Om ett inbrott och om sorgereaktioner

Larmet gick ut som slagsmål i bostad. Vi åkte två patruller, och då vi kom fram till adressen så hörde vi redan i trapphuset röster skrika som om någon höll på att dö. Vi ilade upp och fann direkt den aktuella lägenheten. Dörren stod på vid gavel, så vi rusade in. Vi kunde direkt lokalisera en man som skrek för full hals rakt ut. Han verkade dock oskadad, och efter att snabbt ha sökt av lägenheten så kunde vi konstatera att ingen annan verkade skadad heller. Det befann sig en hel familj i lägenheten,och alla verkade vara i upplösningstillstånd. Vi fick dock ganska snabbt reda på anledningen, både av familjen och av lägenhetens status. Reaktionerna berodde på att de hade haft inbrott.

Som polis möter man inbrottsoffer närmast dagligen, speciellt om man jobbar i ett distrikt med den antagligen högsta inbrottsfrekvensen i landet. De flesta är samlade, i några fall har man fått trösta och lägga armen om en ledsen målsägare, men reaktionen i den här lägenheten hade jag enbart sett vid något enstaka dödsfall, så stark var den. Då vi lyckades etablera lite mer kommunikation så fick vi reda på mer om varför inbrottet var så traumatiskt för den drabbade familjen. De hade för tillfället alla sina besparingar, en mycket stort summa pengar, i lägenheten. Normalt så hade de varit skyddade av hemförsäkringen, men då de precis skulle flytta så hade de sagt upp den. Dessvärre blev flytten fördröjd några dagar, och under den tiden så hade de följdaktligen inget försäkringsskydd. Just då, en dag innan de skulle ge sig av, slog inbrottstjuvarna till. För familjen i fråga så var det frågan om pengar som föräldrarna hade sparat ihop under hela sina liv.

Pappan i familjen verkade vara den som hade svårast att hantera sorgen och vreden, och det faktum att han i omgångar fortsatte att närmast aggressivt skrika ut sin frustration rakt ut hade säkert del i att elda på den ångest hans fru och barn kände. Vi började med att försöka få ut alla ur lägenheten, där de närmast sprang omkring i cirklar, för att försöka ge de tekniker som sedan skulle komma att göra en brottsplatsundersökning  någon som helst chans att hitta spår. Under den korta tiden som vi då hade varit där så hade det redan anlänt ett antal släktingar. Två kollegor stannade vid lägenheten, och jag och en till följde med ner på gården. Där samlades snabbt 50-100 personer, alla släktingar och vänner till den drabbade familjen. Mannen fortsatte att skrika ut sin vrede, och ingen av de samlade lyckades lugna ned honom. Kvinnorna och barnen blev dock lite lugnare då de separerades ifrån mannen.

När någon skriker en längre tid mitt ute på en gård med hundratals lägenheter så blir människor naturligtvis oroade, och fler samtal kom in till polisen. Jag insåg dock snabbt att jag, trots att jag brukar vara bra på att hantera just människor i kris, inte hade bättre möjligheter än mannens släktingar att få honom lugn. Och med tanke på vad han hade varit med om så kändes det omänskligt och oproportionerligt att på annat sätt avbryta ordningsstörningen (han ville inte ha hjälp eller stöd av oss eller sjukvården), så jag förklarade bara situationen för LKC. Vi stannade kvar till det värsta hade lugnat ned sig och tills vi hade gjort tillräckligt för att säkra brottsplatsen, genomföra dörrknackning, ta uppgifter för anmälan med mera, sedan lämnade vi.

Med tanke på att man som polis möter människor som har blivit slagna, rånade, dödshotade, som precis har förlorat någon närstående eller som på annat sätt råkat ut för akuta livskriser så kan det vara lätt att tänka att det i det här fallet bara rörde sig om pengar. Ingen var skadad, alla i familjen hade hälsan. Men det är nog att relativisera familjens, och mannens, sorg och ilska väl mycket. För honom så kändes det troligtvis där och då  som om hela hans liv hade förstörts. Egentligen skulle han antagligen ha haft nytta av akut psykiatrisk vård, men det skulle ha krävt en konfrontation med både honom och släkten (då mannens reaktion för dem inte upplevdes som samma problem som den gjorde för mig) och det hade riskerat att göra mer skada än nytta. Han hade i alla fall många personer som kunde hjälpa till att ta hand om honom.

En annan reflektion, apropå mannens släkt, är att hur människor ger uttryck för sorg och vrede inte bara är kopplat till personlighet utan även till kulturella sammanhang. Min och kollegornas spontana tanke att mannen ändå på något sätt överreagerade hade säkert att göra med vår kulturella kontext, där översvallande känslouttryck, speciellt som kan uppfattas som utåtagerande, inte alltid anses vara helt ok. Även om jag inte kan skaka av mig tanken på att mannen borde ha försökt lugna sig för att inte skrämma upp sina närvarande barn ännu mer och istället sätta deras och hustruns behov först, så kan jag ändå på sätt och vis förstå hans reaktion. Jag tänker också att jag själv kanske inte heller hade rymts inom ramarna för vad som anses vara godtagbara sorge- eller vredesreaktioner om jag skulle drabbas av en kris som jag där och då hade svårt att hantera.

Det behöver ju dessutom inte vara så att det bästa sättet attt hantera akut sorg alltid är att stoiskt och tystlåtet acceptera det som har hänt. En av de starkaste kollektiva sorgereaktionerna som jag har upplevt i jobbet var på ett dödsfall. Den sorg familjen gav rent fysiska uttryck för under skeendet kanske även hjälper dem att snabbare få ut smärtan ur systemet, och minska risken att den kapslas in och fastnar inombords? Det går naturligtvis inte för mig att veta, och samma sorgereaktion kan i ett fall vara sund medan den i ett annat fall är ett tecken på att personen har brutit ihop och behöver akut hjälp. Hur som helst så om man möter sorg, både som polis och som medmänniska, så handlar det ändå om samma saker, att visa empati och förståelse, att stötta och hjälpa, och att i de mest akuta fallen säkerställa att personen får vård och/eller inte skadar sig själv. Oavsett om sorgen skriks ut eller om den sväljs ner.