Våldtäkt? Om svårigheten att veta och utreda.

I inlägget nedan kommer jag av integritetsskäl försöka vara ännu mer otydlig och vag angående den aktuella händelsen och fokusera mer på mina tankar och funderingar.

Det började hur som helst med ett larm om våldtäkt. Offret kontaktade polisen och berättade att hon fortfarande befann sig tillsammans med gärningsmannen. Vi var flera patruller som svarade på larmet och den misstänkte kunde gripas utan dramatik. Min patrull fick sedan i uppgift att ta hand om kvinnan och först lokalisera lägenheten i vilket brottet hade begåtts, och sedan ta med henne till AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS) och genomföra ett grundligt målsägandeförhör.

Kvinnans berättelse var stark och hemsk. Hon beskrev hur hon frivilligt hade följt med gärningsmannen till den aktuella lägenheten, men att han senare under kvällen gjorde närmande och att då hon då ville ge sig av så blev hon hotad och våldtagen flera gånger. Hennes berättelse var tydlig och konsekvent. Även om hon var ovanligt samlad med tanke på det som hon hade varit med om så verkade hon också tydligt berörd och fällde en hel del tårar under förhöret. Det fanns en del mindre frågetecken kring att hon inte hade lämnat lägenheten då det verkade som att hon hade haft tillfälle, men med tanke på den högst förståeliga rädsla och paralysering som hon beskrev under förhöret så ansåg varken jag eller min kollega att det var särskilt underligt och ställde inga följdfrågor kring detta. Vi ville självklart även undvika att ställa frågor som kunde tolkas som att vi ansåg att det hon utsattes för till viss del berodde på hennes egna handlingar (eller brist på handlingar) eller som att vi tvekade på hennes historia. Av samma anledning så ställde vi inga följdfrågor då hon sa att hon var drogfri sedan ett bra tag tillbaka och att de enbart hade druckit mindre mängder alkohol under den aktuella kvällen/natten. 

Det kändes som att hon öppnade upp sig bra under förhöret och sättet som hon tackade oss på då vi var klara gjorde att jag uppfattade det som att hon hade fått förtroende för oss. Det verkade också som att vi lyckades med att visa och förmedla den empati vi kände och med att ge henne ett så bra stöd som vi kunde i den mycket svåra situation som hon befann sig i. Då vi avrapporterade så skrev jag ett pm där jag sa att jag under förhöret hade uppfattat henne som trovärdig, och att även om det är svårt att yttra sig om detaljer, så upplevde jag det som väldigt sannolikt att grunderna i hennes berättelse, att hon hade blivit hotad och våldtagen av den gripne mannen, var sanna.

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen. Ett av vittnena, som hade ett utvisningsbeslut hängande över sig, blev dock omhändertagen i samband med förhöret.

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika (två vittnen som inte har vetat om ett eventuellt behov av att prata ihop sig säger ju sig ha sett detta). Varför har hon då anmält att mannen har våldtagit henne? Det kan handla om en konflikt om pengar som är kopplad till sexet eller drogerna, men det kan också mycket väl vara så att han faktiskt har våldtagit henne efter det frivilliga sex som de båda vittnena observerade. Detta då den misstänkte och kvinnan ett tag var ensamma i lägenheten. Hur som helst så lär förundersökningen baserat på det lilla jag vet troligtvis läggas ned.

Det förhör som jag själv upplevde som relativt lyckat visade sig alltså troligtvis snarare ha varit ganska dåligt. På grund av viljan att visa målsägaren stöd och empati och inte få henne att känna sig ifrågasatt (både för att bygga förtroende för förhöret, men minst lika mycket för att vara medmänniskor i en väldigt svår stund) så missade vi att ställa en del tuffa och ifrågasättande frågor som antagligen hade gjort det lättare för oss att komma närmare sanningen. Om det nu är så att den misstänkte är oskyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör kanske kortat den tid han satt och led i en arrestcell. Om det är så att han trots allt är skyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör, där målsägaren ifrån början berättar sanningen om eventuellt frivilligt sex och drogmissbruk, gjort det möjligt (dock fortfarande väldigt svårt) att kanske ändå nå till en fällande dom i slutändan. 

Då jag sitter med en målsägare så är empatin för denne alltid en av de dominerande känslorna. Man vill hjälpa, trösta och stötta. Och det är bra, det är så jag vill ha det. Men den empatin får inte göra att kvaliteten på det som ändå är huvuduppdraget, att utreda ett eventuellt brott och försöka ta reda på sanningen om vad som egentligen har hänt, komprometteras. Detta är speciellt relevant i ärenden som rör sexualbrott (men gäller även exempelvis relationsvåld). Jag borde ha varit noggrannare med att förklara för målsägaren hur viktigt det var att hon berättade hela sanningen om den aktuella natten, och jag borde ha ställt betydligt fler tuffa frågor för att testa och komplettera hennes berättelse. Både för hennes skull, i det fall att det var sant att hon hade blivit våldtagen, och för den misstänktes skull utifall att han är oskyldig. Även om viljan att se till att personer som begår vidriga brott mot andra människor blir dömda, spärras in, och offren får den upprättelse som nu är möjlig är en av de starkaste drivkrafterna för mig och de flesta andra poliser, så visar händelsen även hur viktigt det är att ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.