Kemiska stridsmedel i Stockholmsförort?

Händelsen/jobbet som jag kommer att beskriva nedan hände visserligen för ett bra tag sedan, men jag kom att tänka på den då jag nyligen skrev en text om vad jag anser vara problemen med IG/utryckningsverksamheten. Jag berättar först (med reservationen för att jag inte har full koll på skeendet och kan ha fel om några detaljer), och förklarar sedan (den något lösa) kopplingen.

Jag minns inte riktigt hur jobbet gick ut, men det handlade i alla fall om ett sorts ofredande där en familj hade utsatts för någon sorts attack där något okänt ämne hade sprutats in på deras uteplats och trängt in i lägenheten. Jag har för mig att man ganska snabbt misstänkte att det troligtvis var brandsläckare som hade tömts. Någon av kollegorna som åkte för att undersöka och prata med målsägarna mådde dock dåligt då denne inandades luften på platsen där attacken hade skett. Då detta senare rapporterades så reagerade någon högre upp i hierarkin och började tänka i banorna kring att livsfarliga kemiska ämnen på något sätt hade släppts ut i det aktuella bostadsområdet. En insats drogs igång (flera timmar efter att larmet hade kommit in ursprungligen) och ett antal brandstationer ifrån hela länet, däribland deras specialutrustade kemdykare, samt ett större antal polispatruller kallades till platsen. Flera kvarter med flerfamiljshus spärrades av, (som tur var hände detta under småtimmarna på morgonen, så det var inte särskilt mycket folk i rörelse) och de närmaste bostäderna evakuerades.

Det var i den vevan, då det behövdes resurser för att hålla alla avspärrningar, som min patrull kallades dit. Sedan gjorde räddningstjänstens kemdykare ett antal mätningar, under vilka de inte hittade någonting. Efter ett tag blev det tillåtet för oss på platsen som höll avspärrningar att, givet det faktum att det inte befann sig några människor där att hålla ute, även leta omkring innanför de yttre avspärrningarna. Jag kunde då relativt snabbt hitta två tomma brandsläckare i en buske i närheten av den aktuella uteplatsen. Efter att jag hade rapporterat om det så bröts insatsen, som då hade hållit på i ett antal timmar, snart ned. Kollegan som hade reagerat med lite hostningar och illamående hade troligtvis varit på plats så pass snart efter att brandsläckarna hade tömts mot familjens bostad att denne hade andats in rester av det som hade sprutats ut, men fick naturligtvis vård och mådde så vitt jag förstod helt bra ganska snabbt efter att de hade lämnat platsen den första gången.

Det är lätt att förstå att ett befäl som blir ansvarig för en insats (polisinsatschef/"PIC") vill vara säker på att inget går fel och att inga risker tas med exempelvis allmänhetens hälsa, speciellt då det rör sig om något så extremt otrevligt som risken för att farliga kemiska ämnen skulle ha släppts ut i ett bostadsområde. Då lägger man heller ett antal timmar och ett stort antal patruller på att säkerställa att allt är ok innan man blåser av. Problemet är bara att detta aldrig sker i ett vacuum. Under tiden som alla distriktets resurser var upplåsta med att hantera ärendet med brandsläckarna (och ligger på en insatskanal helt ovetandes om vad som händer i omvärlden) så får någon enstaka bil hantera alla andra larm som kommer. Det finns dock en flexibilitet, då man kan dra resurser ifrån andra distrikt vid behov.

Jag kritiserar inte det faktum att det ibland dras ihop stora insatser, ibland är det helt nödvändigt att resurssamla då något större händer eller har hänt. Det finns dock en aspekt som jag tycker kan vara problematisk, och det är att det kan skilja sig så mycket på hur man ser på en händelse där en insats dras igång och en där detta av någon, ofta slumpmässig, anledning inte händer. Vissa personrån som är färska får hanteras av en ensam patrull som åker och möter målsägaren för anmälansupptaging. Vid andra där utgångsläget är samma utses en PIC, ett antal bilar kallas till platsen, och förutom de initiala utredningsåtgärderna (som är den centrala framgångsfaktorn) så finkammas även området länge av patruller som letar förutsättningslöst, långt efter att chansen att hitta något/någon gått ned till nära noll. För det specifika rånets skull är naturligtvis mer resurser under en längre tid en jättetillgång, i alla fall om de leds väl och gör rätt saker (jag kommer senare, efter att dom har fallit, ge ett exempel på en framgångsrik insats vid ett människorovsärende), men även här kan arbetet i resten av distriktet bli lidande. Om andra jobb hopar sig och blir väntande, så handlar det om avvägningar. Och så måste det självklart vara.

Nu till poängen, och den lösa kopplingen till texten om ingripandeverksamheten som jag länkade till inledningsvis. Ibland känner jag att dessa avvägningar, tex om hur mycket resurser en insats får sluka relativt vad som pågår i resten av distriktet, påverkas av sättet att se på ansvar. Som PIC så är man ansvarig för insatsen, och vill ha ryggen fri genom att ha krävt alla resurser man kan tänkas behöva (som vid fallet med brandsläckarna). Det är förståeligt. Problemet är att samma ansvarskänsla inte finns för det som händer i hela distriktet, det är enbart LKC som känner ett direkt ansvar för om ett lägenhetsbråk blir liggande någon timma innan en patrull kan frigöras för att åka. Det kan jag känna ibland leder till konstiga prioriteringar. I vissa fall har det för mig känts som att man håller kvar patruller i en insats trots att de egentligen inte längre gör särskilt mycket nytta, samtidigt som de verkligen behövs på annat håll. Det kan naturligtvis bero på att jag har haft en bristande helhetsbild och därför missat saker, men det kan också bero på att man som polis i allmänhet och som PIC/befäl i synnerhet utvärderas och bedöms enbart efter de jobb man åker på, inte efter de jobb som blev liggande för att ingen ville eller tilläts prioritera om. Och det är just då ingen polis är tillräckligt snabbt på plats som det kan gå riktigt illa, även i fall där det ifrån larmet inte verkade råda ett akut läge.