Om stenkastning och barn som ogillar polisen

Det här blogginlägget har länge legat och ”samlat damm” . Efter att ha funnits i datorn ett bra tag så skrev jag klart texten för någon månad sedan, men hade då av flera anledningar ingen lust att publicera den. Mitt behov att förklara mina funderingar kring det här blogginlägget ledde till den här texten på min andra blogg.

Det går ut ett larm om slagsmål med tillhyggen på ett lokalt torg i Södra Järva, ett segregerat och marginaliserat område i Stockholms västra förorter där bland annat Rinkeby och Tensta ingår. Då vi kommer fram är ingen av dem som har drabbat samman kvar på torget, däremot finns det en hel del ungdomar och barn kvar på platsen. Jag går fram och pratar med några ungdomar, tar av handskarna och sträcker fram handen för att hälsa. Någon tar den, andra gör det inte. På frågan om vad som har hänt så får jag dock bara "ingenting" till svar. En del av dem är neutrala i sin framtoning, andra flinar öppet som för att säga "tror du verkligen att vi skulle berätta något för dig". Det är uppenbart att många, om inte alla, av dem vet vad som har skett, men att de inte har någon avsikt att berätta något. Jag går istället fram till några små barn som leker i närheten. Efter att vi har hälsat på varandra så börjar de självmant att berätta om slagsmålet de sett på avstånd. Förutom ungdomarna som jag precis pratat med, så pekar de ut två tjejer som står med sina cyklar en bit bort som skall ha sett det hela. Jag tackar barnen och går för att prata med de två tjejerna, som är i 12-års åldern. Jag presenterar mig och sträcker igen fram handen för att hälsa. Ingen av dem tar den. Jag försöker få till stånd ett samtal, men tjejerna säger bara korthugget att de inte har sett något.

Jag och en kollega får nu i uppdrag att genomföra en dörrknackning i ett stort hyreshus som ligger i närheten av torget. Få öppnar dörren då vi knackar. En man, som själv inte hade sett händelsen, säger att det troligtvis var en uppgörelse om droghandeln på torget, det handlas ibland helt öppet, och det är väldigt otryggt att vistas här. Varför gör vi inget? Jag säger att vi gör så gott vi kan, men att vi är beroende av att folk pratar med oss, meddelar då det händer något, tipsar, med mera. I en annan lägenhet öppnar en ung man som är och besöker sin flickvän. Han kom dit precis då slagsmålet hade brutit ut, och berättar allt han mindes. Efter förhöret så samtalar vi kort, och det visar sig att hans flickvän, som flyttat till Stockholm ifrån en annan del av landet, inte hade någon aning om hur området där hon hade fått en lägenhet var. Mannen säger till flickvännen att "Nu måste du verkligen flytta här ifrån! Det är inte säkert att bo här!". Jag kan dessvärre inte säga emot, eftersom området har en extrem överrepresentation vad gäller både antalet verksamma yrkeskriminella och vad gäller brottslighet som skapar otrygghet för de boende. För inbrott ligger man till exempel enligt vad jag har fått höra av en insatt kollega i särklass högst i norden och i en undersökning av stiftelsen ”Tryggare Sverige” om otrygghetsfaktorer fick Tensta ett ”extremt högt värde” och framstår som den otryggaste stadsdelen i landet (med Rinkeby på tredje plats). Jag tackar dem och fortsätter dörrknackningen.

Kort därefter hör jag en kraftig smäll och känner hur det bränner till på min arm. Jag vänder mig om, men ser inte vad som kan ha orsakat smällen. Sedan lägger jag märke till en sten, knappt knytnävsstor, som ligger vid mina fötter. Jag inser då att det är någon som har kastat den på mig, och att smällen måste ha kommit ifrån att en sten träffade plåtstaketet på utsidan av loftgångarna där jag stod. Jag larmar ut på radion vad som har hänt. Stenkastarna verkar ha sprungit iväg, men en kollega skickas nu upp till det parkeringsdäck ifrån vilket stenarna kastades för att vakta, medan resten av oss fortsätter utredningsarbetet. Medan kollegan står där uppe blir det inga fler försök till attacker, men han utsätts för konstanta verbala påhopp av ett gäng 10-åriga barn som håller till på en lekplats i närheten. "Fuck Aina!", "Stick härifrån!", etcetera. Hans försök att börja prata vänligt med barnen leder ingenstans, så efter ett tag så nöjer han sig med att bara ignorera dem. När vi är klara på platsen så blir vi tvungna att hämta upp kollegan på parkeringsdäcket sist, för att säkerställa att inga stenar kastas på oss därifrån då vi lämnar.

Händelsen som jag berättade om är bara ett vardagligt exempel på hur det kan vara att arbeta som polis i de mest utsatta segregerade förorterna. De allra flesta människor man möter är naturligtvis vänliga och ofta tacksamma att vi är där, men en förhållandevis stor grupp, speciellt bland unga, är misstänksamma och till och med hatiska. Det leder på närmast daglig basis till betydligt värre händelser än den jag precis berättade om.

Kollegor har utsatts för planerade bakhåll och rent livsfarliga attacker. Även ordningsvakter, väktare och brandkår attackeras. Det är naturligtvis ett mycket större problem för oss som jobbar där än att små flickor vägrar att prata med polisen och att små pojkar skriker "fuck aina". Men fenomenen hänger ihop, och frågan som jag har ställt mig många gånger är vem som har lärt dessa barn, varav en del knappt verkar ha börjat mellanstadiet, att ogilla eller hata polisen? Det beror garanterat inte främst på egna negativa erfarenheter, då barn i den åldern i princip aldrig har med polisen att göra. Visst kan några av dem ha äldre bröder som är yrkeskriminella och därför varit med om hämtningar eller husrannsakningar, men det är frågan om en liten minoritet. Och visst kan det till viss del bero på dåliga ingripanden som bevittnas och återberättas, men min erfarenhet är att de allra flesta poliser i mitt distrikt gör precis som kollegan i händelsen jag berättade om, bemöter förolämpningar genom att försöka vara vänliga eller genom att ignorera dem. Nej, det går inte att förstå hatet mot poliser genom att enbart stirra sig blind på polisens eget agerande.

Förklaringen till hatet och missaktningen måste även sökas i de hatandes situation. Socialt utanförskap är en grogrund för hat, våld, och kriminalitet. Men även om kampen mot det sociala utanförskapet, kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigare och kraftfullare sociala insatser för att hjälpa familjer med problem, är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet, så räcker det inte som förklaring till varför en brandbil inte kan åka in i Rinkeby utan att riskera att utsättas för stenkastning eller att en polisbil inte kan parkeras i Tensta utan att riskera att få däcken sönderskurna. Som Stefan Fölster påpekar i en artikel på DN Debatt, så finns det stort socioekonomiskt utanförskap även i en del mindreorter. Jag har dock inte hört berättas att brandkåren behöver poliseskort i Munkfors, inte heller att andelen bostadsinbrott ligger skyhögt över riksmedel i Ragunda eller att polisen utsätts för planerade bakhåll i Töreboda. Dessa kommuner ligger ändå i topp i Sverige vad gäller de faktorer som Fölster använde för att mäta "sociala problem" (arbetslöshet, skulder hos kronofogden, med mera). Jämförelsen mellan kommuner är naturligtvis inte rättvis, men ger ändå en tankeställare.

Så vad beror då hatet och attackerna på? Min uppfattning är att det i vissa socialt marginaliserade och segregerade miljöer formas lokala subkulturer där en del ungdomar tidigt får lära sig av sin omgivning (inte av föräldrarna utan äldre barn och unga vuxna) att polisen är elak och förtrycker förortsbor, samt att samhället struntar i förorten. Det är inte bara det att polisen utmålas som en fiende som helst skall försvinna helt ifrån området, många ungdomar ser även kriminella som respekterade förebilder. Männen och pojkarna som stjäl ifrån och rånar deras föräldrar är alltså förebilder, medan de poliser som trots allt är där för att skydda och hjälpa de utsatta och svaga, brottsoffren, är fienden och de som står upp för ett brottsoffer genom att modigt berätta vad denne vet om exempelvis ett rån är en "golare", och därigenom förkastlig? Hur kommer det sig att så många ungdomar, som själva inte är kriminella, har värderingar som till 100% handlar om att stärka de kriminellas status och förenkla deras "arbete" och rekrytering, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar? Viss del av skulden ligger absolut hos polisen, då man som kollektiv/myndighet historiskt har gjort sig skyldig till många kränkande ingripanden och brister i kommunikationen. Det är dock svårt för alla de nu aktiva kollegor som varje dag gör sitt bästa för att ha ett bra bemötande att göra något åt. Att bilden av polisen i förorten verkar präglas av enskilda/gamla misstag och kränkningar istället för hur de flesta av oss är och jobbar idag beror nog dock mycket på rent lokala subkulturer där ungdomar lär sig av personer (exempelvis kriminella) vars status stärks av misstron och hatet. Men den negativa bilden av polisen är också en del av en världsbild där polisen är en förtryckare och samhället har svikit/saknar legitimitet som delas och sprids av så pass många med inflytande i förortsmiljöer att den har fått ett eget liv.

Så vad kan man göra åt problemet? Naturligtvis behöver polisen kontinuerligt bli bättre, både strukturellt/som myndighet och alla vi som på ett individuellt plan möter människor i förortsmiljöer. Och självklart måste samhället satsa i de här miljöerna. Sen tror jag att alla som har inflytande över de berättelser som ökar konfliktnivån och försvårar dialog behöver ta ett ökat ansvar, oavsett vilken ”sida” man står på. Utan samtal och respekt kommer de här problemen bli betydligt svårare att lösa.

Om ett personrån, samt om lidande, sorg och ilska.

Jag var nyligen med på ett förhör med en tjej som hade blivit brutalt nedslagen och rånad för ett tag sedan. Med tanke på att det förekom grovt våld mot huvudet så var det tur att hon inte fick några permanenta men. Men även om kroppen hade läkt relativt fort så hade hon av förklarliga skäl stora sår kvar i själen. Det blev under förhöret och samtalet däromkring tydligt hur flickans liv hade förändrats, hur världen för henne hade blivit en farligare, ondare plats. Och hon var i högstadieåldern.

Då man som polis och medmänniska sitter med en person som så uppenbart fortfarande lider, som bryter ihop flera gånger under förhöret för att hon tvingas minnas, så gör det ont inombords. Nu fanns det i det här fallet lyckligtvis en kärleksfull och stöttande familj, och flickan har regelbunden kontakt med stödcentrum för unga brottsoffer för att bearbeta traumat (förmedlad genom polisen), så förhoppningsvis så kommer hon successivt att kunna gå vidare, lägga händelsen bakom sig. För många är det ännu värre. En del invalidiseras, andra, speciellt äldre, begränsas så av den rädsla som ett brott orsakar att de knappt vågar sig ut genom dörren mer.

Det är alltid sorgligt att se människor lida, oavsett vad som har orsakat lidandet. Poliser och andra yrkeskategorier som regelbundet möter människor som har det svårt måste konstant hantera balansgången mellan att låta sig påverkas av eländet, att känna och visa empati, men att samtidigt då situationen är över kunna distansera sig en aning för att inte konstant bära på omgivningens alla sorger.

Det är dock skillnad på sorg och ilska. Den ilska som i alla fall jag känner för att några yngre kriminella tyckte sig ha rätt att attackera den här tjejen och sparka på hennes huvud för att de ville ha en mobiltelefon att sälja är en av anledningarna till att jag valde att bli just polis, och inte söka mig till något av alla andra yrken där man också har möjlighet att hjälpa. Att människor kan bete sig så mot andra människor gör mig vansinnig, och motiverar mig i att vara en del av polisens ständiga kamp mot kriminalitet.

För vår del så återstår det svåra uppdraget att leta reda på gärningsmännen, utan varken teknisk bevisning, övervakningskameror eller andra vittnen. Och det är inte bara för den traumatiserade tjejen och hennes familjs skull som det är viktigt, utan för alla andra möjliga framtida offer, alla personer som har tillräckligt svårt att fysiskt försvara sig mot en plötslig attack och som när som helst själva kan få tillvaron raserad av samma gärningsmän.

Man möter många människor i kris i det här yrket, men vissa berör en mer än andra. Denna flickan var en av dem. Jag hoppas innerligt att hennes läkningsprocess går bra!

Om LVU och socialtjänstens viktiga men svåra jobb

Jag och min kollega hade, tillsammans med några kollegor ifrån en annan enhet, fått i uppdrag att verkställa en hämtning till förhör av en ung kille. Han hade flytt ifrån ett inbrott, blivit gripen, ryckt sig loss, blivit ikappsprungen och gripen igen, för att sedan ha blivit fritagen av en folkmassa som attackerade patrullen, och skulle nu förhöras om den händelsen. Då det vid tidigare hämtningar av samma kille ibland hade blivit stökigt då folk på platsen har blivit aggressiva (en gång knivskars en kollega och en annan hamnade på marken och fick ett revben söndersparkat) så var vi ett par stycken. Även socialtjänsten var på egen begäran med vid hämtningen för att försöka värna om kontakten med killens familj.

Efter att vi hade säkrat baksidan på fastigheten (det är en bra bit ner, men killen hade tidigare undkommit en patrull genom att hoppa ifrån ett fönster i trapphuset och var uppenbart inte rädd för höjder) så lyssnade kollegorna vid dörren och knackade sedan på. Det hördes ljud inifrån, så det var uppenbart att det var folk hemma. Ingen öppnade. Kollegorna vid dörren knackade upprepade gånger, och ropade in igenom brevinkastet att det var ifrån polisen, men ingen svarade. Efter att knackningarna hade blivit allt högre och hårdare, så kom till slut en kvinna, modern, till brevinkastet. Hon vägrade öppna dörren och klagade argt på bankandet. Kollegorna sänkte nu rösten och förklarade att vi behövde hämta hennes son till förhör, och att om de inte öppnade dörren så skulle vi tvingas ringa på en låssmed som öppnade den åt oss, samt att det vore väldigt trist om vi tvingades skada deras dörr. Även socialtjänsten försökte, men övertalningsförsöken gav inget, och jag ringde och bad LKC att skicka en låssmed. Då jag hade träffat killen förut, och också varit med om en hämtning som gick relativt lugnt till, så gjorde även jag ett försök. Jag hade ju även fördelen av att inte ha bankat på dörren initialt. Efter ett tag så gav det resultat, och killens bror sa att han skulle komma ut om bara socialtjänsten lämnade fastigheten så att de slapp att se dem. Socialtjänsten var ju där för att hjälpa till att få en smidig hämtning, så de hade inga problem med att lämna. Det ställdes även en del andra villkor som vi inte kunde tillmötesgå, men kort därefter kom killen ut. Allt gick lugnt till. Då vi småpratade på vägen in till polisstationen så berättade killen att han själv hade varit redo att komma ut långt tidigare, men att han mor inte ville det. Då händelserna som han skulle förhöras mot bara var ett exempel på en frekvent och (för åldern) allvarlig brottslighet så var det för socialtjänstens del aktuellt med beslut om LVU (omhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga), så efter förhören blev killen körd till ett LVU-hem. 

Att familjen var argare på socialtjänsten än på polisen berodde enligt min uppfattning just på LVU. Killen hade LVUats flera gånger förut. Jag var själv med en gång och assisterade vid en hämtning/handreäckning som var specifikt för att omhänderta killen enligt LVU. Det ledde till att modern och bröderna blev rasande på socialtjänsten. De hävdade argt att han borde få vara hos sin familj och att det var där han mådde bäst. Det var också uppenbart att killen verkligen inte ville bli LVUad, att det väckte starka känslor även hos honom.

Här finns ett dilemma, inte minst för socialtjänsten. De har dubbla roller. De är den myndighet som skall hjälpa en ungdom med problem och dennes familj, de som skall stötta igenom de svårigheter som följer på kriminalitet, missbruk, eller andra faktorer som leder till en dålig uppväxtmiljö. Men de blir samtidigt de enda som har makten att se till att brottslighet eller annat beteende där andra kränks får konsekvenser, speciellt då föräldrarna antingen är maktlösa eller ointresserade av att bryta ett kriminellt beteende. Många ungdomar är väldigt brottsaktiva redan innan de vid 15 år blir straffmyndiga, och även efter det är de juridiska konsekvenserna av att begå brott mycket lindriga på grund av den så kallade "ungdomsrabatten" (och "mängdrabatten"). Ett beslut om LVU blir alltså i praktiken också en brottsförebyggande åtgärd som skyddar den unges omgivning ifrån en frekvent och många gånger djupt kränkande brottslighet. Främst då den unga tas bort ifrån den miljö där denne har både nätverk och möjligheter till att begå brott, men även kanske i ett avskräckande syfte. I den aspekten följer LVU-beslutet samma logik som en brottspåföljd, ett straff, och ungdomar kan ju också dömas till tvångsvård enligt LVU. Kontentan för socialtjänstens del blir att de samtidigt skall vara den hjälpande och den dömande handen. Det gör att de kan råka ut för mer ilska (och ge upphov till mer rädsla) än polisen, vilket historien ovan var ett exempel på.

Detta är inget lätt dilemma. Ju yngre ett barn är, desto svårare blir det (i alla fall för mig) att skilja på barnets roll som förövare (då andra kränks, ibland mycket, mycket grovt och utstuderat) och offer (för en dålig uppväxtmiljö). Killen som vi hämtade hade säkert haft bättre förutsättningar till ett hederligt liv om han hade haft en mor som hade mått bättre och haft bättre förutsättningar till delaktighet i samhället. Det finns dock en fara att skylla allt på ungdom och omgivning och helt tappa bort det egna ansvaret. Vems fel var det att två framgångsrika 16-åringar ifrån synbart fungerande familjer mördade en helt oskyldig flicka i Stureby? De dömdes till LVU. Liksom ungdomar som rånar, våldtar, misshandlar och säljer narkotika, också gör. Där de sedan ibland hamnar på hem tillsammans med flickor som aldrig har gjort en fluga förnär, utan bara mår så dåligt att de har självskadebeteende. Ofta för att de har kränkts av andra, exempelvis genom att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. Där har något gått fel.

Alla som omhändertas för LVU/tvångsvård bör få en så god och professionell behandling som det bara är möjligt. Inte minst för att allt annat är samhällsekonomiskt självmål av enorma proportioner. Varje ungdom som man kan få att lämna den kriminella banan sparar samhället gigantiska kostnader, både finansiellt och mänskligt. Men jag tycker ändå att det borde finnas en distinktion, en skillnad mellan vad som gäller för dem som omhändertas för att de kränker andra och dem som omhändertas för att de själva har blivit så kränkta av sin omgivning att de behöver hjälp. Det måste väl ändå finnas en skillnad på hur vi exempelvis hanterar våldtäktsmannen och våldtäktsoffret, även om båda är i behov av och bör få hjälp? 

Socialtjänsten har ett väldigt svårt uppdrag. Man kanske skulle behöva se över regelverket kring det uppdraget och fundera kring om olika aspekter borde separeras, både i form av vem på socialtjänsten som gör vad och i form av hur man hanterar ungdomar med olika sorters problematik och behov. Hur som helst är det största problemet, som vanligt, resurser. För mig är det tydligt att socialtjänsten inte ges de ekonomiska förutsättningar som skulle behövas för att på bästa sätt kunna hantera sitt otroligt viktiga uppdrag. Detta kompenseras, som så ofta, av hårt arbetande eldsjälar som ger mycket mer för sitt jobb än någon arbetsgivare kan kräva, men det räcker ändå inte. Det är trist att dagens politiker, och i slutändan dagens väljare, inte ser att de pengar som sparas här ger kraftigt ökade kostnader för samhället då vi alla är äldre och behöver dess stöd ännu mer än vad vi gör nu då vi är unga och friska. Men mest trist är det för alla de unga som sviks av samhället.

Fylleslagsmål på bensinmack

Ett larm gick ifrån en bensinmack i distriktet. Då det var en relativt lugn natt så var i princip alla bilarna i turlaget lediga, och alla högg naturligtvis på jobbet. Vi fick snabbt reda på att det rörde sig om ett större slagsmål. Jag och min kollega för passet kom fram först, och då vi svängde in mot macken så såg vi en grupp ungdomar som var på väg därifrån. Då de såg oss så började ett halvdussin av dem, alla killar, att springa iväg på en gångväg upp för en backe. Vi sladdade in framför dem som var kvar och jag kastade mig ut ur bilen och sprang efter. Kollegan blev kvar hos de som hade stannat, mest tjejer, och började prata med dem. Den långa uppförsbacken sög dock musten ur grabbarna, och jag kom ikapp innan de nådde krönet ett par hundra meter bort. Jag, också flämtande, beordrade dem att stanna, vilket alla utom en av dem gjorde. Det fanns ingen vägg att ställa upp dem som stod kvar mot, och det kändes inte motiverat att beordra ner dem på marken i smutsen och kylan, så det fick stå i en liten grupp framför mig. Eftersom killarna nu var lugna och gjorde som jag sa så blev det en abrupt övergång ifrån jakt till samtal. Jag rapporterade på radion att jag hade fått stopp på fem personer och om riktingen den sjätte hade försvunnit i. Om det inte redan hade varit uppenbart att gänget hade varit delaktika i slagsmålet på macken, så lämnade det faktum att några av dem hade sönderrivna kläder inget tvivel kvar. De berättade också snabbt att de hade varit inblandade i ett slagsmål, men hävdade att det var en annan grupp killar som hade attackerat dem. 

Jag påbörjade visitation och identifiering av samtliga, och fick snabbt sällskap av en bil och två kollegor till. Kort därefter lyckades en annan patrull fånga in killen som jag tappade bort, och kollegor fick även tag på ungdomar som hade sprungit i en annan rikting. Lyckligtvis så hade bensinmacken övervakningsfilm som kunde spelas upp direkt, så den patrull som hade fått i uppdrag att ta sig an macken kunde snabbt gå ut med detaljerat signalement på dem som hade varit mest aktiva i slagsmålet. Det resulterade i att två av killarna som jag hade stoppat, samt någon av dem ur det andra gänget som kollegorna hade fått stopp på, greps misstänkta för misshandel (däremot inte han som sprang ifrån mig). Efter att  förhör med övriga och anmälningsupptagningen hade avslutats så var vi klara och de gripna kördes in till polisstationen.

Som så ofta, så har jag ingen aning om vad som hände med ärendet efter att vi hade avrapporterat det hela. Eftersom gärningsmännen var unga och ingen var allvarligt skadad så gissar jag att samtliga släpptes inom kort. Insatsen på plats torde dock ha sparat enormt med tid för den utredare som annars hade behövt sitta och försöka identifiera okända personer på en övervakningsfilm och därefter hålla ett stort antal förhör (om nu inte det hela hade lagts ned istället). Ärendet i sig är bara en vardaglig anekdot i jobbet. Några saker kan dock vara värt att reflektera över. 

Samtliga slagskämpar hade druckit rikligt med alkohol. Det är så självklart att alkohol i princip alltid är med i bilden vid den här sortens brott att det knappt känns värt att nämnas, men det skadar å andra sidan inte att gång på gång försöka medvetandegöra omkring hur mycket av våra samhällsproblem, och speciellt då våldsbrott, som till stor del beror på alkoholen. Att samtliga av dem som slogs var män/killar är ännu mindre förvånande... Även om jag tycker mig ana en ökning bland unga tjejer som både slåss och begår personrån så är killarna fortfarande totalt dominerande vad gäller de här brotten.

Slutligen, vad gäller polisarbetet, så blir man ideligen påmind om det svåra med att hitta rätt nivå på ett ingripande. Många kollegor drar instinktivt batongen då de skall tvinga personer att stanna eller att göra som de blir tillsagda (vända sig om, lägga sig ned, osv) om de har försökt smita eller är aggressiva. Det får ofta önskad effekt. Jag har själv bara dragit batongen vid fotbollskommenderingar då grupper av huliganer har attackerat. Nu fungerade det för mig även denna gången, men om de fem killarna hade bestämt sig för att försöka springa iväg, så hade jag troligtvis fått tag på en, max två av dem och kunde ha tappat bort de båda som senare visade sig vara gärningsmän. Samtidigt, om jag hade hotat med batong  så hade visserligen risken att någon hade försökt pipa iväg minskat, men om de ändå hade gjort det så kunde jag ju knappast ha slagit mot någon av dem utan att veta vad personen hade gjort. 

Jag är själv mest bekväm med att ha händerna fria i de flesta situationer. Det finns t.ex. kollegor som gör genomsök av hus efter timade inbrott med draget vapen. Det kan visserligen vara praktiskt om det skulle dyka upp en tjuv med en kniv eller kofot i högsta hugg som tänker attackera, men i alla de fall då någon bara försöker ta sig därifrån så är man flera steg efter då man först måste hölstra innan man kan springa efter och hugga tag i personen. Dessutom så finns ju alltid risken att man gör en instinktiv felbedömning om någon plötsligt störtar ut ifrån ett gömställe, och då kan konsekvenserna bli ödestigra. Jag känner dock inte till ett enda fall när någon har blivit skjuten i en sådan situation, vilket talar väl om svensk polis. Hur som helst så kan man konstatera att det inte finns något facit, polisyrket är fullt av medvetna och omedvetna avvägningar och kompromisser mellan olika intressen som egen och andras säkerhet, kommunikation och medmänsklighet och behovet av att utföra en uppgift på bästa sätt. Och de allra flesta kollegorna gör varje dag bra avvägningar och tar bra beslut, vilket kan vara värt att påminna om eftersom enstaka misstag ofta lyfts fram och används som slagträn mot hela poliskåren.

Om ett inbrott och om sorgereaktioner

Larmet gick ut som slagsmål i bostad. Vi åkte två patruller, och då vi kom fram till adressen så hörde vi redan i trapphuset röster skrika som om någon höll på att dö. Vi ilade upp och fann direkt den aktuella lägenheten. Dörren stod på vid gavel, så vi rusade in. Vi kunde direkt lokalisera en man som skrek för full hals rakt ut. Han verkade dock oskadad, och efter att snabbt ha sökt av lägenheten så kunde vi konstatera att ingen annan verkade skadad heller. Det befann sig en hel familj i lägenheten,och alla verkade vara i upplösningstillstånd. Vi fick dock ganska snabbt reda på anledningen, både av familjen och av lägenhetens status. Reaktionerna berodde på att de hade haft inbrott.

Som polis möter man inbrottsoffer närmast dagligen, speciellt om man jobbar i ett distrikt med den antagligen högsta inbrottsfrekvensen i landet. De flesta är samlade, i några fall har man fått trösta och lägga armen om en ledsen målsägare, men reaktionen i den här lägenheten hade jag enbart sett vid något enstaka dödsfall, så stark var den. Då vi lyckades etablera lite mer kommunikation så fick vi reda på mer om varför inbrottet var så traumatiskt för den drabbade familjen. De hade för tillfället alla sina besparingar, en mycket stort summa pengar, i lägenheten. Normalt så hade de varit skyddade av hemförsäkringen, men då de precis skulle flytta så hade de sagt upp den. Dessvärre blev flytten fördröjd några dagar, och under den tiden så hade de följdaktligen inget försäkringsskydd. Just då, en dag innan de skulle ge sig av, slog inbrottstjuvarna till. För familjen i fråga så var det frågan om pengar som föräldrarna hade sparat ihop under hela sina liv.

Pappan i familjen verkade vara den som hade svårast att hantera sorgen och vreden, och det faktum att han i omgångar fortsatte att närmast aggressivt skrika ut sin frustration rakt ut hade säkert del i att elda på den ångest hans fru och barn kände. Vi började med att försöka få ut alla ur lägenheten, där de närmast sprang omkring i cirklar, för att försöka ge de tekniker som sedan skulle komma att göra en brottsplatsundersökning  någon som helst chans att hitta spår. Under den korta tiden som vi då hade varit där så hade det redan anlänt ett antal släktingar. Två kollegor stannade vid lägenheten, och jag och en till följde med ner på gården. Där samlades snabbt 50-100 personer, alla släktingar och vänner till den drabbade familjen. Mannen fortsatte att skrika ut sin vrede, och ingen av de samlade lyckades lugna ned honom. Kvinnorna och barnen blev dock lite lugnare då de separerades ifrån mannen.

När någon skriker en längre tid mitt ute på en gård med hundratals lägenheter så blir människor naturligtvis oroade, och fler samtal kom in till polisen. Jag insåg dock snabbt att jag, trots att jag brukar vara bra på att hantera just människor i kris, inte hade bättre möjligheter än mannens släktingar att få honom lugn. Och med tanke på vad han hade varit med om så kändes det omänskligt och oproportionerligt att på annat sätt avbryta ordningsstörningen (han ville inte ha hjälp eller stöd av oss eller sjukvården), så jag förklarade bara situationen för LKC. Vi stannade kvar till det värsta hade lugnat ned sig och tills vi hade gjort tillräckligt för att säkra brottsplatsen, genomföra dörrknackning, ta uppgifter för anmälan med mera, sedan lämnade vi.

Med tanke på att man som polis möter människor som har blivit slagna, rånade, dödshotade, som precis har förlorat någon närstående eller som på annat sätt råkat ut för akuta livskriser så kan det vara lätt att tänka att det i det här fallet bara rörde sig om pengar. Ingen var skadad, alla i familjen hade hälsan. Men det är nog att relativisera familjens, och mannens, sorg och ilska väl mycket. För honom så kändes det troligtvis där och då  som om hela hans liv hade förstörts. Egentligen skulle han antagligen ha haft nytta av akut psykiatrisk vård, men det skulle ha krävt en konfrontation med både honom och släkten (då mannens reaktion för dem inte upplevdes som samma problem som den gjorde för mig) och det hade riskerat att göra mer skada än nytta. Han hade i alla fall många personer som kunde hjälpa till att ta hand om honom.

En annan reflektion, apropå mannens släkt, är att hur människor ger uttryck för sorg och vrede inte bara är kopplat till personlighet utan även till kulturella sammanhang. Min och kollegornas spontana tanke att mannen ändå på något sätt överreagerade hade säkert att göra med vår kulturella kontext, där översvallande känslouttryck, speciellt som kan uppfattas som utåtagerande, inte alltid anses vara helt ok. Även om jag inte kan skaka av mig tanken på att mannen borde ha försökt lugna sig för att inte skrämma upp sina närvarande barn ännu mer och istället sätta deras och hustruns behov först, så kan jag ändå på sätt och vis förstå hans reaktion. Jag tänker också att jag själv kanske inte heller hade rymts inom ramarna för vad som anses vara godtagbara sorge- eller vredesreaktioner om jag skulle drabbas av en kris som jag där och då hade svårt att hantera.

Det behöver ju dessutom inte vara så att det bästa sättet attt hantera akut sorg alltid är att stoiskt och tystlåtet acceptera det som har hänt. En av de starkaste kollektiva sorgereaktionerna som jag har upplevt i jobbet var på ett dödsfall. Den sorg familjen gav rent fysiska uttryck för under skeendet kanske även hjälper dem att snabbare få ut smärtan ur systemet, och minska risken att den kapslas in och fastnar inombords? Det går naturligtvis inte för mig att veta, och samma sorgereaktion kan i ett fall vara sund medan den i ett annat fall är ett tecken på att personen har brutit ihop och behöver akut hjälp. Hur som helst så om man möter sorg, både som polis och som medmänniska, så handlar det ändå om samma saker, att visa empati och förståelse, att stötta och hjälpa, och att i de mest akuta fallen säkerställa att personen får vård och/eller inte skadar sig själv. Oavsett om sorgen skriks ut eller om den sväljs ner.

Kemiska stridsmedel i Stockholmsförort?

Händelsen/jobbet som jag kommer att beskriva nedan hände visserligen för ett bra tag sedan, men jag kom att tänka på den då jag nyligen skrev en text om vad jag anser vara problemen med IG/utryckningsverksamheten. Jag berättar först (med reservationen för att jag inte har full koll på skeendet och kan ha fel om några detaljer), och förklarar sedan (den något lösa) kopplingen.

Jag minns inte riktigt hur jobbet gick ut, men det handlade i alla fall om ett sorts ofredande där en familj hade utsatts för någon sorts attack där något okänt ämne hade sprutats in på deras uteplats och trängt in i lägenheten. Jag har för mig att man ganska snabbt misstänkte att det troligtvis var brandsläckare som hade tömts. Någon av kollegorna som åkte för att undersöka och prata med målsägarna mådde dock dåligt då denne inandades luften på platsen där attacken hade skett. Då detta senare rapporterades så reagerade någon högre upp i hierarkin och började tänka i banorna kring att livsfarliga kemiska ämnen på något sätt hade släppts ut i det aktuella bostadsområdet. En insats drogs igång (flera timmar efter att larmet hade kommit in ursprungligen) och ett antal brandstationer ifrån hela länet, däribland deras specialutrustade kemdykare, samt ett större antal polispatruller kallades till platsen. Flera kvarter med flerfamiljshus spärrades av, (som tur var hände detta under småtimmarna på morgonen, så det var inte särskilt mycket folk i rörelse) och de närmaste bostäderna evakuerades.

Det var i den vevan, då det behövdes resurser för att hålla alla avspärrningar, som min patrull kallades dit. Sedan gjorde räddningstjänstens kemdykare ett antal mätningar, under vilka de inte hittade någonting. Efter ett tag blev det tillåtet för oss på platsen som höll avspärrningar att, givet det faktum att det inte befann sig några människor där att hålla ute, även leta omkring innanför de yttre avspärrningarna. Jag kunde då relativt snabbt hitta två tomma brandsläckare i en buske i närheten av den aktuella uteplatsen. Efter att jag hade rapporterat om det så bröts insatsen, som då hade hållit på i ett antal timmar, snart ned. Kollegan som hade reagerat med lite hostningar och illamående hade troligtvis varit på plats så pass snart efter att brandsläckarna hade tömts mot familjens bostad att denne hade andats in rester av det som hade sprutats ut, men fick naturligtvis vård och mådde så vitt jag förstod helt bra ganska snabbt efter att de hade lämnat platsen den första gången.

Det är lätt att förstå att ett befäl som blir ansvarig för en insats (polisinsatschef/"PIC") vill vara säker på att inget går fel och att inga risker tas med exempelvis allmänhetens hälsa, speciellt då det rör sig om något så extremt otrevligt som risken för att farliga kemiska ämnen skulle ha släppts ut i ett bostadsområde. Då lägger man heller ett antal timmar och ett stort antal patruller på att säkerställa att allt är ok innan man blåser av. Problemet är bara att detta aldrig sker i ett vacuum. Under tiden som alla distriktets resurser var upplåsta med att hantera ärendet med brandsläckarna (och ligger på en insatskanal helt ovetandes om vad som händer i omvärlden) så får någon enstaka bil hantera alla andra larm som kommer. Det finns dock en flexibilitet, då man kan dra resurser ifrån andra distrikt vid behov.

Jag kritiserar inte det faktum att det ibland dras ihop stora insatser, ibland är det helt nödvändigt att resurssamla då något större händer eller har hänt. Det finns dock en aspekt som jag tycker kan vara problematisk, och det är att det kan skilja sig så mycket på hur man ser på en händelse där en insats dras igång och en där detta av någon, ofta slumpmässig, anledning inte händer. Vissa personrån som är färska får hanteras av en ensam patrull som åker och möter målsägaren för anmälansupptaging. Vid andra där utgångsläget är samma utses en PIC, ett antal bilar kallas till platsen, och förutom de initiala utredningsåtgärderna (som är den centrala framgångsfaktorn) så finkammas även området länge av patruller som letar förutsättningslöst, långt efter att chansen att hitta något/någon gått ned till nära noll. För det specifika rånets skull är naturligtvis mer resurser under en längre tid en jättetillgång, i alla fall om de leds väl och gör rätt saker (jag kommer senare, efter att dom har fallit, ge ett exempel på en framgångsrik insats vid ett människorovsärende), men även här kan arbetet i resten av distriktet bli lidande. Om andra jobb hopar sig och blir väntande, så handlar det om avvägningar. Och så måste det självklart vara.

Nu till poängen, och den lösa kopplingen till texten om ingripandeverksamheten som jag länkade till inledningsvis. Ibland känner jag att dessa avvägningar, tex om hur mycket resurser en insats får sluka relativt vad som pågår i resten av distriktet, påverkas av sättet att se på ansvar. Som PIC så är man ansvarig för insatsen, och vill ha ryggen fri genom att ha krävt alla resurser man kan tänkas behöva (som vid fallet med brandsläckarna). Det är förståeligt. Problemet är att samma ansvarskänsla inte finns för det som händer i hela distriktet, det är enbart LKC som känner ett direkt ansvar för om ett lägenhetsbråk blir liggande någon timma innan en patrull kan frigöras för att åka. Det kan jag känna ibland leder till konstiga prioriteringar. I vissa fall har det för mig känts som att man håller kvar patruller i en insats trots att de egentligen inte längre gör särskilt mycket nytta, samtidigt som de verkligen behövs på annat håll. Det kan naturligtvis bero på att jag har haft en bristande helhetsbild och därför missat saker, men det kan också bero på att man som polis i allmänhet och som PIC/befäl i synnerhet utvärderas och bedöms enbart efter de jobb man åker på, inte efter de jobb som blev liggande för att ingen ville eller tilläts prioritera om. Och det är just då ingen polis är tillräckligt snabbt på plats som det kan gå riktigt illa, även i fall där det ifrån larmet inte verkade råda ett akut läge.

Våldtäkt? Om svårigheten att veta och utreda.

I inlägget nedan kommer jag av integritetsskäl försöka vara ännu mer otydlig och vag angående den aktuella händelsen och fokusera mer på mina tankar och funderingar.

Det började hur som helst med ett larm om våldtäkt. Offret kontaktade polisen och berättade att hon fortfarande befann sig tillsammans med gärningsmannen. Vi var flera patruller som svarade på larmet och den misstänkte kunde gripas utan dramatik. Min patrull fick sedan i uppgift att ta hand om kvinnan och först lokalisera lägenheten i vilket brottet hade begåtts, och sedan ta med henne till AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS) och genomföra ett grundligt målsägandeförhör.

Kvinnans berättelse var stark och hemsk. Hon beskrev hur hon frivilligt hade följt med gärningsmannen till den aktuella lägenheten, men att han senare under kvällen gjorde närmande och att då hon då ville ge sig av så blev hon hotad och våldtagen flera gånger. Hennes berättelse var tydlig och konsekvent. Även om hon var ovanligt samlad med tanke på det som hon hade varit med om så verkade hon också tydligt berörd och fällde en hel del tårar under förhöret. Det fanns en del mindre frågetecken kring att hon inte hade lämnat lägenheten då det verkade som att hon hade haft tillfälle, men med tanke på den högst förståeliga rädsla och paralysering som hon beskrev under förhöret så ansåg varken jag eller min kollega att det var särskilt underligt och ställde inga följdfrågor kring detta. Vi ville självklart även undvika att ställa frågor som kunde tolkas som att vi ansåg att det hon utsattes för till viss del berodde på hennes egna handlingar (eller brist på handlingar) eller som att vi tvekade på hennes historia. Av samma anledning så ställde vi inga följdfrågor då hon sa att hon var drogfri sedan ett bra tag tillbaka och att de enbart hade druckit mindre mängder alkohol under den aktuella kvällen/natten. 

Det kändes som att hon öppnade upp sig bra under förhöret och sättet som hon tackade oss på då vi var klara gjorde att jag uppfattade det som att hon hade fått förtroende för oss. Det verkade också som att vi lyckades med att visa och förmedla den empati vi kände och med att ge henne ett så bra stöd som vi kunde i den mycket svåra situation som hon befann sig i. Då vi avrapporterade så skrev jag ett pm där jag sa att jag under förhöret hade uppfattat henne som trovärdig, och att även om det är svårt att yttra sig om detaljer, så upplevde jag det som väldigt sannolikt att grunderna i hennes berättelse, att hon hade blivit hotad och våldtagen av den gripne mannen, var sanna.

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen. Ett av vittnena, som hade ett utvisningsbeslut hängande över sig, blev dock omhändertagen i samband med förhöret.

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika (två vittnen som inte har vetat om ett eventuellt behov av att prata ihop sig säger ju sig ha sett detta). Varför har hon då anmält att mannen har våldtagit henne? Det kan handla om en konflikt om pengar som är kopplad till sexet eller drogerna, men det kan också mycket väl vara så att han faktiskt har våldtagit henne efter det frivilliga sex som de båda vittnena observerade. Detta då den misstänkte och kvinnan ett tag var ensamma i lägenheten. Hur som helst så lär förundersökningen baserat på det lilla jag vet troligtvis läggas ned.

Det förhör som jag själv upplevde som relativt lyckat visade sig alltså troligtvis snarare ha varit ganska dåligt. På grund av viljan att visa målsägaren stöd och empati och inte få henne att känna sig ifrågasatt (både för att bygga förtroende för förhöret, men minst lika mycket för att vara medmänniskor i en väldigt svår stund) så missade vi att ställa en del tuffa och ifrågasättande frågor som antagligen hade gjort det lättare för oss att komma närmare sanningen. Om det nu är så att den misstänkte är oskyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör kanske kortat den tid han satt och led i en arrestcell. Om det är så att han trots allt är skyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör, där målsägaren ifrån början berättar sanningen om eventuellt frivilligt sex och drogmissbruk, gjort det möjligt (dock fortfarande väldigt svårt) att kanske ändå nå till en fällande dom i slutändan. 

Då jag sitter med en målsägare så är empatin för denne alltid en av de dominerande känslorna. Man vill hjälpa, trösta och stötta. Och det är bra, det är så jag vill ha det. Men den empatin får inte göra att kvaliteten på det som ändå är huvuduppdraget, att utreda ett eventuellt brott och försöka ta reda på sanningen om vad som egentligen har hänt, komprometteras. Detta är speciellt relevant i ärenden som rör sexualbrott (men gäller även exempelvis relationsvåld). Jag borde ha varit noggrannare med att förklara för målsägaren hur viktigt det var att hon berättade hela sanningen om den aktuella natten, och jag borde ha ställt betydligt fler tuffa frågor för att testa och komplettera hennes berättelse. Både för hennes skull, i det fall att det var sant att hon hade blivit våldtagen, och för den misstänktes skull utifall att han är oskyldig. Även om viljan att se till att personer som begår vidriga brott mot andra människor blir dömda, spärras in, och offren får den upprättelse som nu är möjlig är en av de starkaste drivkrafterna för mig och de flesta andra poliser, så visar händelsen även hur viktigt det är att ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.