom för kvinnofridskränkning, också då berusad.

Söndagspasset

Gårdagens pass började med ett timat inbrott i en kontorslokal. Efter att kollegan agerat kriminaltekniker så åkte vi in för att avrapportera. Då vi sitter och skriver på inbrottet så går det ut ett larm om att en man har ringt in och sagt att han skall skjuta sig själv. Han skall också ha nämnt att han har tillgång till en Kalashnikov. Vi avbryter avrapporteringen och åker mot platsen, tillsammans med tre andra bilar som har svarat på larmet, däribland befälsbilen. Den av patrullerna som befann sig närmast får order om att invänta en bil till, och när vi anländer så kan vi åka direkt in mot den parkeringsplats där mannen har sagt att han befinner sig. Kollegan får också syn på honom direkt. Han talar i mobiltelefon och har lyft den andra armen i luften som för att visa att han är obeväpnad. Jag går fram till honom, kontrollerat snabbt att han inte har något vapen på sig, och börjar gå med honom till bilen. En kollega kommer fram och hjälper till. Mannen vill till psyk-akuten och gör inget motstånd. I bilen fortsätter han att hävda att han hade ett vapen i en bil på parkeringsplatsen, vilket inte stämde. Det var dock med tanke på hans psykiska tillstånd svårt att veta om han själv trodde på det han sa eller ej.

Nästa jobb handlade om att en man hade hittat en förvirrad herre och stod och väntade med honom. På väg fram fick vi dock omprioritera då en man setts vandra på ett järnvägsspår med en cykel. Efter att först ha hastat dit för att stoppa en eventuell olycka så visade det sig att ingen förutom inringaren hade sett mannen. Vi letade och efterforskade, men fick efter ett tag dra slutsatsen att om han ens hade gått på spåret så hade han nu lämnat det. Vi återvände då för att ta hand om den förvirrade mannen, men varken han eller anmälaren fanns kvar där, och ingen hade lämnat telefonnummer.

Kort därefter gick det ut ett larm om pågående inbrott i en körskola. Anmälaren berättade om hur en man klättrade in och ut flera gånger ur ett sönderslaget fönster. Vi kom först fram, och jag såg precis hur en man (ännu en gång) klättrade in genom det klirrade fönstret. Jag klättrade efter, och tog kontakt med mannen. Det visade sig att körskolelokalen mer liknade en "pundarkvart" och att den klättrande mannen sa sig hyra den och sett sig tvingad att slå sönder rutan då uthyraren bytt lås. Han visade sig dessutom vara lyst för avtjäning, 1 år och 9 månader för bedrägeri. Han fick förband för sin blodiga hand (fönstret) av en kollega och fick sedan åka med oss till häktet, medan kollegorna stannade och tog hand om lokalen/ärendet med skadegörelsen.

När vi höll på att lämna av mannen på häktet så gick det ut ett larm om självmordsförsök. Vi noterade båda adressen samt vilken patrull som svarade och stod otåligt och väntade medan personalen där tog emot mannen. När vi kom därifrån frågade jag om patrullen som svarat ville ha hjälp. De var inte framme, så vi åkte, och lyckades mot all förmodan komma fram först även denna gång. Det visade sig handla om en kvinna som mådde mycket dåligt psykiskt. Hon fick sedan några dagar hjälp av en annan kvinna ifrån samma land som innan dess bara träffat på henne i det lokala centrumet, men då hon nu tappat kontrollen än mer blev det uppenbart att hon behövde komma till sjukhus. Tack vare att det vänliga kvinnan följde med och stöttade (samt tolkade), så kom den sjuka med frivilligt till psykakuten. Efter att vi lämnat över till personalen körde vi tillbaka kvinnan till sitt hem där hon lämnat sina barn med en släkting. Den sortens engagemang i sina medmänniskor ser man sällan exempel på.

I slutet på passet fick vi, då vi beordrats att kontrollera ett eventuellt inbrott i UFF-container, omprioritera till slagsmål på parkeringsplats. När vi kom fram var dock gärningsmännen avvikna, så det handlade bara om att ta upp anmälan. Det var en man som hade påpekat för en annan man att han körde för snabbt och vårdslöst (säkert med mer målande ord...) som sedan hade blivit attackerad och slagen av mannen och två vänner till honom. Ett vittne verkade tycka att han nästan borde skylla sig själv då han borde veta att "i det här området" så är det farligt att klaga på hur ungdomar beter sig. Jag tycker tvärtom att ju fler personer som vågar säga ifrån (visst, med rätt ord...) av de människor som bor i ett område, desto mindre makt och utrymme får den typen av ligister som skiter i hur deras beteende går ut över andra. Men vittnet hade dock rätt i att det kan vara farligt... Efter att även ha avrapporterat detta ärende var klockan drygt 10 minuter efter sluttid, och det var dags att avsluta söndagspasset.

Det var dock lite kul att kollegan, som körde sitt första arbetspass med "ryckarkursen", dvs möjligheten att köra blått, trots allt lyckades ta sig först fram på nästan varje jobb vi fick åka på (obs, utan att köra farligt). Bra jobbat :-).