Om återseenden och funderingar kring våld, bemötande och brottslighet i allmänhet

Även om jag arbetar i Sveriges fjärde största polisdistrikt sett till antalet invånare, och säkert även till antalet larm som går ut (de tre största är citydistrikten i våra tre storstäder), så stöter man ofta på samma personer gång på gång...

För inte länge sedan så skrev jag om hur en insats för att leta efter en man som hade setts springa omkring med en yxa slutade i att mannen blev lagd i bälte på St:Göran. Nyligen träffade jag på samme man igen, denna gången på ett larm om källarinbrott i den fastighet där han bodde. En anmälare hade sett hur några personer som han uppfattade som suspekta hade tagit sig ned i till källarförråden och ringt till polisen. Då den första patrullen kom ned så såg de också att ett antal förråd hade fått låsen klippta och hittade först på två "pundare" (d.v.s. missbrukartyper) vid de uppbrutna förråden, och sedan även den välkände mannen inne i ett förråd. Vid det laget hade jag och min kollega också kommit ned, och till skillnad ifrån den första patrullen så kände jag igen honom. Han vände sig direkt till mig och sa att vi ju hade träffats förut och att jag kände honom, och bad om att få gå ut och prata utanför för att han började känna sig instängd. Jag gick med på det och gick ut med honom själv samtidigt som jag informerade kollegorna om vem han var (namnet är välkänt för alla i yttre tjänst i distriktet p.g.a. att han anses vara oberäknelig och farlig), medan kollegorna fortsatte med att ta reda på vad som hade hänt vid förråden samt prata med vittnet. Den kollega som hade skaffat sig den bästa överblicken av situationen, som dessutom var förman, beslutade att alla skulle gripas misstänkta för stöld (en del saker hade flyttats ur förråden). Då jag informerade mannen blev han först väldigt arg, han hävdade att han bara råkade vara vid sitt förråd för att hämta något, men bad sen att få gå själv till bilen. Jag accepterade, efter att ha visiterat honom, och åkte bak med honom till polisstationen där jag senare placerade honom i en cell i väntan på förhör. På väg in sa han att det var första gången som han hade åkt polisbil utan att vara bojad.

Bara någon dag senare så stötte några kollegor ihop med samme man igen då jag inte jobbade. Det slutade som vanligt, med brottningsmatch och en hög med poliser på honom, och sedan bojor på. Det innebär dock inte att de har gjort ett sämre jobb än jag, varje situation är unik. Dessutom så offrar jag medvetet en del i säkerhetstänkande då jag ger honom utrymme att röra sig fritt, han var t.ex. lite utåtagerande ett kort tag då jag sa att han skulle få följa med och verkade först vara på väg att försöka gå därifrån. Nu gjorde han visserligen som jag sa i slutänden, och jag fick vad jag ville utan att behöva använda våld. Men hade något gått snett på vägen så hade också felet varit mitt.

Ett annat mer oväntat återseende skedde några dagar senare. Vi fick ett larm om att en man eventuellt skulle vara psykotisk. Redan på namnet kopplade kollegan som jag åkte med, som verkar vara betydligt mer uppmärksam än jag, ihop det med den grova misshandel som vi var på någon månad tidigare där insatsen tack vare samarbete med span slutade i att alla tre gärningsmännen kunde gripas. Nu var det offrets hemadress vi var på väg till. När vi väl blev insläppta märkte vi snabbt att mannen inte mådde så psykiskt dåligt som anmälaren hade befarat, och vi fick också chansen att tala lite med honom. Jag åkte med samma kollega dagen för misshandeln, och vi var dels först framme vid brottsplatsen (kollegan var den som la det första förbandet i väntan på ambulans) och med vid gripandet (det var vi som "knackade på" med kofötter och slägga för att ta oss in i lägenheten där gärningsmännen greps). Det kändes skönt att se att offret hade hämtat sig så pass bra fysiskt ifrån det allvarliga våld mot huvudet som han blev utsatt för. Däremot var han inte på långa vägar lika återställd psykiskt, speciellt inte eftersom några puckon hade hotat honom för att få honom att "ta tillbaka anmälan" om misshandeln. En gärning som förutom det moraliskt förkastliga dessutom är mer än lovligt korkad, eftersom ingenting i utredningen mot gärningsmännen bygger på uppgifter ifrån målsägaren, som blev slagen medvetslös innan han hann se något. Det som dock var lite trist var att det som offret verkade ha tagit fasta på vad gäller polisinsatsen, som på många sätt var en stor framgång eftersom gärningsmännen kunde gripas direkt, var att hans glasögon kom med då hans kläder togs i beslag för bevissäkring och att det sedan dröjde alldeles för länge innan han fick tillbaks dem.

Ett sista exempel på återseende skedde lite tidigare under hösten. Vi fick ett larm om att en ambulans behövde stöttning då en person som de var där för att hjälpa var stökig. Väl på plats så träffade vi inte bara på ambulansen och den totalt redlöse, men bångstyrige mannen, utan även flera av hans bröder. Bröderna var alla trevliga och vänliga och förklarade att den redlöses broderns kamrater hade dumpat honom utanför lägenheten i det skick han var i nu. Jag bad om ett id på brodern, och då jag läste namnet så insåg jag att mannen som satt dubbelvikt på en bänk bredvid oss var en av de mest aktiva inbrottstjuvarna i distriktet och en av dem som jag hade kontrollerat i en bil i Tensta ett antal månader tidigare, vilket då närmast ledde till upplopp. Jag började då att diskutera med mannens bröder om vad deras lillebror höll på med. Det visade sig att de var väl medvetna om broderns kriminella karriär, men verkade ha svårt att förhålla sig till den då de ömsom sa saker som la skulden för att han dagligen grovt kränkte sina medmänniskor genom att brYta sig in i deras hem och länsa dem på värdesaker på mannens kamrater och ömsom konstaterade att det var brodern som var ledaren för gänget, han som bestämde. Så när de ursäktande sa att han hade ett gott hjärta, så ifrågasatte jag kraftigt hur det går ihop med att konstant, medvetet, och konsekvent sprida lidande omkring sig. Hur som helst så körde vi mannen och en av hans bröder, som bad att få följa med, till sjukhus så att han kunde få medicinsk hjälp för sin överdos av alkohol/droger.

Samtalet visade på en annan aspekt av diskussionen kring vad som gör att vissa halkar in i brottslighet. Visst, familjen hade inte haft det enkelt, men alla de bröder som jag talade med hade bra jobb och byggde sig en framtid utan att göra det på andras bekostnad. Några var dessutom egenföretagare och hade upprepade gånger erbjudit den yngre brodern arbete, något som han inte visade något större intresse för, troligtvis då inbrotten gav mycket större inkomster och, i hans kretsar, betydligt högre status. Han föredrog helt enkelt det livet, trots att han uppenbarligen hade tillgång till både alternativ och ett nätverk utanför kriminaliteten som var redo att ställa upp till 100% för honom. Och det är min fasta övertygelse att om man gör den "breda" vägen lite mindre attraktiv genom t.ex. betydligt hårdare straff för vålds- och tillgreppsbrott så kommer den inte längre vara ett lika attraktivt alternativ för de för närvarande yrkeskriminella som varje dag gör medvetna och kalkylerade val om att begå brott som kränker andra. Dessutom, som jag har nämnt tidigare, så är det en hjälp dag för dag för de presumtiva offer som slipper att få sina hem tömda varje dag som de här yrkeskriminella sitter inne, när en aktiv gruppering är inlåst så sjunker brottsstatistiken i området direkt...

Arbetets belöning

Jag fick häromdagen positiv feedback för att jag alltid är snabb på att hugga då det går ut larm och att göra mig tillgänglig för att kunna avbryta det jag håller på med och åka på jobb. Jag svarade "Man är ju här för att jobba", med en axelryckning. Det är visserligen sant, men det är egentligen inte alls det det handlar om för min del. Det är inte av pliktkänsla mot arbetsgivaren som jag lämnar den precis uppvärmda maten utan att ha hunnit ta mer än en eller två tuggor för att åka ut igen, utan jag har helt enkelt väldigt svårt med att låta vissa sorters larm få vänta medan LKC försöker rota upp resurser på annat håll. Sen ställer jag visserligen också gärna upp för kamraterna i turlaget, men i grunden så handlar det om att vilja hjälpa människor i nöd och sätta dit dem som ställer till det för andra.

Med det i åtanke, så är det ganska lätt att se hur man ifrån ledningens sida i många fall agerar på sätt som inte drar nytta av det som för många poliser är den viktigaste motivationskällan, lojaliteten mot uppgiften i sig. Då jag på ett möte för ett tag sedan ifrågasatte några fyrkantiga direktiv som hade kommit högt uppifrån organisationen då de enligt min uppfattning skulle skapa problem utan att ge något mervärde så fick jag höra att "Problemet med dagens poliser är att de inte gör som de blir tillsagda" av den chef som jag ställde frågan till. Problemet med den inställningen är att poliser som bara gör som de blir tillsagda inte kommer att drivas av den egna viljan att göra ett bra jobb för medborgarnas och samhällets skull, och därför prestera mycket sämre än mer engagerade kollegor.

Ett exempel på när det för egen del helt enkelt inte fungerar är när vi som utryckningspoliser skall motiveras att jaga en viss sorts trafikbrott för att vi ligger back i "pinnjakten". Det kan leda till konsekvenser som att duktiga befäl säger att vi på ledig tid under helgnätter borde ställa upp trafikkontroller för att jaga rattfyllerister istället för att arbeta förebyggande mot våld i offentlig miljö. För egen del så tycker jag inte att det plötsligt blev mindre viktigt att jobba mot beteendebrott i trafiken bara för att man i oktober kom i mål med den mängd o-botar som turlaget har tilldelats. Och om jag bötfäller en trafikant för att han t.ex. har kört i bussfil så gör jag det för att det känns rimligt i relation till alla de som står och köar som han har åkt förbi, och inte för att få en viss färg i ett diagram. Att styra verksamheten med diagram och siffror istället för med ledarskap och samling bakom de kvalitativa målen ökar varken effektiviteten eller motivationen.

För min del så finns det dock inget som är viktigare än känslan av att göra något som är meningsfullt, som hjälper folk. Om man griper en gärningsman i ett relationsvåldsärende, tjuvar på bar gärning eller om man hjälper en självmordskandidat så får man en direkt feedback som är den enskilt största anledningen att jag och många med mig överhuvudtaget stannar på utryckningen, och kanske även inom polisen. Jag har märkt att det inte ens behöver bli så att personen man försökte hjälpa faktiskt blev hjälpt, även om det naturligtvis alltid är väldigt glädjande. Bara vetskapen om att man gör sitt bästa för att försöka hjälpa till är värd mycket. Den räcker faktiskt väldigt långt även under de perioder där man annars kan känna att motivationen inte är på topp...

Barn som hamnar utanför

Under ett vanligt pass i oktober fick vi ett ovanligt jobb. Enligt operatören på LKC så hade en 10-årig flicka själv ringt till polisen för att hon blev utsatt för stenkastning av en grupp jämnåriga barn. Eftersom det verkade som om det var en pågående händelse så stod vi på för att komma fram snabbt, men då vi anlände så var det tomt och stilla på platsen. Efter ett tag så ropade en liten flicka till oss ifrån tionde våningen i det intilliggande hyreshuset, och strax därefter så satt jag och kollegan i deras lägenhet och pratade med henne och hennes mamma. Det visade sig att det som hade hänt var att en grupp barn hade kastat kastanjer mot henne och kallat henne för ett antal olika väldigt kränkande och elaka tillmälen, vilket naturligtvis hade gjort henne rädd och ledsen.

Med tanke på hur unga gärningsmännen var och på omständigheterna kring vad som hade hänt, så gjorde vi bedömningen att en polisanmälan inte skulle leda någonstans. Däremot kände jag för flickan, och vi satt ändå kvar ett tag för att prata om hennes situation och vad man kunde göra för att komma ur den. Det visade sig, föga oväntat, att händelsen som hade gjort att hon ringde till polisen var långt ifrån en engångsföreteelse. Flickan var utsatt för systematisk mobbning ifrån en grupp av jämnåriga pojkar. Mamman berättade dessutom att hon inte hade några vänner alls, och att hon fick enskild undervisning i skolan eftersom de inte tyckte att det fungerade att ha henne i en klass. Flickan fyllde då även i själv att hon hade blivit anmäld av skolan för att hon hade gett sig på ett annat barn. Bilden som framträdde var av ett barn som i grunden var totalt ensamt och utsatt i relation till sina jämnåriga, och där mobbningen blev en närmast logisk följd då det alltid finns barn som har lätt att vara elaka mot andra barn, och speciellt då de som redan står utanför.

Detta var problem som självklart inte var polisiära, utan behövde hanteras av skola och socialtjänst. Vi resonerade med mamman kring att prata med rektorn och flickans lärare för att i första han uppmärksamma dem på mobbningen så att de genom samtal med de mobbande barnen och deras föräldrar kunde få stopp på den, och att sedan försöka göra något åt flickans ensamhet (vilket naturligtvis är mycket svårare). Men sen fanns det inte mycket mer vi kunde göra. Väl inne på stationen så skrev jag ett pm till socialtjänsten om flickan och händelsen, och sen var ärendet klart för vår del.

Jobbet på utryckningen är ju till sin natur sådant att man måste lägga varje jobb man lämnar bakom sig för att fokusera på nästa uppgift, nästa larm. Och normalt så finns det heller inget mer som man kan göra efter att man har avslutat avrapporteringen av ett ärende. Men i det här icke polisiära fallet så kände jag trots allt att det fanns en liten sak som jag hade möjlighet att göra. Så när vi gjorde ett dagpass ett par dagar senare så hade jag från början bestämt mig för att försöka göra ett besök på flickans skola för att berätta vad som hade hänt och uppmärksamma dem på problemet med mobbningen. Normalt sett så förfogar ju vi på utryckningen inte över vår egen tid, vi "ägs" av LKC och vår främsta uppgift är självklart att svara på larm och ta jobb ifrån radion. Men efter att ha varit på väg till skolan tre gånger och behövt vända för att åka på jobb så blev det en tillräckligt lugn stund på radion att vi hann dit. Efter att ha pratat lite med en lärare om händelsen med flickan, så blev jag inbjuden att prata med rektorn. Hon hade fått kännedom om händelsen där flickan hade ringt efter oss ifrån mamman, men var självklart intresserad av att höra vad jag hade att berätta.

Ganska snabbt gled samtalet iväg ifrån mobbningen till att rektorn berättade om flickans situation i allmänhet i skolan. De hade stora problem med att få hennes skolgång att fungera, och hon gick nu som mamman hade nämnt för sig själv med en egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Hon berättade även att flickan själv hade gett sig på andra barn, och refererade till händelsen som flickan själv nämnde då vi pratade med henne och hennes familj. Rektorn beskrev även hur problematiken kring flickan hade pågått i många år, och att de hade försökt allt de kunde komma på för att hjälpa henne. De försökte nu se till att hon skulle få byta till en annan skola, då det troligtvis skulle vara det bästa för både flickan själv och hennes nuvarande skola. Mot slutet av samtalet så tryckte jag igen på att det var viktigt att skolan såg till att ta tag i och göra allt för att stoppa mobbningen mot flickan, vilket rektorn lovade att göra.

Efter att vi hade åkt därifrån så hade bilden av en flicka som blir mobbad och far illa kompletterats med skolans bild, där samma flicka inte bara var ett offer utan också ett problem att hantera vad gäller att få hennes studier och sociala situation att fungera. Rektorn nämnde inte att hon också var ett problem vad gäller arbetsro och resursbehov i skolan, men så tolkade i alla fall jag det som hon sa och inte sa. Flickans mamma och skolan var hur som helst både överens om att det bästa för alla parter vore att flickan flyttas till en annan skola, så jag kan inte annat än hoppas att det blir så.

Något som skolan och mamman dock inte var överens om, det var huruvida det var bra att hon fick gå själv med egen lärare, helt separerad ifrån klassen. Mamman sa att flickan inte alls var underbegåvad, och mitt eget intryck var att hon var ovanligt verbal för sin ålder, närmast lite "lillgammal". Det är inte svårt att se att det faktum att hon är ensam och inte har några vänner knappast blir bättre av att hon separeras ifrån alla andra barn i skolgången. Samtidigt behöver naturligtvis skolan tillse att undervisningen fungerar i klassrummen.

Under förra helgen hade jag förmånen att lyssna på hur Nossebro skola i Essunga kommun hade gått ifrån att vara en av landets absolut sämsta skolor resultatmässigt till en av de absolut bästa på bara ett par år, utan att några resurser tillfördes. En av hörnstenarna i det förändringsarbete, baserat på aktuell forskning, som ledde till de närmast fantastiska resultaten var att aldrig plocka bort några barn ifrån gruppen. Om det fanns barn som hade särskilda behov i vissa grupper, så resursstärkte man på plats istället med fler lärare/pedagoger närvarande i klassrummen. Naturligtvis var inte det den enda åtgärden bakom framgångssagan, men en av de mest centrala.

När jag lyssnade på seminariet så tänkte jag på den lilla flickan och på hur hennes utsatta utanförskap med mobbning och ensamhet antagligen hade sett annorlunda ut om hon hade fått extra hjälp på plats i klassen/gruppen istället för att lyftas ut ur den helt och hållet. Men det har som sagt väldigt lite med polisarbete att göra, speciellt eftersom det rör sig om en liten tjej... Hade det varit en liten pojke så skulle jag gissa att risken att han inom ett par år skulle bli kriminell är närmast total, och då blir det plötsligt en polisiär fråga...

Effektivt samarbete med span

En ständig frustration när man jobbar på utryckningen är att man inte får reda på vad som händer med de ärenden som man åker på. Ibland, då man får nöjet att direkt gripa en gärningsman, så får man i alla fall ta med sig känslan av att man konkret har gjort något för att lösa brottet och se till att den skyldige får sitt straff och offret den upprättelse som är möjlig i vårt rättssystem. Detta händer kanske oftast i t.ex. relationsvåldsärenden då gärningsmannen är känd och många gånger finns kvar på brottsplatsen. Men då gärningsmännen är okända, som t.ex. vid rån, inbrott eller gatuvåld, så är det oftast frågan om att ta upp anmälan och försöka göra så bra förstahandsåtgärder som är möjligt, för att sedan lämna ifrån sig ärendet med ett vagt hopp att det skall gå att lösa utredningsvägen, vilket kan kännas otillfredsställande och frustrerande.

För några veckor sedan så kallades jag och mina för dagen två kollegor till en plats där en grov misshandel precis hade skett. En man hade blivit slagen till marken och fått ta emot ett antal sparkar emot huvudet då han låg ned. Då vi kom fram låg mannen blodig och medvetslös på marken. Jag kontrollerade snabbt att andning och puls var ok, och en av kollegorna hämtade förband och la sedan för såret i huvudet, som dock redan nästan hade slutat att blöda. Den tredje kollegan hade redan påbörjat förhör med vittnen för att snabbt få ut ett signalement, och efter att jag hade blivit avlöst vid den skadade så började jag naturligtvis också att förhöra vittnen med första fokus på signalement och riktning som gärningsmännen hade lämnat i. Som så många andra gånger var vi dock för sent på plats, trots att ett antal andra patruller snabbt var i området och letade efter gärningsmännen så blev det relativt snart tydligt att vi inte skulle få tag på dem på flykt. Så insatsen med att göra långtgående förstahandsåtgärder fortsatte, ledd av polisinsatschefen.

Under förhören framkom dock en del uppgifter som gjorde att det gick att få fram en möjlig identitet på åtminstone en av gärningsmännen. Vid det laget hade vi dock också fått hjälp av ett antal spanare, som hjälpte till med att hålla förhör och som dessutom jobbade vidare med de uppgifter som fanns för att få fram möjliga identiteter och adresser som gärningsmännen skulle kunna hålla till på. Det är just den uthålligheten som vi på utryckningen har så svårt att få möjlighet till, då vi normalt behöver avrapportera ett jobb och vara redo för nya larm. Då min patrull skrev anmälan så satt dock en av spanarna och arbetade med de uppgifter som hade kommit fram och med hjälp av olika ledtrådar i ett antal olika förhör så lyckades hon hitta information som ledde till att man kunde få fram troliga identiteter på de två andra gärningsmännen och dessutom en trolig adress där de kunde tänkas hålla hus.

Spanarna säkrade adressen, men behövde en hel del tid för att kunna ta sig in i trapphuset. När de väl var redo att göra husrannsakan, som de inhämtat beslut om av åklagare, så var vi precis färdigrapporterade och när de bad om att få hjälp ifrån en patrull så föll uppdraget på oss. Eftersom ingen öppnade då de knackade på, så började vi efter ett tag att bryta på säkerhetsdörren med kofot och slägga, vilket gjorde en hel del oväsen. Kollegorna som stod utanför såg då hur en person gick ut mot balkongen, som för att kolla om det gick att fly den vägen, men eftersom det stod poliser där så gick han tillbaka och öppnade dörren. De tre personerna som fanns i lägenheten greps snabbt, och vi kunde direkt konstatera att de stämde in exakt på signalementen ifrån den grova misshandeln. Även den sista detaljen, att en av de personer vi misstänkte på sitt passfoto hade kort ljust hår men av vittnena hade beskrivits som en person med brunt hår i hästsvans föll på plats, då mannen som öppnade dörren var personen vars passbild jag hade sett på stationen då jag hjälpte spankollegan, fast nu med långt mörkt hår i hästsvans. Vi körde in en av männen, och då hans kläder togs i beslag så noterade kollegorna dessutom blodspår på dem.

Några dagar senare hörde jag att männen hade häktats, vilket inte förvånade mig det minsta. Det känns som att fallet nästan är klappat och klart redan, mycket tack vare att kollegorna på span gjorde ett väldigt bra jobb, både ute på fältet och med inre spaningsarbete/slagningar. Och bara det att ha kollegor som har möjligheten att jobba vidare på ett fall på det sättet känns som en lyx. För oss på utryckningen så finns det väldigt sällan tid, och de gånger då det kanske skulle ha funnits tid att lägga så är risken att man på rutin och vana ser till att avrapportera och göra sig klar för nya jobb istället för att följa upp de trådar som kanske dyker upp, med förhoppningen att t.ex. krimjouren kommer att ha möjlighet att ta tag i det som är ogjort. Därför var det desto roligare att den här gången i princip direkt efter att ha avslutat anmälan få vara med och gripa gärningsmännen.

Om en yxa, en bältesläggning och en känsla av svek

Jag och kollegan hade för en gångs skull tid över till en fotpatrull och var i en stor galleria i distriktet då det gick ut ett larm om att en man hade gett sig av ifrån sin lägenheten beväpnad med en yxa och var på väg för att hämnas på någon. Mannen ifråga är mycket välkänd i distriktet då han kan vara extremt aggressiv och har obefintlig impulskontroll då han triggas igång av något. Han har dessutom många gånger varit beväpnad och både skadat människor allvarligt samt hotat poliser med yxor, kättingar, knivar med mera. Vi skyndade mot bilen och hakade på larmet. På väg fram fick vi uppgiften att genomsöka ett visst område av polisinsatschefen, och vi hade precis tagit en första sväng genom det då en patrull ropade upp att de hade påträffat mannen och behövde backning. Det blev en del däckskrik på vägen fram, och vi var så pass nära platsen där de befann sig att det inte tog många sekunder innan också vi var på plats.

När vi landade så låg redan ett antal kollegor på mannen. Jag gick fram och hjälpte till genom att sätta på honom mina handfängsel. Sedan visiterades han snabbt, och det visade sig att han var helt obeväpnad. Befälet på platsen, som också hade anlänt först med sin patrull, gjorde bedömningen att hans berusningsgrad i kombination med hans aggressiva beteende (och rimligtvis även tanke på hur farlig mannen kunde vara då han var på sitt okontrollerade humör) gjorde att han skulle omhändertas enligt LOB, lagen om vård av berusade. Detta då han kunde anses vara en fara för andra och för sig själv. Även om det fanns all anledning att tro att han verkligen hade haft en yxa då larmet gick ut, så fanns det ingen anmälare som ville ställa upp och vittna om det, så därför var det ingen idé att gå vidare med ett eventuellt brott mot knivlagen.

Vi lastade mannen i vår bil, och jag satte mig bak med honom då jag kände att jag var bäst lämpad för den uppgiften. Till en början gick det bra, mannen var naturligtvis förbannad över att ha blivit påhoppad och omhändertagen då han, för tillfället obeväpnad, höll på att handla cigaretter och sedan LOBad trots att han inte direkt var drängfull. Jag pratade med honom och svarade så klart och ärligt jag kunde på hans frågor, och kände att vi trots allt höll på att etablera lite kommunikation.

Efter ett tag blev han dock så pass pressad av situationen och av sitt allmänna psykiska hälsotillstånd att han flippade ur och började banka huvudet mot fönsterrutan. Jag tog tag i honom och tryckte ned hans huvud mot sätet. Mannen pratade nu om att han skulle fortsätta att banka sitt huvud i cellväggen så fort vi hade satt honom i en LOB-cell, att han hade tänkt ta livet av sig, och att jag skulle ha hans liv på mitt samvete. Efter att han hade upprepat sitt självmordshot ett antal gånger bestämde vi oss för att vi skulle be om beslut på LPT 47, psykiatrisk tvångsvård, av länsvakthavande. Efter lite om och men så fick kollegan också beslutet. Vi hade då kommit fram till polisstationen, följda av en patrull som hade åkt efter oss för att hjälpa till om det behövdes med tanke på att mannen kunde vara mycket stökig.

Under tiden hade jag fortsatt att försöka prata med mannen och förklara varför vi gjorde vad vi gjorde och att det inte handlade om att djävlas med honom. Efter att kollegan hade fixat fram beslut på att vi skulle till psykakuten istället för en LOB-cell, så lyckades jag och mannen få så pass bra kontakt igen att jag kände att jag kunde släppa upp honom mot att han gick med på att han inte skulle fortsätta att dunka sitt huvud i rutan eller bråka med mig. Vi fortsatte att prata på vägen till psykakuten och väl där hade vi byggt upp tillräckligt mycket förtroende för varandra att han spontant utan att jag frågade lovade mig att han skulle göra som jag sa där inne, så länge det bara var jag som hanterade honom och ingen annan tog tag i honom. Han gick också ut och följde med utan att ställa till med några problem. Eftersom han hade druckit alkohol så hamnade han på beroendeakuten. Då vi kom ned så stannade jag med mannen i väntrummet medan kollegorna informerade personalen, och medan vi väntade där så bad han mig att lossa lite på bojorna som jag hade satt på. De satt också väldigt hårt, och en person med normal smärttröskel hade antagligen klagat på dem mycket tidigare. Eftersom hans begäran var rimlig, så lossade jag bojorna ett par hack. Han tackade mig, och sa sedan att han aldrig hade tackat en polis tidigare. Sedan väntade vi på läkaren.

Efter att läkaren hade pratat lite med mannen, så bad hon oss att följa med in på avdelningen. Jag ville då att mannen frivilligt skulle ta den medicin som han blev ordinerad, vilket han lovade att göra, och han följde återigen med utan några problem. Väl inne beordrade läkaren dock bältesläggning, vilket naturligtvis gjorde mannen vansinnig. Då fanns där redan ett tiotal personer på plats, och eftersom mannen fortfarande var bojad så kunde väktarna och vårdpersonalen utan problem lägga honom i bälte. Han blev självklart tokig och reagerade med att hota allt och alla, inklusive mig. Efter att han hade lugnat ned sig lite, så lyckade dock en mycket duktig sköterska övertyga honom om att ta emot en spruta utan att kämpa emot, och kort därefter var han helt lugn.

Bältesläggingen fick mig att känna mig som en svikare. Jag hade visserligen inte lovat mannen något, vilket hade varit absurt att göra då det självklart är sjukvården som bestämmer inne på mottagningen, men jag kände ändå att vi på något sätt hade en outtalad överenskommelse om att han skulle göra som jag sa och sköta sig mot att jag skulle se till att han inte blev kränkt eller nedbrottad i onödan. Jag tänkte också att det borde ha räckt med att han frivilligt lät sig medicineras. Samtidigt så måste jag ha full förståelse för att vårdpersonalen, som hade mannens långa register av våldsamma utbrott i samband med tvångsvård framför sig, valde att ta det säkra före det osäkra. Även om han var skötsam så länge jag stannade så kunde han ju ändå flippa så fort vi hade lämnat, förutsatt att han inte var drogad till total medvetslöshet. Och han hade också visat på sin inneboende aggressivitet i samtalet med läkaren. Hur som helst så var det ändå med en otrevlig känsla i maggropen som jag lämnade ärendet, och det blev inte bättre av att jag sa till mannen efter att han var bälteslagd att det inte var det här jag hade hoppats på. Han svarade med hot och svordomar.

Händelsen väcker flera tankar. Första patrullen på plats gjorde ett mycket bra jobb då de snabbt fick ned den potentiellt beväpnade och mycket farlige mannen på backen. Samtidigt så kan man förstå att ifrån mannens perspektiv så känner han sig naturligtvis dömd på förhand av att han slängs i backen ifrån ingenstans och sedan, då det visar sig att han är obeväpnad, LOBas vid en berusningsgrad som inte på långa vägar hade räckt för att omhänderta en "Svensson". Jag blir också påmind om hur lätt det är att fokusera på och se den enskilda människan som man möter i stunden, bara man lyckas nå upp till någon sorts ärlig och rak kommunikation. Mannen stod också för sitt ord varje gång han lovade något. Han har säkert en mängd hemska handlingar på sitt samvete, men de är obekanta och abstrakta för mig, så det blir lätt att jag fokuserar på det som jag ser och har framför mig.

Slutligen så visar händelsen, igen, på hur svårt det är med psykvård. Mannen hävdade själv att han höll sin aggressivitet i schack då han tog sina mediciner, men sedan någon vecka så hade en del personliga problem i livet gjort att han hade slutat att ta dem. Och i hans fall så gör det honom till en tickande bomb. Samtidigt som det verkar som att han faktiskt kan fungera hyfsat normalt då han medicineras. Så vad skall man göra? Det som verkar vara standardlösningen för de flesta som vi träffar på är att de med jämna mellanrum tvångsomhändertas då det händer något akut, vårdas ett par dagar, och sedan släpps ut. Många känner då de kommer ut att de inte har fått någon långsiktig hjälp. I de flesta fall så leder den psykiska ohälsan till att främst den sjukes eget liv hamnar i farozonen, men det hela blir betydligt mer komplicerat när ohälsan också, som i fallet med den här mannen eller med mannen som knivskar två tjejer i Hässelby, gör att andras liv också riskeras.

Om larmen som ingen svarar på, del 2

Som utryckningspolis så finns det inget som jag hellre vill än att åka på omedelbara larm. Det är därför jag har valt ett yrke med krävande arbetstider och dåligt betalt, för möjligheten att akut och på plats hjälpa människor, gripa brottslingar och i allmänhet reda ut svåra situationer. Och om man som patrull är ledig är det en självklarhet för varje utryckningspolis att svara på jobb. Men det är långt ifrån alltid som man är ledig...

Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.

Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.

Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.

I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...

PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.

Om larmen som ingen svarar på, del 1

Jobbet går ut som att ett gäng ungdomar har kört in en fyrhjuling i ett skjul vid en skola. När vi kommer fram, så ser vi att det rör sig om en vanlig skrotbil som har körts sönder och vandaliserats på alla tänkbara sätt, som nu står på en skolgård i Tensta. Det finns som vanligt en del ungdomar kvar på platsen, och det är ganska sannolikt att de har haft med saken att göra, men det finns inget som vi kan göra åt saken. Som tur är verkar det bara var bilvraket som är skadat (förutom en bom som är tänkt att hindra att bilar körs in på skolgården). Bilen har naturligtvis inga registreringsskyltar, men genom chassinumret kan den identifieras. Rent utredningsmässigt så finns det i princip inget att göra, bilen ifråga var redan tidigare ett vrak som ingen saknar och att skriva på de brott som har utförts då bilen dumpats och slagits sönder ännu mer hade bara skapat meningslös administration. Däremot, vilket också påpekades av två uppmärksamma väktare som hade anlänt till platsen, så kunde vi inte lämna den där den var. I Tensta, liksom i Rinkeby, så är sannolikheten att vraket skulle eldas upp innan natten var slut minst sagt hög. Och bilen stod nu mindre än en meter ifrån skolfasaden.

Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.

Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.

Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.

Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.