Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

Direkt återlämnande

Jag och min kollega höll precis på att avsluta ett jobb då det gick ut ett larm om att två personer höll på att göra inbrott i en bil. Först ropar LKC på en patrull, en befälsbil som redan var på väg in till stationen för att äta och avrapportera, men då tjuvarna sedan lämnar i sin medhavda bil och anmälaren inte längre har den inom synhåll så tas jobbet tillbaka och bilen larmas istället ut i området.

Vi befinner oss hyfsat nära och bestämmer oss för att åka och leta efter den. Då vi åker in mot adressen där bilinbrottet skedde blir vi stoppade av en man som säger att han vet var bilen som tjuvana lämnade i finns någonstans. Den skall stå parkerad utanför en restaurang i närheten. Vi meddelar kollegorna på radion vad vi har fått reda på och åker naturligtvis dit direkt. Bilen står mycket riktigt utanför restaurangen, och jag ber kollegan ha koll på en ingång medan jag går in genom huvudingången för att söka igenom restaurangen. Männen, som vittnet hade beskrivit väl, fanns inte där och ingen inne i restaurangen hade lagt märke till någon som passade in på det signalement som vi hade fått. Vi går ut för att söka vidare i närområdet.

Under tiden så har befälet som först fick jobbet vänt om och startat upp en insats för att hjälpa oss att leta reda på tjuvarna. En bil till ansluter sig, och skickas till brottsplatsen medan befälsbilen kör mot området där tjuvarna har försvunnit. Ganska snabbt får vi kontakt med människor som har sett personerna som vi letar efter. De hade tydligen lämnat ett café precis i närheten av restaurangen där de parkerade bilen springandes precis efter att vi hade passerat på väg mot restaurangen. Sedan kommer fler vittnen förbi och ger uppgifter om i vilken riktning männen har sprungit. Den sista observationen är på väg in i ett skogsområde, och hundpatrullen som befälet också hade rekvirerat börjar spåra. Tyvärr leder varken spårandet eller letandet till att tjuvarna hittas.

Det gjorde dock kanske inte så mycket, eftersom samma hundpatrull bara någon timme tidigare hade stoppat samma bil (det var en typisk "pundarbil", en körförbudbelagd bil proppfull med saker som används av missbrukare) och identifierat de två männen som satt i den. Och det bästa, i alla fall för kvinnan i vars bil de hade gjort inbrott, var ändå att vi snabbt då vi genomsökte tjuvarnas bil hittade den laptop som hon hade blivit av med vid inbrottet. Hon var minst sagt nöjd då vi efter att insatsen hade avslutats åkte förbi och direkt återlämnade den stulna datorn.

Egentligen hade vi inte gjort något särskilt märkligt polisarbete. Vi bestämde oss för att åka till området där inbrottet hade skett på vinst och förlust, och hade turen att träffa på ett uppmärksamt vittne. Det speciella med den här historien är bara att vi för en gångs skull faktiskt lyckades hjälpa personen som blev utsatt för ett inbrott att få tillbaka det som stals, vilket naturligtvis känns väldigt bra efter alla gånger man har varit och tagit upp anmälningar om inbrott med mycket låga förhoppningar om att målsägarna någonsin kommer att återse de saker som de har blivit av med.

Vansinnesdåd

Det börjar närma sig slutet av passet. Efter att ha åkt fram och tillbaka som skållade råttor på jobb (barn skriker i lägenhet, otillåten biltrafik i park, gammal dam rånad av unga killar, par slåss på öppen gata, skum person driver omkring vid ett bad, åldring vilse på motorväg, pågående inbrottsförsök i trappuppgång, man försöker ta sig in till rädd kvinna i lägenhet, och eventuellt något mer som jag kan ha glömt) så är vi för tredje eller fjärde gången på väg in till stationen för att skriva. Eftersom de flesta av jobben ovan antingen inte behövde avrapporteras eller löstes av en annan patrull som var snabbare än vi på plats så har vi dock inte samlat på oss några ohanterbara mängder med avrapportering. När vi precis är framme vid grindarna går LKC ut med ett larm om en man som skall ha knivskurit en kvinna och som nu sitter kvar på platsen med kniven. Samtliga i distriktet hör direkt på den erfarne operatörens röst att det är allvar, och ett antal bilar svarar direkt. Vi vänder och åker med full fart mot Hässelby.

Som tur är är några patruller nära då larmet går ut. Den första patrullen kan odramatiskt gripa gärningsmannen, som direkt slänger ifrån sig kniven och ger sig. Den andra patrullen får det betydligt svårare jobbet att försöka hjälpa de två knivskurna målsägarna i väntan på att ambulansen skall anlända. Efter hand kommer fler och fler patruller. Polisinsatschefen och platschefen delar ut uppgifter, och folk tar egna initiativ för att säkerställa att allt som behöver göras görs. Området spärras av. Vittnen identifieras och förhörs. Dörrknackning och brottsplatsundersökning genomförs. Samtidigt samverkas med ambulanspersonal och ambulanshelikopter för att säkerställa en så snabb transport av de knivskurna som möjligt. Gärningsmannen transporteras in till polisstationen. Polisarbetet flyter på bra på platsen, och så småningom börjar patrullerna lämna och åka in mot stationen för att avrapportera. En patrull avdelas för att stanna kvar även efter att avspärrningarna hävs för att finnas tillgängliga om det dyker upp fler vittnen.

Rent polisiärt kan man säga att insatsen gick bra. Gärningsmannen greps direkt och bevisläget är minst sagt starkt. Men mänskligt är händelsen en sanslös tragedi. Förundersökningssekretess råder självklart, men oavsett de exakta omständigheterna kring händelsen, varav jag känner till en del detaljer och är ovetande om andra, så torde det vara självklart för alla att det har rört sig om ännu ett vansinnesdåd utfört av en psykiskt sjuk människa mot helt oskyldiga offer. Det andra på kort tid i en liten Stockholmsförort. Det väcker känslor och ställer frågor av en mer generell karaktär. Vad kan man göra för att skydda samhället mot dylika vansinnesdåd? Har någon brustit i omsorg eller tillsyn när något sånt här händer? Borde psykvården ha kunnat identifiera och hjälpa dylika gärningsmän (som ofta har haft återkommande kontakt med psykiatrin), eller åtminstone se till att de inte har möjlighet att ge sig på oskyldiga människor?

Vi lever i ett öppet samhälle, vilket naturligtvis är bra, men ibland känns det som om det med öppenheten har kommit en ovilja eller en impotens vad gäller att med repressiva åtgärder skydda samhället mot individer som är livsfarliga för sin omgivning. Och det gäller både personer som lider av psykisk ohälsa och personer som juridiskt och kliniskt är friska men som gång på gång visar att de så fort de släpps ut begår nya våldsdåd, i värsta fall mord. Både psykvården och rättssystemet släpper allt för snabbt ut personer som är tickande bomber, och deras framtida offer offras liksom bildligt på en alltför vek och snål politiks altare. Det är i alla fall så det känns just nu...

Slutligen så går tankarna till de två offren och deras anhöriga, speciellt då den allvarligare skadade. Det är bara att hoppas att allt går bra och att de återhämtar sig både fysiskt och mentalt ifrån det trauma som de har tvingats uppleva.

Klargöranden

Normalt sett så använder jag bara polisbloggen till att berätta om och reflektera över saker som händer på jobbet, men den här gången gör jag ett undantag, eftersom jag känner att jag behöver komma med ett snabbt uttalande som svar på alla de kommentarer som har kommit under de senaste dygnen, och det lättaste sättet att göra det är genom att skriva ett nytt, separat, inlägg. Jag kommer dock mest att göra lite klargöranden om min syn på migrations- och integrationsfrågor, Sverigedemokraterna, en "öppen diskussion", med mera. Detta då jag just nu helt enkelt inte har tid att skriva något merdjuplodande, och då tankarna för närvarande har en tendens att dra sig till Norge, som just har blivit utsatt för två fruktansvärda terrordåd.

Jag inser att anledningen till att jag har fått så mycket trafik, och så mycket kommentarer, på mina båda bloggar de senaste dagarna är ett inlägg och en länk ifrån sajten "Politiskt Inkorrekt". Jag skriver för att bli läst, så i grunden är jag naturligtvis glad att så många har hittat in till och kommenterat mina bloggar. Det faktum att anledningen är en länkning ifrån en sajt som är "invandringskritisk" och som jag uppfattar har kopplingar till Sverigedemokraterna gör det hela dock mer kluvet för mig. Jag tror nämligen att jag har diametralt motsatta åsikter med Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna i nästan alla frågor som rör migration- och integrationspolitik. Jag är för en generös migrationspolitik. Jag är för vård till papperslösa. Jag är emot alla förslag som diskriminerar vissa religioner (läs islam) på bekostnad av andra (kristendom), då jag vill ha en helt igenom sekulär stat som står för religionsfrihet men som håller religiösa ceremonier och preferenser långt borta ifrån all offentlig verksamhet, speciellt då skolan. Jag är en stark motståndare till alla former av diskriminering. Listan kan göras lång, och den som är intresserad kan t.ex. klicka på länken "Migration och Integration" eller söka på ord som "rasism" eller "diskriminering" på min politiska blogg, Konstapel Bastians betraktelser (länk). Det finns även inlägg på polisbloggen som torde visa på mina personliga ställningstagande, t.ex. detta.

Dessa åsikter gör mig dock inte blind för de problem som finns, speciellt i vissa segregerade förorter till våra storstäder. När jag säger att jag ser en kraftig överrepresentation av yrkeskriminella med invandrarbakgrund, ifrån just dessa förorter, samt att det enbart är i sådana områden som polis och brandkår blir utsatt för stenkastning, så är det egna observationer som för mig är lika tydlig som att jag ser en kraftig överrepresentation av unga män som begår brott (jämfört med kvinnor, äldre, etc). Och det är ett problem som behöver diskuteras. Sen har jag även i olika inlägg klargjort att det är just lokal ungdomskultur i de segregerade förorterna, och inte etniskt eller kulturellt ursprung för en persons släkt som jag ser som den främsta orsaken till problemen. Sen lär det i samtliga fall finnas andra, individuella, orsaker till varför människor hamnar snett.

Däremot delar jag Politiskt Inkorrekts uppfattning att man måste få ha en öppen diskussion om de problem som är kopplade till invandringen, på samma sätt som man måste få ha en öppen diskussion om alla samhällsproblem. Och detta utan att bli kallad rasist eller nazist. En öppen diskussion är närmast en förutsättning för att komma vidare ifrån att identifiera problemen till att hitta lösningarna. Sen är det, som alltid, viktigt att diskussionen håller sig inom ramarna för ett konstruktivt samtal, utan övertramp i form av rasistiska generaliseringar och hets/angrepp mot vissa grupper, vilseledande lögner, med mera.

Slutligen, angående min egen inställning till Sverigedemokraterna. Som framgår av ett antal ilägg på min blogg är jag starkt kritisk till Sverigedemokraterna som parti. Det är möjligt, som några kommentarer hävdar, att min bild av Sverigdemokraterna är färgad av media och av mina egna politiska ställningstaganden som som sagt totalt skiljer sig ifrån deras. Det är därför möjligt att den är orättvis. Men för mig är inte det centrala i min motvilja mot Sverigedemokraterna att de vill ha minskad invandring, vilket jag motsätter mig men kan respektera som åsikt. Det är att jag fortfarande ser tecken på partiets rasistiska rötter i deras retorik och politik. Och nu menar jag inte bara de lokalpolitiker eller gräsrötter som med jämna mellanrum gör skogstokiga uttalanden om t.ex. genetiskt våldtäktsbenägna negrer (vilket partiledningen sedan tar avstånd ifrån), utan även partiets officiella utspel (som t.ex. den kända valfilmen med pensionären som jagades av niqabklädda kvinnor). Jag tycker mig alltså fortfarande i mångt och mycket se en syn på "de andra" i SDs retorik och politik som har främlingsfientliga drag. Sen är ingen någonsin helt objektiv, och jag är medveten om att min negativa inställning till SD kan påverka hur jag tolkar deras utspel och förslag.

Bland de kommentarer jag har fått under de senaste dygnen så har jag både anklagats för att vara "nazze" och andra saker av folk som uppenbarligen inte gillar mina observationer av problemen i de segregerade förorterna och blivit kallad korkad på olika sätt av invandringskritiska kommentatörer. Det förvånar inte, detta är ett känsligt ämne och en del personer på nätet håller alltid en låg debattnivå. Det jag hoppas själv är att både mina tankar i den politiska bloggen och mina upplevelser och reflektioner i polisbloggen skall uppmuntra till en konstruktiv diskussion där man öppnar upp sinnet och försöker se en fråga ifrån flera olika håll, där man kan lyssna på en åsikt som går emot den egna världsbilden utan att ha som första reflex att demonisera personen som har framfört den. Då kanske diskussionen kan komma framåt istället för att fastna i skyttegravarna, och det tror jag att alla skulle vinna på.

PS. Jag uppskattar verkligen att ha fått så många kommentarer, och jag kommer senare då jag får tid att besvara de som behöver besvaras.

Rasistkortet

I slutet av en för oss relativt händelselös natt så går det ut ett larm om ett stort slagsmål på en bensinmack. Vi ligger en bit bort, men jag kör på ordentligt. Första bilen som anländer rapporterar att det slåss på flera håll, innan de kliver ur för att få stopp på allt vevande. De får dessutom snabbt hjälp av ett par bilar med SLs ordningsvakter som befann sig i närheten av kollegorna och tog rygg på patrullen, för vilket de skall ha en stor eloge. Kollegorna gör ett resolut ingripande och får snabbt med hjälp av ordningsvakterna slut på slagsmålet. När vi anländer som andra polisbil till platsen är det ingen som slåss och de flesta har lämnat platsen, men tre män är kvar, varav två omhändertagna. Jag får ett tips om att en taxichafför hade sett hela händelsen och går för att prata med honom. Chaffören kan snabbt peka ut de två omhändertagna männen som personer som båda har varit delaktiga i slagsmålet. Han hade dessutom sett en av dem slå en tjej och den andra försöka klippa till en annan tjej. Medan vi pratar och jag försöker få en klar bild av vad som har hänt, så pekar taxichaffören på några tjejer som går förbi längre bort och säger att en av dem var hon som blev slagen av en av de omhändertagna männen. Jag skickar direkt iväg två kollegor för att prata med tjejerna.

Baserat på uppgifterna ifrån mitt och kollegornas förhör, så grips de båda omhändertagna männen för misshandel. De var väldigt missnöjda med situationen, vilket de uttryckte både i tal och med kroppsspråk. Kommunikationen försvårades en aning av att de talade danska, men framförallt av att de var kraftigt berusade. Hur som helst så accepterade de inte mitt beslut att de skulle gripas, och skrek åt och bråkade med dem som höll fast dem, så jag bojade en av dem (den andre blev bojad av kollegorna som kom först). Detta i sig är ingen ovanligt, det händer ofta att berusade bråkstakar grips och bojas, alkoholen har en tendens att göra folk aggressiva och dumma. Båda männen hävdade dock att de greps enbart för att de var mörkhyade (de var danska somalier). Dessutom spann de var och en för sig, gripna och införda av varsin polispatrull, vidare på rasisttemat. En av kollegorna i min patrull (vi åkte tre den dagen) som hade varit och förhört målsägarna då jag bojade och satte in mannen som vi tog med in i bilen blev gång på gång anklagad för att vara nazist. Den enda anledningen som jag kan komma på var att han var den ende av oss som var snaggad. Den gripne gick ifrån att förolämpa till att hota honom, så det slutade med att jag efter, att vi alla hade tröttnat på hans otrevligheter, även skrev på hot mot tjänsteman. Mannen i den andra bilen hade valt ut en annan kollega, som har utomnordisk bakgrund, och hävdade gång på gång att allt han gjorde under ingripandet var för att bli accepterad av oss "riktiga svenskar"...

Det händer ganska ofta att personer om utsätts för olika sorters polisingripanden hävdar att det beror på deras bakgrund eller etnicitet, på att polisen "trakasserar" dom. Sen att det i princip alltid (min egen erfarenhet) finns en anledning till att just de stoppas, kontrolleras eller grips, det låtsas man inte gärna om. Att vi griper en person som har misshandlat en tjej är självklart, Att vi stoppar bilar med personer som vanemässigt begår inbrott är också en självklarhet, det är nästan det enda sättet att komma åt inbrottsvågen. Men istället för att ta ansvar för vad man själv har gjort, så spelas gärna "rasistkortet", något man vet får gehör i breda kretsar. Jag säger absolut inte att det inte finns poliser som är generaliserande i sina omdömen om människor med invandrarbakgrund. Faktum är att om man arbetar i en del segregerade förorter så krävs det en hel del starka medvetna ställningstaganden och mycket integritet för att inte riskera att påverkas negativt av den kraftiga överrepresentation bland yrkeskriminella med invandrarbakgrund och det faktum att det enbart är i de här områdena som man får stenar kastade på sina bilar (och brandkårens). Detta är också något som jag då och då tar upp och bollar med kollegor, speciellt då jag hör kommentarer som jag tycker tyder på tendenser som jag inte gillar. Det jag säger är att jag själv inte kan minnas att jag har sett några ingripande där jag sett att en kollega har behandlat en misstänkt person annorlunda på grund av hans etnicitet eller bakgrund. Självklart innebär inte det att det inte kan hända, men det torde vara väldigt ovanligt. Och i den mån det finns invandringskritiska funderingar hos en del poliser, så tror jag att det enbart i enstaka undantagsfall leder till att någon låter dessa funderingar påverka hur man bemöter och behandlar de individer man har att göra med då man jobbar.

Tyvärr tror jag dock att det faktum att rasistkortet spelas så ofta och så snabbt, gör att man får en mer polariserad syn på hela debatten och diskussionen. Och det kan i sin tur göra att det kan bli svårare att se och ta itu med de fall där det faktiskt förekommer tendenser till rasism och främlingsfientlighet i poliskåren, och för all del i samhället i allmänhet.

Jag skrev ett inlägg om de här funderingarna på min andra blogg för ett par veckor sedan, det finns här.

Medkänsla och kommunikation

När jag och kollegan fick jobbet att åka till en socialtjänstmottagning i distriktet för att avhysa två personer som vägrade att själva lämna lokalen vid stängning, så var det direkt uppenbart att det rörde sig om samma två personer, en far och hans son, som kollegor dagen innan hade behövt åka dit för att ta hand om. Då slutade det med att båda blev nedbrottade och bojade. Fadern fraktades sedan till psykakuten medan sonen omhändertogs enligt polislagen och fördes till polisstationen för en kortare förvaring. Totalt krävdes det insatser av tre patruller, två av dem under en längre tid (inklusive transporter och avrapportering). Dessutom rörde det sig om mycket duktiga poliser, som hade kunnat göra stor nytta på annat håll under den tiden.

När jag och kollegan fick jobbet så småpratade vi som vanligt på vägen fram till jobbet (och utan hjälp ifrån en av kollegorna som hade varit där dagen innan så vet jag inte om vi överhuvudtaget hade hittat till den väl dolda mottagningen...). Vi var båda överens om att vi skulle försöka se till att få ut männen själva, utan att behöva brottas eller boja någon. Det var naturligtvis bara en målbild, man vet aldrig vad som händer, men det var i alla fall en målbild som vi delade och var beredda att jobba för.

Väl på plats så började vi naturligtvis att försöka prata med männen. Problemet gällde att familjen hade fått ett boende av socialtjänsten som de tyckte var under all kritik, en hotellhem utan fungerande kylskåp och dålig vattenförsörjning. Det var fadern som hade bestämt att det bästa sättet att få socialtjänsten att hjälpa dem med att betala för ett annat boende var att vägra att lämna deras kontor, sonen var med som stöd och tolk (fadern pratade bara farsi). Förutom att vi från början förklarade för männen att de inte kunde stanna här och att vi på ett eller annat sätt till slut skulle behöva se till att de lämnade, men att vi verkligen inte ville göra det med våld, så engagerade vi oss även i att prata ett längre tag om det som för dem var den centrala frågan, deras problem med boendet och socialtjänsten. Vi förklarade gång på gång att inget skulle bli bättre av att ställa till problem och hamna i konflikt med både socialtjänsten och polisen och pratade även om olika mer konstruktiva sätt för dem att jobba för att förbättra situationen för sin familj. Vi presenterade tankar om att ta kontakt med ideella organisationer och religiösa samfund som hjälper både socialt utsatta och flyktingar med allt ifrån mat och boende till aktiviteter och juridiskt stöd. Vi pratade om att leta efter jobb, och även om vi höll med om att det finns mycket diskriminering på arbetsmarknaden så försökte vi säga att inte alla dörrar är stängda och om de använder samma envishet som de hittills bara använt till att sabotera för sig själva till att leta jobb så är det möjligt att de skulle kunna hitta arbetstillfällen. Vi pratade om var de skulle kunna vända sig för att konstruktivt protestera emot socialtjänstens beslut, allt ifrån media till olika granskningsorgan eller förvaltningsdomstolar. Och så vidare.

Efter ungefär en halvtimma förklarade jag att vi nu tänkte föra ut dem ifrån lokalen och se till att de kunde stänga och låsa. Fadern vända genast på sig och höll upp händerna för att bli bojad som ett tecken på att han fortfarande inte var beredd att lämna frivilligt. Jag sa då till sonen att jag nu tänkte föra ut hans far, och när han hade översatt så tog jag tag om faderns arm och gick ut med honom. Han lät sig föras ut, och sonen gick helt enkelt efter med min kollega bredvid sig. Väl utanför så stängde vakten som tålmodigt väntat medan vi pratade dörren och låste. Vi stannade kanske tjugo minuter till och pratade om samma saker, försökte övertyga dem om att ägna sin kraft åt mer konstruktiva sätt att jobba för familjens bästa, och sedan förklarade vi att vi behövde åka, skakade hand, och lämnade.

Jag vet inte om männen var tillbaka dagen efter, men jag tror inte det och jag har inte heller själv hört om några fler jobb på den aktuella socialtjänstmottagningen. Jag hoppas i alla fall att de istället började att ringa runt till Röda Korset med fler organisationer som skulle kunna hjälpa dem med att komma i kontakt med någon som faktiskt kan hjälpa dem med deras situation. Och om det är så, så har förhoppningsvis ingripandet både hjälpt den inblandade familjen och det lokala socialtjänstkontoret och det är ju att hjälpa folk som yrket i slutändan framför allt handlar om. Och om den hjälpen nu lyckades, så har vi även besparat polisen att framöver behöva skicka ut fler patruller för att komma ut och avvisa familjen i fråga.