Om larmen som ingen svarar på, del 2

Som utryckningspolis så finns det inget som jag hellre vill än att åka på omedelbara larm. Det är därför jag har valt ett yrke med krävande arbetstider och dåligt betalt, för möjligheten att akut och på plats hjälpa människor, gripa brottslingar och i allmänhet reda ut svåra situationer. Och om man som patrull är ledig är det en självklarhet för varje utryckningspolis att svara på jobb. Men det är långt ifrån alltid som man är ledig...

Det händer relativt ofta att jag griper män för grov kvinnofridskränkning eller andra brott i nära relation. Ifrån den tiden att man påbörjar jobbet, ofta i en bostad någonstans i distriktet, tills dess att man har avrapporterat färdigt kan/får man inte svara på andra jobb. Naturligtvis kan man inte släppa allt då man fortfarande är på plats, men inte heller då den misstänkte sitter i tryggt förvar i en cell och de långtgående förstahandsåtgärderna på platsen är avslutade så har man möjlighet att hjälpa till om det går ut jobb. Detta då både de inre befälen, åklagaren, och i slutändan JO skulle bli rasande om man lämnade en gripen person utan att ha avslutat avrapporteringen (som kan ta ett par timmar) och gett kriminaljourspersonalen möjlighet att ta över ärendet.

Relationsärenden känns i alla fall för det mesta meningsfulla att lägga tid på, då man har förhoppningen om att den avrapportering som man grundligt genomför i slutändan skall leda till en fällande dom och att ett offer får hjälp och upprättelse. Sen finns det en flytande skala av andra jobb där det känns mindre och mindre meningsfullt att behöva fylla i ett antal blanketter om saker som knappt borde ha krävt polisens närvaro, t.ex. en trafikolycka utan personskador där inga brott har skett som ändå löses av försäkringsbolagen. Om man sitter och skriver på sådana ärenden, så kan man naturligtvis avbryta avrapporteringen och åka ut om det går ut jobb, och det gör jag själv alltid om det behövs. Men någon gång så måste man skriva ikapp, med följden att man blir sittandes inne på stationen i flera timmar. Idag, när vi hade kommit in för att skriva av två ärenden, så fick vi avbryta avrapporteringen för att åka ut på en misshandel. Det fallet växte, och slutade med att vi grep gärningsmannen i hans lägenhet, och när vi väl kom in igen så hade vi tre ärenden att skriva av oss, och blev kvar på stationen resten av arbetspasset.

Det är ganska vanligt att hela utryckningsstyrkan i ett distrikt är uppbundna på olika sorters jobb. Förutom de akuta larmen så hanterar vi även all möjlig sorts problemlösning och administration, som t.ex. mopedvrak, döda djur, människor som inte kommer överens och ringer till polisen, rutinmässiga anmälningar om snatterer och timade inbrott (den tekniska undersökningen görs av specialutbildad personal). Och allt vi gör som binder upp oss minskar naturligtvis även möjligheten att snabbt vara tillgängliga för akuta jobb.

I grunden är det naturligtvis en resursfråga. Ju fler bilar som rullar ut, desto snabbare svarstider på larm, och även då de larm som först kanske inte verkar vara akuta men som senare visar sig vara kritiska. Som det ser ut just nu i Västerort så jobbar de flesta på utryckningen så pass hårt att man sällan hinner med att göra något annat än att svara på larm och avrapportera dessa under hela passet. För det mesta hinner vi visserligen kasta i oss en måltid under passet, men det är heller inte ovanligt att man inte får äta förrän precis i slutet då man kommit in med högar av avrapportering att beta av. Med tanke på detta så känns det lite underligt att den mediastorm som var för ett par veckor sedan om att polisen är dålig på att svara på larm slutade i slutsatsen (DN) att man borde strypa resurstillflödet till polisen...

PS. Detta inlägg påbörjades för flera veckor sedan då DNs kampanj mot polisens larmhantering pågick som mest intensivt, men glömdes bort och hamnade i malpåse. När jag nu hittade utkastet, så bestämde jag mig för att knyta ihop och publicera det (kanske främst för att det finns en "del 1" i ämnet) trots att det inte längre känns aktuellt, och därför har jag inte heller lagt särskilt mycket tid på det. Jag ber om överseende med det.

Om larmen som ingen svarar på, del 1

Jobbet går ut som att ett gäng ungdomar har kört in en fyrhjuling i ett skjul vid en skola. När vi kommer fram, så ser vi att det rör sig om en vanlig skrotbil som har körts sönder och vandaliserats på alla tänkbara sätt, som nu står på en skolgård i Tensta. Det finns som vanligt en del ungdomar kvar på platsen, och det är ganska sannolikt att de har haft med saken att göra, men det finns inget som vi kan göra åt saken. Som tur är verkar det bara var bilvraket som är skadat (förutom en bom som är tänkt att hindra att bilar körs in på skolgården). Bilen har naturligtvis inga registreringsskyltar, men genom chassinumret kan den identifieras. Rent utredningsmässigt så finns det i princip inget att göra, bilen ifråga var redan tidigare ett vrak som ingen saknar och att skriva på de brott som har utförts då bilen dumpats och slagits sönder ännu mer hade bara skapat meningslös administration. Däremot, vilket också påpekades av två uppmärksamma väktare som hade anlänt till platsen, så kunde vi inte lämna den där den var. I Tensta, liksom i Rinkeby, så är sannolikheten att vraket skulle eldas upp innan natten var slut minst sagt hög. Och bilen stod nu mindre än en meter ifrån skolfasaden.

Tack vare kollegans händighet med bilen så lyckades vi ganska smidigt rulla ned den till en plats på en parkering där den stod fri ifrån brännbara saker runt omkring, och där det skulle vara väldigt svårt att flytta på den igen. Medan vi håller på med bilen så går det ut ett larm om pågående bråk i lägenhet. Som alltid, så rycker det till i mig av vilja att släppa de vi håller på med, en skrotbil, och åka. Speciellt då det uppenbarligen inte fanns några lediga bilar i distriktet eftersom ingen svarade på larmet. Vi avslutar hur som helst flytten av bilen och när vi gjort det så riktar vi upp på LKC och frågar om lägenhetsbråket. Då får vi reda på att en bil ifrån City har ryckts ut i Västerort för att ta jobbet (något som LKC med fördel kunde ha meddelat på ett områdesanrop). Bara några timmar senare går det ut ett jobb om en bilbrand, och mycket riktigt så har någon satt eld på skrotbilen som vi flyttade på förut. Brandkåren är redan där och släcker, och även om det finns en del ungdomar på platsen så är det lugnt. I de här områdena vill de i princip alltid ha med oss initialt eftersom de kan bli attackerade, men den här gången kunde vi lämna ganska snabbt.

Det är mer regel än undantag att det går ut omedelbara jobb, som t.ex. pågående bråk i lägenhet, medan alla bilar i distriktet är upptagna på annat håll. Som enskild polis så kan man hantera det på olika sätt. Några stänger av hörseln totalt när de är på ett jobb, och fokuserar på det till 100% tills det är färdigt oavsett vad som går ut. Ibland ligger man dessutom på en insatskanal och hör inte områdesanropen, eller befinner sig i en miljö där det är närmast omöjligt att höra och registrera vad som går ut på radion. Jag själv hör till dem som gör allt jag kan för att kunna släppa det jag har och omprioritera om det behövs, på gott och ont. Min främsta drivkraft som polis är ju att hjälpa människor i nöd, och ett pågående lägenhetsbråk kan i värsta fall sluta hur illa som helst, oftast då för kvinnan. Men i det här fallet avslutade vi hur som helst bilvraksflytten innan vi, ett antal minuter senare, kollade med radion hur det låg till med bråket. Uppenbarligen var det rätt beslut, eftersom det fanns bilar utanför distriktet att ta till och eftersom resultatet av att ha kvar vraket där det stod kunde ha blivit en skolbrand. Men i värsta fall så kunde också varit så att det inte fanns några bilar att tillgå i de omkringliggande distrikten, att ingen skulle ha rört bilvraket, och att kvinnan i fråga skulle ha blivit svårt misshandlad under tiden som vi tog för att metodiskt avsluta ärendet med bilen.

Det har under den senaste tiden skrivits en hel del om larm som polisen kommer väldigt sent till eller inte åker alls på. Debatten startade med att ingen bil först skickades till ett larm om skottlossning som senare visade sig vara en dödsskjutning. Jag kan förstå att det leder till att verksamheten ifrågasätts, speciellt om man inte har så mycket insyn i hur saker och ting fungerar. Jag vet inga detaljer om hur uppgifterna såg ut när det ringdes in om skotten i Östberga. Men jag vet att polisen får in mängder med larm om skottlossning som visar sig vara smällare, TV-apparater på hög volym, med mera. Jag vet också att chansen att bedöma om ett larm är skarpt ökar om man tar sig tid att ställa många frågor till anmälaren. Och här kommer resursfrågan in. Min känsla som radiobilspolis är att LKC är gravt underbemannade. De ingångsuppgifter som man får då man åker på jobb är ofta bristfälliga och ibland rent felaktiga, och det tror jag inte beror på kompetensbrist hos operatörerna på LKC utan på att de tvingas hålla ett extremt högt tempo med att avverka samtal för att ta nästa som ligger i växeln och väntar. Resultat blir att för få följdfrågor ställs och
informationen om larm kan bli undermålig. Vilket får som konsekvens att vi radiobilar ibland åker blått på larm som visar sig vara trams, och, vilket är värre, att larm som egentligen är akuta enstaka gånger kan prioriteras för lågt. Dåliga ingångsuppgifter ifrån operatörerna kan dessutom ofta leda till att radiobilar skickas på jobb som inte borde ha krävt någon polisiär insats alls, eller som borde ha klarats av med en anmälansupptagning över telefon.

Sen kommer nästa resursfråga. Självklart hade fler radiobilar i distrikten lett till att vi kan åka på fler larm, och vara där snabbare. Men det handlar inte bara om rena numerär av radiobilar. De radiobilar som faktiskt på pappret är i tjänst är långt ifrån alltid tillgängliga för larm, och här ser jag också en stor förbättringspotential. Men det tar jag i ett separat inlägg.

Grov fridskränkning

Jobbet gick ut som att en kille hotade och slog sin bror i det gemensamma hemmet. Vi var på väg in för att skriva på två gamla jobb, men eftersom det inte fanns några lediga bilar så högg vi och ilade dit.

När vi väl var på plats, så hade bråkstaken redan lämnat lägenheten, så vi började i lugn och ro förhöra oss om vad som hade hänt. Jag och kollegan pratade naturligtvis separat med olika familjemedlemmar i olika rum, men ganska snabbt så växte för oss båda fram en bild av en familj som hölls i ett terrorgrepp av storebrodern (pappan bodde på annat håll, och verkade inte vara särskilt närvarande). Både modern, den året yngre systern och den ett par år yngre brodern blev regelbundet slagna och hotade till livet, ibland med kniv eller andra tillhyggen. Detta hade dessutom pågått under flera år.

Det kanske konstigaste var ändå att brodern verkade vara så säker på att han kunde behandla sin familj precis som han ville att han även ibland misshandlade och hotade inför andra människor. Av en ren slump så råkade dessutom en bekant till familjen som både kunde styrka den stora bilden av broderns övergrepp och som dessutom personligen hade blivit vittne till flera fall av misshandel befinna sig i närheten av lägenheten, och kunde kallas in på förhör.

Efter att vi var klara med utredningsåtgärderna på platsen, så kände jag att vi hade byggt upp ett solitt fall för att styrka grov fridskränkning (motsvarande grov kvinnofridskränkning men i alla andra fall än då brottet sker mot en kvinna som är eller har varit i en relation med gärningsmannen) mot alla de tre olika målsägarna. Problemet var bara att gärningsmannen inte var på plats, och att de alla var rädda för vad som skulle hända då han kom tillbaka.

Vi förhörde oss lite om var han kunde tänkas vara någonstans, och fick sedan reda på av en släkting att han hade setts nyligen i en restaurang i det lokala centrumet. Vi åkte dit, men tyvärr var det bom i restaurangen. Innan vi gav upp och åkte in för att skriva av oss, så trålade vi runt lite i centrumet, och ganska snabbt så fick vi se en person på en cykel som stämde väldigt väl med signalementet. Kollegan stannade bilen, och jag sprang ut och högg honom.

Han fattade inte vad det var frågan om. Även om han hade haft med polisen att göra förut för en del grova brott, så gissar jag att han visste med sig att han inte hade gjort sig skyldig till några rån eller stölder på sistone och därför kände att han inte hade något att frukta av polisen. Det fanns nog inte i hans föreställningsvärld att han skulle gripas för saker som han hade gjort mot sin familj. I bilen så sa han också att han skulle komma att släppas snabbt, något han säkert var van vid som ungdomsbrottsling, de brukar få gå väldigt fort även för grova brott. Han förklarade även att han bara hade haft ett ansvar att som äldste bror uppfostra sina syskon...

Efter omfattande avrapportering, inklusive pm om observationer på platsen, hot- och riskbedömningar, pm till socialtjänsten, blanketter till brottsofferstöd, med mera så lämnade vi av ärendet. Efter det så brukar man sällan få höra något om hur det går sen. Men den här gången hade vi tur. Några dagar senare så kom ett par kollegor tillbaka ifrån en häktningsförhandling där de hade varit med killen i fråga, och de kunde berätta att han blev häktad.

Ett relationsärende som detta tar nästan alltid mycket tid i anspråk, både på platsen och vad gäller avrapportering. Men när det går bra, så är det verkligen värt besväret flera gånger om. Det är sällan som man när man griper någon kan känna så konkret at man faktiskt hjälper andra människor som när man plockar in någon för grov kvinnofrids- eller fridskränkning. Och när vi ringde ifrån stationen och berättade att vi hade hittat och gripit brodern som höll resten av familjen i ett terrorgrepp, så blev de mycket glada och lättade. Då känns det bra att vara polis.

Vad gäller resten av avrapporteringen, den som vi var på väg in för att göra då vi åkte på detta jobbet, så fick den vänta i ytterligare två dagar, då vi även dagen efter hade fullt upp från start till slut av passet....

Tema självmordsförsök

Det kanske känns lite väl enkelspårigt när nu ett tredje inlägg på rad handlar om självmordsförsök, men jag skriver ju om händelser som berör mig och som får mig att tänka, och det blir ofta intensiva situationer som uppstår när man har att göra med människor som mår så pass dåligt att de överväger att ta sina egna liv.

Det aktuella passet började dessutom med ett självmordsförsök som hade "lyckats", en person som hade slängts sig framför tunnelbanan. Min patrull fick en relativt perifer uppgift, att bevaka avspärrningar och vakta bilar (vilket tyvärr behövs i den förort där tragedin utspelade sig, en bil som anlände tidigt fick också sina däck sönderskurna då kollegorna hade fullt upp med att hantera det akuta läget på stationen). Även om alla självmord till sin natur är mycket tragiska, så var det flera saker som gjorde att detta i efterhand verkade än mer meningslöst och hemskt, bland annat det faktum att personen hade familj, att han inte verkade lida av några fysiska eller psykiska kroniska sjukdomar och att han faktiskt verkade ha mycket att leva för. Förutom den uppenbara tragedin för familjen, så blir det dessutom en chock för den stackars tunnelbaneföraren som tidigare hade drabbats av hoppningar, och ett psykiskt påfrestande arbete för alla de som har att hantera kroppen, lämna dödsbud, med mera.

Strax därefter kallades vi till en lägenhet där en kvinna hade larmat om att hennes sambo hade tänkt hoppa framför tunnelbanan. Hon fick även fram till operatören att han var potentiellt våldsam och kunde vara mycket farlig då han var kampsportsexpert. Sedan kunde hon inte prata vidare, då hon uppenbarligen hade fullt upp med att försöka stoppa honom ifrån att lämna lägenheten. När vi kom fram och ringde på dörren, så öppnade kvinnan. Mannen var fortfarande kvar, och jag gick in för att försöka etablera kontakt med honom och få igång en dialog medan min kollega pratade med kvinnan. Mannen var både hotfull och aggressiv. Till en början beordrade han mig bara att lämna lägenheten och sa att det skulle göra mycket ont på mig om jag inte gick ut. Han påpekade ett antal gånger att han hade tränat kampsport i 17 år och sa att han med lätthet skulle kunna ta mig. Han nämnde även att fem poliser inte hade kunnat hantera honom, och sa flera gånger att "Det här är din sista chans!" medan han höjde nävarna. Han försökte dock aldrig slå mot mig, men vid två tillfällen så försökte han knuffa undan mig. Jag stod dock kvar, och under hela tiden så försökte jag bara lugnt förklara att jag inte ville slåss med honom, men att jag inte kunde varken backa ut eller flytta på mig, eftersom jag inte kunde tillåta att han skulle göra sig själv illa. Han var visserligen relativt muskulös och axelbred och det var säkert sant att han hade tränat mycket kampsport, men jag kände att jag troligtvis skulle kunna hantera situationen om han verkligen attackerade. Dessutom kände jag att han faktiskt inte ville slåss, utan att han bara vill skrämma bort mig så att han kunde ta sig ut till tunnelbanestationen. Så jag fortsatte att stå stilla framför honom och tala lugnt med honom om att vi var där för att hjälpa till, och jag undvek naturligtvis att svara då han påstod att han lätt skulle kunna ta sig igenom mig, jag hade ju inget intresse av att få in någon prestige i frågan.

Medan vi stod där och talade, avbrutet av hans hotelser och försök att få mig att backa undan, så fick han förklarat lite om varför han mådde så dåligt. Han uppgav att han hade fått besked av att han hade fått cancer och att den inte skulle gå att bota. Dessutom pratade han om olika traumatiska upplevelser som han hade varit med om under militär utlandstjänstgöring. Jag försökte förmedla att jag förstod att han mådde dåligt, och att jag inte satte mig till doms över hans beslut att vilja avsluta sitt liv, men att jag där och då helt enkelt inte kunde tillåta att han gjorde slag i saken.

Efter ett tag anlände en patrull till. Min patrullkollega hade hela tiden haft ett öga på oss för att kunna lämna kvinnan och hjälpa till om mannen hade försökt göra verklighet av sina hot, men nu gick mannen in i vardagsrummet och jag och en kollega ifrån den andra patrullen följde med. När han sa att han ville gå ut på balkongen för att röka så tvingades vi dock ingripa. Kollegan, som tänker och handlar blixtsnabbt, påminde om risken, och jag tog tag i honom samtidigt som han klev ut genom balkongdörren. När jag knuffade in honom ifrån balkongen så började han kränga och försöka slita sig loss, och kollegan hjälpte mig genom att greppa den andra armen och påpeka att vi borde boja honom. Vi vred upp armarna bakom ryggen, och jag satte på handbojor. Under tiden så pratade vi båda två med mannen och förklarade varför vi gjorde det vi gjorde, och han visade inga tecken av att bli arg på oss.

Vid det laget hade min kollega inhämtat beslut om tvångsomhändertagande enligt LPT47. Vi tog med oss mannen i vår bil, och kollegorna i den andra patrullen skjutsade sambon in till psykakuten. I bilen så fortsatte jag att tala med mannen, som efter att han bojades hade resignerat och var helt lugn gentemot oss. Efter att jag kände mig trygg i att han verkligen inte längre tänkte försöka bråka, så tog jag inne i bilen av handbojorna. Väl framme, så lämnade vi över honom i psykvårdens händer, och jag skakade hand med honom och önskade honom lycka till. Då sambon gick förbi mig på väg in efter sin sambo så sa hon "Ni är gudar!" och visade väldigt tydligt hur tacksam hon var över den hjälp som vi hade kunnat ge.

Insatsen i sin helhet lämnade två olika intryck. Det kändes verkligen att alla vi som var på plats hade gjort ett riktigt bra jobb, och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gått att lösa situationen smidigare än vi gjorde. Det är självklart en bra känsla, som dessutom förstärktes av sambons tacksamhet och av att mannen själv faktiskt verkade vänligt inställd mot oss på slutet efter att ha hotat med stryk otaliga gånger i början. Men samtidigt så är det naturligtvis en tragisk situation. Om mannen har förstått sin situation rätt, och det som väntar honom den närmaste tiden (trots att han där och då verkade frisk och stark) är att smärtsamt tyna bort av en dödlig sjukdom utan hopp till att bli frisk, och om situationen dessutom förvärras av ångest och psykisk ohälsa baserat på traumatiska upplevelser med mera, så kan jag förstå att han bestämmer sig för att den sista tiden inte är värd det lidande den kommer att kosta.

Ännu en självmordskandidat

Passet hade nyligen börjat för oss, och vi hade precis konstaterat att en kvinna som låg utslagen i ett centrum faktisk kunde ta sig hem själv och inte behövde vår hjälp, och höll på att skjutsa en asylsökande kvinna lite närmare sitt mål när det gick ut ett jobb om att en man hade ringt och sagt att han skulle ha ihjäl sig själv och alla som kom i närheten. Han hade uppgett att han hade kniv, och han hade även en historia av både kraftig psykisk ohälsa och tvångsvård samt av våldsamhet mot polis. Vi ropade upp oss, släppte snabbt av kvinnan där vi hade tänkt, och åkte mot adressen. Vi kom fram precis efter en annan radiobil, och de lokaliserade snabbt lägenheten.

Beskedet ifrån polisinsatschefen, PICen, som hade kopplats in direkt, var att avvakta piketen. Dörren var låst, men vi hörde mannen inifrån lägenheten. Efter en kort avstämning så tog jag verbal kontakt med honom genom brevinkastet. Han var minst sagt svår att kommunicera med. Han var extremt utåtagerande och hotfull och visade snabbt upp morakniven som han höll i handen för mig genom att hålla den nedanför brevinkastet samt varnades oss för att komma in. Jag fortsatte att försöka förklara för honom att vi var där för att hjälpa till, men det kändes inte direkt som att det jag sa gick fram särskilt väl. Hur som helst, efter ett tag så låste han upp dörren och verkade backa in i lägenheten. Jag hade hela tiden hållit tag i handtaget för att slippa att bli överraskad av något sorts utfall, och efter ännu en avstämning med kollegorna så öppnade jag dörren.

Jag fortsatte att prata med honom och berätta vad vi gjorde och att jag tänkte komma in. Efter ett litet tag till så slängde han ifrån sig kniven, så att den kom studsandes längs golvet. Jag gick in med händerna tomma och synliga framför mig för att visa att jag inte tänkte attackera honom. Han stod inne i lägenheten med en ölflaska i handen. Jag bad honom att lägga ifrån sig flaskan, vilket han inte gjorde. Först sa han att han behövde ölen, och när jag sa att han gärna fick dricka upp det som fanns kvar i flaskan och sedan lägga den ifrån sig, så slängde han den plötsligt in i väggen, nästan i motsatt riktning emot där jag stod. Då kom en kollega som hade befunnit sig bakom mig fram snabbt för att greppa tag i mannens ena arm, och jag tog tag i den andra. Han gjorde egentligen inte motstånd, men när vi väl hade greppat tag i honom så började han kränga kraftigt, och vi belade honom snabbt med handfängsel för att slippa behöva hålla fast honom.

I transporten in till psykakuten var mannen mycket verbalt aggressiv, men han gjorde inte heller där några försök till att bruka våld mot oss. Främst kollegan som satt bak med honom, men även jag som körde, försökte att nå fram till honom kommunikativ, men det var extremt svårt. Vi var totalt utdömda ifrån början som någon sorts ondskans hantlangare eftersom vi jobbade för staten, och han pendlade emellan att säga att ingen brydde sig om svälten i Afrika till att förklara att vi egentligen sket i honom oavsett vad vi sa. Stundtals gick han över till engelska, och det hela liknade närmast en väckelsepredikan.

Väl inne på psykakuten så var han även väldigt utåtagerande emot personalen, och vi blev ombedda att stanna tills han var bälteslagd för att få lugnande medel med spruta.

Bland alla de saker som mannen sa då han skrek på oss så framgick det också till viss del varför han mådde så dåligt. Han hade nog aldrig mått helt bra, men för ett antal år sedan hade han drabbats av en fruktansvärd tragedi, och efter det så verkade det som om han aldrig hämtade sig.

Vår uppgift att hjälpa honom i stunden, att se till så att han inte tog livet av sig själv eller skadade sig själv eller någon annan, lyckades bra, och med minimal våldsanvändning. Då han väl hade öppnat dörren, så kunde vi naturligtvis ha gått fram bryskare, men sköld och pepparsprej. Det var en kalkylerad risk att stå och prata med honom då han höll en flaska i handen, och han kunde naturligtvis ha kastat den mot mig, men det kändes inte som om han skulle göra det, och det gjorde han inte heller. Så i slutändan så behövdes det inte mer våld ifrån vår sida än att tag tag i hans armar och belägga honom med handfängsel.

Vad gäller den mer varaktiga hjälpen som mannens beteende var ett rop efter, så är det nog betydligt svårare. Han verkade på något sätt söka kontakt med oss poliser, men ändå inte vilja ha med oss att göra. Det samma verkade gälla för psykvården. Han verkade vilja ha hjälp av dem, samtidigt som han hatade dem. I slutändan var det nog bara starka benzodiazepiner som han egentligen ville ha. Det är verkligen ingen lätt uppgift att försöka behandla och hjälpa människor som mår så dåligt, och vad man än gör så riskerar man kritik. Om de tvångsomhändertas och institutionaliseras så är det både kränkande och dyrt, men om de släpps lösa och sen flippar och går bärsärk någonstans så är det svårt att förklara varför personen ifråga som visat så tydliga tecken på att vara labil och farlig har tillåtits vara fri...

Om att skydda någon ifrån sig själv

Det går ut ett larm om att en kvinna har sagt att hon skall ta livet av sig genom att hoppa ifrån en bro, och jag och min kollega ligger närmast. Vi åker dit, och lyckas snabbt få kontakt med kvinnan, som är kvar i sin lägenhet. Hon släpper som tur är in oss då jag ber henne att öppna dörren, men är väldigt negativt inställd till det faktum att vi är där. Hon klargör direkt att hon hatar poliser för de vill bara förnedra henne, och hon säger till oss upprepade gånger att gå därifrån. Jag försöker förklara att vi bara är där för att hjälpa henne, att vi absolut inte vill förnedra henne eller göra henne illa på något sätt, men att vi inte kan lämna förrän vi känner oss övertygade om att hon inte kommer att göra sig själv illa så fort vi går därifrån. Hon har redan ifrån början varit ganska aggressiv mot oss, och trots att jag bara talar lugnt och vänligt så gör hon ett försök att knuffa ut mig ur lägenheten. Jag tar inte tag i henne och höjer inte rösten, men står kvar och ber henne att sluta, vilket hon också gör.

Medan jag samtalar med kvinnan har min kollega tagit telefonkontakt med den person som har ringt och larmat polisen om kvinnans uttalade självmordstankar. Personen berättar att kvinnan nyligen har varit hysterisk och sagt att hon skulle ta livet av sig, precis så som jobbet larmades ut. Han nämner också att hon har extremt svårt för poliser och blir vansinnig om man är för hård och försöker tvinga henne till något (vilket jag redan hade gissat). Jag själv har svårt att komma längre med mitt samtal med kvinnan. Hon medger själv att hon mår väldigt dåligt och pratar om hur värdelöst livet är och om hur ensam hon är, men då jag föreslår att vi på frivillig basis skall skjutsa henne till St:Göran Psykakuten så slår hon bakut direkt. Hon har varit där nyligen (tvångsomhändertagen) och säger att det bara fick henne att må sämre. Hon sa att hon inte fick någon hjälp, utan bara kände sig instängd i en miljö med konstiga och sjuka människor, och att hon absolut inte vill dit, hon vill bara bli lämnad ifred.

Hon har förstått att vi inte tänker lämna om vi tror att hon kommer att försöka begå självmord så fort vi har försvunnit, och säger att hon inte kommer att göra sig illa. Då jag visar att jag inte blir helt övertygad om att hon talar sanning, så lovar hon mig att inte skada sig själv idag om vi bara går. Trots att jag egentligen vet att det är meningslöst, vad är ett löfte till mig värt om man mår så dåligt, så börjar jag ändå att lirka med henne för att få henne att lova att inte skada sig själv under längre tid, t.ex. resten av det här året... Vilket hon också gör. Hennes attityd till oss har lugnat ned sig, men hon är fortfarande uppenbart rädd för att vi skall tvinga med henne till psykakuten, vilket jag gissar har hänt förut.

I slutändan måste vi fatta en beslut. Lämna och riskera att hon försöker ta livet av sig själv, något som inte kan uteslutas att hon kommer att göra även om hon bedyrar att så inte är fallet, eller mot hennes vilja och med våld (hon hade inte kommit frivilligt) tvinga med henne till en vård som hon säger sig må dåligt av. Det var inget lätt beslut, men några faktorer gjorde att vi bestämde oss för att låta henne vara kvar. Dels det faktum att hon precis hade varit tvångsomhändertagen. Att hon själv sa att hon hatade det spelade in, men även att omhändertagandet uppenbarligen inte hade gett en bestående förbättring eftersom hon så kort tid efter att ha blivit släppt tydligen fortfarande mådde lika dåligt. Också det faktum att hon inte verkade psykotiskt eller påverkad, utan, även om hon var väldigt uppriven, upprörd, ledsen och deprimerad, hade kapaciteten att resonera och argumentera klart, sammanhängande och tydligt med oss, gjorde att ett tvångsomhändertagande kändes mindre motiverat. Det är en sak att akut tvångsomhänderta någon som är i ett psykotiskt tillstånd där personen riskerar att skada sig själv så att man kan skydda denne ifrån sig själv tills han/hon är "sig själv" igen, men det känns ännu mer integritetskränkande och mindre meningsfullt att tvångsomhänderta en person som faktiskt är klar i huvudet men som helt enkelt är missnöjd med livet. Sen vet jag själv att den här uppdelningen är en grov förenkling av verkligheten, men i alla fall...

Självklart vill man i alla fall försöka se till att hon får hjälp på något sätt, och när vi kom in på stationen så skrev jag ett utförligt pm om händelsen och om vad kollegan hade fått reda på i samtalet med anmälaren och skickade det till psykvården med förhoppningen att de skulle kunna hjälpa kvinnan på bästa sätt. Bara några timmar senare så kom det en handräckningsbegäran ifrån psykvården till Västerortspolisen där man ombads att omhänderta kvinnan och föra henne till psykakuten. I det läget får man bara hoppas att psykiatrin har gjort en bra bedömning om vad som i det långa loppet är bäst för den deprimerade kvinnan, men det känns ändå lite olustigt eftersom det tvångsomhändertagandet med största sannolikhet innebär ännu en traumatisk upplevelse för henne.

Direkt återlämnande

Jag och min kollega höll precis på att avsluta ett jobb då det gick ut ett larm om att två personer höll på att göra inbrott i en bil. Först ropar LKC på en patrull, en befälsbil som redan var på väg in till stationen för att äta och avrapportera, men då tjuvarna sedan lämnar i sin medhavda bil och anmälaren inte längre har den inom synhåll så tas jobbet tillbaka och bilen larmas istället ut i området.

Vi befinner oss hyfsat nära och bestämmer oss för att åka och leta efter den. Då vi åker in mot adressen där bilinbrottet skedde blir vi stoppade av en man som säger att han vet var bilen som tjuvana lämnade i finns någonstans. Den skall stå parkerad utanför en restaurang i närheten. Vi meddelar kollegorna på radion vad vi har fått reda på och åker naturligtvis dit direkt. Bilen står mycket riktigt utanför restaurangen, och jag ber kollegan ha koll på en ingång medan jag går in genom huvudingången för att söka igenom restaurangen. Männen, som vittnet hade beskrivit väl, fanns inte där och ingen inne i restaurangen hade lagt märke till någon som passade in på det signalement som vi hade fått. Vi går ut för att söka vidare i närområdet.

Under tiden så har befälet som först fick jobbet vänt om och startat upp en insats för att hjälpa oss att leta reda på tjuvarna. En bil till ansluter sig, och skickas till brottsplatsen medan befälsbilen kör mot området där tjuvarna har försvunnit. Ganska snabbt får vi kontakt med människor som har sett personerna som vi letar efter. De hade tydligen lämnat ett café precis i närheten av restaurangen där de parkerade bilen springandes precis efter att vi hade passerat på väg mot restaurangen. Sedan kommer fler vittnen förbi och ger uppgifter om i vilken riktning männen har sprungit. Den sista observationen är på väg in i ett skogsområde, och hundpatrullen som befälet också hade rekvirerat börjar spåra. Tyvärr leder varken spårandet eller letandet till att tjuvarna hittas.

Det gjorde dock kanske inte så mycket, eftersom samma hundpatrull bara någon timme tidigare hade stoppat samma bil (det var en typisk "pundarbil", en körförbudbelagd bil proppfull med saker som används av missbrukare) och identifierat de två männen som satt i den. Och det bästa, i alla fall för kvinnan i vars bil de hade gjort inbrott, var ändå att vi snabbt då vi genomsökte tjuvarnas bil hittade den laptop som hon hade blivit av med vid inbrottet. Hon var minst sagt nöjd då vi efter att insatsen hade avslutats åkte förbi och direkt återlämnade den stulna datorn.

Egentligen hade vi inte gjort något särskilt märkligt polisarbete. Vi bestämde oss för att åka till området där inbrottet hade skett på vinst och förlust, och hade turen att träffa på ett uppmärksamt vittne. Det speciella med den här historien är bara att vi för en gångs skull faktiskt lyckades hjälpa personen som blev utsatt för ett inbrott att få tillbaka det som stals, vilket naturligtvis känns väldigt bra efter alla gånger man har varit och tagit upp anmälningar om inbrott med mycket låga förhoppningar om att målsägarna någonsin kommer att återse de saker som de har blivit av med.